Jesus, en revolutionär?

Det går en serie om Jesu liv på SVT i dagarna, som jag följer. En rad "experter" gör utlåtanden och tolkar Jesu ord och detaljer i hans liv. En amerikan, som presenterades som bibelexpert, trodde sig ha funnit en mer riktig bild av Jesus, en revolutionär som stod på de utsattas sida, en person som kommit för att hjälpa folk att resa sig ur förtryck, fattigdom, en sorts världslig revolutionär. Experten ansåg att den revolutionära bilden tonats ned tidigt, kanske redan på 300-talet under den romerske kejsaren Konstantin den store, som önskade att hans version av Jesus skulle gälla av olika skäl.

Nu tänker jag sätta mig över bibelexperten, vilket kan tyckas vara dumdristigt och övermodigt då jag definitivt inte är någon större kännare av Bibeln. Men det finns en viktig skillnad mellan mig och bibelexperten - jag tolkar inte Jesu ord bokstavligt, jag utgår ifrån liknelser och sist men inte minst, det ytliga, det materiella var oväsentligt för Jesus då han enbart var intresserad av det som händer inom oss och vår själ, och därför ser jag bortom orden via liknelserna, vilket jag lärt mig av visa män.

I programmet åberopar experten Jesus ord där han lovprisar de fattiga och lovar dom himmel-riket. Det lyste i expertens ögon för han var säker på att han verkligen förstått den verkliga innebörden av Jesus mening för här hade vi en revolutionär som stod på de svagas sida och han skulle leda dom i kampen mot de rikas förtryck. Tänk om vi kunde ha hört honom predika idag, fortsatte han, och menade att Jesus ord var för de förtryckta. Vidare menade denne att Jesus stred för ekonomisk, politisk och social rättvisa. Hm, experten gör det vanliga felet att tolka Jesus bokstavligen utan att förstå djupet. Han utgår ifrån den etablerade mekanistiska världsåskådningen och tror Jesus var intresserad av det världsliga skeendet och gjorde skillnad på folk utifrån deras välstånd, position osv. Jesus förstod mycket väl att våra livs utformning har en djupare betydelse och därmed stod över fördömande och tog inte enskilda gruppers parti. Experten menade att Jesus stod på de fattigas sida. Bokstavligen, men han har inte insett det rör sig om liknelser.

Jesus sa: "Saliga är de som är fattiga i anden, dom tillhör himmelriket". "Fattig i anden" innebär att man inte förknippar sig själv med det yttre, dvs. ägodelar eller mentala begrepp. Ingen identifikation med yttre företeelser. En avsaknad av yttre, förgängliga ting och begrepp. Himmelriket uppstår när du släpper taget om all identifikation och erfaren en djup, äkta, inre glädje när man finner sin egen inre närvaro. Himmelriket är inte en plats utan mer utav ett medvetandetillstånd. Det Jesus avsåg hade således ingenting med det resa fattiga eller nedtryckta som någon sorts revolutionär eller politisk ledare i bokstavlig mening. Den amerikanske bibelexperten betraktar tydligen Bibeln ur ett traditionellt historiskt perspektiv utan hänsyn till det andliga budskapet. Han tror att Jesus var en världslig ledare som kommit för att frigöra människor från det förtryck som t.ex. den romerska ockupationen utgjorde, en förändring i samhället. Jesus ord är tidlösa och har inget med yttre levnadsbetingelser att göra då han enbart inriktade sig på en inre, andlig transformering, det enda som är av betydelse i längden. Det yttre är bara en väg till vårt inre.

För den som oroar sig över livet

När du fruktar, fråga dig då vad det är som orsakat dig mest lidande i ditt liv. När du har svaret, ställ dig då frågan vad det är som du bör frukta mest.

Livet är din dröm och du skapar den

De liv vi har vi själva önskat och vi är ständigt medkonstruktörer. Ett sådant påstående väcker allt som oftast protester för vem skulle t.ex. vilja önska sin egen olycka. Ett sådant utlåtande tyder på förväntningen att vi är födda till ett liv där det enbart förväntas att vi ska ha det bra och är det inte det så är det något som gått på tok. Det leder till negativitet och fördömande, fördömande av medmänniskor, livet och Gud. "Någon måste ju vara ansvarig" och ibland ges skulden till en själv. All negativ reaktion bygger på en missuppfattning. Du är en del av en värld som är skapad för att du ska bli hel och uppnå något som du själv önskat och den skapelse du ser är endast en illusion. Jag är medveten om att det låter besynnerligt och så förblir det så länge som man tror man är sin kropp och det vi ser och känner är allt, vilket är egots drift att vi ska tro. Det klassiska ytliga synsättet som håller kvar en i ett kretslopp av omedvetenhet. För att luckra upp den stenhårda ytan krävs en acceptans om att vi är mer än en individ av kött och blod och att vi är här av ett högre syfte. 

Många gånger har jag funderat på hur någon skulle kunna bli övertygad om detta via ord. Jag tror inte det låter sig göras utan det är därför det vi pratar om en andlig utveckling. Det är denna existentiella utveckling som skapar en högre medvetandegrad och successivt öppnar oss för den egentliga verkligheten. Det är en personlig upplevelse och det sker när det finns en själslig mognad, när det är rätt tid. Alla genomgår detta ständigt men på olika nivåer.

Så vi skapar själva våra liv men hur är det möjligt? Hur kan vi nå alla dessa olika delmål, möta vissa unika människor, komma till särskilda platser om vi inte vet att det är meningen? Svaret är naturligtvis inte något som låter sig formuleras i några enkla meningar, inte ens en bok skulle kunna göra sanningen rättvisa. Men jag ska göra ett försök att mycket översiktligt. Den värld vi ser är något som vi själva konstruerar utifrån en medvetandenivå där vi förväntar oss att se världen på ett visst sätt och därmed skapar en illusion, som vi sedan tror är sann. Samma princip som för en dröm vi har på natten. Vi har möjlighet att göra våra val i livet och ständigt omstruktureras vår verklighet efter de val vi gör. Vi är ju här för att lära, förändra, få erfarenheter, blir mer medvetna och uppnå det vi önskar. Därför blir bilden vi kallar verklighet hela tiden påverkad att våra tankar och handlingar. Jag tror inte det går att fortsätta resonemanget utan att förtydliga vad som avses med "bilden".

När jag såg filmen Matrix för ett antal år sedan slog det mig att upphovsmakarna måste vara bekanta med en högre existentiell livssyn. Den livssyn som berättar om att det finns inget som egentligen är verkligt och inget av det vi tror händer egentligen sker. Jo, det gör det förvisso, men enbart i medvetandet. Allt det vi tror vi ser utanför oss finns enbart inom oss. Trädet utanför fönstret existerar enbart som en tankekonstruktion i ditt medvetande. I filmen Matrix placeras filmkaraktärerna i ett tillstånd som gör att de kan uppleva en annan värld, ungefär som de deltog i ett datorprogram. I det datorprogrammet tycks det vara få som hade någon medvetenhet om vad som egentligen försiggår med undantag av ett antal individer. Ungefär så är det vi kallar livet hur absurt det kan låta för vissa. Det går ju att ta på trädet, känna lukten av blommorna, alltså är det verkligt. Ja, men så uppfattar vi också drömmens innehåll och det anser vi bara vara en dröm. I drömmen lever vi vårt liv där och det är sällsynt man har någon medvetenhet om något annat. Exakt så är det i det vi tror är det verklig livet - det är bara en intensivare dröm men den något större medvetenhet. Att "gå ur" denna dröm vi tror är verklig är det vi kallar att dö men det innebär en oändligt mycket högre medvetenhet än den vi erfar när vi "lever". De som haft nära-döden-upplevelser är de som fått stifta lite närmare bekantskap med detta. När deras kroppar höll på att dö lämnade de kropparna för att påbörja återfärden till ursprungsnivån och successivt återfår de en högre medvetenhet om allt och identifikationen med kroppen minskar i regel omgående. Det som dör lämnar denna medvetandenivå, integreringen upphör gradvis för att till sist var helt vaken, om man så vill. Men om det vi tror är det verkliga livet enbart pågår i medvetandet, hur kan vi då uppleva samma sak som andra? Vi är alla en enhet och vi delar också medvetande med varandra, det som kallas Det kollektiva undermedvetna (se CG Jung). De individuella medvetandena blir en del av ett större kollektivt. På så vis blir vi själva konstruktörer på personnivå liksom på ett kollektiv nivå. 

Vi delar allt och det inbegriper allt annat vi ser i vår omvärld. Det är så lagen om karma kan börja bli begriplig. Vi hänger samman och det helt oberoende av tid och rum. Man kan se allt som en energi som rör sig tidlöst utan begränsningar och vi är alla en del av denna energi som även har ett medvetande där allas våra enskilda medvetandestrukturer ingår. Allt har samma Källa och allt är en del av denna Källa, som man kan kalla Gud. Således är vi inte åtskilda från det man kan kalla Gud utan är en del av detta större medvetande, eller vad det nu bäst kan benämnas. Det är inte en avlägsen gud som styr våra liv utan det gör vi själva som en del av denne. Således är allt gudomligt och allt annat förenat med dig. Jag hörde, eller läste, några ord av Eckhart Tolle en gång som belyste detta på ett tänkvärt sätt. Hans ord löd något i stil med: "du har samma relation till fågeln i trädet som du har till ditt barn, men relationen till ditt barn är bara lite mer intensiv". Idag förstår jag på djupet av mig själv vad han menar och då syftar jag på den förnuftsmässiga såväl som den känslomässiga delen.

Så när du stångas med dina vardagliga bekymmer ska du veta att det alltid finns ett underliggande syfte med det du möter. Undantagslöst! Du befinner dig i en perfekt medvetande-konstruktion som är flexibel och den anpassar sig efter förhållanden med en minutiös precision. Det är en organisation som vida överträffar mänskligt förstånd och det hanteras på många nivåer. Därför finns det alltid ett syfte med våra liv, en djupare mening, det finns ingen slump utan allt är en del av något som skulle kunna kallas en film där vi alla är aktörer. Det skulle kunna vara ett fantasifullt påstående men denna teori är lika gammal som människan och det finns beskrivet i religioner, mystiska inriktningar och en mängd existentiella verk. Sök själv information så ska du se. Verkligheten är en illusion och då kan det också bli mer begripligt att det "tillåts" att det sker så fruktansvärda saker som det gör. Det händer ju egentligen inte utan det är en skapelse som betingar de erfarenheter vi bäst behöver. 

Vår värld är tuff, tuffare än vad de flesta inser då vi är så vana vid att matas med allsköns otrevligheter. Det beror på att mänskligheten är ung och den staplar fram på ostadig ben och har inte lärt sig mer ännu. Människan är inte en otillräcklig varelse utan hon har bara inte kommit längre än så här. Vi har det vi bäst behöver. Som jag tidigare varit inne på råder det olika utvecklingsgrad på oss som befinner oss här. Det är naturligt att inte alla går i samma klass samtidigt för vem skulle då lära de andra? Om hur skulle vi kunna hantera vår värld om vi inte hade olika kunskaper och då syftar jag inte på att en är rörmokare och annan banktjänsteman utan har en djupare kunskap om hur det är att vara människa i åtanke.

För att återgå till den krassa vardagen så är det nog svårt att tänka sig att det är en sorts dröm, om man är lite pragmatisk. Det behöver man inte tro på men det underlättar avsevärt om man ger möjligheten att livet har en djupare mening en chans. Som jag flera gånger skrivit så jäklas inte livet i onödan. Det är bara olika sätt att nå fram till oss och omständigheterna kan bli riktigt tuffa ibland. Misströsta inte, oroa dig inte för det händer för din (och andras) skull och bereder möjlighet att göra något gott utav det. Det bästa rådet jag skulle vilja ge är att lyfta sig över själva skeendet och försöka förstå vad det är som händer. I vissa skeden kan det kännas fruktlöst då man drabbats av det som känns som en katastrof och initialt tar känslorna helt över. Låt saker och ting ha sin gång då och försök samla dig och ha tillit till livet hur obegripligt det tycks vara. Kom ihåg att det finns en stor medvetenhet bakom dig och du står aldrig ensam! Tänk bortom händelser och känslor så skapar du en öppenhet för vad budskapet kan vara. Ofta upprepas de händelser vi möter på olika sätt för att nå fram till oss. Ju större motstånd vi bjuder livet eller ju svårare vi har att förstå det livet vill påkalla vår uppmärksamhet på, desto mer påtagligt kan betingelserna bli. Dock ska man inte ge upp hoppet för till största del sker vårt agerande, våra reflektionerna obemärkt i det undermedvetna så visst sker en utveckling bortom vår tillgängliga medvetenhet. Det säger sig själv då de flesta lever sina liv som de ska, tillgodogör sig det som är tänkt, men en större medvetenhet påskyndar förloppet för den enskilde och för kollektivet. En högre medvetenhet är en förutsättning för en långtgående utveckling.

Så rundar jag av med några ord om den Gudsföreställning som råder, inom Kristendomen men även Islam, Judendomen med flera. Om Gud skapade världen så som vi varseblir den, hur skulle Gud då kunna vara kärleksfull? Ditt liv hänger på en skör tråd i Guds hand och han skulle vara redo att klippa av den när som helst. Och även om den stunden väntar så är slutet ändå säkert. Liv som är fulla med umbäranden och nöd. Dom vi älskar slits plötsligt bort från oss och kvar finns vår sorg och förtvivlan. Hur skulle en välvillig skapare skulle kunna vilja detta? Självklart skulle man kunna påstå att det inte alls finns en Gud till grund för allt och våra liv från början till slut på sin höjd har ett självändamål och när döden infinner sig så var det en definitiv punkt. Frågan är om det inte vore ännu värre än tanken på en Gud som skapat en dysfunktionell värld där vi tillåts lida. Vad kan vara mer logiskt än att vi själva ständigt skapar vår liv, ingen är åtskild från någon annan utan vi deltar i samma medvetandeföreställning där illusionen just är att vi är åtskilda, från varandra och dessutom från Gud. En sådan illusion skapar gudsfruktan och vi irrar runt i en tillvaro som till stor del styrs av olika rädslor och allt beror på villfarelse, som vi är övertygade om att den är sann. Det finns ingen gud som önskar att vi ska lida, ingen gud som orsakar elände, ingen gud som straffar oss för att vi är på ett särskilt sätt, ingen gud som har åsikter överhuvudtaget om vad vi gör annat än att vi ska finna oss själva och förstå våra roller i det vi själva skapar. Gud gav oss sin skapelse och vi lever i den och ser den utifrån den illusion vi tror är sann. När vi gradvis uppnår ett högre (andligt) medvetande kommer vi också successivt förstå och se djupet och därmed avslöja illusionen. Det är människan uppgift och det är enbart i förening med varandra det är möjligt och denna förening har alltid funnits där men vi har inte förstått den ännu.

Dömandets gissel, befria dig från detta!

Vi dömer alla ting utifrån hur vi skulle vilja att de var. Vi dömer det vi inte kan förstå eftersom vi inte ser helheten, och därför dömer felaktigt. Det leder till en vånda för alla de domar vi fällt över oss själva, andra och livet. Det finns ingen sinnesfrid i det och det är vår felaktiga varseblivning som orsakar det. För att se och förstå en annan värld, en mer sann sådan, måste vi förändra vårt närmande till oss själva och det vi möter i form av medmänniskor och olika händelser i livet. Börja med att tänka bortom den första tanken och undvik att döma. Dömandet i sig blockerar dig från att upptäcka sanningen bakom. Var ödmjuk och inse att du oftast inte förstår vad livet vill berätta för dig om du enbart uppehåller dig vid en ytlig världsåskådning. En sådan leder oftast till förhastade slutsatser grundade på snabbt uppblossade känslor, som fångar dig i en karusell som snurrar allt snabbare, till sist kan du inte kliva av. Bli observant, skapa en andra uppfattning i stillhet, studera dina egna tankar och känslor för du kan lära dig utveckla alternativ, som ligger betydligt närmare sanningen. Var öppen för något annat bortom det du tror för bortom det finns möjlighet att upptäcka något mer äkta befriat från fördomar och egobaserade uppfattningar.

Livet hjälper alltid dig, vad du än tror

Det finns ingenting som du upplever som inte har en funktion att fylla. Fundera en stund på innebörden av de orden. Det betyder att allt i ditt liv är en gåva. Du själv gör skillnad på "bra och dåligt", men kan du verkligen avgöra skillnaden? Jag hör personer ibland säga att "det inte finns något ont som inte för med sig något gott" eller "alla motgångar föder något bra" och så vidare. Samma personer tycks helt ha glömt dessa deviser när de är mitt uppe i det som de anser vara en olycka, som de bara vill ska försvinna. Men när de kommit ur en svår period är de snabba på att åter upprepa "inget ont som inte för något gott med sig". För dom tycks orden enbart vara gällande när de mår bra och drar en lättnadens suck. Inte särskilt eftertänksamt och tydligen anser de sig själva ha en förmåga att avgöra livets outgrundligheter och därmed gör de kraftigt motstånd när det händer något de inte uppskattar utan att fundera på vad upplevelsen betyder. 

Motstånd är t.ex. vrede och oro som startar en ofruktsam karusell som förhindrar ett djupare förnuft att framträda. Tänk alltid på att vad du än möter i livet, hur otäckt eller plågsamt det än är så finns det där för ditt bästa. Faktum är att det är i dina allra tuffaste perioder i livet som du lär dig mest, det är då din utveckling verkligen tar fart och du tar stora kliv framåt i strävan i att bli mer hel som individ. Bara för att du glömt detta val, som du gjort en gång i en annan tillvaro, betyder inte att det inte är så. Ibland känns det otänkbart att resonera i sådana banor då katastrofen, vreden, sorgen eller andra känslor fullständigt tar överhanden och ingenting annat går att se. 

Tror man, men det går alltid att höja sig över det spel vi agerar i. För det är ingenting annat än ett spel vi själva skapar. I varje stund skapar du den nästa med dina handlingar och tankar - "Som man sår får man skörda". Det är inte fråga om straff eller någon guds vedergällning. Nej, det är en interaktion där vi alla deltar för få oss att förstå, att förstå vad vi skapade och hur. I detta ligger också en önskan att utvecklas. Eller inte för den delen. Den grundläggande syftet med din existens är att förädla essensen av dig själv, kalla det din själ, ditt högre jag eller vad du vill. Allt det du är, upplever, tänker och gör registreras för att återkomma och därmed skapa din helhet på ett effektivt vis, som vida överstiger mänskligt förstånd. Men det är inte alla som är med på noterna alltid och vill inte alls utvecklas utan gör motstånd. Kanske för det inte är dags eller för att de fångats i den materiella världens fällor. Den besvikelsen du känner inför jobbet du inte fick, den åtråvärda partnern du inte fick eller vad det nu än må vara, är enbart ett ytligt skuggspel för att på olika sätt nå fram till dig. Det väcker ju känslor i dig och det är ofrånkomligt och också önskvärt. Men det betyder inte att de ska ta över och göra denna händelse till hela ditt liv. En balans går att finna. För stunden kan du tycka att en specifik situation överskuggar allt annat och därmed finns inte utrymme för mer i ditt liv. Kom då ihåg att det du befinner dig i är enbart tillfälligt, det finns där för att väcka något i dig, en tanke som leder till förändring i din person, ett djupare betraktelsevis blir möjligt när egot krackelerar, du kanske blir tvungen att välja nya vägar som för dig till mål som du aldrig skulle nått annars och så vidare. Hur ofta definierar vi inte en situation som en oönskad olycka när vi är mitt uppe i det? Hur ofta glömmer vi inte hur vi kom till en situation vars bakgrund just ligger i en tidigare förmodad olycka? Folk glömmer för att de inte ser bortom ytan! De förnekar livets små mirakler och avfärdar vägledarna i form av händelser som antingen en slump, "märkligt" och glömmer omgående bort det som kunde blivit en lärdom som visat ett "Livets mönster" och därmed en möjlighet att förstå att där finns ett syfte. Det finns där alltid men få observerar det då de är så upptagna att snabbt färdas vidare till nästa punkt. Få stannar upp och tänker efter. Vissa blir tvungna då deras liv faller samman. Det är då man ska tänka bortom ytan och arbeta konstruktivt med tankar i positiv anda - Allt detta har ett syfte och på något sätt hjälper det mig att bli mer hel som människa". Det kan fortfarande vara plågsamt men lindringen kommer omgående när en medvetenhet bortom ytans fernissa väcks. Det är därför lidandet leder till utveckling - Det är då vi stannar till och ifrågasätter spelet vi har framför ögonen - "Det måste finnas något mer" och så börjar vi utvecklas. 

Den stora tröskeln för många är när de gör sig till offer för situationen. De anser sig vara föremål för olyckliga omständigheter, tycker synd om sig själva och vill skylla på livet, Gud eller någon annan eller kanske sig själv. Det leder enbart till en negativ känslospiral som fördunklar ett klarare synsätt. Om du finner att du just tycker att du är offer för omständigheterna, ta då ett kliv åt sidan och betrakta dig själv och situationen objektivt utan att värdera. Värderingar skapar etiketter som döljer den verkliga sanningen. Gå bortom händelserna och fundera på vad som vill sägas med de du upplever. Utgå ifrån att här finns svar som du måste finna med ett nytt tänkesätt, ett sätt att tänka där det finns djup, syften och meddelanden. 

Jag har själv vandrat en sådan mödosam väg och vet att det kräver mycket, mest av allt ödmjukhet, tror jag. En ödmjukhet inför livet som grundar sig på en visshet att "här finns något", ett något som gagnar mig även om jag inte förstår det just nu. Istället för att spilla energi på att förbanna livet eller andra så ikläder man sig den ödmjukhet som öppnar upp för något annat, det annat som innebär en andlig utveckling och därmed en existentiell förståelse. Det är en svår väg att vandra då livet är mångfacetterat och faktum är att det handlar om en transformering som vi i vår okunnighet gör motstånd emot. Det är då vi är arga, ledsna eller skapar känslor utifrån en ytliga tolkning, som inte leder någonvart. Denna ödmjukhet är också fundamentet till tålamod, ett tålamod med andra människor och livet och därmed öppnas dörrar för en större medmänsklighet, varmare känslor till andra, djur, natur och livet som sådant. Så blir en andlig utveckling begriplig för de flesta. Det är inte enbart ett uttryck för något som verkar OK men som många egentligen inte alls förstår vad det egentligen är frågan om. 

Det finns mängder med exempel på förmodade "olyckor" som visade sig vara något helt annat och alla kan utan tvekan finna liknande om de blickar tillbaka i sina liv och nystar upp hädelse-kedjorna. Prova själv och kom ihåg vilka känslor du hade och vad du ansåg från början. På så vi kan du säkert komma ihåg hur dåligt du mådde över något som senare visade sig vara en fantastisk utveckling som ledde till dit du egentligen vill. Här kommer några exempel: en person sökte en utbildning till universitetet som den trodde skulle leda till drömyrket. Förhoppningar skruvades upp och när dagen för antagningsbeskeden skickades ut visade det sig att betyget inte räckte till och det nådde enbart till en reservplats på en annan utbildning, som var ett andrahandsalternativ. Personen sliter sitt hår, är oerhört ledsen och känner hur hela tillvaron faller i kras. Men så kommer personen in på sitt andrahandsval, vilket visade sig vara den utbildning som ledde till ett yrke som visade sig vara perfekt för att utveckla denne persons alla egenskaper på ett sätt denne inte alls tänkt sig och det blev ett lyckokast. Personen ifråga var så upptagen av sina egna tolkningar och förutfattade meningar och där fanns inte en ödmjukhet inför livet, ingen tro på livet och därmed översköljdes personen av negativa känslor i misär.

Enkel match att förstå med facit i hand men ändå reflekterar få människor. Lite svårare att förstå är när någon drabbas av det som verkar vara en så uppenbar tragik. Jag läste någon gång om en framgångsrik pianist som skadade händerna eller fick en sjukdom som gjorde att han inte kunde spela längre. Han blev djupt bedrövad och olycklig. Detta tvingade honom att omskola sig inom ett nytt yrke, vilket i sin tur ledde till att han började jobba inom FN och hjälpte på så vis tusentals människor i nöd i Afrika. För första gången i sitt liv kände han att han levde på riktigt och livet blev så betydelsefullt för honom. Lyckan blev sedan fullständig då han träffade den kvinna som senare blev hans hustru och mor till hans barn. Jag ställer den retoriska frågan: skulle han varit så bedrövad den dagen då det gick upp för honom att han skulle upphöra spela piano om han vetat vad som istället väntade honom? Det finns en del i livet som dock är svårt att inse och att förstå. Det är den personliga utvecklingen. 

Det kan skrivas hur mycket som helst om det och det gör det också. Men jag skulle vilja sammanfatta det som att all personlig förändring kräver smärta då det innebär den energi som i sin tur krävs för att kasta gamla sidor, vilka kan vara svårare än många tror. Människans är inte förändringsbenägen och ju äldre vi blir desto svårare blir det. Har vi rullat på i samma spår i många år krävs det en rejäl knuff för att växla till ett annat spår. För att förändra måste vi få upp ögonen via självinsikt. Oftast sker det undermedvetet men ibland förstår vi för att bud- skapet blir så tydligt. För att kasta gamla, förlegade självbilder och växa måste någonting påkalla förändringsbehovet. Tydligast blir det då situationer upprepas gång på gång. Det är livet som flaggar för att här är någonting vi måste ta tag i. Lyssnar vi inte blir det mer påtagligt, eller som jag brukar säga "livet sparkar dig på smalbenen hårdare och hårdare". Det är dags att förändra något - en värdering, ett sätt att tänka, att sätt att vara, ett förhållningssätt etc. Grundregeln är att livet i form av händelser, situationer och människor speglar det du mest behöver. Dyker de där "besvärliga" människorna upp gång efter gång så är det dina lärare, blir du behandlad på ett vis du inte tycker om så kan det vara ett sätt att visa dig vilken syn du har på dig själv som speglas i andra människor. Fundera på vad situationen handlar om! Behandlar folk dig hela tiden på ett särskilt sätt så är det för att väcka upp dig för något du ska ändra på. Så förbanna inte medmänniskor eller livet för det är dina lärare i bästa syfte! 

Avslutningsvis vill jag råda att ta ett steg åt sidan och bered plats för tanken att det finns ett syfte med du ställs inför. Hur illa det än är så finns det en belöning i form av erfarenhet, förändrat tankesätt, nya värderingar, nya vägar kan öppnas för något bättre och så vidare, och så vidare. Döm inte livet, döm inte andra människor utan försök vara ödmjuk inför det du oftast inte alls förstår fast du är så övertygad om att du gör det. Där finns alltid mer än du anar och livet för dig alltid till något som blir gott i slutänden.

Träna din intuition

Ett enkelt sätt att träna upp sin intuition är att använda någon sorts kortlek. Det går bra med vad som helst men helst någon med olika bilder och låt dig inte bli generad över en vanlig barn- kortlek av något slag. De kan fungera bra då de ofta har nyanserade bilder som kan behövas för att nå fram. Det är en smaksak och det kan nog gå bra med en helt vanlig kortlek men det är enklare att föra fram budskap med mer levande motiv än de vanliga med sparsmakade motiv.

Nåväl, tanken är att utveckla och träna intuitionen. För flera år sedan använde jag mig av en kortlek med färgglada bilder. Jag hade fått rådet av en klok människa att just träna min intuition på detta vis. Det kändes främmande, men jag var öppen för idén då förslaget kommit från något jag respekterade och hade förtroende för. Det visade sig vara en utmärkt idé och flera gånger slogs jag av häpnad då det visade sig att mina tolkningar av korten visat sig vara mycket exakta. På så vis kunde jag träna intuitionen genom korten och få bekräftelser via livet. Till en början drog jag enbart ett kort men efterhand tre för att ge möjlighet till mer komplexa övningar. Ett exempel: det första kortet tolkade jag att jag skulle ge mig ut och gå, det andra att jag skulle möta en otrevlig person och det tredje att jag skulle ruska av mig obehagskänslan, eller rena mitt sinne, eller mig själv, från den negativitet kring mötet. Så jag tog på mig och gick ut. Det dröjde kanske 5 minuter innan jag stötte på just en obehaglig människa som jag tidigare umgåtts med och inte sett på över ett år. Vi hade umgåtts till och från under flera år men jag tog allt mer avstånd ifrån honom då han var direkt ondskefull, t.ex. grym och hänsynslös mot djur och människor (vårt tidigare umgänge handlade enbart om att lösa karma). Den typen av människor betackar jag mig för och efteråt gick direkt till en plats där vi som unga hade tältat. Platsen hade förändrats och det mest slående var att flera träd var döda precis där vi haft vårt tält (en fin symbolik att vår relation var död för alltid). Jag var full med avsmak inför personen och jag gick fram och välte ett av de döda träden samtidigt som jag tänkte mig att vi var klara med varandra och jag bad om att slippa träffa honom någon gång igen, nästan som en ritual. Det har gått 10 år och jag har inte sett röken av honom igen och har hört talas om att han flyttat till en helt annan landsände.

Så ta din kortlek, ställ en fråga, be om råd eller vad du nu önskar få vägledning om och förlita dig på att din intuition kommer vara exakt. Det är den alltid och blir något fel så beror det på att förnuftet gripit in och startat en logisk analys. Intuitionen är blixtsnabb och det är alltid det första du tänker. Den ska inte förväxlas med det folk ibland kallar "magkänsla" då de egentligen förlitar sig på en intellektuell känsla som vuxit fram. Intuitionen är bara där och dyker upp i ett "tomt" sinne. Så tänk dig en fråga, blanda korten utan att börja spåna om svaret utan ha fokus på korten och eventuella känslor, men starta inte någon analys. Ta ett kort ur leken, var du vill, och titta på dess motiv. Det första du tänker är det som gäller men beakta så du inte har börjat skapa något i tanken innan. Sinnet ska vara som en tom tavla för då tillåter du något att dyka upp från ditt inre utan att intellektet blockerar. Efter hand kan du göra som jag och välja tre kort. Gör det bara en gång per dag. Upprepar du det flera gånger efter varandra kommer allt för stor influens ifrån intellektet och önsketänkande.

Jag har skrivit ett inlägg tidigare där jag utförligare behandlar området intuition. använd sökfunktionen i högermarginalen så finner du det, om du vill.

Egot III

Åter hänvisar jag till de två föregående inläggen i denna serie - Egot I och II, tidigare i bloggen.

"Vi är den som vet bäst och vi är hotade av de andra som står för det som är fel och hotfullt". En kollektiv attityd som präglar motsättningar mellan två länder, raser, religiösa inriktningar, politiska system eller annan tänkt polarisering mellan grupper av människor. Vi ser det överallt idag - från rivaliserande fotbollsfans till stridigheter mellan nationer. Inget nytt under solen för så har det sett ut genom hela vår kända historia. Parterna i en konflikt är båda helt uppslukade av sitt eget perspektiv, dvs. de identifierar sig med sina tankar och sin föreställnings-värld. Grunden till konflikten är dels denna identifikation men också oförmågan att se ett annat perspektiv kan vara precis lika giltigt och betydelsefullt. I flera delar av världen är människan oförmögen att göra det eller så saknas viljan. Båda parter anser sig sitt inne med sanningen och befinna sig på den rätta sidan. Den mångåriga konflikten mellan Israel och olika grupperingar är ett exempel på detta liksom våldsyttringar mellan religiösa varianter. Motståndarsidan blir fiender, de bli avhumaniserade och därmed kan våld brukas utan urskiljning utan känsla för lidandet. Det uppstår en ond cirkel av våld, hämnd, reaktion och motreaktion. 

Det kollektiva egot manifesteras via det individuella och principen är den samma. Man kan åter blicka tillbaka på 30-talets Tyskland där massorna lät sig fängslas av prat om hotet från judarna, allt "ont" de stod för och helt vanliga människor kunde ses begå våldshandlingar mot andra tyskar vars enda "brott" låg i att de var judar. Som vi vet eskalerade det till industriell utrotning av människor och många inblandade var helt förblindade av egots starka influens och identifikation med en svart föreställningsvärld och tillhörande tankar. Roten till allt vansinne är således fullständig identifikation med tankar och tillhörande känslor, vilket är lika med egot. Egot bygger sin existens på känslan av separation. Egot stärker sig själv genom att ha rätt, genom fördömande, offerkänslor och gärna med ilska mot de som betraktas som fiender. En oerhört tillfredsställande känsla för egot och det ger upphov till en separation mellan dig själv och andra. De andras tänkta negativa åsikter eller egenskaper förstoras upp så till den milda grad att du inte längre kan känna att ni båda är människor. Denna separation avlägsnar människor från förankringen i livet och allt de vi delar med varandra i livet, det vill säga den enhet vi tillsammans utgör, vilket de flesta inte känner av.

Ibland stöter man på påståendet att det vi reagerar starkast på, det vi irriterar oss mest på hos andra är just det vi har i oss själva. Det är det specifika egomönstret som vi reagerar som också finns hos oss själva. Allt som du reagerar kraftigt på hos andra finns också hos dig. Observera att det är inte mer än en helt opersonlig egoform som inte har något att göra med vem personen egentligen är och inte heller ska du identifiera dig med din, alltså vem du egentligen är. Identifikationen med egot, det vill säga tankar och känslor, gör att den kan kännas som ett hot mot din självuppfattning.

Närvaro ger dig möjlighet att se vem du egentligen är

genom att bli den som observerar, att bli närvarande i skeendet ser du bortom de illusioner som egot ständigt konstruerar. När du blir medveten om egot minskar dess influens omgående och kraften i din närvaro ökar. Egot kan inte överleva i en medvetenhet då det inte går att förena. Din medvetenhet finns i nuet och nyckeln ditt är närvaro. Vi lever i en tid då kanske egot kanske är starkare än någon annan gång men samtidigt ökar intresset för något annat, något bortom allt det som egot konstruerat och vi kan se det i ett ökat andligt intresse, vi blir mer nyfikna på oss själva, begreppet mindfulness ser man överallt numera och samtidigt ser man hur ego-konstruktioner börjar vackla. En intressant men krävande tid vi lever i. Pröva själv med att försöka bli mer närvarande i det du gör och upplever. Faktum är att de flesta av oss vandrar genom livet, mycket omedvetna om det som finns bortom alla dessa tankar som oavbrutet fyller våra huvudena med något bortom nuet. Egot vill ha action och vill hela tiden söka efter något annat.

Egot i vardagen - skvaller 

Hur ofta stöter vi inte på människor som är angelägna om att få berätta en nyhet. "Vet du vad?" och så följs frågan av en tystnad, ett ögonblick som fyller denna person med en tillfredsställelse då den anser sig vara lite förmer då den besitter information som du inte har. Det är egot som känner denna tillfredsställelse. Du kan själv undersöka denna känsla hos dig själv. Nästa gång du har en sak du känner dig angelägen om att få berätta kan du försöka vara uppmärksam och närvarande precis innan så kan du erfara denna uppvällande känsla av tillfredsställelse och kraft. Egot invaggar dig i en känsla av att vara förmer än någon annan i detta ögonblick. Vanligt skvaller har sin orsak i detta och det kan skapa beroende, människor vill ha mer av denna känsla. Människor som älskar att prata, "att få "höra sin egen röst" är samma fenomen. Pratkvarnar tycker om att få förmedla något, de känner sig mer betydelsefulla då deras röst blir hörd, när andra måste lyssna. Det rör sig ofta om dåliga lyssnare eftersom då den andra pratar är de redan i full färd med att fundera över vad de ska säga i nästa sekund. Ofta avbryter de då de är så uppe i den lustliknande känslan av att få prata att de inte hör att den andre inte avslutat sin mening. Den irritation man kan mötas av då man påpekar detta är en ego-manifestation och pratkvarnen uppfattade nog verkligen inte att den andre inte var klar då den var så uppslukad av sig själv och kraften i att få prata.

Prata skit om andra 

Samma mekanism finner vi hos dom som älskar att prata illa om andra bakom ryggen. Illvillig kritik mot andra skapar en illusorisk känsla av överlägsenhet som ett negativt omdöme ger upphov till. För övrigt så är själva företeelsen att sprida negativa omdömen om andra något vi ser hos negativa människor och det slår naturligtvis tillbaka. Hur reagerar du själv på skitsnack om andra? Mår du bra av det så är det en känsla som egot konstruerar då du känner dig starkare eller mindre hotad. Känner du motvilja genomskådar du negativiteten.

Egot och kändisar 

Med medvetenhet om egot, till stor del de tankar och känslor man har och varför, ger en mer sann självbild. Varför tror människor att de blir något mer när de känner en berömd person? Jo, det är en egots konstruktion, en falsk identitet byggs upp kring känslan av att bli förknippad med en "viktig" person. De stärker sin identitet med en illusion.

Jag förundrades länge över människors fascination för fotbollsspelaren Zlatan. Sedan länge råder det en hysteri kring denna persons fotbollsliv och även den privata delen. Unga grabbar springer runt med hans namn på fotbollströjor, det är Zlatan hit och Zlatan dit i alla möjliga sammanhang. Hans privatliv exponeras i media och allt han gör tycks tilldra sig tidningars intresse. Det verkar ha uppstått någon sorts masspsykos kring denna fotbollsspelare. I höstas gav han ut en bok som sålt bättre än någon annan svensk bok på länge. En vän till mig som inte alls är intresserad av fotboll köpte boken och även denne föll för psykosen. Den absurda övervärderingen av människors roll och skapandet av berömmelse är enbart ett uttryck för egots influens i den här världen. Hysterin kring berömda människor är egots skapelse och den söker mer av något som det tror ska stärka dess position. Principen att vilja ha mer prylar eller sökandet av berömda personers tänka eldorado är den samma. Tanken på mer stärker egot.