fredag 23 juli 2010

Teodicéproblemet

Om det finns en allsmäktig och kärleksfull gud, hur kan det då existera ondska i vår värld? En till synes motsägelsefullhet som diskuterats i århundraden. Grunden till frågeställningen är religiös och benämns teodiecéproblemet. Förutsättningen till den fortsatta texten är ett det finns en gud och att denna visst kan vara kärleksfull och allsmäktig oavsett ondska, enligt min uppfattning. Mina tankar är ingalunda unika eller nyheter, men de utgör en del i denna blogg vars helhetsbild däremot kan bli annorlunda.

Teodicéproblemet har varit bekant för mig en tid, och jag kom först i kontakt med begreppet sedan jag presenterat några kriterier som ifrågasatte kristendomen i sin nuvarande form. Utgångspunkten i mitt resonemang var och är: vad är syftet då en allsmäktig Gud skapat en värld så full av brister och motsägelser som ständigt ställer människan på svåra prov?

För några år sedan tog jag del av en intervju där en politiker ansåg sig inte tro på Gud för om en sådan funnits skulle inte världen sett ut som den gör. Det utlåtandet ligger i paritet med ovanstående problemställning och samtidigt anser jag att här finns också en del av förklaringen till att frågan rests från första början.

Nåväl, den teori jag tror på: vi föds till denna fysiska tillvaro för att utveckla vår potential och fullända oss som människor. Vår värld speglar vår utvecklingsnivå och vi möter det vi själva skapar. Världen är i flera avseenden en synnerligen hård plats att befinna sig i och den ställer höga krav på oss. Högre än vad många tror och i den tid vi lever är det viktigare än någonsin att få upp ögonen. Vår tekniska utveckling har nått sådan nivå att vi har medel att såga av den gren vi sitter på om vi inte ser upp. Nu avser jag inte användandet av vapen utan snarare synsättet på varandra och vår omgivning.

Människan är inte en otillräckligt varelse utan hopp om en ljus framtid. Nej, snarare en ung skapelse som inte lärt sig mer ännu. Metaforen: mänskligheten är som ett litet barn som knappt rest sig i sandlådan, kastar grus på andra barn när de är i vägen eller inte vill släppa den omtvistade leksaken, som inte förstår att det kan vara farligt att balansera på sandlådekanten och så vidare. Det finns de som hävdar att vi visst det kommit långt. ”Se bara hur tekniken gått framåt de senaste hundra åren”. Ja, men hur använder vi den och blicka tillbaka på 1900-talet som var ett av de mörkaste århundradena i historien. Ur andlig aspekt har inte mycket hänt. Teknikutvecklingen har också blivit ett medel för att i ännu högre grad bli medvetna människor, som bättre ska förstå vår roll i tillvaron. Låt oss betrakta 1900-talet som ett exempel – två världskrig med miljontals döda, flertalet andra krig, förmodligen var vi nära kärnvapenkrig, våldsamma motsättningar av olika skäl, svält, förföljelser, girighet och så vidare. Styrande värderingar har allt mer en materiell basis och det avlägsnar oss allt mer från vårt ursprung,

Jag går rakt på sak: Gud erbjuder detta eftersom det är en del av det vi är och ur detta vi växer och skapar förståelse. Vi har en frihet att göra det vi vill och det är vi själva som skapar grunden till lärdom. Det enda sättet av bli en visare människa är att utsättas för de sidor vi besitter och ta del av dess konsekvenser. Ondska är en realitet och för att förstå den finns den. För att se ljuset måste du sett mörkret.

Se det ur ett individuellt perspektiv för en stund. I stort sett alla större tänkare har svåra livsöden bakom sig. De öppnades för djupare lärdom efter att livets påfrestningar tvingat dom till det. Plågorna fick det yttre intellektet att krackelera och öppna sig för den djupa lärdom vi alla besitter djupt inom oss. Det finns igen genväg och som jag skrev i ett tidigare inlägg (Livets mening). Livets visdom kan inte erhållas via texter utan enbart genom livets skola. En person som inte prövats i tillvaron kan inte förstå en annan persons svårigheter och känner inte heller sig själv. Du kan inte förstå hur det är att bada i havet om du enbart läser om det, du vet inte hur det känns att bränna dig på en låga om du inte har erfarit det själv. Att vara människa i vår tid är ingen dans på rosor och utmaningar är av vitt skilda slag. De som har något att berätta om är de som prövats. I Sverige har vi flera människor som skrivit böcker, håller föredrag och andra sätt för ut sin lärdom till andra kring livet – olyckor har försatt dom i invaliditet, de har plågats i sorg då en närstående avlidit, sjukdomar har präglat dom och så vidare. Vi kan få höra en ung man i rullstol som säger sig aldrig velat vara utan den olycka som förpassade honom till den situationen eftersom han först då utvecklade visdom och kunde uppleva lycka på riktigt.

Vår värld är mycket komplex med alla dess olika facetter. Där finns skilda nationer, folkslag, religioner, politiska system, åsikter, smak, värderingar, språk, sexuell läggning med mera i nästan oändlighet. Det i sin tur blir en grogrund för människan att lära sig handskas med alla dessa ”verktyg”. Det har krigats, dödats, förföljts och skadats där komplexiteten många gånger varit grunden eller katalysatorn. Ondska och lidande är närvarande på alla platser, från hem och kontor till regeringsbyggnader. Ur dess konsekvenser fostras människan, förstår dess konsekvenser och bereds möjligheter att skapa någon annat. Därför tillåter Gud lidandet och ondska för att i kärlekens namn tillåts vi öka förståelsen och bli helare som människor. Principen är den samma oavsett vad som avses förändras. Om du vill förbättra konditionen löptränar du och en tuff backe skapar styrka och uthållighet. En besvärlig period i livet är det inte många som önskar sig men de flesta kan berätta om hur mycket det gav dom i slutänden. Det finns inte en motgång som inte har ett högre syfte hur omänskligt grym den än kan te sig. Vi är här för att lära och då kan vi inte glida runt på en räkmacka.

I konsekvens med mitt resonemang enligt ovan finns där en gud som varken ställer krav eller fördömer och älskar alla oavsett om man tror, inte tror eller om man är ”god” eller ”ond”. Vi är alla aktörer, lärare och elever i det vi själva skapar och det vi möter reflekterar vår utvecklingsnivå. Livet, en utflykt för att praktisera den teori vi alla bär inom oss - livet med dess umbäranden - ett sätt att öppna oss för djupare kunskap - livet, en umgängesform som lär oss kärlek, medmänsklighet genom att visa oss alla aspekter av människan.

Nå, kunde han trots allt inte göra det bättre ändå? Platon sa något i stil med: ”Innan vi stiger ned till jorden dricker vi ur glömskans bägare”. Ett annat uttryck säger: ”Att dö är som att vakna upp ur en dröm”. Detta antyder att den fysiska tillvaron inte är den enda och att vi kommer någon annanstans ifrån.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar