måndag 13 juli 2015

Smärtkroppen - egots känslomässiga följeslagare

Känslor är tankarnas yttring i kroppen, dvs. kroppens reaktion på tankarna. Kroppen reagerar på tankarna och därmed påverkar alltså sinnet den fysiska delen av dig. Kroppen kan inte avgöra skillnaden mellan en reell situation och en tanke - allt blir en verklighet för kroppen. Om du oroar dig för något i framtiden svarar kroppen på detta med ökad hjärtfrekvens, musklerna stelnar, hormoner strömmar genom kroppen och det skapas energi. Då den tänkta faran enbart är ett fantasifoster får energin inget utlopp. Denna energi ingår då i en sorts kretslopp där en del går i retur till sinnet medan resten ansamlas i kroppen som en negativ energi som blir ett gift för kroppen och ger upphov till blockeringar. Alla negativa känslor som inte observerats för vad de är och fullt ut identifierats när de uppkommer lever kvar i oss. I medvetenhet kan du observera t.ex. din oro, förstå den, du ältar inte och därmed förlorar den sitt grepp om dig.

En negativ känsla är något som inte är bra för kroppen och det kan vara oro, ilska, avundsjuka, hat, bitterhet, svartsjuka, dåligt humör och dessa känslor stör kroppens jämvikt, hämmar energiflödet genom kroppen och påverkar därmed en rad områden och funktioner såsom hjärtat, immunförsvar, hormonproduktion och kan ge upphov till smärta, stelhet eller annat var som helst i kroppen. Det är t.ex. sedan länge sedan verifierat att depression kan leda till sjukdom. Allt hänger samman, sinnet med kroppen.
Negativa känslor som inte uppmärksammats för det de är när de uppkommer lever alltså vidare. Detta skapar ett energifält, som finns i alla, och Eckhart Tolle benämner detta smärtkroppen. Detta är en väsentlig del i det Eckhart Tolle försöker få oss medvetna om i sina läror och i en av hans bokklassiker En ny jord ägnar han 2 av 10 kapitel åt smärtkroppen och han återkommer ständigt till detta i andra böcker och när han föreläser. Det finns andra benämningar på smärtkroppen i andra läror och företeelsen förekommer inom psykologiska inriktningar även om jag där inte stött på den djupgående och klarsynta bakgrund som Tolle presenterar och inte heller lyfts den delen av medvetandet fram som en explicit del. Inom terapi lär man klienterna att ta avstånd från svåra känslor genom avidentifiering i övningar och samtal. Det är också en väg att skapa medvetenhet men av förklarliga skäl finns inte den existentiella helheten där.

Smärtkroppen blir en del av egot, den ytliga identiteten
Denna smärtkropp blir en väsentlig del av egot (en jag-uppfattning som uppstår då vi tror vi är intellektet, dvs. tankar, åsikter etc. Intellektet skapar en identitet utifrån en mental bild om hur du är, vad du är och använder åsikter, prylar, uppförande, tankesätt mm. för att stärka den) så länge som vi identifierar oss med den. Egot och smärtkoppen är nära besläktade med varandra och hämtar kraft från varandra. Precis som tankar blir en del av den illusoriska identiteten (egot) blir känslorna en del av oss när vi identifierar oss med dom. Smärtkroppen är således egots emotionella manifestation, den känslomässiga delen till skillnad mot den mentala. Den finns inom oss och söker olycka, otrevliga upplevelser, mer negativitet eftersom den lever på sådant. Negativa tankar ger näring till smärtkroppen. Kanske underlättar förståelsen och den fortsatta läsningen om du tänker dig smärtkroppen som en parasit inom dig, en organism som lever på dig, tar din energi eftersom du inte är medveten om den. Den gör sig därmed till dig.

När smärtkroppen väl är aktiverad och tar över kommer du att vilja ha mera smärta. Du vill åstadkomma smärta eller också vill du känna smärta, eller både och. Du är naturligtvis inte medveten om den här dynamiken och protesterar säkert kraftigt mot påstående att du vill ge upphov till smärta eller söker det. Det är därför viktigt att människor är medvetna om att det periodvis uppstår ett behov av negativitet pga. den inneboende smärtkroppen ( kan vara dåligt humör, känslighet, oförklarlig retsamhet, aggressivitet, självömkan mm.). Men om man är observant så kommer man upptäcka att ens tankar och beteende håller smärtan vid liv för en själv och andra. Hur tänkte du senast du var arg, var i gräl eller för dig själv tänkte på en situation eller någon som förargade dig? Tankegångarna är som att kasta bensin på en eld och det slår tillbaka med mer negativa tankar som blir bränsle. Detta är smärtkroppens tillvägagångssätt.

Smärtkroppen aktiveras
Vad som helst kan få liv i smärtkroppen, i synnerhet om situationen ifråga påminner om ett gammalt smärtmönster. En liten kommentar, en tanke från någon som står dig nära kan aktivera den. Ett minne om en obehaglig händelse där någon kanske sa något sårande lagras, blir en del av din identitet och smärtkroppen blir stark av detta och vill det ska upprepas - du styrs dit undermedvetet via beteenden och smärtkroppen läser av andra energier och finner passande medaktörer. En del (smärtkroppar) orsakar  fysisk våldsamhet men desto fler ger upphov till känslomässigt våld och andra går till angrepp mot sin "värd". Den uppfattning i form av tankar om ditt liv blir då påtagligt negativa och självdestruktiva. Detta skapar sjukdomstillstånd och olyckor. Faktum är att vissa bilolyckor har bakgrund i personers uppgående i den negativitet som smärtkroppen skapar. Det kan även gå så långt som till självmord.



Att släppa taget
Vi människor har en förmåga att inte vilja släppa taget om det förflutna och det lever inom oss som minnen. Minnen i sig är inte problemet eftersom det är en del av erfarenheter och där finns lärdom. Nej, problemet uppstår när tankar på det förgångna tar över helt och blir en belastning och minnena blir en del av självbilden. Personligheten som bygger på det förgångna skapar murar och blir som ett fängelse. Minnena innehåller en laddad upplevelse av vem du är och historiken avgör vem du är. Detta begränsade jag är en illusion som skuggar din äkta identitet bortom tankar och föreställningar. Den historia som blir grundval för en falsk identitet består alltså inte enbart av mentala grundtankar utan också av emotionella minnen. Dessa gamla känslor lever ett eget liv som ständigt aktiveras - gammalt missnöje, ånger, ilska, skuld, förbittring, självömkan och det känslomässiga tänkandet blir till ett jag. Att vidmakthålla gamla känslor blir en väg till att stärka identiteten undermedvetet. All denna gamla smärta blir en del av individens energifält och det är den som är smärtkroppen och det är en pågående undermedveten process. Om vi inte är medvetna om den, observerar våra känslor, så fylls det hela tiden på ny energi. Ett sätt att skapa medvetenhet är att sluta älta det förflutna, släpp tankar på det tråkiga förgångna oavsett om det hände för en stund sedan eller för 40 år sedan.

Starkt negativa känslor kräver styrka och medvetenhet för att kunna hantera. De känslor vi inte tar hand om, observerar dom för det de är och möter fullt ut blir en rest som lever vidare i oss. Känslorna finns kvar i oss på omedveten nivå och tar sig till uttryck indirekt såsom t.ex. vredesutbrott, oro, särskilda handlings- och tankemönster, men även fysisk sjukdom. Känslorna härrör från barndomen, ungdomen och det vuxna livet. En stor del kommer från barn- och ungdom då en större känslighet påverkar i större utsträckning.

Smärtkroppen vill leva
Denna smärtkropp har ett primitivt medvetande som bygger på överlevnad och att vidmakthålla sin existens, det finns en enkel typ av intelligens. Den lever vidare genom att fylla på med mer energi som motsvarar dess egen frekvens dvs. smärta i någon form. Märk väl att den inte alltid behöver vara aktiv utan den kan "vakna" efter en period då den inte märks överhuvudtaget. Hos vissa är den aktiva ofta, hos andra mer sällan. Och en del har starka smärtkroppar medan andra har svagare. Det är svårare att notera det hos sig själv än hos andra. Det krävs medvetenhet för att kunna uppmärksamma fenomenet. Är du uppslukad av tankar och känslor utan reflektion bortom detta inferno så är du omedveten och eländet lever vidare.



Det finns människor som bär på ett mörkt moln av obearbetade känslor och helt plötsligt kan en obetydlig händelse, några ord väcka smärtkroppen till liv. Vad som initierar detta beror på smärtkroppens uppbyggnad och innehåll. Det kan vara något som påminner om en gammal händelse och vips så är ett gammalt minne aktiverat och den negativa energin tar sig i uttryck på något vis. Även tankar i enskildhet kan räcka. Tankar är energi och smärtkroppen använder dessa som bränsle. Smärtkroppen vill dock ha tankar som rör olycka eftersom det är negativt. Man ska komma ihåg att smärtkroppen är en del av egot så länge vi identifierar oss med de negativa känslorna. Egot består av ett negativt energifält och således fungerar endast negativa tankar som föda. Prova själv! Vilka tankar är det som får dig att vakna till på natten och kan hålla dig vaken i timmar? Nästan uteslutande starkt negativa tankar såsom oro eller vrede.

De flesta kan känna skillnad på kraften i en positiv och en negativ tanke. Båda innebär energi men de har olika frekvens. Om du befinner dig i ett negativt känslotillstånd, pröva då att mata dig själv med bejakande, positiva tankegångar och ganska snart löses det negativa känsloläget upp. Men det kräver närvaro, dvs. en icke-upptagenhet av tankarnas innehåll.

När känslorna påverkar tankarna
Vanligtvis uppkommer känslor ur tankar. När det rör smärtkroppen gäller det omvända - känslor från smärtkroppen influerar tankarna och tankarna blir negativa. Innehållet i tankarna präglas av ilska, ledsamhet, oro, arga berättelser om en själv, ens liv, andra personer, framtid eller det förflutna eller fantasier. Du identifierar dig med innehållet och allt det sinnet säger, och tror på innehållet. Smärtkroppen har alltså tagit över och lever via dig och i din omedvetenhet har du ingen aning om detta. Du vet inte annat eftersom du inte har haft något att jämföra med. Smärtkroppen vill ha mer smärta och olycka, den liksom vältrar sig i eländet och det sker på en lägre medvetandenivå. De inre tankegångarna styrs av smärtkroppen som hämtar kraft från eländet och det sker ett utbyte som i ett kretslopp. Lidandet kan anta enorma dimensioner och det är en cyklisk, undermedveten process som lyfts upp till dagsmedvetandet, men vi uppfattar inte källan - smärtkroppen.

Smärtkroppen är som sagt som en parasit inom oss och är vi omedvetna blir den en olyckans följeslagare genom livet. Den präglar våra relationer, sätt att vara och tvingar oss att återuppleva det gamla händelserna som en gång gav upphov till den negativa känslan. Vi skapar tankemönster utifrån smärtkroppen som skapar våra liv och därmed upprepas det förflutna och det är en del av karma.

Ett berömt experiment
Ett exempel som jag ibland lyfter fram är ett psykologiskt försök som genomförts världen över i olika sammanhang. I försöket låter man ett hundratal människor mingla i en lokal. Bland dessa försökspersoner finns en kvinna som utsatts för misshandel av män i flertalet relationer och en man som misshandlat kvinnor som han levt tillsammans med. Inom mindre än 30 minuter har de i regel funnit varandra i mängden av människor och givetvis har inget samtal förts kring deras respektive bakgrund. Hennes smärtkropp var präglad av den negativa upplevelsen, den energi som uppstod vid misshandeln och den ville ha mer utav detta eftersom detta var dess näring. Hennes smärtkropp styrde således henne undermedvetet till en annan smärtkropp med passande energi, som den kände igen - en misshandlares smärtkropp. Det är bra exempel på hur våra smärtkroppar styr oss undermedvetet och hur andra individers energi läses av, i detta fallet av respektive smärtkropp som söker mer olycka och negativa upplevelser via andra. Talesättet Lika dras till lika är passande.

På motsvarande vis följer våra smärtkroppar alla möjliga känslomässiga mönster som uppkommit tidigare under livet och lagrade, negativa känslor kan återupplevas gång på gång. Det är som en vibrerande energi som söker av omgivningen, spelar upp gamla känslor som gör att vi uppträder och handlar enligt de mönster som finns inprogrammerade i smärtkroppen. Över 95% av vårt handlande är undermedvetet och en del kommer från inlagrade smärtsamma minnen.
Smärtan medverkar till att skapa våra livssituationer
Människor som är omedvetna om den smärta de bär på och sina reaktioner projicerar sin smärta i situationer och händelser runt i kring dom. I denna djupa omedvetenhet kan de inte heller se skillnad på en händelse och sin egen reaktion. De tror att smärtan finns i det som händer i det yttre när den egentligen kommer inifrån dom själva. När man är helt fångad i tankarna och de känslor som åtföljer är det inte möjligt att i medvetenhet kliva åt sidan eftersom man inte vet om att det finns något utanför det som upplevs. Man blir fångad i en egen filmskapelse, en slags dröm som blir ett personligt helvete. Och det är denna omedvetenhet som skapar det enda helvete som existerar. Den ursprungliga betydelsen av frälsningen  i kristendom var just befrielse från omedvetenhet för att förlösa människan från detta helvete. Jag tror den moderna människan lättare kan ta till sig den tanken. De kan känna igen det i sina egna liv och dessutom är det betydligt mer tilltalande att "frälsningen" ligger inte utanför dom utan att de själva har makten att göra sig fria från lidandet. Du blir inte en bättre människa av ritualer, tro på dogmer och trossatser utan enbart utifrån dina tankar och handlingar, vars sammansättning avgörs av den medvetandenivå du befinner dig på i den stund de skapas.

Den omedvetna människa ser inget alternativ i det som upplevs som verklighet och i vantolkningen uppstår lidande. Människor tror också att kraften i den negativa energin betyder att de har rätt eftersom den är så stark. Om det inte finns medvetenhet, reflektion och självkritik återupprepas det om och om igen. Det är så här vi är medskapare till allt det vi upplever och lidandet blir kraften i det som i sin tur skapar medvetenhet. Detta är en del av karma, det vi sår får vi skörda, upprepar jag på nytt. Karma är alltså ett tankemönster och det ger upphov till energi.

I medvetenhet förlorar smärtkroppen greppet om oss
Eckhart Tolle skriver och pratar om smärtkroppen, hur man via medvetenhet identifierar dess yttringar, lär känna den och på så vis successivt minska dess influens för att kanske en dag bli befriad, dvs. upphöra identifiera sig med den. Man måste om och om igen bli medveten när den blossar upp för att på så vis bromsa energin. Det går inte att avgöra hur lång tid det tar att bli befriad från smärtkroppen då det handlar om medvetenhet, anser han vidare. Det har nämnts år, kanske flera livstider och det avgörande är graden av medvetenhet. Eckhart själv var med om en transformering där han efter flera års lidande befriades från egot och därmed upphörde att identifiera sig med intellektet och uppnådde då ett s.k. upplyst tillstånd. (läs mer: Eckhart Tolle,en kort presentation). Oerhört ovanligt. Buddha och Jesus uppnådde detta medvetandetillstånd. Eckhart nådde en befrielse i sitt lidande, i ett ögonblick hände något när han insåg att han inte kunde vara två jag. Vilka två jag? Eller ett jag och ett själv. Ett som observerar och det observerade. Det observerade, egot, upphörde då att finnas till i hans medvetande. Det kunde inte överleva i den stora medvetenhet han uppnådde. Samtidigt upplöstes identifikationen med det han benämner smärtkroppen. En sällsynt lyckosam dag för honom uppenbarligen :-). Han lever sedan dess i ett högt medvetandetillstånd, naturlig glädje, stor frid, harmoni och i ett känsla av att vara ett med allt och delar med sig att den klarhet och visdom han företräder. Han ser världen för vad den är utan egots influens, egot som fördunklar sinnena med tvångsmässigt vanföreställning om separation, en grundkänsla av fruktan. Eckhart ser bokstavligen en annan värld. Detta tillstånd finns inom oss alla men vi kan inte uppleva det eftersom vi ser världen med egots ögon, dvs. identifikation med tankarna och därmed blockeras vi från det sanna jaget och vi ser och upplever en förvanskad verklighet. Men Eckhart reflekterar inte djupare (jag har inte stött på det i alla fall) över att en liknande befrielse där enbart smärtkroppen förlorar sitt grepp. Han nämner att det vanliga är att en gradvis avidentifikation från smärtkroppen sker, mer sällan att det sker i ett ögonblick.

I stor medvetenhet kan inte smärtkroppen överleva
Egot och smärtkroppen hänger samman, egot hämtar näring ur smärtkroppen men kan fungera utan denna, dock försvagad och mer tandlöst. Men där finns en alltså möjlighet till en partiell befrielse där ett svårt lidande skapar en öppning och en medvetandeförhöjning gör att fokus vänds inåt och en bokstavlig identifiering av smärtkroppen sker. I det ögonblicket upphör identifieringen och därmed allt lidande som är relaterat till smärtkroppen. En förändring lika snabb som att knäppa med fingrarna och när den inre källan är identifierad  är banden kapade för alltid. Egot kan däremot finnas kvar, dvs. jag-upplevelsen ligger fortfarande inom ramarna för en tankebaserad personlighet. Jag är dock osäker på vad det innebär i förlängningen, men grundvalen till mycket lidande elimineras (och karma) och i förlängningen blir livet en annorlunda upplevelse, bl.a. eftersom undermedvetna mönster raderats som tidigare skapat elände. En annan identitet växer successivt fram då ett utrymme skapats vid befrielsen från all ackumulerad smärtsam energi som varit en del av ett jag, som nu kan modifieras. Det förutsätter i sin tur stillhet, energi i form av positiv kraft och föda samt en förmåga att klara av förändring. Den erforderliga öppenheten lär finnas och förmodligen är ett psykologiskt perspektiv integrerat vars innehåll är individuellt. Men det senare menar jag att den negativa energin delvis har ett ursprung i svaga självbilder som skall ersättas.



Ett lidande med grund i smärtkroppen som gett upphov till blockering i kroppen, som kanske orsakat sjukdom eller smärta, upphör också att finnas till i samma stund som smärtkroppen upphört att ha influens över individen. All den negativa energi som ackumulerats sedan barndomen finns kvar men den undermedvetna  identifikationen finns där inte längre. Den begränsande kopplingen till minnena är borta men energin är fortfarande lagrad.

Att befria sig från smärtkroppen
Som vid all andlig utveckling, men även personlig dito krävs medvetenhet. För att frigöra sig från smärtkroppen är det grundläggande att inse att den finns och att man har en sådan. Acceptera tanken att det finns något inom dig som skapar olycka på olika vis och ibland vaknar den till liv. När smärtkroppen aktiveras kommer det en våg av negativ energi och det krävs närvaro, att man blir medveten om smärtkroppen, för då kan den inte längre ta över och låtsas att den är du. Om du är arg på någon kan smärtkroppen ha tagit över. Det är enbart genom medveten närvaro som identifikationen kan brytas - "Oj, nu kommer den där oron igen, jag känner den och den försöker ta över hela min tankeverksamhet". Om det underlättar kan du benämna smärtkroppen för något, ge den ett namn så skapar du distans och ser den som något utanför dig (det kan vara svårt att avgöra vad som är ego och vad som är smärtkropp så ge dom en gemensam beteckning). En person i min bekantskapskrets brukar säga "Nu försöker HAN lura mig igen!" Det är effektivt och känslorna dämpas omgående för de ses som något som inte kommer från en själv.

För var gång du blir medveten om en uppblossande smärtkropp så försvagas banden och den förlorar sin kraft. Därmed präglas inte tankarna av smärtkroppen lika mycket och ens upplevelse av det som sker i nuet förvanskas inte - du noterar känslorna, du känner dom, observerar dom och därmed går du inte upp i dom, du försvinner inte i känsloinfernot utan förblir medvetet närvarande. Men döm inte dig själv när du märker att smärtkroppen finns där för det ger negativ kraft till egot. Självförebråelse är något som egot älskar för det stärker det. Efter vissheten bör du acceptera, annars fördunklas närvaron. En icke-acceptans är ett motstånd och det innebär lidande och mer smärta.

När negativa känslor uppstår riktar man sin medvetenhet på känslan, man upplever den direkt och inte via de tankar som uppstått ur känslan. Känn känslan, acceptera att den finns där, observera men gå inte upp i den, låt den inte ta över! Märk väl att tankar kan ha sitt ursprung i en negativ känslogrund som härrör i smärtkroppen och inte tvärtom som är det vanliga, vilket jag påpekade tidigare. Acceptera därefter allt som sker just nu. Det behöver inte vara hela situationen utan enbart det som händer i detta ögonblick, tillåt känslorna finnas där. I denna medvetenhet uppstår en distans till känslorna även om känslan av olycka kan kvardröja. Identifikationen är bruten i och med att man slutade göra motstånd och därmed tillförs inget bränsle till tankarna. Närvaro, acceptans, befrielse. Acceptansen medför att du blir den du är, inga gränser och tanken om att du är en bit av något, så som egots bild är utan en del av en större helhet, dvs. något man kan kalla Gud. Det vill säga bli hel. Det var det Jesus syftade på när han sa: "Var fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig." (Matteusevangeliet 5:48). "Var fullkomlig" i Nya testamentet är en felöversättning av det ursprungliga grekiska ordet, som betyder hel. Vi är redan hela men vi blockeras genom identifieringen med det yttre, tankar som ger upphov till egot där smärtkoppen är en väsentlig del. Det är alltid lika kul att lyfta fram religion som en existentiell psykologi, visa att där finns en kärna som är riktigt begriplig när alla missuppfattningar och förvanskningar lyfts bort.

Smärtkroppen orsakar inte all negativitet
Alla negativa känslor kommer naturligtvis inte från smärtkroppen. Negativitet kan ha sitt ursprung i ett motstånd mot det som är, du förnekar Nuet. "Så ska det inte vara!" och med den uppfattningen föds negativa känslor, ovisshet skapar negativa känslor eftersom intellektet vill ha kontroll, vill veta och egot klarar inte av ovissheten. Via acceptans blir du vad du är: öppen och obegränsad. En helhet följer på det och egots villfarelse om att du är enbart en del upphör och ens sanna natur framträder, vilket är ett med Allt, dvs. Guds natur. Alla är redan hela, alla är en del av helheten men det vet vi inte eftersom vi lever via en falsk jag-uppfattning som uppstår när vi tror vi är det vi tänker. Ju högre medvetandenivå du utvecklar desto helare blir du - detta är andlig utveckling och det är det livet är till för med dess innehåll som prövar oss. Så förbanna inte dina prövningar - det är alltid till din hjälp.

Min egna erfarenheter
I slutet av förra sommaren skedde en betydande transformering inom mig. Flera års press och lidande kulminerade och det långtgående syftet med en ökenvandring skulle bli än mer uppenbart. Under sommaren intensifierades påfrestningarna i min tillvaro och det blev allt mer ohållbart. Jag går inte in på detaljer men det rörde hela min världsliga livssituation. Den har varit mycket krävande i flera år men då tillspetsades det och där fanns bara avgrund, kändes det som. Det ställde höga krav på min tro att det fanns en mening med det, något som kändes allt mer tomt och hopplöst. Hur långt skulle det behöva gå? En del av mig ville ge upp och fly. Det kom drömmar och signaler från livet och jag kände att något skulle ske men jag hade naturligtvis inte en aning om vad. I drömmar dog jag (symbol t.ex. för avlägsnande, avslutande), var på min egen begravning (avslut), min förändring belystes med tillbakablickar i livet, men det kom också drömmar som demonstrerade för mig hur jag tappade fotfästet och jag skulle resa mig på nytt. Och där fanns uppmuntran att något stort väntade.

Jag har skrivit om mina upplevelser under många år och när jag tittar tillbaka i texten läser jag om de starka känslorna men också den medvetenhet jag trots allt hade eftersom jag bl.a. diskuterade med mig själv om egots och smärtkroppens del i det hela. Lidandet är ju ett motstånd mot det som är och där fanns inte särskilt mycket acceptans i slutet av sommaren. Faktum är att jag första gången på mycket länge blev rasande på livet och det kändes som jag föll tillbaka i min andliga utveckling. Jag kämpade med den världsliga tillvaron allt vad jag kunde men prövningarna bara avlöste varandra. Jag blev tvungen att vidta mått som plågade mig och rubbade mig i grunden och stundtals hade jag ingen som helst kraft. Så hade det varit i flera år men det eskalerade. Prövningarna blev kraftfullare och intensiteten ökade så till den milda grad att det kändes overkligt, som en mardröm.

Den här översiktliga beskrivningen av mina svårigheter tror jag behövs för att förstå det som skulle hända, de överväldigande känslorna och svårigheten att uthärda. Flera års möda, trötthet och svårare utmaningar tog ut sin rätt. Det innebar en sorts utplåning och samtidigt en bekräftelse hur tuffa prövningar jag stod inför. Självklart var detta den utmanande situation jag bäst behövde och det ytliga infernot hade ett djupare syfte.

Så en dag, strax efter lunch, jag var hemma i min soffa och jag kände hur det knöt sig inombords, jag mådde fruktansvärt illa, total hopplöshet präglade mig och lidandet kom verkligen från djupet och fanns överallt inombords, kändes det som. En total uppgivenhet och djupaste förtvivlan raderade ut allt annat. Där fanns bara smärta. Då frågade jag mig själv, jag minns inte om det var högt eller i tanken: "Hur kan jag lida så när jag tror på livet?" Precis när jag uttalat frågan var det som jag såg mitt inre och där inne fanns det något som liksom vältrade sig i smärtan, som ville ha detta. Det är svårt att förklara men jag upplevde något som liksom roterade i lust i eländet och jag "såg" det. Det var som att tända ljuset i ett beckmörkt rum, det smärtsamma infernot försvann lika snabbt. Jag blev alldeles paff och satt förstummad. Vad var det som hände?


Det var som jag lyssnade med hela kroppen, nästan slutade andas för jag blev så innerligt överrumplad och förvånad. Det var kanske det märkligaste jag varit med om och jag minns jag kände stor lättnad då jag samlat mig. När lidandet blixtsnabbt försvann blev jag medveten om hur krampaktigt hårt jag befunnit mig i det. Då jag reste mig upp ur soffan blev jag ännu en gång förbluffad. I flera dagar hade jag linkat fram eftersom jag haft stora besvär med smärta i ena höften av outgrundlig anledning. Jag hade haltat fram till soffan några minuter tidigare och nu var smärtan som bortblåst. Jag förstod naturligtvis att det fanns samband här men jag visste inte vad som hade hänt just då. Men ganska snart anade jag att något betydelsefullt av stora mått hade skett, men jag minns inte när jag anade att det var smärtkroppen jag hade sett inom mig och därmed bröts identifikationen. Jag hade sett bortom känslorna, bortom intellektet och där fanns smärtkroppen och därmed upphörde identifikationen med denna. Den intensiva smärtan hade gett upphov till en stor medvetenhet som gjorde att jag såg rakt in i källan till smärtan - smärtkroppen.  Därmed upphörde dess influens för alltid och det var min livs största gåva i min livs svåraste stund. Den psykiska smärtan försvann och samtidigt den fysiska i höften då blockeringen som orsakat den upplösts. Utan min föregående ökenvandring, prövningar och utmaningar under år, hade jag inte nått detta målet. Den långa prövande perioden på flera år kulminerade. Det förklarar så mycket och jag hade inte kunnat bli fri tidigare. Jag skulle nå denna avgrund för att transformeringen skulle kunna äga rum.

Någon dag senare var jag ute och gick och funderade på omständigheterna på det världsliga planet. Det kändes tungt och jag var missmodig. Jag bollade inombords med tankar om acceptans och plötsligt fann jag mig själv att acceptera själva ögonblicket, inte hela situationen, utan enbart det innevarande ögonblicket - Nuet. Just i den stunden fanns ju inga problem! Det var eftermiddag och den eufori som nu växte inom mig blev så stark att jag hade  svårt att somna på kvällen. Det var närmast extas. Det var först senare jag insåg att den starka glädjen kom inifrån pga. att smärtkroppen förlorat sitt grepp och det var också en del i att jag inte kände samma motvilja längre. Detta var första gången jag tydligt noterade en skillnad jämför med tidigare. Den belastande smärtkroppen var jag frigjord ifrån och därmed frigjordes medvetenhet och jag kunde se situationen ur ett högre medvetande och acceptera. Tidigare fanns smärtkroppen med undermedvetet och skapade lidande och nu kunde jag uppleva skillnaden. I efterhand förstod jag varför den intensiva glädjen blossade upp men inte först eftersom den kom från mitt inre, det fanns ingen tanke runt känslan som gav någon förklaring - hela mitt inre, min själ jublade över befrielsen och jag tror aldrig jag upplevt så stark lyckokänsla förr.



Senare
Tiden efter denna händelse i soffan kände jag en stillhet inombords som jag sällan varit med om. Vid något tillfälle kände jag en stor styrka inombords, harmoni och en sorts glädje över att vara den jag är som jag aldrig tidigare erfarit - kunde det vara så behagligt att bara vara? Det satt i några timmar, ungefär som för att visa att "så här kan du vara nu". Allt är dock inte frid och fröjd. Livet har tydligen önskat tillföra mer för utmaningarna fortsatte och pågår, framför allt i mitt sätt att vara och mitt förhållningssätt till hur livet utåt sett står stilla och en fördjupad insikt i hur vi själva skapar utmaningarna genom vårt sätt att tänka och vara. En del talar för att ökenvandringen är över, att det pågår någon typ av upprensning och mer fokus på mig som person och de yttre omständigheterna i min livssituation utgör fortfarande skruvtvingen. Jag söker en befrielse, en lösning i tillvaron med det världsliga skeendet sker mycket långsamt, eventuella mål finns där men hålls strax utom räckhåll, som för att ytterligare skapa uthållighet men kanske framför allt lyfta fram min tillit. Det kan ju tyckas vara trivialt med tillit, men det är en av de mest betydelsefulla målen i en andlig utveckling. På flera sätt. Tillit och tro är det som öppnar oss och får oss att ta stora språng framåt. Utan tro och tillit står du stilla på alla områden.



Det har nu gått flera månader och jag har fortfarande inte helt landat i det här. Eckhart har påtalat att smärtkroppen kan leva kvar en tid efter avidentifiering, ungefär som ett cykelhjul fortsätter snurra en stund efter man slutat trampa. Under hela hösten, fram till årsskiftet uppträdde med mellanrum en sorts vulkanutbrott av känslor. Dessa utbrott kom kanske några gånger i veckan, ibland någon gång och efterhand blev de mindre intensiva. Timmar innan, ibland dagar innan kände jag mig nedstämd och tappade energi. Till sist kom utbrottet. Någon tanke, en liten händelse kunde initiera utbrottet som fullständigt tog över mig. Det var som att kräka ur sig känslor på ett sätt som jag tycker påminner om ett explosivt vulkanutbrott. Känslorna kom från djupet av mig och snabba minnesbilder dök upp, liksom en sorts koppling bakåt i tiden och till människor. Den bästa beskrivning jag kan ge är känslor i högkoncentrerad form och det var negativa känslor som sorg, missmod, förtvivlan, besvikelser osv. Känslorna var så starka att jag inte uthärdade att tänka, ville inte känna, inte existera för det gjorde mer ont inombords än vad jag varit med om någon gång. Det var i det närmaste olidligt och stundtals trodde jag inte det var sant när känsloorkanen kom. Jag borrade in huvudet i en kudde för att jag var tvungen att skrika och hade musik på för att dölja eventuella ljud. Där satt jag och skakade och det kändes som att upplösas. Kroppen befriades, en inre rening pågick av stora mått. Efteråt kom trötthet, men varje attack följdes alltid av ett mycket bra humör, lättsamhet och det som pågått några timmar tidigare kändes helt avlägset och främmande. Mycket märkliga upplevelser och hade jag inte varit en stabil människa och vetat att andlig utveckling kan innebära extraordinära utvecklingssteg hade jag ju kunnat tro jag var galen.

När avidentifiering med smärtkroppen skett är det en stor befrielse eftersom man slipper återuppleva gamla smärtor på nytt, en källa till olycka elimineras, en annan personlighet kan växa fram men själva energin i form av känslor finns kvar i kroppen. De vulkanutbrott jag beskrev ovan var kroppens sätt att frigöra kroppen från alla känslor i form av energi som ackumulerats inom mig under hela detta livet, som jag förstått det. Så alla års gammal, obearbetad smärta spyddes ut i förtätad form och samtidigt kunde jag erfara dom. Jag kommer tänka på de gamla bandspelarna där man kunde snabbspola och höra ljudet virvla förbi i hög hastighet. Mina känslor spelades upp i mycket hög hastighet samtidigt som kroppen gjorde sig av med dess energi och jag kände allt.

När jag författade dessa rader visste jag att jag inte skulle kunna förmedla den existentiella och psykologiska innebörd av vad smärtkroppen är fullt ut, dess betydelse och yttringar, påverkan och influens i vår personlighet. Det är synnerligen komplext och jag har begränsad kunskap. Men jag har försökt bringa en smula klarhet och framför allt berättat om en av de största stunderna i mitt liv, bland det största en människa kan vara med om. En befrielse och hur resten av livet påverkas får jag naturligtvis se, men förutsättningarna för avsevärt mycket mindre elände  och grunden till en fortsatt och enklare medvetandeförhöjning är lagt.

Som jag skrivit så många gånger i denna blogg - det yttre skådespelet med alla händelser och öden i livet är sekundärt och enbart redskapen för att utveckla det inre, som är primärt, för det är det som lever vidare inom oss. Detta inlägg är också ett bidrag till att skapa förståelse för det lidande, de utmaningar och prövningar vi ställs inför - där finns alltid ett gott syfte, en existentiell transformering äger rum. Oftast i det tysta men det händer att stora omvälvningar befriar oss och förhöjer oss mycket påtagligt och märkbart, på det sätt jag beskrev ovan. Det är också något jag "betalt" ett högt pris för men jag har också fått en stor insikt i livets konstitution, en bekräftelse och därmed en förmåga att inspirera och höja medmänniskors medvetandenivå.

Hur skulle jag uppfattat situationen då jag led som värst om jag vetat att det skulle leda till min livs hitintills största händelse, något som skulle förändra mig och mitt liv i grunden för alltid på ett positivt vis? Det vet jag inte men det har befäst min visshet om att livet alltid vill oss väl hur påfrestande det än är och målet är alltid gott. Det gäller naturligtvis oss alla, vårt lidande i prövningarna utvecklar oss, öppnar och skapar betingelser som medger förändring.

Kanske författar jag detta inlägg för tidigt eftersom jag successivt märker förändringarna när jag landar i det här, får mer energi till att vara den jag är och utan tvivel kommer mer hända. Men det mest påtagliga är den större stillheten som råder i tankeverksamheten även om det känns som tidigare i många stunder. Egot finns där, försvagat, och negativa känslor kommer och går men jag identifierar mig inte med dom undermedvetet eftersom smärtkroppen är eliminerad, så att säga. Det plågsamma förflutna, minnen, händelser, människor utövar inte influens längre, anser jag. Förvisso sker påverkan undermedvetet, men om jag går tillbaka till situationer som tidigare upprört mig finns känslor där men samtidigt en distans och jag går inte upp i dom. Det finns en hel del annat jag erfar, förändringar i personlighet men också värderingar och djupare medvetenhet. Vad är förknippad med frigörelsen från smärtkroppen och vad är kopplat till en andlig utveckling, ett förhöjt medvetandetillstånd?




1 kommentar:

  1. Tack för din fina redogörelse. Många av oss har så förfalskade liv att vi inte kan känna det. Jag vill hylla det äkta i livet och jag tror att det är den rätta vägen.

    SvaraRadera