tisdag 15 juli 2014

Falska förhoppningar är lika illa som oro


 
Egot försöker få bort oss från nuet eftersom det falska jaget inte överlever i nuet - Egot är en intellektuell illusion. Vi är nästan aldrig i nuet utan tankemässigt är våra medvetande någon annanstans och därmed blir vi omedvetna, slavar under intellektet, tankarna slutar inte komma. Om du står och diskar kanske du vill få det överstökad för att sätta dig vid teven, är du på väg för att hämta posten är du tankemässigt på väg tillbaka till soffan med tidningen i handen, vad du än gör är intellektet ofta i en tänkt framtid och det pågår ständigt i vardagen och givetvis är vi nästan lika ofta i det förflutna. Framtiden är en mental konstruktion, åtminstone som intellektet skapar den. Allt är nu. Det senare kan inte förstås intellektuellt utan det är en visshet som kommer inifrån. Allt utspelas i nuet och inte någon annanstans. Du läser detta nu, nu och nu. Och i detta just nu finns inga problem. Eller hur? Men i morgon ska jag göra ditt eller datt och det blir inte lätt så jag oroar mig, säger du. Men det är ju inte nu så varför ta ut det nu? Gör du det förskjuter du din medvetenhet in i omedvetenhet eftersom dina tankar uppehåller sig någon annanstans. Det tar kraft och du blir ineffektiv. Det är däremot inte fel att planera det praktiska som skall ske men det gör man i nuet och sedan släpper man det. Det tycker inte egot som fortsätter vända och vrida på saker och ting, skapar problem att dra i långbänk för det vill ju inte vara i nuet. Egot fruktar nuet och är du identifierad med tankarna så är du i fällan - Du blir dina tankar och är blockerad från ditt sanna jag och andligt sett omedveten. Det är så människor avlägsnar sig från Källan och beter sig omedvetet, dvs. ger upphov till negativitet för sig själv och andra. Allt eländes ursprung och därför är det så väsentligt att skapa denna medvetenhet.

Detta har jag uppehållit mig vid flera gånger i olika inlägg eftersom det berör kärnan i allt det som mänskligheten strävar efter och alla stora religioner ursprungligen handlade om. Många har svårt att förstå det eftersom den religion vi möter idag består av ritualer, regler, doktriner, gamla dogmer och att vi ska vända oss utåt för att finna Guds samtycke. Detta är till stor del intellektuella konstruktioner, tankemönster som inte har något med andlighet att göra. Andlighet är inte intellektuellt utan en produkt från vårt inre, den rena medvetenheten. Människor i allmänhet har inte förstått detta utan skapade något själva utifrån tycke, tänkande och smak. Därför felfungerar religionerna till stor del och invaggar oss i fruktan och stärker den intellektuella tolkningen av livet.

Nå, oro drar oss ifrån nuet in i en energikrävande tankekarusell som vars kroppsliga manifestation är som en klump i magen, ett illamående som fördunklar tillvaron. Faktum är att inbillade, positiva tankar om framtiden på motsvarande vis drar oss ifrån nuet. Det tog mig betydligt längre tid att inse detta. Gång efter annan har jag ställts inför stark oro inför framtiden, vissa situationer och efter många upprepningar maldes mitt motstånd ned inför livet och en acceptens växte fram. En acceptans att nu är det si eller så och jag gör allt vad jag kan för att göra det bra utifrån närvaro och därmed minskade de negativa känslorna. På så vis lärde jag mig att effektivare handskas med kommande situationer, människor, eftersom sinnet inte fördunklades lika mycket. Givetvis föll jag tillbaka vid starka påfrestningar men det är bara att resa sig på nytt. Hela tiden hägrade tron på livet framför mig, att våga tro att det som sker alltid är för ens bästa. Man behöver inte älska det men hatar man det går man bara djupare ned i eländet. Det finns en paradox i det hela anser jag, men det är ju en utformning som lär oss bäst - vi ställs inför det vi minst önskar och detta maler ned intellektets motstånd och därmed kan visdom uppstå ur det inre. Hårda påfrestningar slår i sönder intellektets dominans och djupare medvetenhet lyser genom.  Jag kommer inte glömma när en person uppträdde vedervärdigt mot mig och hur mina känslor vände från stark apati till förståelse och varma känslor. En mycket stor stund som öppnade mig inför livet och medmänniskor. Men det betyder inte att jag jublar och omfamnar människor som beter sig illa mot mig i tid och otid. Nej, jag är både frän och barsk om det behövs, men jag försöker agera utifrån närvaro och inte starka känslor. Att vända andra kinden till är mer en liknelse att låta negativitet passera rakt genom en, dvs. man gör inte motstånd mot känslor som kastas mot en. Ett motstånd innebär ilska, du blir sårad, ledsen. Men ett icke-motstånd innebär inte att du tar skit och står svarslös. Nej, man har full rätt att säga ifrån och markera, men utifrån en inre medvetenhet och inte ett känslostyrt intellekt. Ett sådant förhållningssätt är det enda gångbara, åtminstone för mig där jag är i dag.

Åter till hoppet i framtiden. Jag söker som sagt lösningen som finns på min utsatthet, det som försatt mig i denna ökenvandring. Framöver kommer jag förmodligen belysa närmare vad det rör sig om men det är en lång historia som kräver en omfattande redogörelse för att det inte ska hamna i fel spår. Åtskilliga gånger har det utåt sett ut som jag varit precis framme vid målsnöret då den där mattan ryckts undan mina fötter. Det där har jag varit inne på i flera inlägg så det uppehåller jag inte mig här i kring. Den är en del av det sinnrika spel jag medverkat i som i känslostormar skapat så mycket nytt. Men givetvis har tiden innan ridån fallit innehållit stunder av starkt hopp, ett hopp som verkat rimligt eftersom allt pekade mot att nu kunde det ta slut, lidandet skulle vara över och lyckan skulle le mot mig på nytt. Hoppfull lycka blev en tillflykt, tankar kring en framtid som skapade positiva känslor, betydligt trevligare än att vara här och nu. Ni ser, samma princip som att förlägga fokus i framtiden på grund av oro. Intellektet älskar både och eftersom nuet förvägras tillträde, nuet är ett hot mot dess existens. Det kanske låter dramatiskt, nästan ett drag av paranoia över det, men titta på psykologin så finner ni samma principiella formuleringar när man ska behandla människor terapeutiskt även om ordvalet är annorlunda. Många psykiska tillstånd beror på stark förankringen i  tankevärlden och skillnaden mellan en som klassas som sjuk och en "normalt frisk" är enbart en gradskillnad. Samma galenskap råder fast i olika omfattning. Tycker du jag är orättvis så kan du ju betrakta hur världen ser ut. Och där är garanterat mer tokigheter än du noterar eftersom du är så van.

Så, när man flytt nuet är man där i den tänkta, ljusa framtiden. Dessa starka, positiva känslor gör en omedveten och detta har jag upplevt många gånger, men insåg det inte förrän efter lång tid. Jag trodde det var OK för nu skulle jag äntligen bli "fri" och helvetet överstökat. Ja, dessa tolkningar har sitt ursprung i missförstånd om livet. Jag vet, men så kändes det och gör så fortfarande ibland. Så oro inför framtiden är ungefär samma sak som falska förhoppningar då det rycker bort oss från medvetenhet och kontakt med vårt inre, vår större medvetenhet och ett äkta förhållningssätt inför livet, dvs. nuet. Livet är samma sak som nuet och formerna, dvs. det materiella är bara flytande ingredienser i det hela - förgängligt, inget annat består än nuet. En dag är allt det du ser borta, men inte livet för det är evigt. Förstår ni? Livet är du, inte din kropp eller dina tankar. Du är ditt liv, du har inte ett liv för vem skulle du då vara? Kroppen? Knappast, för hur skulle den kunna ge upphov liv? Existentiellt dividerande...

Så undvik fixeringen vid framtiden istället för att vara närvarande i nuet. Är du medvetet närvarande kan du betydligt effektivare planera och handskas med det som komma skall. Du använder din uppmärksamhet i nuet, du tänker klarare utifrån ett högre medvetande och då behöver inte livet ge dig käftsmällar för att du ska stanna upp och bromsa din intellektuella framfart.

Så får man inte heller vara glad heller? Jo, naturligtvis, men äkta glädje kommer inifrån, ur äkta upplevelser och skillnaden får jag återkomma till en annan gång. Tills dess, förstår du skillnaden mellan att känna lycka inför en tänkt bild och en sann upplevelse som framkallar bestående lycka? Betrakta ditt eget liv och skärskåda vilken lycka som bestått och vilken som varit snabbare övergående.