Att tro på livet inkluderar människor

Att tro på livet har varit ett tema som återkommit flera gånger i min blogg. Det är också ett tema som är ständigt närvarande i mitt liv - Övergripande såväl som i detaljer. Tro på livet är en väg till en djupare förståelse för livets skeenden som ligger bortom det intellektuella. Livets konstellation som sådan är också något som till stor del ligger bortom mänskligt förstånd. Men det underlättar om man till en början tar till sig det faktum att det vi möter alltid har någon form av betydelse. Det existerar ingen slump eller tillfälligheter. Livets är en skapelse i form av en interaktion där våra liv är en spegling av det vi bäst behöver. Exakt och med en utformning där vi har hjälp att fullfölja det som tänkts. Visst är det svårt att ta till sig och har man aldrig tänkt tanken tidigare lär påståendet både väcka motstånd och frågeställningar. Jag har dock berört det här och var i bloggen och fördjupar mig inte just nu.

När jag skriver om tro på livet är det i stort att skapa stillhet i sinnet för att skingra tankebruset och känslor som förhindrar oss att se livet för vad det är, oss själva men även andra. Länge hade jag mest fokus på situationer i livet och händelser där jag prövades hårt. Enskilda människor var något jag funderade mindre över i avseendet att tro på livet. Men människor är i allra högsta grad väsentliga inslag i livet, en del av livet. Så att tro på livet, dvs. inte göra motstånd och förbanna det som sker inkluderar även personer.

Under långa perioder funderade jag över de prövningar jag ställdes inför i form av händelser och det upptog en stor del av vardagen. Det blev så automatiskt då min livssituation genomgick dramatiska förändringar och gång efter annan kollapsade det yttre. Utmärkt, på så vis tappade jag fokus på det yttre och tillfället uppstod att börja fundera i djupare banor, det yttre tappade betydelse då det försvann. En klassisk väg till andlig utveckling med andra ord. Inte något jag varken kände till eller förstod till en början, men med tiden har ett nytt förhållningssätt till livet skapats som skapar allt mer stillhet allt eftersom jag allt mer accepterar livets utformning som en väg till ett högre medvetande, om man så vill. Det ändrar inte mitt sätt att leva precis, jag kämpar på som alltid men reagerar mindre då det går åt pipan och låter min tolkning av livet inte stanna vid en ytlig livsåskådning. Det är det sistnämnda som jag tror är huvudsyftet och vägen framåt, eller uppåt. Enkelt för de flesta att begripa att det finns en del att vinna om man tänker bortom ytan när något otrevligt blommar upp i tillvaron. Men ofta förstår man inte syftet, det goda förrän långt senare när saker och ting hamnat på plats ("Inget ont som inte för något gott med sig"). Om inte förr tjänar man mycket på att göra en reflektion tillbaka och komma ihåg hur man reagerade och hur riktigt var det när man sedan stod där med facit i hand? Jag kommer direkt att tänka en mindre händelse som utspelade sig för en kort tid sedan. Jag var ute ock gick på kvällen med en vän och när vi passerade ett buskage tog en gren tag i mina glasögon som for iväg med kraft. Vi hade både ficklampor och letade i 15-20 minuter innan vi fick ge upp i mörkret och jag beslöt mig för att fortsätta nästa dag. Jag blev aldrig arg, upprörd eller orolig. Jag tänkte inte så mycket på att det fanns ett syfte med det här men tyckte det var trist att händelsen orsakade problem. Min vän däremot blev tyst, dyster och under kvällen pratade vännen om att det var ju obegripligt att det skulle ske, inte klokt, så tråkigt osv. Jag sa att man inte skulle ta ut något i förskott. Tänk om jag finner dom i morgon, vad tjänar då allt detta bryderi åt då? Jag var helt lugn, vid bra humör och inom mig kände jag att jag skulle finna glasögonen. Kom nu ihåg vad som händer, sa jag till sist till min vän.

Nästa morgon när jag vaknat kände jag mig helt säker på att finna glasögonen och faktiskt var jag upprymd. Jag återvände till platsen och hittade glasögonen omgående utan att ens behöva leta då det låg snyggt hopvikta på en gräsyta med glasen uppåt, helt synliga. Jag berättade det för min vän som blev alldeles förbluffad, nästan mållös och vännen trodde inte jag skulle finna dom i snåren överhuvudtaget. Denna händelse var kanske inte så mycket för mig utan mer för min vän som har en viss läggning att hemfalla åt känslor och även dennes familjemedlemmar "far iväg" med känslorna. Händelsen var en god lektion i att inte ta ut något i förskott och framför allt inte skapa negativa energier för man tror sig veta och förstå vad som ska hända i förväg.

Historien var en liten parentes, men den dök upp i mina tankar och fick bli en del i detta inlägg. Det jag ville ta upp var att inte glömma bort människorna när man betraktar livssituationer. Det finns alltid ett antal personer i allas liv som har till uppgift att lära oss något, att få oss att öppna ögonen, få nya värderingar osv. Ofta sker det med bryska metoder för det är så vi reagerar och stannar upp. De vi tror är våra fiender är ofta de som lär oss mest. Dessa individer finns där från första början och livet ut och de kommer och går. Andra följer oss en stor del av livet. Om man har ett ytligt förhållningssätt till det man möter och dom man möter så stannar man gärna upp vid första reaktionerna och tolkar in negativt. Nu syftar jag på det som vi fått till oss som vi anser är skadligt och fel. Det borde inte ha hänt och de som orsakade det ogillar vi. Alltså tror vi inte på livet. Det måste vara fel eftersom vi ogillar det som sagt, gjort eller vad det nu rör sig om. Men som jag ofta säger: "Livet jävlas inte i onödan". Det gäller således även människor men det är mycket lättare att bli förbannad på en person än en händelse för då finns det någon att spela ut sin negativitet på, något konkret.

Inget nytt för mig, men det tog lång tid innan jag tog mig till det inifrån och ut, så att säga. Jag menar att insikten växte inte fram genom ett intellektuellt resonemang utan plötsligt förstod jag en annan människas roll i mitt liv och det då denna var synnerligen otrevlig pga. av ett missförstånd. Det är det som är ett andligt växande.  Jag utsattes för ett omotiverat angrepp och min första reaktion var stark vrede, men nästan omgående funderade jag över varför det här nu hände när jag minst behövde det och allt var så bra strax innan. Jag blev alldeles lugn för jag såg den här andra människan med en helt ny syn och såg vilken roll den hade spelat och spelade nu. Den omilda behandlingen fick mig att öppna dörrar i mitt inre och med ett distanserat förhållningssätt kunde jag uppfatta det som hände oss i mellan på ett nytt sätt där ytliga reaktioner lyste med sin frånvaro, alltså fick jag tillträde till en djupare förståelse. Min reaktion är en längre historia, svår att förklara, detaljerad men kontentan var att min tro på livet nu inkluderade en tro på denna människa i all sin tarvlighet och som en yttre observatör såg jag dennes roll i ett större spel. En mycket befriande känsla som gjorde att jag kunde förlåta angreppet och till min förvåning lyftes allt som hänt i all tider oss i mellan fram och jag förstod och kunde förlåta. Ur detta växte en starkt lycka fram. Det är ju nästan som man blir religiös...

Som alltid när jag skriver i denna blogg funderar jag över om jag varit oklar eftersom mycket av det jag framför har sitt ursprung ur djupa insikter och ofta måste man varit där själv för att förstå. Det uppfattning har jag förstått närjag ibland försökt förklara existentiella ting för folk i min närmaste omgivning som i stort sett alltid avfärdar mig och vidhåller vid sin ytliga livsbetraktelse. Jaja, hur som helst ville jag lyfta fram möjligheten att fundera både en och två gånger innan en medmänniska döms för hårt. Visst måste man reagera med kraft ibland men även då kan man i efterhand fundera på det som hände, vilka reaktioner det väckte och vad som kanske egentligen skulle fram i historien. Var lugn, begriper du inte första gången kommer det beredas fler tillfällen för dig.