Om du blir arg när någon säger något till dig så betyder det att du bryr dig om det du får höra. Motpartens ord betyder så mycket att du bestämmer att ta det till dig och uttalandet får så hög dignitet att du väljer att bli förbannad. Det du visar med din vrede är att denne person är så pass betydelsefull för dig att du lägger ned tid och energi på att göra en affär av dennes ord. Du visar att du blir upprörd och därmed placerar den som gjorde uttalandet på en piedestal. Är det så du vill ha det?
Om det är någon man bryr sig om, respekterar och har en god relation till, så naturligtvis är en ömsesidig respekt inför varandras åsikter en förutsättning för en relation i harmoni. Det är klart att ord kan väcka känslor till liv oavsett vad det rör sig om i sådana fall. En reaktion tyder ju på respekt och visar att du lyssnar och engagerar dig. Naturligtvis ska man prata och berätta vad man känner i respektfull ton och ta sig tid att lyssna och söka samförstånd. Men det förhållandet har vi inte till alla och ibland går det inte att skapa en fungerande grund att resonera utifrån.
Om till exempel en kollega tycks ha ett horn i sidan till dig, kanske är avundsjuk, och häver ur sig otrevligheter av olika slag så kan du ju fundera över din reaktion. Blir du riktigt förbannad gör du kollegan en tjänst och förmodligen har attacken uppnått sitt syfte - förarga dig. Samtidigt gör du kollegan märkvärdig eftersom du reagerade och du visar svaghet eftersom du lät dig provoceras, ungefär som "mer än så klarade jag inte innan det brast för mig". Det stärker ytterligare kollegan som känner sig betydelsefull och mår ännu bättre och skapar energi hos denne. Om du inte visar någon reaktion, är lugn och oberörd faller otrevligheten platt till marken och kollegan vann ingenting, snarast tappade denne ansiktet och faller på eget grepp. Du visar med din reaktion var du anser att du har din position i förhållande till kollegan. Men visst, det händer att man måste markera med fasthet för att stoppa otrevligheter, men det betyder inte man ska uppträda som ett ilsket, sårat vilddjur. Några väl valda ord uttalade i lugn med bestämd ton eller en fast blick under tystnad kan göra susen. Självklart ska man ju försöka reda ut vad problemet är och inte bli del i att skapa en kamp, men ibland går det bara att visa att man inte bryr sig och inte medverkar till fortsatt negativitet. En variant på temat vrede kan vara känslokyla, arrogans eller när någon på annat sätt vill skapa en reaktion hos dig. Principen är den samma men medlen annorlunda hos dig såväl som motpart.
En närmast klassiker i förargarsammanhang är ju den ilskne medtrafikanten som hytter med näven, ger fingret eller kanske tutar ilsket på grund av något i ditt uppträdande i trafiken, som irriterat denne. Många faller i fällan och svarar med samma mynt och så har vi två arga trafikanter i trafiken. Ett typiskt mänskligt dilemma som upprepar sig på alla nivåer ända upp till nationsnivå. Prova att le vänligt mot det ilskna ansiktet i bilen bredvid eller var åtminstone neutral. Istället för att känna att du vill ge igen för en oförrätt kan du uppleva en behaglig tillfredsställelse inför det faktum att du inte byggde på en negativ situation och vem vet, kanske fick du ett generat leende tillbaka eller kanske väckte du förvåning. Du lär i de flesta fall ta udden av den ilskna attacken. Framför allt vinner man stor respekt bland människor när man uppvisar en attityd där man inte låter sig fångas och dras med i en negativ känslokarusell, som så lätt uppstår.
Och just i trafiken verkar det som lättast uppkomma och det beror kanske på att hämningarna släpper då vi sitter där skyddade i våra minirevir, som bilarna utgör.
Nästa gång du känner vrede över en händelse så försök tänka bortom känslorna. Vad visar du med din vrede? Sitter du i din ensamhet och förargar dig så tar det din kraft och förstör din tillvaro. Fundera i banor som jag beskrev ovan - Förstorar du inte upp någon eller dennes ord? Förtjänar denne person denna "ära"? Tänk att din vrede som ett svar på någon annans inte bidrar till något gott i längden. Jag kanske krånglar till det om jag skriver att det finns undantag då ens vrede kan ge den kraft som behövs i ett visst läge. Vissa personer behöver det för att lyfta dom en aning över de tänkta begränsningar de upplever och visa att där fanns resurser till mer än de visste om. Vreden kan faktiskt ge den erforderliga styrkan då den bryter upp blockerande hämningar. Det rör sig om en smula sunt förnuft och en balansgång där man åtminstone inte ska förvandlas till en rasande furie. Men var i alla fall inte bitter för det är nedbrytande och tar kraft och är inte alls konstruktivt.
