onsdag 22 maj 2013

Vänskap över tid och rum


I den här bloggen berättar jag ibland om livet och ibland finns där inslag som av många anses vara kontroversiellt i bästa fall och löjliga fantasier i sämre fall. Andra nickar instämmande, en del kanske blir nyfikna och får upp ögonen på vad som händer i deras egna liv. Det är den senare gruppen jag främst vänder mig till. Om man inte tror på mina ord bryr jag mig inte om eftersom jag anser att var och en ska bilda sig en egen uppfattning när det rör livsåskådning, tro och angränsande områden. Tror någon på mina ord har jag förhoppningsvis berört något som redan fanns där eller så öppnades dörrarna för något mer. Nyfikenhet är en drivkraft som för oss att vilja veta mer och det är en energi som alltid behövs för att få oss att utforska och vilja veta mer.

I verkliga livet har jag lärt mig att balansera det jag framför beroende på vem jag talar till eller med. För många år sedan blev jag entusiastisk och ville dela med mig av mina upptäckter kring livets mysterier men gång efter annan mötte jag oförståelse och även förlöjliganden.  Då kändes det inte så roligt, men om jag möter den inställningen idag berör det mig föga då jag insett att vi har så olika mottaglighet för det som ligger bortom den ytliga världssynen.  Är det rätt tid så finns en öppenhet, annars sker det någon annan gång. Läs mina rader med en öppning hållning, prova möjligheten i ditt eget liv och jag kan garantera att det kan dyka upp tillfällen att se och förstå liknande i var och ens liv.


Nåväl, det var den lilla inledningen till en vacker historia vars ingredienser ingalunda är ovanliga och den förklarar mycket på ett något ovanligt sätt. Alla har sådana möten som jag haft eller kommer att ha, och inte bara en gång utan flera. Allt hänger samman bortom tid och rum, vänskapen t.ex. är inte beroende av denna livstid utan den kan leva vidare långt senare i ett annat liv. Det ska jag nu ge ett exempel på och det var inte bara en varm upplevelse utan en synnerligen väl utformad lektion för mig som kunde bringa förståelse för hur relationer fungerar och varför.

Någon kan säkert känna igen delar av berättelsen för jag har berört delar av historien tidigare. Det var ett antal år sedan då jag upplevde en allt starkare känsla att jag inte kunde fortsätta träna på det gymmet jag höll till vid. En till synes helt ogrundad motvilja fyllde mig, men jag var inte helt förvånad eftersom jag insåg att mitt inre ville berätta att det var dags att lämna gymmet. För mig är det en del av vardagen att min intuition eller möjligen andra känslor för mig i olika riktningar. Jag har lärt mig att lyssna till intuitionen och kroppen signaler. Då jag funderade på var jag nu skulle träna och mina tankar föll på ett litet gym jag som hastigast besökt åtskilliga år tidigare i samhället där jag bor. En känsla som snabbt växte sig allt starkare och övergick i en nästan längtan fick mig att åka bort till det där badet som haft ett litet gym en gång i tiden. Jag mindes inte precis var det låg i badet så jag fick fråga mig fram. Nere i källaren hittade jag en öppen dörr och jag stegade in i ett stort gym där en ensam person satt med hantlarna vid en spegel. Mannen såg mig via spegeln och log vänligt och hälsade. Han såg sympatisk ut och gymmet var betydligt större än förr och det såg utmärkt ut. Här skulle jag träna, tänkte jag entusiastiskt. Så blev det och jag var tacksam för att jag förts dit.

På det nya gymmet började jag snart småprata med olika personer som jag lärde känna allt mer. Det dröjde inte länge förrän mannen som hälsat i spegeln kom till att prata då vi skulle samsas om en maskin. Det var som en kär gammal vän. Det fanns värme såväl som entusiasm när vi pratades vid, glatt med mycket humor och skratt. Vi hade trevligt och gemensamma intressen gjorde att vi kunde prata mer än träna. Det var som vi inte kunde sluta prata ibland trots stor åldersskillnad, han hade bl.a. söner i min ålder.

Då vi både också tycker om vandring stötte vi på varandra ofta lite här och var och vi slog följe. Vi kunde prata i timmar oavbrutet och hela tiden fanns den där vänskapliga värmen med i bilden. Bengt, som mannen heter, verkade då och då nästan bli överrumplad över sin glädje då han fick syn på mig. Han förstod inte hur vi kunde ha så vänskapliga känslor då vi knappt kände varandra. Även jag kände så och i början förundrades jag över hur mycket vänskapskänslor som flödade. Att det här var fråga om ett möte med en kär vän från ett tidigare liv höll jag för möjligt, men några detaljer kände jag inte till från början. Jo, att vi krigat tillsammans kändes uppenbart då det fanns starka inslag i relationen som tydde på det. Ofta är det så att "teman" eller det som varit av störst betydelse i ett tidigare liv blir framträdande när man återförenas.

Ibland förbluffades jag över Bengts kommentarer och uppträdande. Någon gång lovordade han mitt ledarskap och där fanns ett drag av underkastelse. När vi var ute och gick följde han mig och liksom inväntade mitt nästa beslut vart vi skulle gå. Jag är definitivt ingen dominant person, har inga behov att framhävda mig och knappast situationer där jag skulle kunna demonstrera sådana egenskaper så jag undrade var han fick dessa uppfattningar ifrån. Bengt i sig är inte heller någon undergiven person utan en herre med bestämda åsikter och inte rädd för att ta för sig. Förklaringen skulle komma senare.

Tiden gick och vi vår bekantskap kändes självklar och vi sågs ofta på gymmet och oplanerat runt om i våra hemtrakter. Sällan har jag mött någon som jag haft så mycket att prata om och utbyta tankar med. Alltid i vänlig ton med ömsesidig respekt även om våra åsikter inte alltid var lika. Men med tiden framträdda tankegångar hos honom som väckte kyla i mig och det rörde nedsättande uttalande om andra människor. Jag märkte också att där fanns mycket frustration i Bengt, ilska och motstånd mot än det ena än det andra. Denne sympatiske man bar på mycket agg och det yttrades i form av heta utläggningar med nedsättande inslag om allt från politiker till folkgrupper. I detta fanns källan till att vi förenades i denna livstid, vi skulle lösa upp det karma som länkat oss samman, en konflikt som uppstått i det förgångna där våra åsikter förgiftade vår vänskap, ett negativt karma uppstod någon gång i det förflutna. Då fanns inte utrymme för att lösa det och därför förenades vi på nytt. Faktum är att de flesta bekantskaper och relationer överhuvudtaget har just det syftet.

Ibland funderade jag över vår gemensamma bakgrund och försökte identifiera något som skulle kunna ses som signifikant. Inget annat än vi levt under krigiska förhållande och jag förstod att utöver en stark vänskapsrelation fanns där ett mörkare stråk som vi nu höll på att lösa upp. Jag har tidigare i bloggen skrivit om karmalösande och negativt karma löses ibland upp med negativa känslor kombinerat med positiva. Våra meningsutbyten innehöll dessa ingredienser även om vi inte lät det framträda särskilt tydligt.

Vid ett tillfälle då jag djupmediterade, så djupt att jag inte hade några medvetna tankar, dock ej i trans, så återkom jag plötsligt direkt till klart medvetande efter en kort information som dök upp långt där nere i mitt medvetande. Jag minns inte exakta formuleringen men det var som en fråga ställdes om Bengts roll i ett tidigare liv och svaret kom: "din väpnare". Jag blev alldeles paff. Dels över informationen som sådan men också för att det där framträdde utan jag alls tänkt på det vid detta tillfälle. Förmodligen något liknande en regression då man under hypnos kan få åtkomst till minnen bortom dagsmedvetandet. Nåja, så kunde det ju vara och jag lät det vara en möjlighet även om jag inte var helt övertygad.

Det förklarade en hel del, bl.a. varför Bengt pratat om mitt ledarskap och varför han underkastade sig mig något. Gamla mönster satt i och framkallades vid vårt möte (det här har dock bleknat med tiden och jag kan inte säga det lever kvar längre). Jaha, jag hade varit riddare och Bengt min väpnare. Det levde jag med ganska länge tills ett passande tillfälle dök upp då vi kom till att tala om hur vi formats som människor via miljö, arv och annat. Jag frågade då Bengt om hur han trodde ett eventuellt gemensamt liv skulle ha gestaltat sig. Mycket överraskad blev jag då han direkt utan betänketid svarade: "Don Quijote och Sancho Panza" (riddare och väpnare från litteraturen).
Jag skrattade till högt men förklarade inget närmare för Bengt, men jag frågade honom vad han fick det ifrån. Tja, det var det första jag tänkte på, svarade han. Intressant, för även om vi pratade om mycket hade vi aldrig berört riddare eller den typ av litteratur som Don Quijote tillhör. Ja, som jag tidigare skrivit så drillas jag i alla möjliga delar av det existentiella och Bengts svar kan jag ju se som en bekräftelse på starka teorier och förklara varför till synes helt främmande människor kan på ett ögonblick väcka så mycket vänskapskänslor som om man känt varandra i åratal.

Helheten i den här historien har jag inte återgett då jag inte kan göra det rättvist då mitt minne sviker mig, det är komplext med känslor och tankar som tillhör det som framkommit. Men så är inte heller syftet att övertyga någon om att så här är det utan mer att öppna upp för djupare tankegångar kring livet och relationer. Och överväga att inte ta relationer på så blodigt allvar och ha överseende med sig själv och andra. Det skapar en öppenhet utan förutfattade meningar som blockerar alternativ. Kom ihåg att snäva åsikter stänger dörrar och skapar mentala fängelser.

Avslutningsvis - Det finns en hel del att skriva om vårt gemensamma förflutna, detaljer som växt fram, men jag uppehåller mig enbart vid en - grunden till vårt karmalösande. Då, på 1400-talet, verkade vi i Östra Europa fast vi kom från västra. En slags ockupation och vi hade olika åsikter om hur folket i byarna behandlades av vår sida. Vi tyckte olika och det blev grunden till ett karma som förenade oss, men jag känner inte till hur det yttrades då, men tydligen uppstod så mycket negativa känslor att vi möttes på nytt för att läka ut det. Vi var mycket nära vänner då, där fanns det som fördunklade, men i denna tid är det förlåtet undermedvetet via vår nutida bekantskap.

tisdag 14 maj 2013

Vänd tanken inåt och bli medveten om dina känslor


Ett starkt, omedvetet, inre känslomönster hos en människa kan utlösa yttre händelser eller dra till sig andra människor som bär på liknande starka känslor. Människor som t.ex. bär på ilska utan att vara medvetna om det eller uttrycker det, har en högre sannolikhet att bli attackerad av andra ilskna människor, verbalt eller fysiskt, och ofta utan synbar orsak. De har en kraftig utstrålning av vrede som särskilda människor omedvetet "plockar upp" och triggar igång deras latenta ilska.

För att skapa medvetenheten om inre känslor som finns där utan ens vetskap kan man vända uppmärksamheten inåt och känna kroppens inre energifält. Känn kroppen från insidan och kom i kontakt med kroppens inre. Skapa stillhet, koppla bort det yttre och känn efter vad som döljs i ditt inre. När känslor blossar upp riktar du ditt medvetande mot känslan och känner hur den känns och fråga dig vilken tanke som låg bakom den. Kom ihåg att en känsla är en tankens manifestation. De flesta av oss följer direkt en tanke med tillhörande känslor utan att reflektera: omedvetenhet. Stannar du upp i tankarna och riktar fokus på tankarna som gav upphov till känslorna kan du lära dig att förstå det undermedvetna. Huvuddelen av vårt handlade kommer från det undermedvetna, dvs. från mönster, bilder, energier mm. som finns lagrat inom oss.

För egen del har jag under mer än tio år studerat mig själv och andra. När jag till en början blev medveten om signaler och självbilder lagrat i det undermedvetna blev jag ibland chockad. Och när dunklet skingrats stod det plötsligt så självklart och jag förbluffades över att jag inte insett det tidigare. När det undermedvetna blottlagts förhöjs medvetandet och pusselbitarna i ens beteende faller på plats och man kan t.ex. blir medveten om gamla självbilder man levt efter. Samtidigt ökar sensitiviteten för andras undermedvetna beteendemönster. Hur ofta har jag inte förvånats över hur människor i min omgivning så tydligt signalerar vad de vill uttrycka utan att de har en ringaste aning om det. Människor är i regel så ytligt orienterade och vandrar från en tanke till en annan att det inte finns utrymme att se det uppenbara under det ytliga spelet. För umgänge är ofta ett spel där vi förmedlar våra känslor på olika vis - dominans, undergivenhet, döljer rädslor, självhävdelsebehov, gillande, ogillande, avundsjuka, nyfikenhet osv. Medvetenhet skapar självkännedom vilket kan leda till utveckling och förändring, relationer kan förbättras och harmoni föds ur denna medvetenhet.