lördag 30 juni 2012

Spöken och spökfenomen




Spöken, jordbundna andra, vilsna själar, oroliga andar, ja det finns många benämningar på dessa existenser som förbryllar och skrämmer många. I människans natur är det okända skrämmande och fruktan tycks öka i proportion till okunskapen. Det finns emellertid stor kunskap om dessa fenomen som vi kallar spöken eller spökerier, men det är helt utanför etablissemanget och ett erkännande ligger nog ganska långt borta. Trots det är jag helt övertygad om att företeelsen kommer vara en del av vår framtida vetenskap. Vi har inga verktyg att förklara spökerier, inga naturvetenskapliga benämningar som täcker in området men framför allt har vi inte tagit klivet framåt och insett att det finns så oerhört mycket mer än vi är vana vid att hantera utifrån rådande kunskap.
Jag tänker inte fördjupa mig i området men vill beröra det eftersom det ryms inom det existentiella och jag har egna erfarenheter som förekom tidigt i den resa jag genomgår. Tidigare i bloggen har jag nämnt att det är som den ena lektionen avlöst den andre, i synnerhet när min världsbild började förändras på allvar för ca tio år sedan. Det var då i början som jag kom i medveten kontakt med just en vilsen individ, ett spöke helt enkelt. Det hade jag varit med om tidigare i livet men förstod inte alls var det var frågan om när jag ofta kände närvaro av någon eller några i min dåvarande bostad. Det är en ganska ointressant historia som jag lämnar därhän.
Det finns också spökerier där det inte finns något medvetande bakom utan det är mer i form av "energispår" som finns kvar på platser och kan förnimmas via syn och/eller hörsel (och lukt ibland). Det stötte jag på då jag övernattade på Omaha Beach, ett av landstingsområdena från kriget där amerikanerna landsteg 1944. Det var en vacker, stilla sommarmorgon och jag hade nyss vaknat på hotellet. Fönstret var öppet då det varit varmt under natten och det hördes lite fågelsång. Plötsligt bryts stillheten av en artillerigranat som far genom luften med ett öronbedövande tjut, den kommer från havshållet och sekundsnabbt for den förbi, eller ljudet rättare sagt. Jag satte mig ögonblickligen upp i sängen och alldeles omtumlad undrade jag vad som hände. Min resekamrat sov helt oberörd vid min sida. Jag förstod inte alls vad jag var med om och kunde inte finna en förklaring. Det ingick inte i min begreppsvärld och jag visste inte ens hur jag skulle resonera i tanken. Vid denna tid hade jag ingen kunskap om sådana här fenomen men insåg att jag upplevt något mystiskt med koppling till 6 juni 1944, då det förekommit strider här med bland annat granatbeskjutning från örlogsfartyg på havet. När min reskamrat vaknade berättade jag för honom om vad jag hört men han skojade bort det men jag brydde mig inte om övertyga honom. Det var en mycket märklig upplevelse men jag har aldrig gjort någon grej av det, men flera år senare insåg jag var det rörde sig om. Det vore intressant att få på svart och vitt hur det går till när ljud från det förgångna kan "spelas upp" på det viset. Någon gång har jag sett ett teveprogram där någon sett romerska soldater marschera förbi på en plats i England och någon annan hade sett en grupp munkar röra sig en procession i ett gammalt kloster. Vittnena kunde berätta om detaljer i klädsel och utseenden och t.ex. de romerska legionärerna inte alls var medvetna om att de var iakttagna, ungefär som en film som spelades upp där de var aktörer. Munkarnas ben var "klippta" ca 30 cm upp och det visade sig att det gamla golvet legat just 30 cm ned. Det rörde sig om scener från förr som av någon anledning dök upp i vår tid. Tydligen ganska vanligt.

För att återgå till traditionella spöken. Det här är inte alls särskilt underligt och personligen tycker jag det är nästintill ointressant. Ja, så odramatiskt förhållningssätt har jag till fenomenet och det beror på mitt generella synsätt till vår existens och var vi egentligen är och så vidare. Vi är inte våra kroppar utan befinner oss där en viss tid innan vi lämnar dom, precis som vi tog dom i besittning en gång. Vi kommer och går i denna föreställningsvärld. Faktum är att vår värld egentligen är kusligare än spökerier, vill jag hävda, med alla obehagligheter. Nåväl, en kropp dör av ett eller annat skäl och det som är vi går ur kroppen. Hur det är kan mängder med personer berätta om som har haft nära döden-upplevelser. Jag läste en artikel en gång om en svensk man som var med i en bilolycka. Han lyfte över olyckplatsen, kunde bevittna hur krockade fordonen stod nedanför honom, räddningsfordon och människor samlades och han rörde sig en bit upp i luften. Han såg hur de försökte få liv i hans kropp, som han då hade fått distans till. Han betraktade skådespelet en stund innan han började lämna vårt existensplan och rörde sig genom den så ofta beskrivna tunneln mot en annan tillvaro. Han hann möta individer och i en underbar miljö innan han fördes tillbaka till sin sargade kropp och plötsligt kunde förnimma alla sina skador och smärta. Som för så många andra som varit med om liknande förändrades hela hans syn på liv och död härefter då han insåg att det inte finns något annat än en kroppslig död. Det finns något mer än vår värld, insåg han.
Nu är det så att vissa som lämnar sina döda kroppar inte går vidare utan stannar på en mellannivå av olika skäl. Vissa förstår inte att de är döda och i förvirringen blockerar de sig från att gå vidare, andra vill inte lämna jordelivet och det finns andra skäl till att de stannar mellan två nivåer. Så de fortsätter leva i det fysiska fast strax "utanför", dvs. de upplever det vi gör fast på en annan frekvens, kanske man kan säga. Det är samma mänskliga medvetanden som oss andra fast de tycks ha tappat viss uppfattningsförmåga (de inser ibland inte de är avlidna). Det rör sig således inte om främmande existenser som far runt i det dolda och vill skrämma oss. Det är helt vanligt folk som kommit lite fel i tillvaron ock kan behöva hjälp att komma på rätt väg. Men visst är det kusligt när spökerier uppstår och man inte förstår vad som händer. Personer vill visa att dom är där, de kanske vill protestera, busa eller på annat sätt skapa något eller framföra budskap.
För ett antal år sedan kom jag till att titta på ett program där ett par medier skulle "rensa upp" i ett hus där det spökades. Det var ett danskt äkta par som samarbetade. Ganska snabbt fick mannen kontakt med en dam som stod för spökerierna. Jag kom inte ihåg vad som kom fram i den kommunikation de hade, men den vilsna damen frågade det kvinnliga mediet om mannan pratade sanning då han tyckte att hon skulle gå mot ljuset och det inte var farligt. Damen som spökade var livrädd för ljuset då hon inte visste vad det var och förstod inte att det var dit hon skulle för att komma vidare. En komisk utveckling som fick medierna att skratta. Damen fick då hjälp och det blev lugnt i huset där det tydligen gått ganska livet till med steg i trappor, dörrar som stängdes och öppnades av sig själv osv.
I huset där jag bor hördes hårda smällar i väggarna här och var, när som helst på dygnet, och så hade det varit hela tiden då jag bott där. Det är en hög flerfamiljsfastighet och jag trodde att det var något i konstruktionen som hördes. I efterhand känner jag mig en aning dum då det bl.a. vid ett tillfälle small fruktansvärt högt precis intill mitt huvud då jag talade i telefon vid halvett tiden på natten i sängen. Kvinnan jag pratade med tvärtystande och undrade skrämt vad det var för ljud. Något med konstruktionen, svarade jag, men väggen intill mitt huvud var en gedigen betongvägg som det inte går att åstadkomma sådana höga, ihåliga ljud ens med hammare eller sparkar. Det lät som när någon sparkar hårt på en ihålig inomhusdörr. Det bankade lite då och då utan jag brydde mig. Det var även känt bland grannarna att det kunde smälla i väggarna.
När så mitt liv började få ett innehåll där jag konfronterades men än det ena än det andra så började jag fundera över de här smällarna. Vad var det egentligen? För att göra en lång historia lite kortare fick jag vetskap om att det rörde sig om en man som inte var riktigt nöjd av skäl som inte framkom eller så har jag glömt det. Tydligen hade jag en uppgift att konfrontera och försöka bli av med honom, eller få honom dit han skulle. Det här var ytterligare en pusselbit i livets mångfacetterade företeelser som jag skulle bjudas på. Det var på den tiden otrevligt då jag hade föga kunskap om dylikt och jag är uppvuxen med rysare och har sett en å annan skräckfilm. Efter jag fått kunskap om vad det rörde sig om tilltog aktiviteten rejält. Han verkade förbannad på mig och utan tvekan inriktade han sig på mig. När jag kom hem kunde jag tydligt känna hans närvaro och på nätterna var det obehagligt även om jag inte såg något. Det smällde och bankades, saker flyttades, försvann och det elektriska mixtrades det med. Jag blev förbannad på hans tilltag, svor åt honom och var inte särskilt pedagogisk till en början. En aningen skrämd var jag då jag hade att göra med något jag inte förstod och visste inte vad han kunde göra. En natt, exakt vid midnatt då jag läste i sängen, small det som en mindre kanon precis vid mitt huvud i samma gedigna betongvägg som jag nämnde ovan. Han hade koll på tiden för min väckarklocka gick tre minuter för snabbt och precis 00:03 behagade han uppvakta mig. Det eskalerade och han grejade med saker och till och med på min dåvarande arbetsplats. En morgon då jag gick upp hade mitt tunga akvarium flyttats några centimeter utanför möbeln det stod på och det vägde en bra bit över 150 kg. Helt omöjligt att det skulle ske av sig självt och det var min objudne inneboende som härjat. Döm om min förvåning då jag och min ena bror hyrde en stuga drygt tio mil bort då det bankande till hårt i väggen intill min sovplats på natten. Det pågick några veckor tämligen intensivt innan jag fick lära mig ett tillvägagångssätt att föra honom dit han skulle. En sorts visualisering som jag inte går närmare in på, men jag försökte några gånger och visste inte om jag var framgångsrik förrän en dag då jag kom hem och märkte att hans närvaro var borta. Inbillade jag mig? Nej, det stod klart ganska snart att han återvänt till en betydligt bättre plats med min hjälp och även mina grannar i huset kunde vittna om det blev tyst. Jag har aldrig berättat för dom om orsaken och faktiskt är det endast ett litet fåtal som känner till historien överhuvudtaget.
Spöken har väldigt lite med filmens produktioner att göra och det är ofarliga individer även om det kan framkalla obehag genom att bryta in i vår nivå och kanske skapa en otrevlig atmosfär om de var otrevliga då de levde. Det är vi människor som älskar att skrämma upp varandra och göra en grej av det vi fruktar då det är frågan om något okänt. Spökerier är en del av vår existens och jag kan se en nytta med det då det kan bli en av de kommande utmaningarna för att komma vidare, vidga vyerna och skapa en begreppsvärld som kanske blir en grundplatta att gå vidare för där finns så mycket mer att upptäcka och förstå. Tänk på att det jag skrivit om ovan till största delen rör sig om medvetandet, som vi vet så oerhört lite om.

söndag 3 juni 2012

Acceptera livet så möter du mindre motstånd



Som jag ofta skrivit i denna bloggen så lever vi för att lära oss via erfarenheter, hur det är att vara människa under olika betingelser. Varje dag är ett nytt tillfälle att växa som människa och även bidra till att hjälpa andra. Det är lätt att glömma bort i vid de tillfällen stundens hetta tar över och helt gå upp i känslor som håller kvar oss i ett resonemang som fördunklar våra sinnen. I synnerhet när vi möter ett motstånd som vi inte uppskattar. När vi ställs inför en situation där någon annan bjuder på en utmaning, kanske i form av oförstånd, eller uppvisar ett uppträdande som går stick i stäv med vad vi hade önskat, så uppfylls vi med harm, irritation, ilska eller ännu värre. Då har vi irrat bort oss och faller till föga för de känslor som kan ge upphov till en skenande process som leder till negativa konsekvenser.
Även om vetskapen finns att man lever sitt liv för att utvecklas och lägga till ytterligare några väsentliga bitar i målet för att bli hel så betyder inte det att det är en ständigt levande tanke. Nej, kunskapen finns där men den går från dagsmedvetande till de undermedvetna strömmarna och därmed präglar den oss i våra attityd till omvärlden. Detta sker dock inte över en natt, det är en existentiell utveckling och ju hårdare vi förankrat oss i det ytliga synsättet desto längre tid tar det att transformera. När vi förstår våra roller och våra medmänniskors dito, uppfylls ens inre med ett lugn, ett tålamod som motverkar att hetare känslor blossar upp - vi blir aktörer som bara med vår närvaro hjälper till att lyfta fram syftet med det som sker. Återigen kan jag peka på att en andlig utveckling i allra högsta grad är av största betydelse för att bidra till en trevligare värld. Andlig utveckling är inte bara att flumma runt bland blommor och kramas, som vissa tror. Nej, det är en förädling av människan som gör oss mer fullkomliga och det blir tydligt just när där vuxit fram tolerans. Motsatsen är allt för bekant - ser inte bortom näsan, dömer därefter och det leder till negativa känslor och destruktion.
Det finns naturligtvis otaliga exempel på situationer vi ställs inför som inte behagar och vi människor är sådana att vi då gärna får känslor som bygger på ett motstånd. Ett motstånd t.ex. mot en annan människa som inte kan möta oss i en diskussion eller förringar oss. Jag tycker det vore väl magstarkt att påstå att man alltid ska fundera i älskvärda banor och hysa förståelse för den andre och snabbt försöka nå förlikning. Ibland är det faktiskt så att man bjuder på ett motstånd av olika skäl, som för att visa sig själv man kan stå upp för sig själv, den andre kanske behöver motstånd för att bromsa upp och tänka till osv. Alla mår bäst av en sund självaktning, att stå upp för sig själv men det jag menar är att det inte ska gå till en överdrift och när det övergår i bitterhet har det gått för långt. Som alltid tjänar man på att tänka i fler än ett steg. Det är knappast rimligt att utvärdera vart och vart annat möte med andra människor och det finns inte behov för det heller. Men de där situationerna som upprepar sig, när mönstret ser ungefär likadant ut, när vi svarar på samma sätt om och om igen. Då finns det anledning att ta ett kliv åt sidan och fundera över det som sker eftersom upprepningen är "livets" sätt att försöka nå fram till oss. Lyssnar vi inte kommer det tillbaka.
När vi noterar att vi ältar samma känslor om och om igen kring t.ex. en annans människas beteende, som gjort oss kanske harmsna eller förargade, så är det ett gott råd att betrakta det hela ur helikopterperspektiv - lyft dig över händelserna, dialogen, tankar och känslor och försök se vad det egentliga målet är. Det är definitivt inte de mörka känslorna som bara äter upp energi och tar ned oss. Nej, se bortom detta och försök identifiera utmaningen. En god början är att försöka se det ur den andres perspektiv. Ett steg nummer två kan vara att göra den andre till en hjälpande medmänniska i tanken så din egen subjektiva bedömning inte skuggar den faktiska människan som finns där. Och ställ frågan varför du egentligen reagerar. Ofta tror vi att det är något helt annat än vad det egentligen är men vi fastnar för det vi är villiga att erkänna. Kanske stöter du på samma motvilja inför dina ord gång på gång från samma människa. Detta är något jag själv erfarit när det rör existentiella frågor.  Jag bryr mig i regel inte om vad folk har för tankar i andliga spörsmål så länge som det inte skadar eller orsakar onödiga besvär. Det är upp till var och en att ha sin åsikt och det går inte att forcera det som ska bygga på egna erfarenheter i livet. Allt har sin tid. En viktig detalj som man alltid tjänar på att observera objektivt är sitt eget motstånd. Ett motstånd är vrede eller frustration t.ex. mot något som du möter. Du tror inte på livet och gör motstånd i form av negativa känslor. Det finns undantag då jag tycker det är helt OK att bli förbannad men återigen återvänder jag i stället till situationer som upprepas på ett enerverande sätt. Då finns det garanterat något du missat och tänk då i nya banor. Ditt motstånd kanske kan upphöra om du kapitulerar inför ett faktum att saker å ting är på ett särskilt vis och du kan inte göra något åt det. Se situationen som en utmaning för att acceptera detta så kommer du inte behöva möta det igen. Det finns alla möjliga variationer men tänk i som sagt i flera steg och bortom ytan. Där finns ett syfte och ett nyanserat tankesätt brukar kunna upptäcka det snart. Skriv ned dina spekulationer så skingras blockeringar, ta en promenad så får själva gången dig att släppa på blockerande tankesätt.