Spöken, jordbundna andra, vilsna själar, oroliga andar, ja
det finns många benämningar på dessa existenser som förbryllar och skrämmer
många. I människans natur är det okända skrämmande och fruktan tycks öka i
proportion till okunskapen. Det finns emellertid stor kunskap om dessa fenomen
som vi kallar spöken eller spökerier, men det är helt utanför etablissemanget
och ett erkännande ligger nog ganska långt borta. Trots det är jag helt
övertygad om att företeelsen kommer vara en del av vår framtida vetenskap. Vi
har inga verktyg att förklara spökerier, inga naturvetenskapliga benämningar
som täcker in området men framför allt har vi inte tagit klivet framåt och
insett att det finns så oerhört mycket mer än vi är vana vid att hantera
utifrån rådande kunskap.
Jag tänker inte fördjupa mig i området men vill beröra det
eftersom det ryms inom det existentiella och jag har egna erfarenheter som
förekom tidigt i den resa jag genomgår. Tidigare i bloggen har jag nämnt att
det är som den ena lektionen avlöst den andre, i synnerhet när min världsbild
började förändras på allvar för ca tio år sedan. Det var då i början som jag
kom i medveten kontakt med just en vilsen individ, ett spöke helt enkelt. Det
hade jag varit med om tidigare i livet men förstod inte alls var det var frågan
om när jag ofta kände närvaro av någon eller några i min dåvarande bostad. Det
är en ganska ointressant historia som jag lämnar därhän.
Det finns också
spökerier där det inte finns något medvetande bakom utan det är mer i form av
"energispår" som finns kvar på platser och kan förnimmas via syn och/eller
hörsel (och lukt ibland). Det stötte jag på då jag övernattade på Omaha Beach, ett av
landstingsområdena från kriget där amerikanerna landsteg 1944. Det var en
vacker, stilla sommarmorgon och jag hade nyss vaknat på hotellet. Fönstret var öppet då det
varit varmt under natten och det hördes lite fågelsång. Plötsligt bryts
stillheten av en artillerigranat som far genom luften med ett öronbedövande
tjut, den kommer från havshållet och sekundsnabbt for den förbi, eller ljudet
rättare sagt. Jag satte mig ögonblickligen upp i sängen och alldeles omtumlad
undrade jag vad som hände. Min resekamrat sov helt oberörd vid min sida. Jag
förstod inte alls vad jag var med om och kunde inte finna en förklaring. Det
ingick inte i min begreppsvärld och jag visste inte ens hur jag skulle resonera
i tanken. Vid denna tid hade jag ingen kunskap om sådana här fenomen men
insåg att jag upplevt något mystiskt med koppling till 6 juni 1944, då det förekommit strider här med bland annat granatbeskjutning från örlogsfartyg på havet. När min
reskamrat vaknade berättade jag för honom om vad jag hört men han skojade bort
det men jag brydde mig inte om övertyga honom. Det var en mycket märklig
upplevelse men jag har aldrig gjort någon grej av det, men flera år senare
insåg jag var det rörde sig om. Det vore intressant att få på svart och vitt
hur det går till när ljud från det förgångna kan "spelas upp" på det
viset. Någon gång har jag sett ett teveprogram där någon sett romerska soldater
marschera förbi på en plats i England och någon annan hade sett en grupp munkar
röra sig en procession i ett gammalt kloster. Vittnena kunde berätta om detaljer
i klädsel och utseenden och t.ex. de romerska legionärerna inte alls var
medvetna om att de var iakttagna, ungefär som en film som spelades upp där de var aktörer. Munkarnas
ben var "klippta" ca 30 cm upp och det visade sig att det gamla
golvet legat just 30 cm ned. Det rörde sig om scener från förr som av någon
anledning dök upp i vår tid. Tydligen ganska vanligt.
För att återgå till traditionella spöken. Det här är inte
alls särskilt underligt och personligen tycker jag det är nästintill
ointressant. Ja, så odramatiskt förhållningssätt har jag till fenomenet och det
beror på mitt generella synsätt till vår existens och var vi egentligen är och
så vidare. Vi är inte våra kroppar utan befinner oss där en viss tid innan vi
lämnar dom, precis som vi tog dom i besittning en gång. Vi kommer och går i
denna föreställningsvärld. Faktum är att vår värld egentligen är kusligare än
spökerier, vill jag hävda, med alla obehagligheter. Nåväl, en kropp dör av ett
eller annat skäl och det som är vi går ur kroppen. Hur det är kan mängder med
personer berätta om som har haft nära döden-upplevelser. Jag läste en artikel en
gång om en svensk man som var med i en bilolycka. Han lyfte över olyckplatsen,
kunde bevittna hur krockade fordonen stod nedanför honom, räddningsfordon och
människor samlades och han rörde sig en bit upp i luften. Han såg hur de
försökte få liv i hans kropp, som han då hade fått distans till. Han betraktade
skådespelet en stund innan han började lämna vårt existensplan och rörde sig
genom den så ofta beskrivna tunneln mot en annan tillvaro. Han hann möta
individer och i en underbar miljö innan han fördes tillbaka till sin sargade
kropp och plötsligt kunde förnimma alla sina skador och smärta. Som för så
många andra som varit med om liknande förändrades hela hans syn på liv och död
härefter då han insåg att det inte finns något annat än en kroppslig död. Det
finns något mer än vår värld, insåg han.
Nu är det så att vissa som lämnar sina döda kroppar inte går
vidare utan stannar på en mellannivå av olika skäl. Vissa förstår inte att de
är döda och i förvirringen blockerar de sig från att gå vidare, andra vill inte
lämna jordelivet och det finns andra skäl till att de stannar mellan två
nivåer. Så de fortsätter leva i det fysiska fast strax "utanför",
dvs. de upplever det vi gör fast på en annan frekvens, kanske man kan säga. Det
är samma mänskliga medvetanden som oss andra fast de tycks ha tappat viss
uppfattningsförmåga (de inser ibland inte de är avlidna). Det rör sig således
inte om främmande existenser som far runt i det dolda och vill skrämma oss. Det
är helt vanligt folk som kommit lite fel i tillvaron ock kan behöva hjälp att
komma på rätt väg. Men visst är det kusligt när spökerier uppstår och man inte
förstår vad som händer. Personer vill visa att dom är där, de kanske vill
protestera, busa eller på annat sätt skapa något eller framföra budskap.
För ett antal år sedan kom jag till att titta på ett program
där ett par medier skulle "rensa upp" i ett hus där det spökades. Det
var ett danskt äkta par som samarbetade. Ganska snabbt fick mannen kontakt med en
dam som stod för spökerierna. Jag kom inte ihåg vad som kom fram i den
kommunikation de hade, men den vilsna damen frågade det kvinnliga mediet om
mannan pratade sanning då han tyckte att hon skulle gå mot ljuset och det inte
var farligt. Damen som spökade var livrädd för ljuset då hon inte visste vad
det var och förstod inte att det var dit hon skulle för att komma vidare. En
komisk utveckling som fick medierna att skratta. Damen fick då hjälp och det
blev lugnt i huset där det tydligen gått ganska livet till med steg i trappor,
dörrar som stängdes och öppnades av sig själv osv.
I huset där jag bor hördes hårda
smällar i väggarna här och var, när som helst på dygnet, och så hade det varit hela tiden då jag bott där. Det är en hög
flerfamiljsfastighet och jag trodde att det var något i konstruktionen som
hördes. I efterhand känner jag mig en aning dum då det bl.a. vid ett tillfälle
small fruktansvärt högt precis intill mitt huvud då jag talade i telefon vid
halvett tiden på natten i sängen. Kvinnan jag pratade med tvärtystande och undrade skrämt
vad det var för ljud. Något med konstruktionen, svarade jag, men väggen intill
mitt huvud var en gedigen betongvägg som det inte går att åstadkomma
sådana höga, ihåliga ljud ens med hammare eller sparkar. Det lät som när någon
sparkar hårt på en ihålig inomhusdörr. Det bankade lite då och då utan jag
brydde mig. Det var även känt bland grannarna att det kunde smälla i väggarna.
När så mitt liv började få ett innehåll där jag
konfronterades men än det ena än det andra så började jag fundera över de här
smällarna. Vad var det egentligen? För att göra en lång historia lite kortare
fick jag vetskap om att det rörde sig om en man som inte var riktigt nöjd av
skäl som inte framkom eller så har jag glömt det. Tydligen hade jag en uppgift
att konfrontera och försöka bli av med honom, eller få honom dit han skulle. Det
här var ytterligare en pusselbit i livets mångfacetterade företeelser som jag
skulle bjudas på. Det var på den tiden otrevligt då jag hade föga kunskap om
dylikt och jag är uppvuxen med rysare och har sett en å annan skräckfilm. Efter
jag fått kunskap om vad det rörde sig om tilltog aktiviteten rejält. Han verkade
förbannad på mig och utan tvekan inriktade han sig på mig. När jag kom hem
kunde jag tydligt känna hans närvaro och på nätterna var det obehagligt även om
jag inte såg något. Det smällde och bankades, saker flyttades, försvann och det
elektriska mixtrades det med. Jag blev förbannad på hans tilltag, svor åt honom och var inte
särskilt pedagogisk till en början. En aningen skrämd var jag då jag hade att
göra med något jag inte förstod och visste inte vad han kunde göra. En natt,
exakt vid midnatt då jag läste i sängen, small det som en mindre kanon precis vid mitt
huvud i samma gedigna betongvägg som jag nämnde ovan. Han hade koll på tiden
för min väckarklocka gick tre minuter för snabbt och precis 00:03 behagade han uppvakta
mig. Det eskalerade och han grejade med saker och till och med på min dåvarande
arbetsplats. En morgon då jag gick upp hade mitt tunga akvarium flyttats några
centimeter utanför möbeln det stod på och det vägde en bra bit över 150 kg. Helt
omöjligt att det skulle ske av sig självt och det var min objudne inneboende
som härjat. Döm om min förvåning då jag och min ena bror hyrde en stuga drygt
tio mil bort då det bankande till hårt i väggen intill min sovplats på natten. Det
pågick några veckor tämligen intensivt innan jag fick lära mig ett
tillvägagångssätt att föra honom dit han skulle. En sorts visualisering som jag
inte går närmare in på, men jag försökte några gånger och visste inte om jag
var framgångsrik förrän en dag då jag kom hem och märkte att hans närvaro var
borta. Inbillade jag mig? Nej, det stod klart ganska snart att han återvänt
till en betydligt bättre plats med min hjälp och även mina grannar i huset
kunde vittna om det blev tyst. Jag har aldrig berättat för dom om orsaken och
faktiskt är det endast ett litet fåtal som känner till historien
överhuvudtaget.
Spöken har väldigt lite med filmens produktioner att göra
och det är ofarliga individer även om det kan framkalla obehag genom att bryta
in i vår nivå och kanske skapa en otrevlig atmosfär om de var otrevliga då de
levde. Det är vi människor som älskar att skrämma upp varandra och göra en grej av
det vi fruktar då det är frågan om något okänt. Spökerier är en del av vår
existens och jag kan se en nytta med det då det kan bli en av de kommande
utmaningarna för att komma vidare, vidga vyerna och skapa en begreppsvärld som
kanske blir en grundplatta att gå vidare för där finns så mycket mer att
upptäcka och förstå. Tänk på att det jag skrivit om ovan till största delen rör
sig om medvetandet, som vi vet så oerhört lite om.