Rädsla för döden

Apropå rädsla för döden, Ripple (se kommentar till föreg. inlägg) - i vår kultur är döden någon man inte ska tala om, något man skjuter undan för att slippa tänka på, det betraktas nästan som något fult. En del är rädda för att de bara ska försvinna i ett intet och upphöra existera. Som mycket rädsla bygger det på okunskap och som alla andra negativa känslor förhindrar det oss att se sanningen, se djupet och håller oss kvar på ytan.

En födelse firar man och barnet hälsas välkommen till världen. När någon dör sörjer vi och tar avsked. Egentligen borde det vara tvärtom. Den som föds lämnar sitt hem och förlorar successivt minnet av detta, den som dör återvänder hem och återfår ett klart medvetande. Krasst sett rör vi oss mellan olika medvetandetillstånd, ungefär som att sova och att vakna. Det drömlika tillstånd vi kallar livet lämnar vi när kroppen dör för att åter förstå allt på nytt och det är det sanna uppvaknandet.

De liv vi lever här kan vara lyckliga såväl som svåra men egentligen är allt fullkomligt och underbart. Det är på denna tillvaro vi ska ha vårt fokus, tillåta oss att vara lyckliga och känna tillförsikt. Det finns aldrig något att tjäna på att frukta. Vare sig livet eller det som följer därefter.