Den som söker en andlig och existentiell utveckling kommer ofrånkomligen att ställas inför utmaningar och prövningar som ställer krav på en öppenhet, benägenhet till förändring och förmåga att komma till insikt, men kanske mest - mod. En personlig utveckling, oavsett slag, är ofta förknippad med smärta, en smärta som likt elden i smedjans härd bidrar till att mjuka upp för att möjliggöra en bearbetning. En människa i smärta är som mest benägen till förändring eftersom en väg ut ur lidandet söks och de inre dörrarna har tvingats upp. Prövningar tvingar människan att uppmärksamma livet, att formulera frågor och söka svar. Allt eftersom tillväxten tilltar kommer förmågan att se sambanden i tillvaron öka, ett mer djuplodande synsätt utvecklas och det ytliga betraktelsesättet minskar allt mer. Det kostar emellertid och det krävs offer, men belöningen är livslång.
Det står mig klart att människor som valt en väg i livet att vilja arbeta med människor och bidra till med kunskap om livet många gånger ställs inför en mycket svår period i livet men också en utvecklingspotential av hög dignitet. Det påståendet styrks inte minst av alla dessa författare och andra som lär ut inom olika existentiella områden. De som är framgångsrika har nästan alltid prövande perioder i livet bakom sig och för att inte tala om "helt vanliga" människors utsago om hur de stärkts och utvecklats under prövotider. Den här perioden innebär stor torftighet på flera plan och man blir avskuren från det man normalt tar för givet i vardagen. Den individuella variationen är stor och anpassad efter omständigheterna, men den känslomässiga prövningen är likartad – sjukdom, arbetslöshet, skilsmässor, missbruk, svår sorg, ja alla möjliga former av svårigheter överskuggar tillvaron. Vem som helst kan till synes när som helst plötsligt befinna sig i en ensam vandring i livet som kan innebära de svåraste prövningarna ditintills och beteckningen Ökenvandring är väl motiverad. Jämför med Bibelns berättelse om Jesus 40 dagar i öknen där han prövades på olika vis. Bibeln har ett innehåll som till viss del beskriver människan natur, vårt medvetande med möjligheter och begränsningar, vårt varande i livet, och ofta används ett symbolspråk för ett tidlöst tolkande. Missförstå inte, jag använder inte Bibeln som ett rättesnöre i livet. Nej, jag gör just nu en reflektion till Bibeln, en "intressant bok" men det finns all anledning att betrakta den kritiskt, som allt annat som varit föremål bearbetning och förvanskning under tidens lopp.
Det står mig klart att människor som valt en väg i livet att vilja arbeta med människor och bidra till med kunskap om livet många gånger ställs inför en mycket svår period i livet men också en utvecklingspotential av hög dignitet. Det påståendet styrks inte minst av alla dessa författare och andra som lär ut inom olika existentiella områden. De som är framgångsrika har nästan alltid prövande perioder i livet bakom sig och för att inte tala om "helt vanliga" människors utsago om hur de stärkts och utvecklats under prövotider. Den här perioden innebär stor torftighet på flera plan och man blir avskuren från det man normalt tar för givet i vardagen. Den individuella variationen är stor och anpassad efter omständigheterna, men den känslomässiga prövningen är likartad – sjukdom, arbetslöshet, skilsmässor, missbruk, svår sorg, ja alla möjliga former av svårigheter överskuggar tillvaron. Vem som helst kan till synes när som helst plötsligt befinna sig i en ensam vandring i livet som kan innebära de svåraste prövningarna ditintills och beteckningen Ökenvandring är väl motiverad. Jämför med Bibelns berättelse om Jesus 40 dagar i öknen där han prövades på olika vis. Bibeln har ett innehåll som till viss del beskriver människan natur, vårt medvetande med möjligheter och begränsningar, vårt varande i livet, och ofta används ett symbolspråk för ett tidlöst tolkande. Missförstå inte, jag använder inte Bibeln som ett rättesnöre i livet. Nej, jag gör just nu en reflektion till Bibeln, en "intressant bok" men det finns all anledning att betrakta den kritiskt, som allt annat som varit föremål bearbetning och förvanskning under tidens lopp.
Det låter kanske som ett skräckscenario där umbäranden och plågor omgärdar en medan man vandrar i ett mörker. Ja, till stor del en sanning men när livet är som svårast har vi också som mest hjälp. Det finns ingen som är övergiven när livsomständigheterna är som hårdast och hjälpen kan komma på olika vis – via oväntade möten, underbara upplevelser, plötsliga och välkomna glädjeämnen men också subtil vägledning från ett esoteriskt plan. De prövande stunderna anpassas efter tillgången på livsenergi och rådande omständigheter. Som i all andlig formgivelse har livet en tendens till att gå upp och ned, ungefär som när man formar en snöboll.
Isoleringen under denna vandring innebär långa stunder av stillhet, stunder i eftertanke och djup begrundan med närhet till sig själv med tankar och känslor. En avmätt avskildhet i livet är en förutsättning för att skapa betingelser som är optimala för utvecklingen. Därmed söker man svaren inifrån och det är på djupet av en själv som visdomen har sin källa. Ett liv där man är omgiven av familj, vänner och kollegor medför en stimuli som paradoxalt nog kan bromsa upp. Långa stunder i tystnad bringar klarhet och kontakten med essensen av sig själv förbättras. Den utveckling som följer på denna tillvaro är energikrävande och i perioder åtgår mycket föda och sömnbehovet kan bli stort. Ensamheten är här lyckligtvis en tillgång då återhämtningen kan ske ostört och i största stillhet. Ett frö ska gro i mager jord på skyddad plats med riklig tillgång till vätska. Sker så gror fröet, blir till en liten planta för att slutligen bli en vacker blomma. Det är bland annat därför ett normalt liv inte hade gått att förena med denna i flera avseenden mycket krävande tillvaro. Det går inte att bryta vandringen i förtid och uthållighet och tålamod prövas till bristningsgränsen. Det kan liknas vid vandringen i öknen där törsten är outhärdlig och det blir värre och värre. För att orka finns dock en och annan mindre oas på vägen som för stunden lindrar. I slutet av öknen väntar grönska och vatten i överflöd och det är en metafor för den visdom man utvecklat och att man åter får tillgång till världsliga förnödenheter och närhet till andra människor.
Vid en andlig utveckling tilltar kontakten med det inre och den blir starkare. Man blir allt mer benägen att lyssna inåt och tillåter högre influenser styra. De större sambanden i livet blir tydliga, en större medvetenhet växer fram och världen ses med nya ögon. Naturligtvis dyker tvivel upp, det är något nytt, oprövat och för att stärka en i dessa stunder kommer bekräftelser på att du förstått, du är på rätt väg. I början av vandringen kommer hjälpen ofta och påtagligt men ju högre utveckling som uppnås, desto ensammare står man, ur ett världsligt perspektiv, vill jag tillägga. Det förväntas man ska rida ut stormen själv med den nya visdom och redskap som man utvecklat och förfogar över.
Men denna resa är inte tom på glädjeämnen. Nej, utöver världsliga sådana kommer känslan av att nå högre höjder av insikt skapa glädje, en lycka av att ha passerat hinder som nu ter sig begripliga och en insikt om vad livet egentligen är, skapar frid och lättnad. Man ser ett livets mönster. En av de bästa stunderna är när den nyförvärvade kunskapen bidrar till att hjälpa andra och belöningen blir en stark känsla av lycka och energi. Det är en av de viktigaste skälen till att vi föds till denna tillvaro.
För att förstå andra måste du förstå dig själv, för att kunna hjälpa dina medmänniskor med framgång ska du ha sett dina sidor, lärt känna dina egenskaper, varit på botten av livet och nästan gett upp. Du hittar och känner ett hus först när du vandrat från källare till vind genom samtliga rum.
I utvecklingen framstår livet allt mer som tillrättalagd, rekvisitan i form av hem, människor, arbete tycks finnas där för att bidra till upplevelserna. Precis så är det och man drar sig till det som krävs för att återspegla den du är och uppmärksamma dig. Man lär sig mer om tankar och känslor, och man lär sig det genom att det avspeglas överallt runt kring en. Den självkännedom som träder fram inger trygghet och styrka och den blir till en grund att förstå andra personer.
Under ökenvandringens första tid uppstår förvirring, känslor av hjälplöshet och nedstämdhet. Vad är det som händer, varför drabbas jag av detta och oron växer i styrka. Man förstår inte alls syftet med de prövningar man möter och tillvaron faller samman. För att skapa något nytt måste det gamla först rivas. Då den existentiella utvecklingen är i sin linda saknas insikten i om vad livet är, varför vi befinner oss i denna fysiska tillvaro och betraktelsesättet är av gammal inlärd vana ytligt. Genomlever vi livet och envisas med att se på ytan uppstår automatiskt prövningar för den som befinner sig i en andlig utveckling. Gång efter annan ställs man inför likartade prövningar till motståndet släpper och ett fördjupat synsätt så sakteliga träder fram. Den ena kallduschen avlöser den andra på ett tämligen brutalt vis tills murarna är raserade och en öppning skapats för ny visdom och förståelse. För den observanta med ett mottagligt synsätt går det snart att skönja ett mönster och en mental förberedelse aktiveras. Men naturligtvis rycks mattan undan från ett annat håll för att överraska och verkligen testa om där den existentiella kunskapen är gedigen och orubblig. Den intellektuella kunskapen ska inte förväxlas med visdom och därför krävs ett överraskningsmoment.
Vid kontakt med andra människor, som inte öppnat sig för ett liv med djupare syften och som håller fast vid en svart-vit bild, finns risk för att man möter ett motstånd men framför allt en stor oförståelse. Möjligheterna att förklara och skingra frågetecknen för den som befinner sig på lägre andlig mognadsnivå, vad ett fördjupat synsätt i livet innebär är små. Ett fördjupat andligt tänkande är resultatet efter ett förhållningssätt som penetrerar tillvarons skeenden och pressen från livet framtvingar ett nytt sätt att betrakta livet. Det är omöjligt att läsa sig till. Många människor blir också rädda och arga när någon utmanar deras världsbild, när någon tillför något obekant som rubbar den trygga, invanda syn de har på livet. Man möter vrede och försök till förlöjligande i strävan att undertrycka och förringa. Tålamodsprövning och frestelsen att ta till vrede härskar. Utöver den mänskliga prövning det innebär så öppnas man inför sig själv och det nya sättet att se på tillvaron. Dessutom bereds tillfälle att ifrågasätta ens tro, se klart på den och vad det egentligen innebär.
Med den andliga utvecklingen följer en insikt om Alltets enhet, vilket kan låta en aning krystat och förbryllande. Vad innebär det? När man kommer på sig själv att betrakta den lilla skalbaggen som kryper över ens arm med värme, när man vandrar bland träden och ser på dess kronor med längtan, när naturen blir allt mer oumbärlig och man upplever en svårdefinierad sällsam samhörighet med naturen, ja då har man klivit närmare insikten om en enhet. Respekten och vördnaden inför naturen växer och tilltar i takt med att den existentiella förankringen fördjupas. Närmandet till Alltet går via naturen, förmodar jag, eftersom den är tillgänglig på ett mer prestigelöst vis än våra medmänniskor, som naturligtvis är en annan del av Alltet. Allt är sprunget ur samma enhet.
Behovet att vilja föra ut sin kunskap tilltar, att bidra med något gott och att få hjälpa sina medmänniskor är fler tecken på en andlig utveckling. En sann önskan att göra något gott. Fler som når högre existentiella nivåer innebär att visdom och medmänsklighet kan spridas likt ringarna på vattnet. Det är på detta vis mänskligheten utvecklas.
På högre nivåer av medvetande upplevs subtila energier starkare. En förmåga att känna, uppfatta och kanske se de vaga energierna. Alla människor har denna förmåga i olika utsträckning, använder sig av det undermedvetet men med förhöjningen blir förmågan starkare och mer medvetandegjord. Man kan säga att verktygen att se och uppleva livet utökas, förfinas och förstärks. Livets påfrestningar har framtvingat detta och det stimulerar den framtida utvecklingen.
När målen är uppnådda är ökenvandringen över. Den kan vara svårt att förstå efter år av svårt motstånd där nya prövningar har väntat runt hörnan hela tiden. En dag lyfts ett sista, tungt draperi undan och man står i ljuset som kan blända och överrumpla så att man inte förstår att man är ute. Vandringen kan pågå länge, och den är först över när man tillgodogjort sig det som livet önskar lära ut. Denna ökenvandring har inneburit att man nu står inför ett helt nytt sätt att vara, ett nytt sätt att leva och ingenting kan bli det som varit, i positiv bemärkelse. Kampen i livet, det ihärdiga sökandet efter svar när livet utsatt en för prövningar, insikterna och svaren har skapat en styrka och visdom som frambringat en medmänniska som önskar och har förmåga att sprida mer ljus över vår skapelse.
Det har skrivits mycket om personlig och andlig utveckling. I Dantes spår av de båda psykoterapeuterna Schaub (herr o fru) är en utmärkt bok att fördjupa sig i området. Boken grundar sig på ett studium av Roberto Assagilois psykosyntes och dess kopplingar till Den Gudomliga komedin av Dante. Dessa psykoterapeuter företräder en holistisk psykologi där det världsliga skeendet förbinds med ett andliga dito. Den Gudomliga komedin är en mästerlig poetisk beskrivning av ett andligt sökande, som till sin konstitution påminner om en ökenvandring och vars innehåll kan vara det livet vill lära. Det vi ställs inför har ett högre syfte och utvecklar oss som individer.
Vid en andlig utveckling tilltar kontakten med det inre och den blir starkare. Man blir allt mer benägen att lyssna inåt och tillåter högre influenser styra. De större sambanden i livet blir tydliga, en större medvetenhet växer fram och världen ses med nya ögon. Naturligtvis dyker tvivel upp, det är något nytt, oprövat och för att stärka en i dessa stunder kommer bekräftelser på att du förstått, du är på rätt väg. I början av vandringen kommer hjälpen ofta och påtagligt men ju högre utveckling som uppnås, desto ensammare står man, ur ett världsligt perspektiv, vill jag tillägga. Det förväntas man ska rida ut stormen själv med den nya visdom och redskap som man utvecklat och förfogar över.
Men denna resa är inte tom på glädjeämnen. Nej, utöver världsliga sådana kommer känslan av att nå högre höjder av insikt skapa glädje, en lycka av att ha passerat hinder som nu ter sig begripliga och en insikt om vad livet egentligen är, skapar frid och lättnad. Man ser ett livets mönster. En av de bästa stunderna är när den nyförvärvade kunskapen bidrar till att hjälpa andra och belöningen blir en stark känsla av lycka och energi. Det är en av de viktigaste skälen till att vi föds till denna tillvaro.
För att förstå andra måste du förstå dig själv, för att kunna hjälpa dina medmänniskor med framgång ska du ha sett dina sidor, lärt känna dina egenskaper, varit på botten av livet och nästan gett upp. Du hittar och känner ett hus först när du vandrat från källare till vind genom samtliga rum.
I utvecklingen framstår livet allt mer som tillrättalagd, rekvisitan i form av hem, människor, arbete tycks finnas där för att bidra till upplevelserna. Precis så är det och man drar sig till det som krävs för att återspegla den du är och uppmärksamma dig. Man lär sig mer om tankar och känslor, och man lär sig det genom att det avspeglas överallt runt kring en. Den självkännedom som träder fram inger trygghet och styrka och den blir till en grund att förstå andra personer.
Under ökenvandringens första tid uppstår förvirring, känslor av hjälplöshet och nedstämdhet. Vad är det som händer, varför drabbas jag av detta och oron växer i styrka. Man förstår inte alls syftet med de prövningar man möter och tillvaron faller samman. För att skapa något nytt måste det gamla först rivas. Då den existentiella utvecklingen är i sin linda saknas insikten i om vad livet är, varför vi befinner oss i denna fysiska tillvaro och betraktelsesättet är av gammal inlärd vana ytligt. Genomlever vi livet och envisas med att se på ytan uppstår automatiskt prövningar för den som befinner sig i en andlig utveckling. Gång efter annan ställs man inför likartade prövningar till motståndet släpper och ett fördjupat synsätt så sakteliga träder fram. Den ena kallduschen avlöser den andra på ett tämligen brutalt vis tills murarna är raserade och en öppning skapats för ny visdom och förståelse. För den observanta med ett mottagligt synsätt går det snart att skönja ett mönster och en mental förberedelse aktiveras. Men naturligtvis rycks mattan undan från ett annat håll för att överraska och verkligen testa om där den existentiella kunskapen är gedigen och orubblig. Den intellektuella kunskapen ska inte förväxlas med visdom och därför krävs ett överraskningsmoment.
Vid kontakt med andra människor, som inte öppnat sig för ett liv med djupare syften och som håller fast vid en svart-vit bild, finns risk för att man möter ett motstånd men framför allt en stor oförståelse. Möjligheterna att förklara och skingra frågetecknen för den som befinner sig på lägre andlig mognadsnivå, vad ett fördjupat synsätt i livet innebär är små. Ett fördjupat andligt tänkande är resultatet efter ett förhållningssätt som penetrerar tillvarons skeenden och pressen från livet framtvingar ett nytt sätt att betrakta livet. Det är omöjligt att läsa sig till. Många människor blir också rädda och arga när någon utmanar deras världsbild, när någon tillför något obekant som rubbar den trygga, invanda syn de har på livet. Man möter vrede och försök till förlöjligande i strävan att undertrycka och förringa. Tålamodsprövning och frestelsen att ta till vrede härskar. Utöver den mänskliga prövning det innebär så öppnas man inför sig själv och det nya sättet att se på tillvaron. Dessutom bereds tillfälle att ifrågasätta ens tro, se klart på den och vad det egentligen innebär.
Med den andliga utvecklingen följer en insikt om Alltets enhet, vilket kan låta en aning krystat och förbryllande. Vad innebär det? När man kommer på sig själv att betrakta den lilla skalbaggen som kryper över ens arm med värme, när man vandrar bland träden och ser på dess kronor med längtan, när naturen blir allt mer oumbärlig och man upplever en svårdefinierad sällsam samhörighet med naturen, ja då har man klivit närmare insikten om en enhet. Respekten och vördnaden inför naturen växer och tilltar i takt med att den existentiella förankringen fördjupas. Närmandet till Alltet går via naturen, förmodar jag, eftersom den är tillgänglig på ett mer prestigelöst vis än våra medmänniskor, som naturligtvis är en annan del av Alltet. Allt är sprunget ur samma enhet.
Behovet att vilja föra ut sin kunskap tilltar, att bidra med något gott och att få hjälpa sina medmänniskor är fler tecken på en andlig utveckling. En sann önskan att göra något gott. Fler som når högre existentiella nivåer innebär att visdom och medmänsklighet kan spridas likt ringarna på vattnet. Det är på detta vis mänskligheten utvecklas.
På högre nivåer av medvetande upplevs subtila energier starkare. En förmåga att känna, uppfatta och kanske se de vaga energierna. Alla människor har denna förmåga i olika utsträckning, använder sig av det undermedvetet men med förhöjningen blir förmågan starkare och mer medvetandegjord. Man kan säga att verktygen att se och uppleva livet utökas, förfinas och förstärks. Livets påfrestningar har framtvingat detta och det stimulerar den framtida utvecklingen.
När målen är uppnådda är ökenvandringen över. Den kan vara svårt att förstå efter år av svårt motstånd där nya prövningar har väntat runt hörnan hela tiden. En dag lyfts ett sista, tungt draperi undan och man står i ljuset som kan blända och överrumpla så att man inte förstår att man är ute. Vandringen kan pågå länge, och den är först över när man tillgodogjort sig det som livet önskar lära ut. Denna ökenvandring har inneburit att man nu står inför ett helt nytt sätt att vara, ett nytt sätt att leva och ingenting kan bli det som varit, i positiv bemärkelse. Kampen i livet, det ihärdiga sökandet efter svar när livet utsatt en för prövningar, insikterna och svaren har skapat en styrka och visdom som frambringat en medmänniska som önskar och har förmåga att sprida mer ljus över vår skapelse.
Det har skrivits mycket om personlig och andlig utveckling. I Dantes spår av de båda psykoterapeuterna Schaub (herr o fru) är en utmärkt bok att fördjupa sig i området. Boken grundar sig på ett studium av Roberto Assagilois psykosyntes och dess kopplingar till Den Gudomliga komedin av Dante. Dessa psykoterapeuter företräder en holistisk psykologi där det världsliga skeendet förbinds med ett andliga dito. Den Gudomliga komedin är en mästerlig poetisk beskrivning av ett andligt sökande, som till sin konstitution påminner om en ökenvandring och vars innehåll kan vara det livet vill lära. Det vi ställs inför har ett högre syfte och utvecklar oss som individer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar