Platons Grottliknelse

Föreställ dig en grotta. Längst in i grottan sitter en grupp människor fastkedjade vid händer, fötter och huvud. De kan inte ta sig därifrån och inte ens vrida på huvudet. Utifrån grottans öppning skiner solens strålar in. Människorna som suttit fast här sedan födseln ser endast skuggor av det som händer där ute. Dessa människor känner ingen sorg över detta eftersom de föddes så här, och har lärt sig leva med det. Dessa skuggor på väggen är deras verklighet. Eftersom de inte har sett något annat så är det ju givetvis det som är ”verkligheten”.

En dag kommer då en av dessa människor tänker lite på objekten han ser (skuggorna), han försöker öppna sina sinnen och kommer till sist på att han kanske skulle försöka bryta sig loss. Han lyckas slutligen, han vänder sig om och chockas av solens strålar. Han blir förblindad och kan inte urskilja det han ser. Hans ögon har aldrig varit med om annat än dunkel. Sakta, sakta vänjer sig hans ögon och han skådar världen för första gången.

Ännu en chock ges, han kunde aldrig ana att det fanns en hel värld i tre dimensioner bakom honom. Han förstår knappt det han ser. Fantastiskt, han börjar nu också se färger. Hur kunde han ha missat något så vackert under hela hans liv? Han tar sig ut ur grottan, han kollar på de gröna träden, glittret i sjön och fåglarna i skyn.

Efter dagens stora upplevelser återvänder han till grottan för att berätta det fantastiska han sett. Det gick inte som han trott. Människorna såg honom som galen. Vad talade han om? Hur skulle en grupp människor som hela sitt liv sett på ett visst vis kunna förstå vad han menade? De var fler än honom, det var de som hade rätt, inte han. Det hela slutar med att han dödas av icke förstående.

Denna Platons allegori belyser skillnaden i verklighetsuppfattning eller livsåskådning mellan dom som uppfattar världen med sinnena, det vill säga den synliga världen, och dom som uppfattar världen bortom tid och rum, det som inte mänskliga sinnen kan uppfatta. Denna andra värld är den tidlösa och oföränderliga verklighet som vi bara kan se korta glimtar av i vardagsvärlden. Det uppstår en konflikt som baseras på oförstånd och intolerans och mannen som hävdar att han sett en annan verklighet blir dödad.

Allegorin speglar mycket väl det som var och en kan uppleva som presenterar en verklighetsbild som inte överensstämmer med en gängse dito. Att se bortom skeendet, uppfatta djupare liggande syften, tolka ett livets mönster och utveckla förståelse för en livets mening, är applicerbart på Platons metafor. Den fördjupade livsåskådning som följer med en andlig mognad går inte att förena med den förenklade, svart-vita bild där allt är slumpmässigt och livet är i avsaknad av djupare lärdom och syften. De ser bara det som finns framför fötterna på dom. Det är en tröstlös uppgift att försöka öppna ögonen på en individ som aldrig tränats i att uppfatta livet ur ett djupare perspektiv då denne ihärdigt håller fast vid det den kan uppfatta, som dessutom får stöd av den stora massan – verkligheten är den de har framför ögonen, det vill säga skuggspelet på grottväggen, och en värld utanför grottan är otänkbar. Men man får hysa förståelse för dessa människor som trots allt inte fått lära sig annat och det ligger i mänsklighetens natur att avfärda det okända. Att orientera sig i världen genom färdiga begrepp och föreställningar utan att känna något behov att ifrågasätta, är den enkla vägen som följs då livet inte ställer krav. Den fördunklade världsuppfattningen där verkligheten avklätts till en synnerligen förenklad modell, sprungen ur ett konservativt tänkande som bygger på förutfattade meningar. Det blir en begränsning som skapar en bindning till en ofri och oreflekterad förståelse av vår verklighet. En djupare förståelse av livet, det vill säga andlig mognad eller ett högre medvetandetillstånd, kräver att sådana oreflekterade förståelsevanor överges. Den inbyggda trögheten i människan skapar motstånd och därför drabbas vi också av motstånd (svåra upplevelser) som i sin tur bryter upp och öppnar för insiktsfull förståelse. Förändringen börjar när världen och verkligheten förlorar sin självklarhet och förtrogenhet, när marken under våra fötter försvinner och allt blir till en fråga om dess grund och princip. Det kaos, de svårigheter vi ställs inför tvingar oss att tänka och söka svaren bortom den ytliga verkligheten, som inte erbjuder svar. När vi förstår livets mönster och underliggande syften ser vi helheten och inte bara detaljerna – vi förstår varför vi möter enskilda händelser och i det finns en lärdom – från att ha betraktat världen från marknivå och bara sett till horisonten, lyfter vi och en helikoptersyn ökar synfältet – helheten blir tillgänglig och livet gripbart – vi lämnade grottan och fick se en värld i ljus och färg.