måndag 31 januari 2011

Jorden är platt...



...så trodde människan för inte så många hundra år sedan. Idag vet vi bättre men vilka missuppfattningar råder i vår tid som vår eftervärld kommer betrakta på motsvarande vis? De finns där, men det inser vi inte förrän vi kan betrakta vår historia i backspegeln.

Härförleden stötte jag på en artikel där en professor från Harvard hävdade att vi är ensamma i universum ("Min tro är att det finns gott om planeter som liknar jorden" sa en annan astronomiprofessor på samma universitet, så det finns nyanser i den akademiska världen). Bakgrunden till detta påstående var att vi upptäckt 500 planeter och ingen visade sig uppvisa de förhållanden som krävs för liv, enligt forskarna.

Så, det gigantiska universum med dess otaliga planeter innehåller endast en planet, vår jord, som är belägen i utkanten av vår galax, där det förekommer liv. Är det rimligt? Är det sannolikt utifrån ett dels vetenskapligt perspektiv såväl som ett existentiellt? Den vetenskapliga aspekten fördjupar jag mig inte i men det finns hundratals miljarder stjärnor, det vill säga solar, i vår galax och det finns miljarder åter miljarder galaxer i ett universum som vi till enbart viss del känner till och vars beskaffenhet och utformning vi egentligen inte känner till så mycket om. Bland alla dessa solar finns det oräkneliga planeter och statistiskt sett borde det finnas liv på otaliga platser.

För inte så många hundra år sedan ansåg vetenskapen att jorden befann sig i mitten av universum och solen och allt annat kretsade kring vår planet. Med hjälp av det då nyligen uppfunna teleskopet gjorde den italienske fysikern Galilei (död 1642) upptäckten att jorden liknade andra himlakroppar och att allt i vårt solsystem rörde sig kring solen. Galilei ställdes också inför inkvisitionsdomstolen, där han för att rädda sitt liv tog avstånd från sina åsikter. Idag ställs vi inte för sådana hot utan smutskastning, förtal och det finns forskare som nekas medel att forska då de uttryckt "opassande åsikter".
Med den kunskap vi har idag vet vi att teorin om vår jord i centrum var befängd och förmodligen ett utslag för människan högmod och detta med kyrkans goda minne - människan var skapelsen krona som allt annat kretsade kring (en uppfattning som tycks råda i stor utsträckning även idag).
Det är intressant att göra en jämförelse här mellan den tidens uppfattning och jämföra den med tanken på att vi skulle vara ensamma i universum. Är det inte högst troligt att den är lika absurd? Ett gigantiskt universum där en liten planet med oss människor skulle vara ett unikt undantag. Hm...

Carl Johan Calleman menar i sin bok "Vårt intelligenta universum" att naturlagarna, universum är skapade och utformade i ett syfte - Att skapa liv. De fysikaliska lagarna i kosmos är underordnade syftet att alstra liv och är i exakt och perfekt samordning för att det ska kunna ske. Den etablerade vetenskapen anser att naturens lagar uppstått av en slump utan en relation till varandra. Teorier om en större intelligens och djupare syften bakom vår existens och natur, tar man i officiella sammanhang stort avstånd ifrån. Är det måhända en motreaktion på kyrkans makt som härskade och tryckte ned under århundraden? Hur som helst fortsätter de trevande försöken att söka svar inom existentiella områden såväl som vetenskapliga och innan en sund balans uppsått lär vi få vänta på de riktigt banbrytande framstegen.

Numera anser vi att äldre tiders människor hämmades av den vetenskap och livsåskådning som rådde då och idag vet vi ju så mycket bättre och kan berätta att vi lever på en liten planet som ingalunda är i centrum, snarare i utkanten av det universum vi känner till. I framtiden kanske man ser tillbaka på vår tid och för ett exakt likadant resonemang kring vår tid som vi gör kring 1600-talet. Mycket sannolikt.

Det finns många uttalanden från vetenskapsmän som menar på att det är otänkbart att färdas från en civilisation på en planet till en annan. Skälet till detta skulle då vara att avstånden är så enorma att det skulle ta så lång tid att det skulle bli ogenomförbart. Det är flera ljusår till närmaste sol och om man kunde färdas i den högsta hastighet som vi känner till, ljusets, skulle det ta flera år att komma fram. Med vår nuvarande kunskap och teknik är det fullständigt omöjligt att nå sådana hastigheter. Finns det en planet med högre liv skulle den förmodligen ligga så långt bort att avstånden skulle vara oöverbryggliga. Ja, men den tekniska kunskap vi har och sättet att färdas linjärt från en punkt till en annan. För inte så länge sedan ansåg människan att det inte gick att flyga och tanken på en månfärd var tokig. Varför tror människan alltid att hon lever i en tid där man har kunskapen om allt som därefter ska begränsa möjligheterna? Samma visa upprepar sig hela tiden och i varje tid tror man sig vet tillräckligt för att avfärda teorier som ligger bortom den etablerade vetenskapen. Varför inte uttrycka att med den kunskap vi har idag vet vi inte mer så vi kan inte utesluta, utan endast spekulera. Var finns ödmjukheten och djupare insikt om att vi bara kommit en liten bit på vägen som art? Eller förhindrar människans högmod insikten om vi inte alls har nått någon höjdpunkt? Vi är inte så annorlunda i vår tid jämfört med 1600-talet.

Nyligen gjorde den kände astrofysikern Stephen Hawking ett uttalande angående förekomsten av liv i universum. Hawking säger att för hans ”matematiska hjärna” är det fullständigt rationellt att det finns intelligent liv i rymden, med tanke på universums storlek.
Hawking är en respekterad vetenskapsman som är bedrivit hyllad forskning, främst inom områdena kosmologi och kvantgravitation. Hans ord och teorier väcker alltid uppmärksamhet och det med all rätt. Hawking har bidragit och fört fram vetenskapen inom sina områden på ett förtjänstfullt vis. Ur ett logiskt-matematiskt resonemang anser han att det är rimligt att utgå ifrån att det förekommer liv på andra platser i universum.

Hawking varnar för att en kontakt med en annan art skulle kunna bli ödesdiger och hänvisar till vår egen historia: ”Om utomjordingar besöker oss kan resultatet bli som när Columbus kom till Amerika, vilket inte blev särskilt bra för urinvånarna. Vi behöver bara se på oss själva för att inse hur intelligent liv kan utvecklas till något som man inte skulle vilja träffa”.
Hawking antar att andra arter skulle uppträda som spanska conquistadorer ifall de hade vägarna förbi och upptäckte vår planet. Jag anser att Hawking gör en tankemiss som bygger på den traditionella ytliga livsåskådningen – han bortser helt från en andlig utvecklingspotential. Förvisso kan jag förstå det eftersom människan inte har tagit många kliv framåt sedan indiankulturerna då den amerikanska kontinenten förstördes av skaror från Europa.

Människan förfogar idag över tekniker som teoretiskt sätt kan förstöra förutsättningarna för fortsatt mänsklig existens på vår jord. Det störta hotet utgörs inte av vapnen utan den destruktiva exploateringen av naturen med dess konsekvenser. Vi har förmodligen nått en kritisk nivå, eller inom relativt snar framtid, där ett nytt sätt att förhålla sig till naturen och varandra, krävs för att inte vårt ”system” ska kollapsa. Tekniken är förträfflig om den används på rätt sätt och tillåts att utvecklas, anpassad efter omständigheterna. Så sker inte i stor utsträckning och missbruket riskerar förstöra levnadsbetingelserna. Varningsrapporterna duggar tätt och de värsta scenarierna innebär klimatförändringar som sätter stopp för fortsatt mänsklig överlevnad på denna planet (Hawking varnade även för detta i samband med att han gjorde utlåtandet enligt ovan).
Förutsättningen för vår civilisations överlevnad är som jag tidigare skrivit om, en utveckling av medvetandenivåerna, det vill säga en ny inställning till vår roll i vår omvärld, en andlig utveckling helt enkelt. Händer inget kommer paradoxalt nog vår ”höga” tekniska utveckling ta kål på oss. Hypotetiskt sett torde vilken annan art som helst nått motsvarande tidpunkt i sin utveckling, det vill säga konfronterats med samma problem som oss. Antingen bemästrade de utmaningen och kunde fortleva på en högre medvetandenivå eller så gick det åt pipan.

Om en civilisation färdas interplanetärt mellan solsystem har de nått en hög teknisk utvecklingsnivå, som vida överstiger den vi befinner oss på idag. Kontentan av det jag vill komma fram till är att om de nått dit har de också passerat vår tids utmaning och därmed nått en högre nivå av andlig utveckling. Detta är en förutsättning för en arts överlevnad och förmodligen också en utmaning som ska övervinnas. Om mänskligheten klarar av att omvärdera sig själv som en enhetlig art i en omvärld där den är också är en del utav, så finns förutsättningarna för en mycket positiv fortsättning. Nå, vad skulle vi möta om en annan art kom på besök idag? I enlighet med resonemanget jag fört, troligen en art som vi skulle betrakta som human, och kärleksfull med en vidsynthet som vida överträffar människan av idag. De skulle förstå vårt dilemma då de gått genom samma sak och kanske betrakta oss som en förälder gör med sitt barn. Som den ”goda föräldern” skulle de förmodligen respektera vår integritet och tillåta oss att utvecklas, lära oss av våra misstag, för att inte forcera eller störa den mognadsutveckling vi behöver så väl (en dag kanske det optimala tillfället kommer då vi som bäst behöver veta att vi inte är ensamma och därmed få en annan syn på vår egen art och på en högre nivå betrakta varandra som bröder och systrar). Deras höga andliga utvecklingsnivå skulle medföra hänsyn och respekt och vi skulle inte behöva hysa fruktan. De skulle nämligen inte vara som vi. Vi kanske är upptäckta för tusentals år sedan och diskret observerade.

Det är svårt för många människor att ens se på sitt eget liv som en utflykt i syfte att förvärva nya erfarenheter och bli helare som människa. Då lär det vara ännu svårare att leka med tanken att vi kanske är en av ett stort antal arter som har en ganska likartad utveckling. Universum, en plats skapad för många fler än oss, där vi alla har målet att utvecklas som individer och art. Förmodligen inte alls så olika oss vare sig i det yttre eller inre och alla delar samma gud (det vore bättre att benämna Gud "varande" till exempel för att inte vårt virriga gudsbegrepp ska förringa teorin). Intressant tanke, och för en person som tror på ett existentiellt syfte med tillvaron, högst rimlig.

Kontentan av detta inlägget är inte att lyfta fram ett område vi borde tro på och ovanstående områden är bara goda exempel i sammanhanget. Jag kunde lika gärna fokuserat på till exempel medicinen. Jag försökte spegla den inskränkthet som råder och tycks vara väl inpräntad i människan medvetande - att den kunskapsnivå vi befinner oss på begränsar och sätter ramar för det som är möjlig. Samma visa upprepas om och om igen i alla tider och vår epok är inget undantag. Som väl är finns det dom som vågar utmana etablissemanget och på så vis krönts deras mod med ytterligare framsteg. Där har vi mycket att lära av historien.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar