En persons vars ord jag respekterar är Eckhart Tolles och då
jag ofta återkommer till honom tycker jag det är motiverat med en presentation.
Om det är någon som kan skriva om att vara medvetet
närvarande och hur människor fungerar utifrån sina tankekonstruerade egon så är
det denne man eftersom han i slutet av 20 årsåldern genomgick en
medvetandetransformation som ledde till att han uppnådde det upplysta
tillståndet (se längre ned).
Efter att under många år i ett kontinuerligt
tillstånd av ångest varvat med perioder med djup depression med inslag av
självmordstankar vaknade han upp i gryningen i absolut fruktan. Han hade vaknat
upp med sådana känslor många gånger förr, men denna gång var det mer intensivt
än det varit tidigare. Nattens tystnad, de vaga konturerna av möblerna i det
mörka rummet, det avlägsna ljudet från ett passerande tåg - allt kändes så
främmande, så fientligt, och så väldigt meningslöst att det skapade en djup
avskyr för världen inom honom. Det mest avskyvärda var dock min egen existens,
menade Tolle. Vad var meningen med att leva vidare i denna djupa misär? Varför
fortsätta denna kamp? Han kunde känna en djup önskan att upphöra existera, en
önskan som blev mycket starkare än den instinktiva driften att fortsätta leva.
"Jag kan inte leva med mig själv längre" tänkte han. Det var den
tanken som upprepades i hans huvud. Plötsligt kom han underfund hur väldigt
underlig den tanken var. "Är jag en eller två? Om jag inte kan leva med
mig själv så måste det finnas två av mig: Jaget och
självet." "Kanske," tänkte han, "är bara ett av dom
äkta." Eckhart blev så tagen av denna konstiga slutsats att hans sinne
stoppade upp. Han var vid fullt medvetande, men där fanns inga tankar. Därefter
upplevde han hur han liksom blev indragen i en virvel av energi. Till en början
rörde den sig långsam för att därefter gå allt fortare. Han greps av stor
rädsla och hans kropp började skaka. Han kunde höra som en röst som sa
"gör inte motstånd," som om den talade inom honom. Han kunde känna
hur hans sögs in i en tomhet. Det kändes som tomheten fanns inom mig snarare än
utanför" fortsatte Eckhart. Plötsligt fanns där inte mer fruktan och jag
tillät mig själv att falla in i denna tomhet. Han kunde sedan inte komma ihåg
vad som hände därefter.
Han vaknade upp av fågelkvitter utanför fönstret. Han hade aldrig hört något
vackrare. Hans ögon var fortfarande slutna och han såg inför sitt inre bilden
av en vacker diamant. Ja, om en diamant kunde ge ljud ifrån sig så skulle det
låtit så. Han öppna sina ögon. Det första gryningsljuset trängde genom
gardinerna i fönstret. Utan tankar, kände och visste han att det finns så
mycket mer inom ljuset än vi kan ana. Det mjuka ljuset som föll genom
gardinerna var kärlek i sig självt. Tårar fyllde hans ögon. Han gick steg upp
och gick runt i rummet. Han kunde känna igen rummet men ändå visste han att han
aldrig sett det riktigt tidigare. Allt
var så friskt och rent, precis som det precis börjat existera. Han tog upp
föremål, en penna, en tom flaska, hänförd över skönheten och hur levande allt
var.
Den dagen gick han runt i staden ytterst fascinerad över livets mirakler,
precis som han nyss fötts in i det hela. De följande månaderna befann han sig i
en oavbruten djup frid och lycksalighet. Tolle förstod att han varit med om
något mycket stort, men förstod det inte alls. Inte förrän flera år senare, när
han läst andliga texter och pratat med andliga lärare, så insåg han att det som
alla sökte hade redan skett med honom (de flesta andliga läror och har det som
kärna då upplysning kan anses vara det högsta medvetandetillstånd som en
människa kan uppnå). Han insåg att det intensiva lidandet hade tvingat hans
medvetande att ge upp identifikationen med det olyckliga och djupt fruktande
delen av honom, vilket egentligen enbart är ett påhitt av egot.
Tillbakadragandet, uppgivandet måste varit så fullständigt att det falska,
lidande jaget omedelbart kollapsade, precis som när man drar ut proppen ur en
uppblåsbar leksak. Det som då återstod var hans sanna natur, det ständigt
närvarande Jag är: medvetande i sitt rena tillstånd.
Eckharts medvetande gick från ett starkt tillstånd av
lidande som pågått i flera år till en hög medvetandeform utan prägel från det
yttre intellektet som falsartat söker identifikation med yttre betingelser. Den
förvandlingen som sker så "över en natt" är ytterst sällsynt, som han
själv anser, och det vanliga är att transformeringen sker gradvis efter ett
successivt mognande under en längre tid. Det är naturligtvis intressant att
lyssna till en sådan person som ser livet för vad det är utan den begränsning i
form av egot som vi övriga är belastade utav. T.ex. "Allt är ett" och
det är en självklarhet för som Eckhart Tolle. Han lever i en stillsam frid,
ständig djup hänfördhet över allt och i en sorts glädje. Någon gång hörde jag
honom beskriva att när han sitter på ett café i sin hemstad Vancouver ser han
inte skillnad på sig själv och en medmänniska - alla är vi en enhet - och han
ser sig själv i den andre (att jämföra med spädbarn som inte ser skillnad på
sig själva och omgivningen då de ännu inte utvecklat egot och därmed känslan av separation). Han själv brukar
beskriva människor som manifestationer med samma ursprung. Då hans intellekt är
"rent" från det dysfunktionella egot hämtas hans tankar från ett
djupare medvetande som vida överstiger det vi är vana vid. Det finns
naturligtvis mycket mer att skriva om när det rör ett upplyst tillstånd och om
alla befann sig där skulle vår värld vara ett paradis då negativitet,
destruktivitet skulle bli en omöjlighet. Människor skulle se sig själva och
naturen på ett enhetligt vis i största kärlek och därmed skulle behovet av
motstånd upphöra. Slutet gott, allting gott.
Hans böcker är mycket läsvärda och människor blir ofta
berörda på djupet. Förmodligen är det den störste andlige lärare världen skådat
på mycket lång tid och han är just utnämnd till den störste andlige läraren i vår tid före andra kända namn som Dalai Lama, Wayne Dyer, Deepak Chopra.
Jag rekommenderar varmt hans böcker. Det finns fyra som är
översatta till svenska men fler på engelska.