Dömandets gissel, befria dig från detta!

Vi dömer alla ting utifrån hur vi skulle vilja att de var. Vi dömer det vi inte kan förstå eftersom vi inte ser helheten, och därför dömer felaktigt. Det leder till en vånda för alla de domar vi fällt över oss själva, andra och livet. Det finns ingen sinnesfrid i det och det är vår felaktiga varseblivning som orsakar det. För att se och förstå en annan värld, en mer sann sådan, måste vi förändra vårt närmande till oss själva och det vi möter i form av medmänniskor och olika händelser i livet. Börja med att tänka bortom den första tanken och undvik att döma. Dömandet i sig blockerar dig från att upptäcka sanningen bakom. Var ödmjuk och inse att du oftast inte förstår vad livet vill berätta för dig om du enbart uppehåller dig vid en ytlig världsåskådning. En sådan leder oftast till förhastade slutsatser grundade på snabbt uppblossade känslor, som fångar dig i en karusell som snurrar allt snabbare, till sist kan du inte kliva av. Bli observant, skapa en andra uppfattning i stillhet, studera dina egna tankar och känslor för du kan lära dig utveckla alternativ, som ligger betydligt närmare sanningen. Var öppen för något annat bortom det du tror för bortom det finns möjlighet att upptäcka något mer äkta befriat från fördomar och egobaserade uppfattningar.

Livet hjälper alltid dig vad du än tror

Det finns ingenting som du upplever som inte har en funktion att fylla. Fundera en stund på innebörden av de orden. Det betyder att allt i ditt liv är en gåva. Du själv gör skillnad på "bra och dåligt", men kan du verkligen avgöra skillnaden? Jag hör personer ibland säga att "det inte finns något ont som inte för med sig något gott" eller "alla motgångar föder något bra" och så vidare. Samma personer tycks helt ha glömt dessa deviser när de är mitt uppe i det som de anser vara en olycka, som de bara vill ska försvinna. Men när de kommit ur en svår period är de snabba på att åter upprepa "inget ont som inte för något gott med sig". För dom tycks orden enbart vara gällande när de mår bra och drar en lättnadens suck. Inte särskilt eftertänksamt och tydligen anser de sig själva ha en förmåga att avgöra livets outgrundligheter och därmed gör de kraftigt motstånd när det händer något de inte uppskattar utan att fundera på vad upplevelsen betyder. 

Motstånd är t.ex. vrede och oro som startar en ofruktsam karusell som förhindrar ett djupare förnuft att framträda. Tänk alltid på att vad du än möter i livet, hur otäckt eller plågsamt det än är så finns det där för ditt bästa. Faktum är att det är i dina allra tuffaste perioder i livet som du lär dig mest, det är då din utveckling verkligen tar fart och du tar stora kliv framåt i strävan i att bli mer hel som individ. Bara för att du glömt detta val, som du gjort en gång i en annan tillvaro, betyder inte att det inte är så. Ibland känns det otänkbart att resonera i sådana banor då katastrofen, vreden, sorgen eller andra känslor fullständigt tar överhanden och ingenting annat går att se. 

Tror man, men det går alltid att höja sig över det spel vi agerar i. För det är ingenting annat än ett spel vi själva skapar. I varje stund skapar du den nästa med dina handlingar och tankar - "Som man sår får man skörda". Det är inte fråga om straff eller någon guds vedergällning. Nej, det är en interaktion där vi alla deltar för få oss att förstå, att förstå vad vi skapade och hur. I detta ligger också en önskan att utvecklas. Eller inte för den delen. Den grundläggande syftet med din existens är att förädla essensen av dig själv, kalla det din själ, ditt högre jag eller vad du vill. Allt det du är, upplever, tänker och gör registreras för att återkomma och därmed skapa din helhet på ett effektivt vis, som vida överstiger mänskligt förstånd. Men det är inte alla som är med på noterna alltid och vill inte alls utvecklas utan gör motstånd. Kanske för det inte är dags eller för att de fångats i den materiella världens fällor. Den besvikelsen du känner inför jobbet du inte fick, den åtråvärda partnern du inte fick eller vad det nu än må vara, är enbart ett ytligt skuggspel för att på olika sätt nå fram till dig. Det väcker ju känslor i dig och det är ofrånkomligt och också önskvärt. Men det betyder inte att de ska ta över och göra denna händelse till hela ditt liv. En balans går att finna. För stunden kan du tycka att en specifik situation överskuggar allt annat och därmed finns inte utrymme för mer i ditt liv. Kom då ihåg att det du befinner dig i är enbart tillfälligt, det finns där för att väcka något i dig, en tanke som leder till förändring i din person, ett djupare betraktelsevis blir möjligt när egot krackelerar, du kanske blir tvungen att välja nya vägar som för dig till mål som du aldrig skulle nått annars och så vidare. Hur ofta definierar vi inte en situation som en oönskad olycka när vi är mitt uppe i det? Hur ofta glömmer vi inte hur vi kom till en situation vars bakgrund just ligger i en tidigare förmodad olycka? Folk glömmer för att de inte ser bortom ytan! De förnekar livets små mirakler och avfärdar vägledarna i form av händelser som antingen en slump, "märkligt" och glömmer omgående bort det som kunde blivit en lärdom som visat ett "Livets mönster" och därmed en möjlighet att förstå att där finns ett syfte. Det finns där alltid men få observerar det då de är så upptagna att snabbt färdas vidare till nästa punkt. Få stannar upp och tänker efter. Vissa blir tvungna då deras liv faller samman. Det är då man ska tänka bortom ytan och arbeta konstruktivt med tankar i positiv anda - Allt detta har ett syfte och på något sätt hjälper det mig att bli mer hel som människa". Det kan fortfarande vara plågsamt men lindringen kommer omgående när en medvetenhet bortom ytans fernissa väcks. Det är därför lidandet leder till utveckling - Det är då vi stannar till och ifrågasätter spelet vi har framför ögonen - "Det måste finnas något mer" och så börjar vi utvecklas. 

Den stora tröskeln för många är när de gör sig till offer för situationen. De anser sig vara föremål för olyckliga omständigheter, tycker synd om sig själva och vill skylla på livet, Gud eller någon annan eller kanske sig själv. Det leder enbart till en negativ känslospiral som fördunklar ett klarare synsätt. Om du finner att du just tycker att du är offer för omständigheterna, ta då ett kliv åt sidan och betrakta dig själv och situationen objektivt utan att värdera. Värderingar skapar etiketter som döljer den verkliga sanningen. Gå bortom händelserna och fundera på vad som vill sägas med de du upplever. Utgå ifrån att här finns svar som du måste finna med ett nytt tänkesätt, ett sätt att tänka där det finns djup, syften och meddelanden. 

Jag har själv vandrat en sådan mödosam väg och vet att det kräver mycket, mest av allt ödmjukhet, tror jag. En ödmjukhet inför livet som grundar sig på en visshet att "här finns något", ett något som gagnar mig även om jag inte förstår det just nu. Istället för att spilla energi på att förbanna livet eller andra så ikläder man sig den ödmjukhet som öppnar upp för något annat, det annat som innebär en andlig utveckling och därmed en existentiell förståelse. Det är en svår väg att vandra då livet är mångfacetterat och faktum är att det handlar om en transformering som vi i vår okunnighet gör motstånd emot. Det är då vi är arga, ledsna eller skapar känslor utifrån en ytliga tolkning, som inte leder någonvart. Denna ödmjukhet är också fundamentet till tålamod, ett tålamod med andra människor och livet och därmed öppnas dörrar för en större medmänsklighet, varmare känslor till andra, djur, natur och livet som sådant. Så blir en andlig utveckling begriplig för de flesta. Det är inte enbart ett uttryck för något som verkar OK men som många egentligen inte alls förstår vad det egentligen är frågan om. 

Det finns mängder med exempel på förmodade "olyckor" som visade sig vara något helt annat och alla kan utan tvekan finna liknande om de blickar tillbaka i sina liv och nystar upp hädelse-kedjorna. Prova själv och kom ihåg vilka känslor du hade och vad du ansåg från början. På så vi kan du säkert komma ihåg hur dåligt du mådde över något som senare visade sig vara en fantastisk utveckling som ledde till dit du egentligen vill. Här kommer några exempel: en person sökte en utbildning till universitetet som den trodde skulle leda till drömyrket. Förhoppningar skruvades upp och när dagen för antagningsbeskeden skickades ut visade det sig att betyget inte räckte till och det nådde enbart till en reservplats på en annan utbildning, som var ett andrahandsalternativ. Personen sliter sitt hår, är oerhört ledsen och känner hur hela tillvaron faller i kras. Men så kommer personen in på sitt andrahandsval, vilket visade sig vara den utbildning som ledde till ett yrke som visade sig vara perfekt för att utveckla denne persons alla egenskaper på ett sätt denne inte alls tänkt sig och det blev ett lyckokast. Personen ifråga var så upptagen av sina egna tolkningar och förutfattade meningar och där fanns inte en ödmjukhet inför livet, ingen tro på livet och därmed översköljdes personen av negativa känslor i misär.

Enkel match att förstå med facit i hand men ändå reflekterar få människor. Lite svårare att förstå är när någon drabbas av det som verkar vara en så uppenbar tragik. Jag läste någon gång om en framgångsrik pianist som skadade händerna eller fick en sjukdom som gjorde att han inte kunde spela längre. Han blev djupt bedrövad och olycklig. Detta tvingade honom att omskola sig inom ett nytt yrke, vilket i sin tur ledde till att han började jobba inom FN och hjälpte på så vis tusentals människor i nöd i Afrika. För första gången i sitt liv kände han att han levde på riktigt och livet blev så betydelsefullt för honom. Lyckan blev sedan fullständig då han träffade den kvinna som senare blev hans hustru och mor till hans barn. Jag ställer den retoriska frågan: skulle han varit så bedrövad den dagen då det gick upp för honom att han skulle upphöra spela piano om han vetat vad som istället väntade honom? Det finns en del i livet som dock är svårt att inse och att förstå. Det är den personliga utvecklingen. 

Det kan skrivas hur mycket som helst om det och det gör det också. Men jag skulle vilja sammanfatta det som att all personlig förändring kräver smärta då det innebär den energi som i sin tur krävs för att kasta gamla sidor, vilka kan vara svårare än många tror. Människans är inte förändringsbenägen och ju äldre vi blir desto svårare blir det. Har vi rullat på i samma spår i många år krävs det en rejäl knuff för att växla till ett annat spår. För att förändra måste vi få upp ögonen via självinsikt. Oftast sker det undermedvetet men ibland förstår vi för att bud- skapet blir så tydligt. För att kasta gamla, förlegade självbilder och växa måste någonting påkalla förändringsbehovet. Tydligast blir det då situationer upprepas gång på gång. Det är livet som flaggar för att här är någonting vi måste ta tag i. Lyssnar vi inte blir det mer påtagligt, eller som jag brukar säga "livet sparkar dig på smalbenen hårdare och hårdare". Det är dags att förändra något - en värdering, ett sätt att tänka, att sätt att vara, ett förhållningssätt etc. Grundregeln är att livet i form av händelser, situationer och människor speglar det du mest behöver. Dyker de där "besvärliga" människorna upp gång efter gång så är det dina lärare, blir du behandlad på ett vis du inte tycker om så kan det vara ett sätt att visa dig vilken syn du har på dig själv som speglas i andra människor. Fundera på vad situationen handlar om! Behandlar folk dig hela tiden på ett särskilt sätt så är det för att väcka upp dig för något du ska ändra på. Så förbanna inte medmänniskor eller livet för det är dina lärare i bästa syfte! 

Avslutningsvis vill jag råda att ta ett steg åt sidan och bered plats för tanken att det finns ett syfte med du ställs inför. Hur illa det än är så finns det en belöning i form av erfarenhet, förändrat tankesätt, nya värderingar, nya vägar kan öppnas för något bättre och så vidare, och så vidare. Döm inte livet, döm inte andra människor utan försök vara ödmjuk inför det du oftast inte alls förstår fast du är så övertygad om att du gör det. Där finns alltid mer än du anar och livet för dig alltid till något som blir gott i slutänden.