Omgivningen och en existentiell utveckling

En andlig utveckling, eller en existentiell, som jag ofta föredrar att benämna det, är ett uttryck för livets sanna natur. Det är först då livet börjar framträda i sin verkliga struktur, man börjar förstå sin roll i en större helhet och det börjar spira en ödmjukhet inför livet som sådant. Det leder till kunskap som man inte ens reflekterat över tidigare och nya vägar blir synliga. Det har skrivits nästan ett oändligt antal böcker om andlighet och andlig utveckling. Det är svårt att sammanfatta vad det innebär i korta ordalag, men för egen del har det inneburit en ökad medvetenhet och en helt ny syn på livet. Förr var min betraktelse av livet precis lika ytlig som någon annans och mina tolkningar av livet var så begränsade. Det låter klyschigt men faktum är att ju mer jag lärt mig desto mer förstår jag hur lite jag egentligen vet. Livet är så komplext och fyllt med syften och meningar som aldrig förstås eller blottläggs för någon. Det mänskliga medvetandet är anpassat till det fysiska livet och vilket otroligt famlande i mörkret det är!

En andlig utveckling är en ökat förståelse för livet, medmänniskor och den roll man själv innehar. Vi stiger upp på morgonen och lever våra liv med allt vad det innebär och de flesta gör inga djupare reflektioner över det som händer. Men det finns dom som stannar upp och undrar vad det är som sker. Så snart som en aspekt förflyttas från ytan och man börjar söka bortom denna kan en andlig utvecklingsprocess starta. En öppenhet bortom tankar och känslor blir en grogrund för någonting annat. Mig veterligen inträffar det enbart när vi tvingas till att fundera och drivkraften är svårigheter vi ställs inför. Lidandet är egentligen en stor möjlighet till kunskap och förändring. Det är då vi är förändringsbenägna och beredda att överge gamla föreställningar som inte visade sig vara gångbara när vi ville förstå det vi ställs inför. Se själv på hur folk i din närhet reagerar på livet - Ofta går de helt upp i sina känslor utan att ifrågasätta det och det uppstår allsköns negativitet som drabbar dom själva och andra. Det är här som de skulle ta ett kliv tillbaka och se mer objektivt på föreställningen, försöka förstå på ett nytt sätt, försöka urskilja vad som egentligen ville sägas med situationen, kanske urskilja ett mönster som alltid är lättare att identifiera om det upprepas, men framför allt utgå ifrån att det som händer har ett syfte, hur svårt det än kan vara att begripa. Upprepas det här om och om igen under svår
press så är det oundvikligt att man inte börjar glänta under ytan och nya tankesätt börjar uppstå. 

Som jag varit inne på tidigare i andra inlägg i denna blogg, bl.a. En ökenvandring - En andlig utveckling, kräver en långtgående transformering av ens existentiella natur, vilket leder till en ökat medvetenhet i flera dimensioner, en lång period av prövningar. Dessa prövningars utformning är individuella men den konstanta pressen kan pågå under flera år utan uppehåll för annat än smärre andningspauser för att det överhuvudtaget ska vara möjligt att mäkta med, men även för att smälta upplevelser och skapa utrymme för tolkning av dess innebörd. Det är inte bara en tankeprocess utan det sker en hel del som aldrig uppfattas och förändringen kanske också är fysisk. Hur som helst kännetecknas en andlig utveckling av stunder i stillhet och kontemplation, vilket livet passande arrangerar till en. Utöver det är det starkt känslomässigt och energikrävande. Isoleringen är en förutsättning för att du själv ska finna svaren, dina sanningar och lyfta fram visdomen inom dig själv. 

Det jag nu skrivit om ovan ställer sig många helt främmande inför och förstår inte alls vad det handlar om. Det är inte frågan om intelligens eller om att vara dålig eller bra. En andlig utveckling innebär att ens referenspunkter förflyttas utåt, uppåt, inåt, ja i alla riktningar. Det är en medvetandeförändring till stor del och inte så mycket fakta. Därför kan det var oerhört svårt för någon som aldrig lärt sig tänka bortom ytan att förstå fördjupade resonemang. Det är som att kasta ut blomsterfrön på en asfalterad parkeringsplats. Där finns ingen grogrund och inga blommor kan växa. Det är enbart livets utmaningar som kan bryta upp asfalten och blotta den underliggande jorden.

Fortfarande befinner jag mig i en ödslig vandring, alltid under press, stundtals nästan övermäktigt, men jag försöker hela tiden förstå, förstå för att inte fastna i en tankespiral av tankar som enbart skapar motvilja och därmed motstånd för då stannar jag upp. Det finns ingen i min närhet jag kan diskutera eller utbyta tankar med, då de är mer eller mindre ointresserade och det finns föga förståelse. Jag förebrår inte alls dom, för det är så det ska vara för min del och de har sina liv som fyller dess tänkta funktion för deras del. Avsikten med min torftighet och brist på samtalspartners är just att jag ska söka i mig själv, i mitt inre och mer eller mindre medvetet lyfter man så sakteliga. Därför ser betingelserna ut som dom gör och människor i min närhet har inget intresse av det existentiella och inget att tillföra. Men de kan vara fina människor för det. Många människor vill verkligen inte utvecklas andligen, de vill inte förändras och de vänder sig mot förändringar. De har en bild av hur de vill att saker och ting ska vara, inklusive dom själva, andra och deras världsbild. Därför möter man motstånd från dom och de uttrycker sina skäl fast egentligen rör det något helt annat som är förankrat undermedvetet. Det har hänt att jag lånat ut en välskriven bok av existentiell natur, som jag verkligen blivit fascinerad av. Jag har största förståelse för att smaken är delad (men egentligen handlar det om beredskap för andlig mognad) men det jag fått höra efter personen läst endast ett par sidor är det den var ointressant och personen ursäktar sig för den inte har tid. Samma person kan avbryta mig då jag försökt utveckla och förklara något i livet med att påstå att det jag pratar om är tråkigt. Eller så möts jag av ett flin som vill signalera att jag fantiserar "vad har du fått det ifrån". Mina ord låter enbart konstiga och de avfärdas.

När en andlig utveckling som process pågår är det naturligt att möta motstånd. Under senare år har jag regelbundet mött det och det har varit fullkomligt omöjligt att nå fram hur jag än försökt, vridit och vänt på det jag önskat framföra. Oavsett vad jag framfört av andlig natur har jag sågats vid fotknölarna och motparten har starkt vidhållit vid sin ytliga, svartvita verklighetsbild. Mycket frustrerande till en början, men det gör att man själv betraktar det man uttrycker, utvecklar det, förfinar och förstärker det. Motståndet är således nyttigt och ibland skadar det nog inte för många att tillse att de står med båda fötterna på jorden. Det finns många exempel på människor som söker en andlig utveckling men det yttrar sig i flummigheter och förvirrade tankegångar. Dessutom är motståndet en utmärkt väg till att själv bli mer medveten.

Ofta undrar jag hur en människa som borde känna mig mycket väl kan avfärda allt jag säger när vi diskuterar livets outgrundligheter och på så vis borde jag ju framstå som en oansvarig virrpanna. När det råder karmiska band, ingrodda vanor att avfärda någon annan i olika grumliga syften, kan det kännas så naturligt att ingen reflektion görs att någon kränks. Inte så tydligt utan snarare indirekt och det är ett maktmedel. En medvetenhet om detta gör att påverkan minimeras. Men det händer då och då att jag stöter på människor som på ett eller annat sätt har öppnat sig för en djupare livsåskådning. Det kan leda till mycket stimulerande samtal, men det som framför allt är roligt är då jag kunnat hjälpa andra. Eller att jag själv fått något nytt till mig. Ofta har jag blivit förvånad över att jag kunnat berätta och förklara något som jag inte visste fanns inom mig. Det är som jag läste någonstans: "Du vet inte vad du fått förrän du ger bort det". Det är resultatet av en andlig utveckling, en visdom som har sitt ursprung i ens egen strävan att förstå då livet kallat på ens uppmärksamhet. Det har hänt att människor kramat om mig och tackat för det jag berättat, en del får tårar i ögonen, en kvinna sa till mig att hon rös i hela kroppen under vårt samtal och detta beror på att jag tangerat något de redan hade inom sig och lyftes upp till medvetenhet. När jag pratat om samma sak med en mer ytligt förankrad person har denna helst velat gå sin väg och undrat vad jag pratar för dumheter. Då och då har jag fått höra från människor att de gärna vill ha mer kontakt med mig eller vill träffa mig igen för att diskutera mer. Alltid har det rört livet, oss människor och det på ett djupare plan som plötsligt kan skapa en begriplig struktur som därmed ger tröst, trygghet och kanske framför allt en motivation att klara av påfrestningar och kanske lätta på gamla spänningar och känslor som blottlades under samtalet. Jag hoppas det inte låter som jag glorifiera mig själv för det är inte avsikten. Nej då, då jag pratar med någon som är mottaglig rör det sig ofta om syre tillförts till den eld som redan var tänd, glöden blossade upp, och de kände igen något de i grunden redan visste. Självklart har även jag utbyte av sådana här samtal som kan skapa enormt mycket energi och tillförsikt. Alla som utvecklas andligen kommer förr eller senare befinna sig i situationer där de fungerar som lärare för andra, inspiratörer eller på annat sätt dela med sig. Även jag möter mina.

Det jag ville belysa med detta inlägg är att intresse och mottaglighet för andliga frågeställningar är mycket skiftande. Så ska det vara och annat vore orimligt. De flesta som börjat "röra på sig" känner igen det jag framför i texten ovan. Vi har kommit olika långt, andra har liv där existentiella frågeställningar inte hör hemma just nu, men faktum är att vi tillsammans hjälper varandra.