Acceptera det du möter, bli medveten och mer effektiv

Att acceptera det som händer i ens tillvaro är inte samma sak som att luta sig tillbaka utan att agera. Nej, acceptansen finns där inför det livssituationen bjuder på, dvs. man bygger inte upp ett motstånd i form av negativa tankar och känslor som blockerar och kräver energi. I den lilla vardagen: du kommer till jobbet och märker du glömt det där föredraget du ska hålla på förmiddagen hemma på köksbordet. Acceptera att det hänt, bli inte irriterad och upprörd utan acceptera att du glömde det utan att fördöma tänkbara skäl till att så skedde. Därefter tar man tag i problemet och löser det så smidigt som möjligt. Så snart en acceptans finns där finns också en medvetenhet, du befinner dig mer i nuet. Negativa tankar skapar starka känslor som för oss bort från nuet då vi blir allt mer omedvetna i sådana tillstånd. En acceptans tillåter inte denna negativitet att födas. Dessutom kommer erforderliga handlingar utföras betydligt mer effektivt om sinnet är lugnt. Om det inte finns något att göra, acceptera och släpp det. Hur dumt är det inte slösa energi på det som du ändå inte kan göra något åt?

Så nästa gång något oönskat händer  i ditt liv, prova med att observera, konstatera lugnt att något inträffat som innebär problem. Var medveten om dina tankar och känslor, känn var känslorna sitter, hur de känns. Ett inre lugn uppstår, därefter gör du vad du kan för att lösa problemet eller släpper det. Se problem i din vardag som bra tillfällen att öva dig i närvaro.  Och ju mer närvarande du är, desto smidigare kommer ditt liv att utvecklas generellt.

Eckhart Tolle, en kort presentation

En persons vars ord jag respekterar är Eckhart Tolles och då jag ofta återkommer till honom tycker jag det är motiverat med en presentation.

Om det är någon som kan skriva om att vara medvetet närvarande och hur människor fungerar utifrån sina tankekonstruerade egon så är det denne man eftersom han i slutet av 20 årsåldern genomgick en medvetandetransformation som ledde till att han uppnådde det upplysta tillståndet (se längre ned).

 Efter att under många år i ett kontinuerligt tillstånd av ångest varvat med perioder med djup depression med inslag av självmordstankar vaknade han upp i gryningen i absolut fruktan. Han hade vaknat upp med sådana känslor många gånger förr, men denna gång var det mer intensivt än det varit tidigare. Nattens tystnad, de vaga konturerna av möblerna i det mörka rummet, det avlägsna ljudet från ett passerande tåg - allt kändes så främmande, så fientligt, och så väldigt meningslöst att det skapade en djup avskyr för världen inom honom. Det mest avskyvärda var dock min egen existens, menade Tolle. Vad var meningen med att leva vidare i denna djupa misär? Varför fortsätta denna kamp? Han kunde känna en djup önskan att upphöra existera, en önskan som blev mycket starkare än den instinktiva driften att fortsätta leva.

"Jag kan inte leva med mig själv längre" tänkte han. Det var den tanken som upprepades i hans huvud. Plötsligt kom han underfund hur väldigt underlig den tanken var. "Är jag en eller två? Om jag inte kan leva med mig själv så måste det finnas två av mig: Jaget och självet." "Kanske," tänkte han, "är bara ett av dom äkta." Eckhart blev så tagen av denna konstiga slutsats att hans sinne stoppade upp. Han var vid fullt medvetande, men där fanns inga tankar. Därefter upplevde han hur han liksom blev indragen i en virvel av energi. Till en början rörde den sig långsam för att därefter gå allt fortare. Han greps av stor rädsla och hans kropp började skaka. Han kunde höra som en röst som sa "gör inte motstånd," som om den talade inom honom. Han kunde känna hur hans sögs in i en tomhet. Det kändes som tomheten fanns inom mig snarare än utanför" fortsatte Eckhart. Plötsligt fanns där inte mer fruktan och jag tillät mig själv att falla in i denna tomhet. Han kunde sedan inte komma ihåg vad som hände därefter.

Han vaknade upp av fågelkvitter utanför fönstret. Han hade aldrig hört något vackrare. Hans ögon var fortfarande slutna och han såg inför sitt inre bilden av en vacker diamant. Ja, om en diamant kunde ge ljud ifrån sig så skulle det låtit så. Han öppna sina ögon. Det första gryningsljuset trängde genom gardinerna i fönstret. Utan tankar, kände och visste han att det finns så mycket mer inom ljuset än vi kan ana. Det mjuka ljuset som föll genom gardinerna var kärlek i sig självt. Tårar fyllde hans ögon. Han gick steg upp och gick runt i rummet. Han kunde känna igen rummet men ändå visste han att han aldrig sett det riktigt tidigare.  Allt var så friskt och rent, precis som det precis börjat existera. Han tog upp föremål, en penna, en tom flaska, hänförd över skönheten och hur levande allt var.
Den dagen gick han runt i staden ytterst fascinerad över livets mirakler, precis som han nyss fötts in i det hela. De följande månaderna befann han sig i en oavbruten djup frid och lycksalighet. Tolle förstod att han varit med om något mycket stort, men förstod det inte alls. Inte förrän flera år senare, när han läst andliga texter och pratat med andliga lärare, så insåg han att det som alla sökte hade redan skett med honom (de flesta andliga läror och har det som kärna då upplysning kan anses vara det högsta medvetandetillstånd som en människa kan uppnå). Han insåg att det intensiva lidandet hade tvingat hans medvetande att ge upp identifikationen med det olyckliga och djupt fruktande delen av honom, vilket egentligen enbart är ett påhitt av egot. Tillbakadragandet, uppgivandet måste varit så fullständigt att det falska, lidande jaget omedelbart kollapsade, precis som när man drar ut proppen ur en uppblåsbar leksak. Det som då återstod var hans sanna natur, det ständigt närvarande Jag är: medvetande i sitt rena tillstånd.

Eckharts medvetande gick från ett starkt tillstånd av lidande som pågått i flera år till en hög medvetandeform utan prägel från det yttre intellektet som falsartat söker identifikation med yttre betingelser. Den förvandlingen som sker så "över en natt" är ytterst sällsynt, som han själv anser, och det vanliga är att transformeringen sker gradvis efter ett successivt mognande under en längre tid. Det är naturligtvis intressant att lyssna till en sådan person som ser livet för vad det är utan den begränsning i form av egot som vi övriga är belastade utav. T.ex. "Allt är ett" och det är en självklarhet för som Eckhart Tolle. Han lever i en stillsam frid, ständig djup hänfördhet över allt och i en sorts glädje. Någon gång hörde jag honom beskriva att när han sitter på ett café i sin hemstad Vancouver ser han inte skillnad på sig själv och en medmänniska - alla är vi en enhet - och han ser sig själv i den andre (att jämföra med spädbarn som inte ser skillnad på sig själva och omgivningen då de ännu inte utvecklat egot och därmed känslan av separation). Han själv brukar beskriva människor som manifestationer med samma ursprung. Då hans intellekt är "rent" från det dysfunktionella egot hämtas hans tankar från ett djupare medvetande som vida överstiger det vi är vana vid. Det finns naturligtvis mycket mer att skriva om när det rör ett upplyst tillstånd och om alla befann sig där skulle vår värld vara ett paradis då negativitet, destruktivitet skulle bli en omöjlighet. Människor skulle se sig själva och naturen på ett enhetligt vis i största kärlek och därmed skulle behovet av motstånd upphöra. Slutet gott, allting gott.

Hans böcker är mycket läsvärda och människor blir ofta berörda på djupet. Förmodligen är det den störste andlige lärare världen skådat på mycket lång tid och han är just utnämnd till den störste andlige läraren i vår tid före andra kända namn som Dalai Lama, Wayne Dyer, Deepak Chopra.

Jag rekommenderar varmt hans böcker. Det finns fyra som är översatta till svenska men fler på engelska.