måndag 19 juli 2010

Livets mening


Jag vågar påstå att naturligtvis har livet en mening. Enkelt att hävda men svårare att komma till denna slutsats. Var och en som levt ett liv vars omständigheter påkallat ens uppmärksamhet har troligtvis funderat över "varför". När svårigheterna knackar på dörren startar karusellen. Om vi uppehåller oss på ytan fastnar vi egots/intellektets eviga vals och kommer ingenstans. Ett icke-konstruktivt tänkande som kretsar kring i stort sett samma sak och tar energi. Egot skapar det som sin livskraft eftersom det lever på aktivitet (försök bromsa tankarna i mer än 5 sekunder). På ytan finns i regel inga tillfredsställande svar och lidandet fortgår oupphörligen. Offerrollen intas och negativa känslor fördunklar sinnet - "Varför händer detta mig?" Stilla det eviga tankebruset som intellektet skapar och tillåt nya intryck framträda ur ditt inre. Så snart vi fördjupar oss i skeendet öppnar vi oss för möjligheten att här finns en mening med det vi upplever. Släpp vreden, sorgen, ledsamheten för ett ögonblick och se vad som finns att erbjuda därunder. Bara det steget innebär en omedelbar lindring av smärtan och energi frigörs för ett djupare betraktelsesätt. Kanske står du inför en situation som du så väl känner igen och samma mönster upprepar sig. Kanske blir det värre och värre för var gång. Prova tanken att livet vill visa dig någonting! Utgå ifrån att livet är intelligent och att inget du möter finns där av en slump. Smärtan är din välvilliga lärare som försöker påkalla din uppmärksamhet och öppna dig för förändring eller kanske visdom. Förändringar innebär många gånger smärta och visdom uppnås inte genom teoretisk inlärning utan den framträder ur upplevelser. Har du inte levt livet fullt ut erhåller du ingen visdom. Tillvarons visdom vinner man enbart genom att uppleva livets mångfacetterade omständigheter. De som livet prövat och de som valt att öppna sig för sitt inre växer i visdom. Smärtan öppnar ögonen för ett djupare betraktelsesätt av tillvaron och snart ser man sambanden som tidigare var fördolda. Det förblir ett mysterium ända till man gläntat på dörrarna. Var beredd på att inte bli förstådd av dom som ännu inte valt att kika bak dörren. Det är inte teori utan visdom, och den måste komma inifrån och det går inte att påföra utifrån.

Ett öppet sinne avlägsnar inte smärtan men den gör det lättare att bära. Den som inte ser en mening tappar ofta fotfästet och kan falla i depression. Meningslösheten är nog en av våra värsta fiender. Att finns en mening med livet tror jag är livsavgörande för välbefinnandet.

Hur finner man en mening? Jag tror att det är något som följer på visdom och en öppenhet, ett erkännande och vi har möjligheten att finna den vägen själva. Vi kanske behöver ett par vägledande råd på vägen för att komma på rätt spår och lära oss tänka i nya och fördjupade banor. Vi får ständig hjälp av livet på olika vis men det krävs en öppenhet för att bli medveten om det. När du ser det höjer du genast blicken över ytan och lär dig så sakteliga känna igen mönstret, ett livets mönster och snart blir pusslet inte bara lösa bitar utan du kan skönja en helhet utifrån ett fragment där, ett annat där. Du blir en navigatör vars kompass och karta är din inneboende visdom du erhållit ur livets skola. Tänk alltid i mer än ett steg, stanna aldrig upp i tanke 1!

Buddhismen anser att människan lär i livet via lidandet. Ja, tyvärr tycks det var enda vägen att att bräcka det inneboende motståndet som förhindrar existentiellt lärande. Lyssna på många av de människor som drabbats förluster av olika slag och som valt öppna sig för livet och därmed vänt olyckan till något gott! Men naturligtvis finns det exempel på människor som inte följt den vägen och förbrukat sig i bitterhet. De har valt att betrakta sig som offer för omständigheterna, det vill säga håller fast vid ett ytligt synsätt utan att gå vidare. Vi har olika förutsättningarna där inget är rätt eller fel utan det speglar var vi står. En mognadsfråga och har man inte krupit innan man lärt sig gå missar man väsentliga delar i den motoriska utvecklingen, för att göra en liknelse.

För att ställa mitt påstående på sin spets, att livet har en mening, vill jag utveckla det till att det alltid går att finna en mening i livet oavsett omständigheterna. Viktor Frankl, en filosof och psykiatriker av judisk härkomst, utvecklade teorier om livets mening som han bland annat praktiserade under sin tid i nazisternas koncentrationsläger. Om jag inte minns fel lyckades han vid ett tillfälle väcka livslust bland sina kamrater en kväll där de befann sig i djup misströstan över sina synnerligen svåra livsomständigheter i sin lägerbarack. Det väcker min beundran och samtidigt en insikt om att det alltid finns möjligheter att vända något till synes nattsvart och outhärdligt till något där det går att finna en mening, något att lära och förstå, men framför allt tända ett hopp i medmänniskor som balanserar på en livets ytterkant. Han har skrivit flera böcker, bland om sina upplevelser i nazismens koncentrationsläger och om sina teorier. Några finns på svenska. Som en liten passus funderar jag över hans påstående att det var de hänsynslösa egoisterna som överlevde i lägren medan de ödmjuka och "snällare" strök med först. Frankl överlevde men lämnade det utan kommentar.

Personligen har jag gått från att ha varit en person som förbannat livet, känt harm och förbittring över de omständigheter livet erbjudit mig ända till jag började ställa frågan "varför". Varför händer detta mig, varför blev det inte si eller så istället så skulle jag sluppit än det ena, än det andra och livet placerade mig i ett skruvstäd. Till en början förstod jag ingenting, vardagen föll ihop, situationerna upprepades, jag såg ett mönster och jag "fick till mig" informationen om att jag skulle tro på livet. Oavsett vad som inträffade skulle jag inte rubbas i tron på livet. Varför, undrade jag. Vad innebär det? En tro på livet befriar en från rädslor och andra negativa känslotillstånd. Ett negativt känslotillstånd fördunklar sinnet och stänger dig för andra möjligheter. Så jag ställdes inför mycket tunga besvikelser i livet, gång efter gång ända tills jag släppte tvivlen och motståndet minskade. Ja, att inte göra motstånd är en nästa del som intimt hänger samman med att acceptera livet. Ett motstånd är en protest, du vill inte och vänder dig mot livet. Acceptera det livet ger dig, och det blir automatiskt lättare. Det går att prova i all enkelhet och jag provar på det ofta i vardagen - uppmärksamma dig själv när du kör bakom en äldre man i stor hatt på en väg som håller 30 på en 50 väg. Istället för att lägga dig en meter bakom och kasta ilskna blickar i gubbens backspegel så lutar du dig lugnt tillbaka och bryr dig inte. Låt tankar som "jag har inte bråttom" fylla ditt inre eller hys förståelse för den äldre mannens försiktiga framfart. Bara släpp ditt begränsande dåliga tålamod och gubben svänger in till vänster 100 m längre fram. Jag vill understryka "släpp tanken på gubben" då ett intensivt väntande på att han nu ska svänga är också en form av motstånd. Inte så besvärligt, tänker nog många. Nåväl, men prova resonemanget på större händelser i vardagen. Principen är exakt den samma och den går igen överallt, varje dag, hela livet ut.

En sista parameter som är nog så svår är att klara av att leva livet i ovisshet. Bemästra din vilja att vilja veta för att kunna må bra. Det hänger ofrånkomligt samman med tron på livet, precis som övriga faktorer jag nyss beskrev. När man uppnått en tro på livet uppstår en frid och glädje eftersom rädslor inför livet och det okända inte besvärar längre. Man har slutligen insett att livet aldrig utsätter en för något man inte behöver och det alltid finns en baktanke. Och sist men inte minst - Du klarar av allt det du möter.
Fyra viktiga fundament i livet:
  • Tro på livet
  • Gör inte motstånd mot livet
  • Acceptera livet
  • Klara av att leva i ovisshet
En fortsättning följer i inlägget "Tro på livet - en av de viktigaste lärdomarna i livet" ovan (publicerat september 2010)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar