Hur avundsjuka förstör relationer

Avundsjuka är den värsta sjukan, säger ett talesätt. Ja, den är destruktiv, förgiftar relationer och ofta råder omedvetenhet från den som uttrycker den - Avund och sjuka.

Men hur kan den som hyser avundsjuka vara så ”blind” att denne inte ser bortom sin ilska och förstår att problemet finns inombords? Var finns argumentet till ilska, avsky mot någon som egentligen inte gett upphov till den med varken handling eller ord? Som så ofta rör det medvetenhet, förmåga att se bortom tankar och erkänna känslor för att identifiera det verkliga problemet.

Det finns en hel del att skriva om denna mörka företeelse men i inlägget beskriver jag avundsjuka som grusat en relation, hur omedvetenhet, brist på insikt och oförmåga att hantera känslor ledde fram till det. 

Avundsjuka kan beskrivas som en önskan om att ha någon annans egenskaper, status, förmågor, anseende, utseende, ägodelar etc. En svidande, gnagande, brännande, borrande känsla i magen eftersom en annan person är i en bättre situation än du själv är.

För att ingjuta lite positiv anda inleder jag med att avundsjuka går att komma till rätta med eller lindra, men det krävs medvetenhet och mod. Förändring kräver också mod – att våga erkänna en egenskap hos sig själv som innebär svaghet och med det menar jag att den underminerar personligheten. Men det krävs också mod för att ta sig an uppgiften och våga lämna något gammalt bakom sig och utvecklas mot en bättre version av sig själv. Där har jag själv varit och hur många gånger har jag inte utmanat mig själv att se min rädsla eller svaghet i vitögat? Och hade jag inte haft dem skulle jag inte haft självkännedom eller förståelse för hur människor fungerar. Min livsresa är en källa till kunskap.

När man har blivit medveten om vad avundsjukan bygger på är det alltså lättare att göra något åt den. Ett bra sätt att komma vidare är att undersöka och analysera vad som krävs för att nå det man eftersträvar.

Nåväl, jag skriver om avundsjuka, en bror har hyst avund mot mig i decennier och det har sedan något år fullständigt havererat vår relation. Det eskalerade i situationer som innebar direkta försöka att baktala mig och använda andra människor för att komma åt mig. Beklagligt är att min bror verkar vara fullständigt omedveten om varför han hyser så intensivt agg mot mig. Han bara går på, ingen eftertanke och han tycks vara förblindad i sin ilska. Det saknas självinsikt och förmåga att i stillhet begrunda över vad som egentligen är problemet. Förmodligen rättfärdigar han sina angrepp på mig med sin vrede. Den finns ju där och han reflekterar inte och han erkänner inga fel. Konfronteras han att han gjort fel, oavsett vad, svarar han alltid med lögner. Och då menar jag alltid. Pekar man på verkliga förhållanden blir han arg. Det går inte att lösa en konflikt med honom och det bygger på att han aldrig vill ta tag i sina känslor och erkänner inte ett fel. Svårt att ha en relation till en så omogen människa som slingrar sig som en ål för att slippa ansvar och det går inte ha en vuxen dialog.

Jag vet inte när hans avundsjuka uppstod, men det är flera decennier sedan och jag har uppmärksammat den, men har haft överseende och har faktiskt försökt hjälpa min bror. Grunden till hans avund är en svag självbild som gör honom dysfunktionell i sociala situationer. Hans självkänsla är sedan sena tonåren ett havererat kapitel och han har aldrig blivit en vuxen, ansvarsfull individ. Han har svårt att stå upp för sig själv, han tror inte på sin egen förmåga i sociala kontexter. Oerhört beklagligt och tro mig, jag har försökt få honom på fötter och rekommenderade honom för över 20 år sedan att träffa en terapeut. I all välmening, för jag önskade att han skulle hitta hem, finna sin styrka och uppnå harmoni. Och börja älska sig själv, det kanske viktigaste av allt. Detta är dock inte området jag vill belysa utan ett sätt att förklara min inställning, även om jag inte aktivt kan göra något.

Någon gång började han jämföra sig med mig och blev plågsamt medveten om att jag stod för något han önskade – grunddefinitionen för avundsjuka. Jag minns middagar hos föräldrarna för många år sedan där gäster var inbjudna och jag konverserade  obekymrat vid bordet. Efteråt hade min bror svårt att hålla tillbaka sin ilska och han muttrade otrevligheter till mig. Således har han i åratal hyst agg till mig och försöker på olika vis finna fel hos mig och ibland hos personer som han anser kopplade till mig. Exempelvis uttryckte ha nästan lystet att en sjuksyster, mitt ex nästan 10 år tidigare, hade sagt något fel, enligt honom, på den avdelning där en anhörig vårdades. Det är vid sådana tillfällen han får mer energi i rösten och talar högt men en viss triumferande underton. Och det kan röra petitesser som t.ex. att jag tipsat honom om ett evenemang och blixtsnabbt kontrar han med att han redan vet och även här råder en sorts tävlan mot mig. Han blir nöjd och tydligt är han tillfreds. Jag har åtskilliga andra exempel men de påminner om de ovan och relationen blir ohållbar när han ständigt jämför, tävlar och hyser agg mot mig. I normalfallet är blick är oftast mörk då han ser på mig, han uppträder reserverat, mycket fåordig och om han säger något så det kort, surt och avvisande. Och detta beskriver tillståndet då han inte är akut avundsjuk.

Det finns en historia som kan sammanfatta min brors avundsjuka mot mig. Det utspelades för kanske 15 år sedan. Jag satt i väntrummet på en tandläkarklinik och väntade på min tur. I samma väntrum satt en medelålders kvinna och vi hade en konversation. Rent kallprat, om väder och vind eller liknande. När hon gått kommer min bror in i väntrummet. Han hade befunnit sig i ett intilliggande rum och hade hört vårt samtal. Min bror var riktigt förbannad, han tog en stol och satte sig framför mig och började ställa frågor om min livssituation. Konfronterande och aggressivt. Hans blick var mörk och för en gångs skull kunde han titta mig i ögonen och det var vreden som gav honom energi till det. Så denna ytterst triviala konversation där jag obekymrat kunde prata med en främling i ett väntrum fick honom att gå bananas. 

Då och vid andra tillfällen har jag funderat över hur han lyckas motivera sin utspel mot mig och gång efter annan upprepa det till synes utan att förstå. Åtminstone efter ilskan lagt sig borde väl förnuftet trätt fram och formulerat ett frö till eftertanke – ”hur kunde jag bli så ilsken över ett trivialt samtal?”

Vår umgänge på senare år har begränsats till släktmiddagar, ofta hos vår mamma vid högtider. Förr försökte jag få igång samtal med honom men hans kärva svar som närmast kan kategoriseras som direkt avvisande har gjort att jag resignerat. Till sist utbytte vi enbart nödvändiga ord. Men jag var medveten om hans problematik och dömde inte honom. Inte särskilt rolig att ha med honom att göra men jag visste att han inte haft kraft att ta tag i sig själv och att det trots allt fanns en kapacitet långt där inne, som tyvärr inte bröt igenom. Kan tillägga att han i regel inte samtalade med någon annan heller utan enbart muttrade något knappt hörbart om han blev tilltalad.

Jag minns honom för länge sedan, kanske i slutet av hans tonår. Han trivdes nog bra med den han var. I rätt sällskap hördes hans röst vida omkring, fyllig och glad. Där fanns inga tendenser till att göra sig liten utan han tog plats. Inte på ett störande vis utan balanserat, där fanns inget tvivel som begränsade honom. Någonstans därefter förlorade han sig själv och har inte lyckats finns det sanna jag han bär inombords. Om han gjorde det skulle han befrias och lyfta i kraft av sin egen glädje över den funna styrkan.

Trots hans avundsjuka har jag haft tålamod och har kunnat förlåta eftersom jag förstått hur han fungerat och det hann i regel inte urarta. Tills för ca 1 år sedan. Då eskalerade det hela och illvilligt försökte han vända andra människor emot mig gång vid upprepade tillfällen. Händelseutvecklingen började i samband med att min mamma råkade ut för en olyckshändelse och hamnade i vården. Hon var på akuten och jag fick av en händelse veta detta av en granne. Jag ringde upp min bror, berättade om olyckan och informerade honom att jag skulle besöka henne på akuten. Kan jag åka med, frågade han. Självklart, sa jag och hämtade upp honom i närheten av akuten. Väl där uppstod samtal med vårdpersonal när vi skulle in och det var inget jag tänkte på. Efteråt glodde min bror på mig med mörk blick, han sa knappt ett ord och han informerade inte mig att han talat med en läkare om vår mammas tillstånd. Jag var av praktiska skäl inte närvarande just då. Detta blev inledningen på en mycket tråkig historia.

Jag utelämnar smådetaljer men när min mamma var på ortopeden under en tid turades vi om att besöka henne. Vid ett tillfälle sa min bror att sjuksköterskan ville ha en lista på alla näringstillskott vår mamma fick. Jag är mycket hälsointresserad sedan många år och hade försett min mamma med de viktigaste näringstillskotten, som ett komplement till hennes begränsade födointag. Som bekant har äldre människor dålig aptit, de har svårt att ta upp näringsämnen och nästan undantagslöst har de för lite magsyra för spjälkning av maten. Utan relevant näring så kommer ohälsa. Så självklart skulle hon ha högkvalitativa tillskott för förhindra brister. Det var hon dock inte alltid så förtjust i eftersom hon avskyr mediciner och det är jag glad för och jag skulle aldrig förorda mediciner, om det inte var nödvändigt. Men problemet är ju att tillskotten ser ut som mediciner och därför kände hon stundtals motstånd, men var gång jag förklarade vad de innebar så var hon med på tåget. För att underlätta och hålla det nere till antalet så begränsade jag det till det mest fundamentala. Ibland hade vi meningsutbyten via mejl där hon uttryckte att hon inte ville ha dessa tillskott (som hon såg som mediciner) och jag fick vara ihärdig. Denna mejlkonversation fick min bror kännedom om när han vittjade hennes privat mejl när hon var på sjukhus och han använde det som ett argument för att ge sig på mig. Inte en tanke på att det gynnade hennes hälsa och normalt bryr han sig föga om vår mammas väl och ve. Viktigast var att finna argument mot mig.

Den missunnsamma avundsjukan, vilken ger en negativ inställning och kan få en att göra saker bakom ryggen på varandra.

Tillbaka till ortopeden. Jag trodde naturligtvis att sjuksköterskan ville ha en lista på tillskotten och ordnade en prydlig sådan. Men sjuksköterskorna på ortopeden var helt frågande till att någon skulle velat ha denna lista, tyckte det var helt vanliga tillskott och inget att orda om. Detta var alltså ett nytt sätt för min bror att försöka komma åt mig – ingen hade frågat om tillskotten.

För någon vecka sedan hittade jag min mamma på golvet och hon kunde inte resa sig. Hon är mycket vital för sin ålder och normalt sett hade det inte varit ett problem. Ambulans tillkallades men man fann inget fel. I samband med detta gav jag henne vatten med elektrolyter. En stund senare hade hon återfått krafterna. Elektrolyter behövs för kroppens signalsystem och muskelkontroll. Jag fortsatte ge henne detta och den smärta hon känt i benen senaste tiden försvann. Så visst kan tillskott vara värdefulla med omgående effekt men oftast är det långsiktigt. Dessutom tycks hon vara mindre trött och besvär med benen har upphört.

Åter till vården av vår mamma för ett år sedan. Vi försökte turas om att besöka vår mamma men vid ett tillfälle hade min bror missförstått min information så vi träffades. Det urartade direkt. Han menade på att jag tvingat vår mamma att äta tillskott och det gjorde han en grej av. Det är naturligtvis inte sant. Min mamma brukar säga att hon är uppvuxen med vitaminer som hennes mamma gav henne och min pappa, som i yrket forskade om näring, åt själv vissa tillskott under delar av livet. Men hennes motstånd mot medicin försvårade tillskotten och jag fick som sagt vara påstridig och förklara.

Min bror hade pratat om näringslösning som komplement till min mamma med min andra bror. Det var inget konstigt för honom, trots det är tillskott. Han har som sagt ingen kunskap om hälsa och ingen kännedom att dessa lösningar är ett kommersiellt jippo. Kemiskt skit med syntetiska preparat som kroppen har svårt att ta upp. Dyrt och verkningslöst. Något år innan hade han skickat mejl till min mamma och bror att jag hade fått om bakfoten att hon skulle behöva tillskott. Från Livsmedelsverkets hemsida han hade kopierat text som löd i stil med ”Om man äter en varierad kost i tillräcklig mängd så finns inget behov av näringstillskott”. Men det var ju just därför mamma behövde tillskott – hon åt och äter alldeles för lite för att få i sig tillräckligt med näring. För det andra så har i stort sett alla människor svårt att få behövlig näring via kosten eftersom modern mat har lågt näringsinnehåll. I stort sett alla behöver äta tillskott i varierad omfattning, men i synnerhet äldre som äter lite och har svårt att ta upp näring av olika skäl. 

Min bror har också kopierat text från Google där det stått att näringstillskott är onödiga. Suck! Internet är fullt med dylik information som sponsrats av Big Pharma och Big Food. De vill inte ha konkurrens och det som hotar deras intäkter skall svärtas. Alla som har ett visst mått av näringskunskap är bekant med detta och väljer seriösa källor för information och det är inte korrupta myndigheter i alla fall. I detta fallet sponsras de av näringslivet ned på tjänstemannanivå. Kosttillskott är en stor bransch och det finns bra och dålig kvalitet på produkterna. Man ska ha kunskap om näring och inte tro att ju mer, desto bättre. Dessutom alltid försöka välja naturliga tillskott som har bäst biotillgänglighet. För den intresserade finns det mängder med forskning som visar på stora fördelar med näringstillskott i olika sammanhang. Således evidensbaserade studier till gagn för hälsan i olika sammanhang.

Några år innan händelserna ovan drabbades min mamma av en svår lunginflammation som resulterade i veckors sjukdom och till sist sjukhusvistelse. Äldre personer har svagt immunförsvar och D-vitamin är ett av de bästa sätten att stärka det. Det visade sig att hon inte ätit D-vitamin på flera veckor och självklart reagerade jag och insåg att hon behövde påminnas för att om möjligt förhindra upprepning. Det är ett av skälen till att jag varit ihärdig.

I detta läge var jag rejält trött på min bror, jag visste hur han försökt sätta åt mig på ortopeden och nu var han igång igen. Det fanns andra omständigheter kring hela situationen som orsakat spänningar som jag inte ska trötta er med. Hela situationen fick mig att kraftfullt reagera med stor energi gav jag honom svar på tal. Arg var jag, men fullt kontrollerat. Normalt är jag en lugn person men trampar man på mig så reagerar jag. Min bror skulle kalla det dålig humör eller att jag blir lätt arg.

Att avundsjuka uppstår lätt beror på att vi ständigt jämför oss med varandra, vilket i sin tur grundar sig i vårt behov av att hitta vår plats i världen, att få en måttstock på oss själva.

När jag vid ett tillfälle skulle hämta ut en smärtstillande medicin till min mamma på apoteket varnade personalen för att den i kombination med de sömntabletterna hon normalt tog kunde ge upphov till stor trötthet och risk för balanssvårigheter. Detta upplyste jag min bror om vid tillfället jag beskrev ovan. Här yttrat sig den andra delen av hans avundsjuka – han har svårt för att jag kan mycket om hälsa och han jobbar inom sjukvården. Han är skicklig i sitt yrke men enbart i det praktiska och det är ett nischat område. Han kan ingenting i stort sett om det som är hälsa, nämligen kost och motion. Hela hans livsstil som exkluderar näringsrik föda och motion talar sitt tydliga språk. 

Hur som helst ville jag ha ett samtal med min mammas läkare om de lugnande tabletterna i kombination med sömnpillren. Jag ringde VC och fick bokat ett hembesök. Det blev inte av för när man ringde från VC när jag befann mig på jobbet och samtalet gick inte fram av tekniska skäl. Då ringde man min bror och bokade ett nytt hembesök med honom. Detta informerade han mig inte om. Under tiden försökte jag nå läkaren men hade begränsat med tid att ringa.

Det där andra hembesöket blev av och den dagen hade min bror tagit ledigt från arbetet för att medverka. Detta fick jag reda på av min andra bror. Den avundsjuke brodern hade varit noga med att tillse att den yngre inte skulle närvara så han ostört skulle kunna baktala mig och mina rekommendationer. Här skulle vända tillskotten mot mig! Efteråt kunde jag och min mamma läsa i den journalanteckning som läkaren upprättat, att tillskotten varit på tapeten. Huvudsyftet för min bror var att vända läkaren emot detta och mig.

I mitt yrkesliv arbetar jag med människor och en kollega är psykolog som jag ofta delar tankar med. Vi har långa, mycket intressanta samtal om problematik i jobbet men också människan i allmänhet. Vid ett tillfälle beskrev jag min avundsjuke brors beteende så objektivt jag kunde. Kollegan misstänkte att det fanns en patologi hos min bror eftersom han har så svårt att se sina egna känslor och har en ovilja att ta itu med dem. För att upphöra med ett beteende måste man vara mycket trygg i sig själv och medveten och detta är egenskaper som min bror inte besitter. Kollegan menade att det inte går att bygga en relation med en sådan individ utan det är bättre att dra sig undan. Ja, det hade jag redan beslutat eftersom hans avundsjuka hade antagit sådana proportioner att det fullständigt förgiftat vår relation. Tro mig, det finns inte en möjlighet att nå fram till honom. Jag skulle förlåta honom om han ångrade sig men han skulle aldrig erkänna.

Insikten är viktig för att inte känslorna ska få styra. Försök komma fram till vad det är som triggar avundsjukan.

För att kunna vända avundsjukan till motivation bör vi först och främst erkänna den för oss själva 

Han brukar blåljuga och modifiera verkligheten för att det ska passa hans agenda. Uppenbara lögner försvarar han ilsket och blir djupt förnärmad när man pekar på hur det egentligen ligger till. Förmodligen ett beteende han utvecklat för att slippa känna smärta och sina tillkortakommanden. En tung skäppa med kritik men faktum är att jag verkligen önskar honom all lycka till och jag är den förste som skulle gratulera honom om han återfick egenkärlek och harmoni, som han nog inte haft sedan den egentliga barndomen.

Det som kunde vända denna tragiska historia är enbart en förändring hos min bror. Antingen mognar han och blommar upp i den potential jag tror finns inom honom eller så accepterar han att jag är den jag är och slutar jämföra sig med mig. Till honom säger jag: ”Du har allt det du behöver inom dig. Våga växa, finn din styrka och mogna så kommer du upphöra att jämföra dig med mig”.

Har du problem med avundsjuka?

Vanliga tecken:

• Du är inte glad å andras vägnar när de lyckas med något.
• En annan persons framgång får dig att känna dig misslyckad.
• Du känner ett behov av att prata ner någon annans framgång.
• Du dömer andra negativt.
• Du blir glad när andra misslyckas.