Den hundrade apan

Apor och människor är inte så olika och vilka subtila utvecklingspotentialer har vi gemensamt? Under senare år har jag då och då stött på författare som beskriver hur elementarpartiklar påverkar varandra på det mest förunderliga vis. Utan synbar kontakt rättade sig atomer, eller vad det nu var, efter varandra trots de var fysiskt åtskilda och inte hade någon identifierbar kontakt. Vetenskapsmän är förundrade och filosofer menar att detta är ett bevis på att Allt är ett. Allt hänger samman på en undermedvetet kollektiv nivå. Vi människor med varandra, med naturen med allt annat i universum. Författaren Ken Keyes har beskrivit detta i sin bok Den hundrade apan. Ett grupp apor på en ö börjar tvätta sötpotatis för att avlägsna sand. En börjar, lär någon annan och så fortsätter det. Det spektakulära är att även aporna på en annan ö, helt utan kontakt med den första, börjar med samma procedur. Keyes menar att när en viss kritisk nivå uppnåtts sker en spridning via ett gruppmedvetande. Det sägs att upptäckter i mänskligheten historia ofta sker på mer än en plats oberoende av varandra. Jag kommer till att tänka på arkeologi och historia, till exempel på den kultur som gav upphov till Kungagraven i Kivik. Det finns likheter i vissa inskriptioner eller målningar av båttyper och annat mellan skåningarna på den tiden och folk i medelhavsområdet. Arkeologerna utgår ifrån att "skåningarna" hämtat inspiration från södern. Kanske, men i enlighet med resonemanget ovan kan ju likartade tekniker uppstått på två platser.