Acceptera livet så möter du mindre motstånd

Som jag ofta skrivit i denna bloggen så lever vi för att lära oss via erfarenheter, hur det är att vara människa under olika betingelser. Varje dag är ett nytt tillfälle att växa som människa och även bidra till att hjälpa andra. Det är lätt att glömma bort i vid de tillfällen stundens hetta tar över och helt gå upp i känslor som håller kvar oss i ett resonemang som fördunklar våra sinnen. I synnerhet när vi möter ett motstånd som vi inte uppskattar. När vi ställs inför en situation där någon annan bjuder på en utmaning, kanske i form av oförstånd, eller uppvisar ett uppträdande som går stick i stäv med vad vi hade önskat, så uppfylls vi med harm, irritation, ilska eller ännu värre. Då har vi irrat bort oss och faller till föga för de känslor som kan ge upphov till en skenande process som leder till negativa konsekvenser.

Även om vetskapen finns att man lever sitt liv för att utvecklas och lägga till ytterligare några väsentliga bitar i målet för att bli hel så betyder inte det att det är en ständigt levande tanke. Nej, kunskapen finns där men den går från dagsmedvetande till de undermedvetna strömmarna och därmed präglar den oss i våra attityd till omvärlden. Detta sker dock inte över en natt, det är en existentiell utveckling och ju hårdare vi förankrat oss i det ytliga synsättet desto längre tid tar det att transformera. När vi förstår våra roller och våra medmänniskors dito, uppfylls ens inre med ett lugn, ett tålamod som motverkar att hetare känslor blossar upp - vi blir aktörer som bara med vår närvaro hjälper till att lyfta fram syftet med det som sker. Återigen kan jag peka på att en andlig utveckling i allra högsta grad är av största betydelse för att bidra till en trevligare värld. Andlig utveckling är inte bara att flumma runt bland blommor och kramas, som vissa tror. Nej, det är en förädling av människan som gör oss mer fullkomliga och det blir tydligt just när där vuxit fram tolerans. Motsatsen är allt för bekant - ser inte bortom näsan, dömer därefter och det leder till negativa känslor och destruktion.

Det finns naturligtvis otaliga exempel på situationer vi ställs inför som inte behagar och vi människor är sådana att vi då gärna får känslor som bygger på ett motstånd. Ett motstånd t.ex. mot en annan människa som inte kan möta oss i en diskussion eller förringar oss. Jag tycker det vore väl magstarkt att påstå att man alltid ska fundera i älskvärda banor och hysa förståelse för den andre och snabbt försöka nå förlikning. Ibland är det faktiskt så att man bjuder på ett motstånd av olika skäl, som för att visa sig själv man kan stå upp för sig själv, den andre kanske behöver motstånd för att bromsa upp och tänka till osv. Alla mår bäst av en sund självaktning, att stå upp för sig själv men det jag menar är att det inte ska gå till en överdrift och när det övergår i bitterhet har det gått för långt. Som alltid tjänar man på att tänka i fler än ett steg. Det är knappast rimligt att utvärdera vart och vart annat möte med andra människor och det finns inte behov för det heller. Men de där situationerna som upprepar sig, när mönstret ser ungefär likadant ut, när vi svarar på samma sätt om och om igen. Då finns det anledning att ta ett kliv åt sidan och fundera över det som sker eftersom upprepningen är "livets" sätt att försöka nå fram till oss. Lyssnar vi inte kommer det tillbaka.

När vi noterar att vi ältar samma känslor om och om igen kring t.ex. en annans människas beteende, som gjort oss kanske harmsna eller förargade, så är det ett gott råd att betrakta det hela ur helikopterperspektiv - lyft dig över händelserna, dialogen, tankar och känslor och försök se vad det egentliga målet är. Det är definitivt inte de mörka känslorna som bara äter upp energi och tar ned oss. Nej, se bortom detta och försök identifiera utmaningen. En god början är att försöka se det ur den andres perspektiv. Ett steg nummer två kan vara att göra den andre till en hjälpande medmänniska i tanken så din egen subjektiva bedömning inte skuggar den faktiska människan som finns där. Och ställ frågan varför du egentligen reagerar. Ofta tror vi att det är något helt annat än vad det egentligen är men vi fastnar för det vi är villiga att erkänna. Kanske stöter du på samma motvilja inför dina ord gång på gång från samma människa. Detta är något jag själv erfarit när det rör existentiella frågor.  Jag bryr mig i regel inte om vad folk har för tankar i andliga spörsmål så länge som det inte skadar eller orsakar onödiga besvär. Det är upp till var och en att ha sin åsikt och det går inte att forcera det som ska bygga på egna erfarenheter i livet. Allt har sin tid. En viktig detalj som man alltid tjänar på att observera objektivt är sitt eget motstånd. Ett motstånd är vrede eller frustration t.ex. mot något som du möter. Du tror inte på livet och gör motstånd i form av negativa känslor. Det finns undantag då jag tycker det är helt OK att bli förbannad men återigen återvänder jag i stället till situationer som upprepas på ett enerverande sätt. Då finns det garanterat något du missat och tänk då i nya banor. Ditt motstånd kanske kan upphöra om du kapitulerar inför ett faktum att saker å ting är på ett särskilt vis och du kan inte göra något åt det. Se situationen som en utmaning för att acceptera detta så kommer du inte behöva möta det igen. Det finns alla möjliga variationer men tänk i som sagt i flera steg och bortom ytan. Där finns ett syfte och ett nyanserat tankesätt brukar kunna upptäcka det snart. Skriv ned dina spekulationer så skingras blockeringar, ta en promenad så får själva gången dig att släppa på blockerande tankesätt.