måndag 27 december 2010

Reinkarnation - Vad anser psykologer?

"Min doktrin lyder: lev så att du må önska att leva igen - det är din plikt - ty i vilket fall som helst kommer du att göra det igen!"

- Nietzsche -

En gång frågade jag en präst (via Svenska kyrkans sajt) vad han trodde Gud hade för avsikter när en person föds under svåra omständigheter och dör vid tre års ålder i sjukdom medan någon annan får ett bra liv ända till ålderdomen. Jag tyckte det kunde vara intressant att utgå ifrån kristendomen, då den så starkt präglad vår kultur, sätt att tänka och att vara. Personligen bekänner jag mig inte till någon särskild trosinriktning eftersom jag inte finner någon anledning till att sätta etikett på det jag tror. Nåväl, prästen svarade så här: ” På dina frågor väljer jag att svara följande: Gud vill inte detta men Gud är kärlek och han skapade oss och världen i kärlek. Gud vill samtidigt bli älskad tillbaka, det är då som vi lever i frid och fred med varandra, hjälper och delar med av oss till varandra. Det du radar upp är resultat av människans avund och girighet i många fall och i andra rädsla och brist på kärlek.

När det gäller sjukdomar som drabbar t ex barn förstår jag det inte alltid. Varför måste det vara så? Men min tro är att Gud ändå finns med i det. En del som drabbas av handikapp och likande kan se nya värden i livet som det inte vill vara utan. Så ett helt smärtfritt liv kanske inte heller är så bra, kanske vi då inte söker oss efter det som mer och högre i livet, det som stärker oss och som kan ge livet ett större värde?


Min avsikt är inte att kritisera prästen personligen. Nej, hans svar är sprunget ur den teologi som Svenska kyrkan företräder. Kristendomen, i den form som anammats av Svenska kyrkan, är ofullständig. Det kristna budskapet är många gånger stympat, modifierat och har under århundradens lopp antagit en form som avviker från grundtankarna. Ett provokativt påstående och det återkommer jag mer detaljerat i ett annat inlägg där jag lyfter fram historik och religionshistoria som tyder på mängder av missuppfattningar, felöversättningar, förvanskningar med mera.

Som synes ovan hade prästen ingen tillfredsställande förklaring utan hans svar är trevande och uttrycker floskler om Guds kärlek (och den ständiga villfarelsen att Gud vill ha något av oss. Det tyder ju på att Gud är ofullständig och hur kan han då var allsmäktig?). Men hur skulle han svarat om han fått lära sig att vi föds till denna fysiska värld för att utveckla oss i hur det är att vara människa? Vår själ återkommer gång efter gång i olika skepnader och i olika miljöer för att kunna tillgodogöra sig det den önskar. Vi väljer att återkomma för att läka sår, lösa karman och bli allt mer fullständiga via nya erfarenheter. Reinkarnationsteorin ger omedelbart en förklaring till varför vi föds till synes ”orättvisa” omständigheter och varför vi ställs inför svåra utmaningar. Det lilla barnet som dör i sjukdom vid unga år skapade omständigheter för sig själv och sin omgivning, som innebar en mognad, ett växande, en högre potential för själarna. Detta var inget Gud önskade eller tvärtom. Detta var ett val som gjordes av de involverade själarna. Nå, varför finns inte reinkarnation med som ett naturliga fundament i kristendomen, som det borde när den uppfattningen är lika gammal som människan finns med i flera andra religioner?

I Gamla och Nya testamentet fanns ställen som handlade om reinkarnation, men detta avlägsnades av den romerska kejsaren Konstantin den store år 325. Detta stadsfästes vid det andra kyrkomötet i Konstantinopel år 553 och reinkarnationsbegreppet förklarades kätterskt. Detta gjordes i ett led för att stärka den växande kyrkan då man trodde att tanken på reinkarnation skulle försvaga kyrkans makt genom att det gav människor tid till frälsning. Kyrkans förkunnelse vid denna tid var att alla människor var syndiga och därför skulle de värsta syndarna brinna i helvetet. Tillfällen att få göra om, att få möjlighet att förlåta och ge förlåtelse skulle ju innebära att kyrkan och dess företrädare blev mindre betydelsefulla. När förbudet var infört kunde prästerskapet fortsätta predika vilseledande om Domedagen och Helvetet, den eviga elden där alla syndare skulle bli påminda om sina begångna fel. Tomma hot för att med rädslans makt kontrollera människor. I generationer har människor fått leva med denna bild och den ursprungliga läran har glömts bort och avvisas av många.

I det som följer har jag valt ut ett axplock av det jag stött på genom åren. Det finns mängder med litteratur om reinkarnation men jag tycker personligen det är intressantast då det belyses utifrån dom som jobbar med människor och medvetanden och texterna är jordnära utan att flyta ut för mycket i filosofiska teorier, vilket kan upplevas som flummigt och svårtillgängligt. En annan kategori som också berör reinkarnation är personer med stor visdom, som skriver om existentiella ämnen där naturligtvis reinkarnation ofta återkommer då det är ett väsentligt inslag när livets natur diskuteras.

I västvärlden, materialismens högborg, tycks vi vara som längst bort från tanken på reinkarnation. Överhuvudtaget anses andliga frågor vara en överkurs som normalt folk inte pratar om. Men så lever folk också ytliga liv utan att reflektera över livet och de öden de möter. Därmed ökar också känslan av tomhet och misströstan. I Sverige har vi aldrig haft det bättre materiellt sett men aldrig har den psykiska ohälsan varit större. Fixeringen vid pengar, status, konsumering av prylar och så vidare för oss allt längre från det vi egentligen är och skapar mer tomhet, som folk i villfarelse försöker fylla ut med mer saker eftersom begären ökar i takt med tomheten.

Vad anser psykologin?
Det finns mycket med litteratur som beskriver reinkarnationstanken men jag tycker det som sagt är intressant och särskilt värt att framhålla vad människor som arbetar inom psykologins områden anser om reinkarnation. I texten som följer återger jag endast en begränsad del av den forskning som presenterats och delar av de böcker jag läst.

Doktor Helen Wambach
Helen Wambach, fil dr i psykologi och verksam i USA där hon arbetat i många som praktiserande psykoterapeut och tio år som universitetslärare. Hon tröttande emellertid på den etablerade psykologins frågeställningar och metoder, som hon fann allt för begränsande och fyrkantig och som inte kunde ge svar på existentiella frågeställningar. Det resulterade i två års vetenskaplig forskning där ca 1000 försökspersoner försattes i hypnos och på så vis fick tillträde till minnen djupare in i medvetandet (en vanlig metod som används av regressionsterapeuter, men i Sverige får det inte kallas hypnos. Det är en form av avslappning där "patienten" hela tiden är medveten om vad som sker, ungefär som strax innan man somnar). Under hypnosen ställdes en rad frågor angående deras upplevelser före, under och strax efter födelsen. Omedelbart efter uppvaknandet ur hypnosen besvarade försökspersonerna skriftligen en rad frågor. Arbetet resulterade i Wambachrapporten, som i huvudsak består av intervjusvar samt analyser och kommentarer till det framtagna undersökningsmaterialet. Denna forskning presenteras i hennes kända bok Liv före livet.

Dr Wambach förde sina försökspersoner, som befann sig i hypnos, successivt tillbaka i innevarande liv, genom barndomen via en speciell metodik. Boken är definitivt inte en trist återgivning av en torr, vetenskaplig rapport eftersom Wambach återberättar levande och med känslor.

Dr Wambach ledde försökspersonerna i hypnosen och ställde frågor som t.ex.: "Nu vill jag att du beger dig till tiden just innan du föddes i din nuvarande livstid. Väljer du att återfödas?". När svaren blixtrade fram verkade det som de kommer från högra hemisfären eller det undermedvetna. Längre tid än fem sekunder innan svar levererades riskerade medveten spekulation över det "rätta svaret". De undermedvetna svaren var det intressanta och de skulle avges omgående. Rapporten beskriver detaljerat undersökningsmetodiken och tillvägagångssättet. Försökspersonerna fördes tillbaka till stadier innan födseln.

Frågor av följande karaktär ställdes: "Väljer du att födas? Hur känner du dig inför utsikten att leva denna kommande tid på jorden, har du valt kön för denna kommande levnad, vilket är ditt syfte att komma in i denna nuvarande livstid, har du känt din kommandemor i en tidigare livstid? Om så är fallet, vilket förhållande hade du till henne? Är du medveten om andra som du kommer känna i din förestående levnad? Kommer du känna dom som barn eller släktingar, blir de dina vänner?" Efter hypnosen fick försökspersonerna fylla i formulär.

En ung man lämnade sitt formulär med ett bedrövat leende och hade skrivit följande: "Jag tror inte jag valde att födas. Jag har en känsla av att någon uppmanade mig till det. När du ställde frågan om ännu ett jordeliv, upplevde jag en känsla av att klämmas ihop. När frågan om syftet ställdes, var allt som kom fram att jag måste leva det här livet och att jag egentligen inte hade något val i frågan. Omedelbart efter förlossningen utsattes jag för starka intryck. Jag flämtade efter luft, allt jag var medveten om var lättnaden över att slippa känslan av att klämmas sönder."

Karma och livsläxor
Här följer ett avsnitt med en enkel förklaring till vad karma innebär då begreppet förekommer i texten. Karma är sanskrit med en mångfald av innebörder varav ett är hjul. Det betyder också handling och resultat av handling.

Vi har alla "skulder" som måste betalas. Allt handlar om balans och motbalans. Lagen om karma handlar inte om straff utan balans - debet och kredit eller utjämnande av energier. Det är en del av livet och utvecklingen. Om vi inte betalat dessa skulder måste vi ta med oss dom till ett annat liv. Själen mognar av att betala sin skulder och vissa mognar snabbare än andra - vi har kommit olika långt i vår själsliga utveckling. Vissa är "unga", andra är "äldre" och mer erfarna och visa. Det har ingenting med vår världsliga ålder att göra. Det lilla nyfödda barnet kan husera en mycket gammal själ som är avsevärt mycket äldre än sina föräldrar till exempel. Det krävs många liv för att tillgodogöra sig hur det är att vara människa och vi interagerar hela tiden med dom som vi lever med. I korta stunder såväl som stora delar av livet.

Karma är en möjlighet att lära sig något, att utöva kärlek och att förlåta. Karma är en möjlighet till försoning, en chans till att dra ett streck över det gamla, att göra upp med dom vi skadat eller blivit skadade av i det förgångna.

Karma förknippas med Asien men det är en universell tanke och den finns i alla världsreligionerna:

Kristendomen: vad man sår får man också skörda
Buddhismen: det är naturens lag att vi får skörda det vi sår
Judendomen: en givmild människa får rikt igen, den som mättar andra blir själv mättad
Hinduismen: du kan inte skörda vad du inte sår, så som du planterar träden kommer de att växa.

Karmalösande innebär alltid att känslor involveras. Fiendeskap och negativa karman löses upp med varma känslor såväl som vrede och andra negativa yttringar. Energin i känslorna bryter upp karmaband och löser upp det. Beroende på hur starkt det negativa karmat är pågår karmalösandet under längre eller kortare tid och med olika styrka hos de känslor som yttras. Med vissa personer kan vi lösa karman från åtskilliga livstider och de befinner sig då i våra liv under lång tid och ofta är de släktingar, partners och andra vi har långa relationer till. Temat i karmat återkommer ofta på ett eller annat vis. Ibland för att göra om samma sak på ett nytt sätt, andra gånger berörs området, kanske för att aktivera minnena som ligger under dagsmedvetandets kontroll. När karmat är löst finns det ofta ingen anledning till ytterligare kontakt med varandra och man går skilda vägar. Man är klara med varandra helt enkelt. Det är så bekanta, vänner och andra kommer och går i våra liv. Ibland återser man varandra igen en kortare tid för att rensa ut en sista karmarest eller för att kontrollera om något fanns kvar.
Karmiska band kan också skapas till länder, företeelser, naturen och allt möjligt annat som inte är människor, som också gör att vi måste återkomma i flera liv.

Fortsättning på dr Wambachs forskning
Ett annat formulär: "När frågan ställdes om mina tankar om att födas tyckte jag att jag behövde mer vila och förberedelse, men det var tid att börja. När du frågade om syftet med det livet, så var det att verka för utvecklingen av människans vilja. Jag valde denna tidsperiod därför den passade mig personligen på grund av de karmiska band som hade med att göra med denna livstid. Jag kände min mor och far från tidigare liv och likaså min man och andra vänner, men inte mina barn. Då du frågade mig när jag anslöt mig till fostret fick jag det intrycket att jag egentligen inte gjorde det förrän min mor fick värkar."

Nästa formulär uttryckte också försökspersonens motvilja mot att behöva återfödas i det nuvarande livet. "Nej, jag valde inte att födas men en syster till mig föreföll vara närvarande och utöva påtryckningar för att jag skulle födas. Jag ville det inte och kände mig inte färdig för det. Jag visste att ett av syftena för denna levnad var att lära mig acceptera min far som den person han är, och dessutom lära känna min mor bättre; hon var min bästa vän i ett tidigare liv. Jag valde också mitt kön för jag var man i det tidigare livet då jag kände min far. Min mor hade varit en kär vän i samma livstid, då min far hade piskat mig som fångvaktare."

En annan försöksperson rapporterade: "Ja, jag valde att födas. Mina känslor inför utsikten att födas var att födelsen till ett nytt liv är en prövning som leder till självförverkligande. Syftet var att uppfatta, att förstå. Jag valde mitt kön därför jag skulle kunna få barn som var människor jag känt i tidigare liv. Jag kände min mor från tidigare men inte min far; jag kände min man från ett tidigare liv och jag kände mina barn och vänner. Jag knöts inte till fostret förrän vid dess första andetag, vid dess första ögonblick i yttervärlden. Intrycket efter födelsen var att det var mycket lustigt för människor tror man inte begriper något fast man vet allt."

Ett annat formulär: "När du frågade om de karmiska banden forsade det fram svar om alla. Det verkade som jag känt alla människor i mitt liv eller de flesta av dom i föregående existenser. Mina intryck efter födelsen var att en smärtsam sammanblandning av själ och kropp hade skett. Jag verkade förlora medvetandet om andra människors känslor och tappa all den kunskap som jag tidigare haft, när jag väl var född." (Ja, Platon sa ju: "Innan vi föds dricker vi ur glömskans bägare.")

Flera försökspersoner uttrycker motvilja mot att återfödas då varje levnadstid innebär prövningar och svåra utmaningar. De känner samtidigt att det är nödvändigt för att kunna växa och att lösa de karmiska band de haft till olika personer.

Innan själen integreras i fostret betraktar den blivande kroppen som något totalt avskilt från den själv och helt utan identifikation. Flera försökspersoner betraktar fostret som en tillfällig uppehållsplats och det kommande livet som en tillfällighet att lära sig något nytt och möta individer från tidigare livstider i syfte att lösa karma.
Innan själen blir en del av fostret råder full medvetenhet om syftet med dess kommande existens i fysisk tillvaro och tillträdet till större visdom är helt öppen. Det lilla barnet tappar den mesta kunskapen i samband med att själen blir ett med kroppen, men fragment av minnen från tidigare liv och känslor kring vissa människor hänger med några år innan allt faller i glömska. Det påminner starkt om människors nära-döden-upplevelser. De känner att de i dödsögonblicket lämnar kroppen och identifikationen med den avtar omgående. Förvirring kan uppstå i vissa fall då personen inte inser att de avlidit, andra avlägsnar sig långt ifrån det fysiska och beskriver att de rört sig i en tunnel av ljus innan de kommer till en underbar plats som genomsyras av kärlek och är mycket vacker och de känner sig hemma. När de kommit så långt vill de definitivt inte återvända till livet i den fysiska tillvaron och kroppen som väntar. Om de inte återvänt till kroppen och fortsatt leva klart sitt liv hade de fått stanna i den tillvaro som de som ska återfödas, inte vill lämna.

Det är intressant hur flera försökspersoner beskriver hur de är helt medvetna om människors känslor i rummet där de förlöstes: "Under upplevelsen av födelsekanalen kände jag hur ansiktet och armarna klämdes ihop. Omedelbart efter födelsen frös jag och rummet var kallt. Jag var medveten om allt som pågick omkring mig i förlossningsrummet. Pappa var ängslig och undrade hur det skulle gå, men var också rörd och stillsam. Mamma var nervös och pratsjuk och sedan omtöcknad. Läkaren var nonchalant men vänlig."

Flera försökspersoner berättar att en eller flera individer övertalar dom att återfödas och beskriver nödvändigheten men också förpliktelser: "Jag tror jag valde att födas, men jag var tillsammans med en grupp av älskade vänner som stödde mig och uppmuntrade mig att gå igenom en kommande livstid. Men jag ville stanna hos dom och inte födas till ett jordeliv igen."
En annan beskriver: "Min bror och någon sorts andlig ledare tycktes hjälpa mig." Ytterligare en försöksperson beskriver hur kärleksfulla rådgivare berättar om det kommande livet och den kärlek som även skulle finna där mellan honom och andra i det livet. Flera berättar om visa män, eller kvinnor, som de respekterade, lydde och älskade, som energiskt övertygade dom att det skulle blir bra att återfödas.

Känslorna inför att återfödas var hur som helst varierande. Vissa gjorde det av eget val, andra motvilligt efter ha fått goda råd eller övertalats och en del var till och med entusiastiska. Den största gruppen (67%), valde att återfödas men uttryckte en viss tvekan inför att leva ännu en gång.
En ansenlig minoritet - 30 procent - angav att skälet till återfödelse var att arbete med sina egna karmiska relationer. De valde en tid för att kunna möta andra som de känt under tidigare liv för att tillsammans kunna lösa karman, dvs. läka sår, förlåta och göra om det som inte föll ut väl förra gången. Dessa försökspersoner återfanns ofta bland dom som var mest motvilliga att födas på nytt.

Val av tid för återfödelse
Utöver samordning med andra de skulle komma till att möta i det kommande jordelivet uppgav över 70% av samtliga försökspersoner att sista hälften av nittonhundratalet skulle kännetecknas av en ny utvecklingsfas för det mänskliga medvetandet. Det är intressant att notera att många av försökspersonerna beskrev en växande enhetskänsla, en ökande förståelse för helheten som skulle kunna göra det möjligt för individer att nå bortom den lägre individualitetens begränsningar och inse vårt gemensamma ursprung på ett högre plan (detta beskrivs i många gamla skrifter att vi lever i en tid då en medvetandeförhöjning kommer att ske och i vår tid berättar andligt högstående personer samma sak). Försökspersonerna gav uttryck åt uppfattningen att denna tidsepok medger stora framsteg på grund av de enorma möjligheterna att förvärva nya insikter i en tid då det föreligger en växande förståelse för människan andliga väsen.

Familj och vänner från tidigare liv
Många försökspersoner berättar de känner igen sina anhöriga och vänner från tidigare liv: "Jag kände min mor i ett tidigare liv och då var hon min syster. Jag kände inte min far och inte heller min man men mina barn har jag känt i tidigare liv."

Ytterligare ett intressant svar: "Min mor hade varit min syster i ett tidigare liv då vi var i opposition mot varandra hela tiden. Min far hade varit min farfar under ett annat liv. Min man var en siouxindian när jag var en fransk katolsk präst och jag tyckte inte om honom då heller."

"När du frågade mig om ändamålet kände jag starkt att detta livet hade valts åt mig för att jag skulle få känna på min mors och systers avvisande hållning. Och för att jag slutligen skulle kunna frigöra mig från negativitet och fortsätta den andliga tillväxten".

"När du frågade om syftet insåg jag, att det var att upprätta nya förhållanden till människor jag står i skuld till (min anm. - karmalösande) på grund av att jag skadat dom i tidigare liv. Jag är sannerligen medveten om att min man i det här livet är alkoholist. Och jag inser att jag måste hjälpa honom för att jag inte visade honom kärlek i en tidigare inkarnation."

"Det stod klart för mig att jag var här för att gottgöra (karma) vad jag brustit mot en del människor och för den smärta jag tillfogat dom under tidigare liv."

"Min mor var mitt barn i ett annat liv. Mina barn sa innan jag föddes att de ville bli mina barn. Jag kände dom från tidigare liv."

"Jag kände min mor. Och jag visste jag valt henne därför vi inte avslutat något som vi nu hade kvar att reda ut."

"Jag hade varit tvilling med min far, så vi stod varandra mycket nära. Jag var glad över att vara syster i stället för hustru till min bror."

"Jag blev medveten om att min mor i ett tidigare liv hade mördat både min far och mig. Varken hon eller far kommer ihåg det. Men på något sätt har denna händelse alltid figurerat i mina drömmar. Det är först nu under hypnosen jag lyckats frigöra mig."

"Min bror var i ett tidigare liv en god vän. Jag vet att min dotters första, ännu ofödda barn är en gammal god vän."

"Min mor var nunna i ett tidigare liv och min far spelare. Jag valde dom för att få uppleva ytterligheter och för att hjälpa dom att reda ut sina öden likaväl som mitt eget."

"Ja, min mor ha tidigare varit min syster, min far och mitt barn."

"Min mor var min syster i ett tidigare liv och min far en älskare. Min första son har varit min farfar, min näst äldste son min far och min dotter en vän. Min näst äldsta dotter såg jag tydligt som en mor i ett tidigare liv."

Sammanfattningsvis rapporterade 87% av försökspersonerna att de var medvetna om att de under tidigare liv hade känt personer som är betydelsefulla för dom i det nuvarande livet. Dessa förbindelser var av mycket varierande slag. Det intressanta är att relationerna inte bara går tillbaka till tidigare jordeliv utan också till perioderna mellan liven. Det förvånade dr Wambach såväl som försökspersonerna. Alla försökspersonerna berättade samma historia. Vi kommer tillbaka med samma människor, fast i varierande förhållanden till varandra. Vi återföds, men inte bara med dom vi älskar utan också med dom vi hatar och är rädda för.

Adoptivbarn
En intressant grupp var de som hade adopterats bort strax efter födelsen. Av de adopterade försökspersonerna som återupplevde sin födelse under hypnosen, blev alla utom två klara över hade inte hade känt sin biologiska far eller mor under något tidigare liv, men att de däremot hade karmiska förbindelser med adoptivföräldrarna (mitt antagande: som uppstod i samband med att de valde att inte behålla barnet).

Flera av dom som hade adopterats var medvetna om sin mors känslor före födelsen. Nästan alla uppgav att deras mödrar känt sig mycket bedrövade och rädda.

De karmiska banden mellan barn och adoptivföräldrar var högst intressanta. Vissa av de adopterade försökspersonerna visste redan innan födelsen vilka relationer de skulle komma att få med de blivande adoptivföräldrarna. Dr Wambach resonerar kring dessa födelseupplevelser och om de kan accepteras som uttryck för verkligheten väcks en intressant frågeställning. Är framtiden förutbestämd. Om dessa försökspersoner visste att de skulle bli adopterade, var då allt planerat i förväg? Dr Wambach menar att om hennes data kan accepteras som en representation för verkligheten måste det vara så. Tur och tillfälligheter spelade uppenbarligen ingen roll när det gällde adoption av försökspersonerna, resonerade hon.

Det existerar ingen slump eller tillfälligheter, menar jag. Det finns ett syfte med det som sker under våra livstider. Jag har skrivit om det i inlägget Den meningsfulla slumpen i denna blogg.
En av försökspersonerna berättar: "Jag valde mina biologiska föräldrar uteslutande för det genetiska material de kunde ge mig. Jag valde också mina adoptivföräldrar och jag visste redan i förväg att de skulle adoptera mig därför jag behövde den miljö som de kunde skänka mig."
När en av försökspersonerna som hade adopterats fick frågan om denne hade känt sina adoptivföräldrar tidigare beskrev den följande: "tanken for genom mig att givetvis hade jag det, de hade ju varit mina barn i ett tidigare liv. Den gången hade jag varit rätt ytlig och nöjeslysten och övergivit dom både när de var små. Jag var klar över att jag valt denna livstiden för att få uppleva känslan av att bli övergiven av sina föräldrar."

Dr Wambach skriver vidare att relationerna till våra medmänniskor verkar inte första hand att vara baserade på blodsband. Vi kan känna oss ännu mer besläktade med en vän än med en bror eller en syster eller en förälder i detta livet. Att döma av undersökningsresultaten rörande karmiska förbindelser, kan detta bero på att vi i tidigare liv stått dessa vänner mycket närmare. Blod är möjligen tjockare än vatten, men att döma av mina resultat är banden från tidigare liv bra mycket tjockare än blod."


"Det är ett starkt bevis för att människor vet det mesta före födseln att de när de blott är barn begriper och minns otaliga fakta med en sådan snabbhet att det visar att de inte då möter dom för första gången utan minns och erinrar dom."

- Cicero -

Brian Weiss
En annan psykiatriker som skrivit flera böcker om reinkarnation är Brian Weiss. Han är docent vid University of Miami School of Medicine i Florida. Från början var han en framgångsrik men konservativ psykiater med ett snävt vetenskapligt sätt att se på livet. Begrepp som reinkarnation och tidigare-livminnen var helt främmande för honom.

En behandling av en patient blev inledningen till en helt ny syn på tillvaron och livet. Trots nästan två år av terapi blev inte Catherine av med sin ångest och sina fobier. Dr Weiss bestämde sig för att granska hennes barndom och söka de ursprungliga orsakerna till hennes problem. Han brukade lyckas och var övertygad även denna gång. Om det var nödvändigt skulle han erbjuda ångestdämpande medel. Det var standardbehandlingen för de symptom som Catherine led av och Weiss drog sig inte för att använda lugnande medel eller antidepressiva medel för att behandla svåra, kroniska ångesttillstånd. Men det visade sig att ingen medicinering kunde nå rötterna till sådana symtom som hon hade. Brian Weiss beslutar sig för att försöka med hypnos. Till en början framkom minnen av diverse händelser i barndomen, ett plågsamt tandläkarbesök, någon hade knuffat henne från en trampolin med mera. När hon fann minnena kunde hon t.ex. flämta efter luft då hon kom under vatten och bli upphetsad. Flera dolda minnen lyftes upp till ytan men hennes okontrollerade rädsla och genomträngande ångest fortsatta förstöra hennes liv. Hennes mardrömmar var lika skrämmande som tidigare. Dr Weiss fortsatte med hypnosterapin och förde Catherine längre tillbaka i barndomen, till 2 årsåldern och instruerade henne att gå till den tidpunkt då hennes symtom uppstod. Det som då hände var dr Weiss helt oförberedd på och det blev inledningen till en helt ny dimension öppnades för honom som skulle revolutionera hans behandlingsmetoder och forskning. Catherine: "Jag ser vita trappsteg som leder upp till en byggnad, en stor vit byggnad med pelare, öppen på framsidan. Det finns inga dörrar. Jag har på mig en lång klänning...en säck av något grovt material. Håret är flätat. Långt blont hår." Dr Weiss blev förvirrad och var inte säker på vad som hände. Han frågade henne vilket år det var, vad som hände och vad hon hette. "Aronda... Jag är arton år gammal. Jag ser en marknadsplats framför byggnaden. Det finns korgar... Vi bor i en dal... Det finns inget vatten. Året är 1863 före Kristus." Dr Weiss bad henne gå längre fram i tiden och berätta vad hon såg. "Det finns träd och en väg av sten. Jag ser en eld av där man lagar mat. Mitt hår är blont. Jag är 25 år gammal. Jag har en dotter som heter Cleastra... Hon är Rachel (Rachel är nu hennes brorsdotter, de har alltid stått varandra mycket nära). Det är mycket hett." Dr Weiss beskriver i sin bok hur det knöt sig i magen och det kändes kallt i rummet. Catherines minnesbilder var så definitiva och hon var inte det minsta tveksam. Namn, data, kläder, träd - allt såg hon tydligt och klart. Han förstod inte vad som utspelades. Hur kunde det barn hon hade haft den gången vara hennes brorsdotter nu? Dr Weiss hade undersökt tusentals patienter, många i hypnos, och hade aldrig stött på fantasier av det här slaget förut - inte ens i drömmar (min anm: det är vanligt att vi drömmar om tidigare liv men det kan vara svårt att avgöra om man inte tror på det och dessutom känner man sig precis som den man är idag och har då svårt att förstå skillnaden).

Dr Weiss instruerade hennes att gå framåt till tidpunkten för hennes död. Han var ju på jakt efter traumatiska händelser som skulle kunna liga bakom hennes nuvarande rädslor eller symtom. Catherine berätta om hur samhället blev förstört av en översvämning eller tidvattenvåg. "Det är stora vågor som vräker omkull träden. Det finns ingenstans att fly. Det är kallt, vattnet är kallt. Jag måste rädda min bebis, men kan inte... håller henne hårt intill mig. Jag drunknar, jag kan inte andas, kan inte svälja.... salt vatten. Min bebis slits ur mina armar. "Catherine flämtade efter luft och hade svårt att andas. Plötsligt slappnade hennes kropp av totalt och andningen blev djup och jämn. Hon vilade sig; det livet var över. Hon var fortfarande i djup trans. Dr Weiss blev häpen. Tidigare liv? Reinkarnation? Hans kliniska sinne sa till honom att hon inte fantiserade ihop det där materialet, att hon inte hittade på det. Hela skalan av möjliga psykiatriska diagnoser for genom hans sinne. Inners inne kände han att han hade snubblat över någonting som han visste mycket litet om - reinkarnation och tidigare-livminnen. Det kunde inte vara så, sa han till sig själv; han vetenskapliga utbildning vägrade acceptera det.

När Catherine gått gick dr Weiss genom i detalj vad som hade hänt i den hypnotiska regressionen. Det ledde till grubblerier då han var mycket skeptisk till tanken på ett liv efter döden, reinkarnation och andra sådana fenomen. Tanken gnagde i honom huruvida Catherines benägenhet för ångest och rädsla skulle inverka så hon inte skulle våga genomgå någon mer hypnosession.

Någon vecka sen studsade Catherine in på Weiss mottagningsrum, redo för nästa hypnosession. Hon strålade och berättade lyckligt att hennes livslånga skräck för att drunkna hade försvunnit. Hennes rädsla för att kvävas hade blivit mindre. Hennes sömn stördes inte längre av mardrömmar om broar som kollapsade. Tidigare-livminnen och reinkarnation var främmande begrepp för henne, men hennes minnesbilder var så verkliga, synintrycken, ljuden och lukterna så klara och vissheten om att hon varit där så stark. Hon tvivlade inte på detta; upplevelsen var överväldigande.
I Brian Weiss väcktes en omättbar hunger efter vetenskapliga artiklar om reinkarnation och han sökte genom de medicinska biblioteken. Han studerade Ian Stevensons verk. Ian Stevensons var läkare (avled 2007) och ansedd professor i psykiatri vid University of Virginia. Han har publicerat mängder av arbeten inom den psykiatriska litteraturen. Dr Stevenson har samlat över tvåtusen fall av barn med minnen och upplevelser av reinkarnationstyp. Måna av barnen uppvisade xenoglossi, dvs. förmågan att tala ett främmande språk de aldrig tidigare har hört. Dr Weiss upptäckte att det finns hela bibliotek fyllda med forskningsrapporter och annan litteratur i ämnet, men det är inte många som känner till detta. Mycket av denna forskning har utförts av, bekräftats och upprepats på respektabla kliniker och av seriösa vetenskapsmän. Bevisen tedde sig överväldigande för Weiss, man han tvivlade fortfarande. Han hade svårt att tro på dom.

Dr Weiss fortsatte med den hypnotiska behandlingen av Catherine och tillsammans fick de inblick i en rad olika liv som hon hade levt. Mycket information framkom som även kunde belysa hennes relationer i nuvarande livet. Bland annat förekom en man som hon nu hade relation till i ett tidigare liv, där denna skurit halsen av henne (en stormig relation i nuvarande livet, som inte varade. De löste karmat som uppstod då Stuart mördade henne bland annat). Weiss undersökningar visade att de flesta författare i ämnet anser att själar ofta reinkarnerar tillsammans om och om igen för att arbeta sig genom sitt karma (en skuld som man har till andra eller till sig själv, kunskaper man måste erövra) under många livstider.

I boken Många liv, många mästare, beskriver Brian Weiss hur Catherine får uppleva flera liv med en del svåra händelser. Via tidigare liv-minnena löses mer och mer av hennes trauman upp och samtidigt får hon förklaringar till de relationer hon har idag då flera av dessa människor förekommer flera gånger i olika betydelse under liven. Till sist var hon som förbytt och utstrålade styrka, glädje och hade stor livslust. Förändringen var remarkabel och det blev också en stor förändring för dr Weiss livssyn och fortsatta yrkesutveckling.

Bevis för reinkarnation
I många fall har man spårat personer i det förgångna via de uppgifter som framkommit under regression. Jag har stött på berättelser i olika sammanhang varav flera varit mycket övertygande och intressanta. Det finns som sagt mycket litteratur om reinkarnation och där presenteras också fakta kring olika fall där man identifierat både personer, platser och annat som verifierat uppgifter som framkommit under regressioner. Detta inlägg har inte författats för att lägga fram bevis för reinkarnation utan mer för att väcka egna tankar för den som är intresserad att betrakta sitt liv mer nyanserat och på ett djupare plan. Var och en för tycka vad den vill, alla har rätt till sin trosuppfattning och jag försöker inte övertyga någon annat än att alltid var öppen för nya möjligheter, dock med en skeptisk hållning för att sålla bort dumheter. För den som söker bevis hänvisar jag till studier, litteratur, filmer med mera. Sök på Internet, titta i biblioteket, det finns mer än vad många tror. Det finns även en hel del svenska författare som skrivit om området. Här följer en länk till en dokumentärfilm som innehåller intressanta avsnitt http://www.vimeo.com/6962342

Mina egna reflektioner
Innan jag begreppet reinkarnation introducerades i mitt liv via olika upplevelser hade jag ingen särskild uppfattning och var inte särskilt intresserad. Ett skäl till mitt bristande engagemang var nog att jag inte riktigt insåg vad det innebar och vilka möjligheter däri fanns att förstå vilka vi är, varför vi möter de öden vi gör, känslor vi har för vissa människor och så vidare. Men vi ska leva dom liv vi har nu och inte engagera oss för mycket i det förgångna. En del minnen är dolda för oss eftersom dom hade kunnat försvåra det innevarande livet. Vi ska inte veta för mycket som kan rubba oss i den inkarnation vi just nu lever i. Vi får inte veta mer än vad vi klarar av. Om till exempel minnen från livet då du var far till din nuvarande mor blev för starka hade det stört den nuvarande relationen, eller om vetskapen att ens klasskamrat mördat ditt barn en gång blev tydlig hade det inverkat för mycket. Men känslorna finns kvar, ofta som subtila känslor som aktiveras ibland eller som snabbt passerande tankar som ger ögonblicksbilder som triggar oss. Skälet till det tror jag är att det karmalösande som pågår gör sig påmint och dagsmedvetandet behöver involveras för att skapa de omständigheter som krävs. Vi influeras oavbrutet av tankar och känslor som styr vårt handlande i en riktning som gör att vi når våra utsedda mål. Vi lever våra liv med ett syfte och livet är för kort för att vi skulle lägga tid på att inte uppfylla det som är avsett. Det existerar inget planlöst irrande, vi är där vi ska vara och är vi inte det kommer "livet" ändra på det omgående. Livet är inte vad de flesta av oss tror utan en oerhört komplex medvetandekonstruktion där ett samspel sker med många olika och det finns aktörer i kulisserna.

När vi drömmer är det vår verklighet, när vi är vakna är det också vår verklighet och hur vet vi skillnaden? När vi dör sägs det att vi vaknar upp ur det drömtillstånd som livet är, för att återvända till den egentliga verkligheten. Det som väntar efter det vi kallar "död" är tillståndet som är vårt verkliga liv, där vi hör hemma och planerar våra utflykter till den fysiska tillvaron, som så många tror är allt. Det är som skoleleven skulle tro att det inte fanns en värld utanför skolgården och hon inte hade ett hem att återvända till vid skoldagens slut där det hon höll kärt fanns samlat. Just därför är döden egentligen inget avskyvärt eller fult utan en naturlig händelse som innebär att den som lämnar kroppen återvänder till ursprungstillståndet och får det mycket bättre än oss som är kvar. Tänk på det vid sorg, du sörjer för din egen skull och den känsla av saknad och tomhet som uppstår är smärtsam. Den "döde" lever i högsta välmåga och är betydligt mer levande än du och önskar att du visste det för att lindra din smärta. Dessutom är separationen endast tillfällig - För eller senare är det din tur att avsluta ditt liv och då återser du förr eller senare dina nära och kära som redan gått vidare.

Det går alldeles utmärkt att leva utan att vare sig tro på reinkarnation eller ha kännedom om det. Men för den som söker en fördjupning i vilka vi är, livet och existentiella frågeställningar kommer förr eller senare stöta på begreppet som en del i helheten. Och innan jag kom i närmare kontakt med reinkarnationstanken på allvar fanns det inget behov för mig av detta och den dagen det var dags ställdes jag inför det. Allt har sin tid och sin rätta plats.

Reinkarnation innebär att vi aldrig dör, det är enbart kropparna som förgås medan essensen av oss själva, vår själ, går vidare från kropp till en annan i strävan att tillförskaffa sig kunskapen om hur det är att vara människa. Det är fullt naturligt och inget kusligt eller övernaturligt. För en del innebär reinkarnation att döden får omvärderas och rädslan för döden försvinner. Vi skapar de liv, den värld vi bäst behöver för att utvecklas och gör det tillsammans med våra medmänniskor. De svårigheter vi möter är något vi själva bett om (innan vi föds skapas en plan som vi glömmer då vi fötts och väl är väl det) för att öka förståelse och bli mer hela. Det tuffaste vi kan råka ut för är det fysiska livet, det liv du lever nu. Det är det som krävs för att skapa praktiskt erfarenhet och du har själv valt livet du har. Du är inget offer och det finns inget som sker utan ett högre syfte. Det är inget hotfullt som väntar när livet är över, det existerar ingen ondska som inte härrör från människan och i varje stund är du omhändertagen och aldrig ensam.


Oavsett vad man tror om reinkarnation så har det visat sig att många av dom som fått erfara regression till tidigare liv också har släppt rädslan för döden och blivit av med olika typer av fysiska och psykiska besvär. I vår sekulariserade kultur är rädslan för döden stark och det är den bakomliggande orsaken till flera fobier. Den moderna läkekonsten ägnar sig hängivet åt att bevara livet och många gånger kan man läsa om att det är en dröm att få ett långt liv. Jag tror att det är rädslan för det okända som ligger bakom ångesten. Människan vet inte vad de har att vänta och det ingjuter fruktan. Vissa religiösa människor kan känna ängslan inför tanken att hamna i Helvetet.

Människor som upplevt en nära-döden upplevelse har också erfarit att rädslan för döden försvunnit och ersatts av ett lugn och en förståelse som ibland inte kan förklaras i ord utan mer som en sällsam känsla från det undermedvetna.

För många människor är tanken på reinkarnation helt otänkbar och de vill knappt höra talas om det. När jag tagit upp ämnet med närstående har de ibland raljerat, flinat och förlöjligat mig. Det är ett sätt att försöka kontrollera situationen och stöta bort det som de inte vill höra.
De flesta människorna förstorar upp sina identiteter och har mycket svårt att tänka sig att de skulle kunna ha förekommit i en annan kropp i en annan tid. Identifikationen med den egna kroppen är fullständig och de tror att de är kropparna. Det vore väl förskräckligt för den är förgänglig och en dag en kompost eller aska i en urna i jorden.

Alla bär med sig minnen från tidigare existenser och det genomsyrar ens personlighet. Vi dras till olika platser där vi levt, känner igen människor från tidigare liv, vi kan vara särskilt dragna till vissa tidsepoker, vi är oerhört mycket mer präglade än vad de flesta anar. De flesta låter dessa "märkliga" känslor och tankar bara passera eftersom deras referensramar inte innehåller möjligheten att de kan ha levt flera tidigare liv, som gör sig påminda. I olika skeden av livet är särskilda liv extra viktiga då vi löser gamla läxor och möter människor som vi levde med då för att tillsammans lösa karman. Vissa lever med undermedvetna minnen om liv där de begått handlingar som skrämmer dom och de känner skam. Det är ett skäl till att förneka reinkarnation - Förtränga minnen. Våra livsöden är egentligen fantastiska utflykter med en oerhört sinnrik konstruktion där bakom som vida överstiger mänskligt förstånd.

För min egen del har jag levt med reinkarnationstanken under ca 10 års tid där omständigheter i livet undervisat mig intensivt i vad reinkarnation är utifrån mig själv, delvis andra, mitt liv och de liv jag levt tidigare. Det är en komplex historia men också oerhört intressant och det skulle krävas en bok för att på ett rättvist sätt få med de detaljer som krävs för att få med alla nyanser som skapar en riktigt bild.


"Medan jag levde mitt liv tedde det sig ofta för mig som en historia som saknar början och slut. Jag hade en känsla av att vara ett historiskt fragment, ett avsnitt där den föregående och efterföljande texten saknades. Jag kunde mycket väl föreställa mig att jag kunde ha levt under tidigare århundraden och där stött på frågor som jag då ännu inte kunnat bevara; att jag var tvungen att födas igen för att jag inte hade slutfört den uppgift jag blivit tilldelad."


- Carl Jung -

2 kommentarer:

  1. Hej,

    Har läst din blogg och håller med även om jag brottas med mina tvivel. Blev hypnotiserad vid ett antal tillfällen och då kom det upp att jag fick ett spjut genom mitt hjärta för många
    100 -tals års sedan,jag har ibland ont runt hjärtat det är som en tagg sitter fast.
    Jag tycker det är svårt att förena materialism och andlighet, det är som två motsatser, vi lever verkligen ytligt i dagens samhälle och många lider tror jag av andlig svält.

    Tack för läs tipsen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej,
      Det vore underligt om inte många hyste tvivel inför tanken på återfödelse. Det är inte en accepterad del av vår kultur eller religion. Det är upp till var och en att bilda sig en egen uppfattning. Jag tror just det det är en övertygelse som ska komma innifrån för att ha en bestående betydelse, ungefär som en del i en andlig utveckling. Men resan dit kan vara lång och krokig. Vad många inte tänker på är att livet ger en svar och det är inte så underligt. Ofta har jag bett om vägledning när jag sökt svar eller tvivlat på något. Prova själv! Du kan kanske känner attraktion till en plats, låt oss säga Irland. Be om en förklaring varför? Om du har levt ett bra liv där en gång har du positiva minnen som finns i dig som känslor och djupare in finns mer konkreta minnen. Du kan få en eller flera drömmar som visar avsnitt från det liv du levt där. Sådana drömmar brukar "flagga" dess specifika innebörd tydligt. Du kan t.ex. se tidsepok, namn på stad och kanske folk från ditt nuvarande liv på ett sätt som är mer konkret än en vanlig dröm. Det du beskriver rörande spjutet kan vara ett minne från en traumatisk händelse och ibland blir det tydliggjord, bl.a. för att bearbeta något. Det krävs en del av en individ för att tro man levt ett annat liv då vi går upp så enormt i de vi är att det är svårt att tänka sig vi varit någon annan. Egentligen är skillnaden inte så stor då vi förväxlar oss själva med den yttre kostymen, kroppen. Skulle du plötsligt vara i en annan kropp i en annan tid så skulle du inte märka någon större skillnad, om man bortser från det yttre.

      Radera