I den här bloggen berättar jag ibland om livet och ibland finns där inslag som av många anses vara kontroversiellt i bästa fall och löjliga fantasier i sämre fall. Andra nickar instämmande, en del kanske blir nyfikna och får upp ögonen på vad som händer i deras egna liv. Det är den senare gruppen jag främst vänder mig till. Om man inte tror på mina ord bryr jag mig inte om eftersom jag anser att var och en ska bilda sig en egen uppfattning när det rör livsåskådning, tro och angränsande områden. Tror någon på mina ord har jag förhoppningsvis berört något som redan fanns där eller så öppnades dörrarna för något mer. Nyfikenhet är en drivkraft som för oss att vilja veta mer och det är en energi som alltid behövs för att få oss att utforska och vilja veta mer.
I verkliga livet har jag lärt mig att balansera det jag framför beroende på vem jag talar till eller med. För många år sedan blev jag entusiastisk och ville dela med mig av mina upptäckter kring livets mysterier men gång efter annan mötte jag oförståelse och även förlöjliganden. Då kändes det inte så roligt, men om jag möter den inställningen idag berör det mig föga då jag insett att vi har så olika mottaglighet för det som ligger bortom den ytliga världssynen. Är det rätt tid så finns en öppenhet, annars sker det någon annan gång. Läs mina rader med en öppning hållning, prova möjligheten i ditt eget liv och jag kan garantera att det kan dyka upp tillfällen att se och förstå liknande i var och ens liv.
Nåväl, det var den lilla inledningen till en vacker historia vars ingredienser ingalunda är ovanliga och den förklarar mycket på
ett något ovanligt sätt. Alla har sådana möten som jag haft eller kommer att ha,
och inte bara en gång utan flera. Allt hänger samman bortom tid och rum, vänskapen
t.ex. är inte beroende av denna livstid utan den kan leva vidare långt senare i
ett annat liv. Det ska jag nu ge ett exempel på och det var inte bara en varm
upplevelse utan en synnerligen väl utformad lektion för mig som kunde bringa
förståelse för hur relationer fungerar och varför.
Någon kan säkert känna igen delar av berättelsen för jag har
berört delar av historien tidigare. Det var ett antal år sedan då jag upplevde
en allt starkare känsla att jag inte kunde fortsätta träna på det gymmet jag
höll till vid. En till synes helt ogrundad motvilja fyllde mig, men jag var
inte helt förvånad eftersom jag insåg att mitt inre ville berätta att det var
dags att lämna gymmet. För mig är det en del av vardagen att min intuition
eller möjligen andra känslor för mig i olika riktningar. Jag har lärt mig att
lyssna till intuitionen och kroppen signaler. Då jag funderade på var jag nu
skulle träna och mina tankar föll på ett litet gym jag som hastigast besökt
åtskilliga år tidigare i samhället där jag bor. En känsla som snabbt växte sig
allt starkare och övergick i en nästan längtan fick mig att åka bort till det
där badet som haft ett litet gym en gång i tiden. Jag mindes inte precis var
det låg i badet så jag fick fråga mig fram. Nere i källaren hittade jag en
öppen dörr och jag stegade in i ett stort gym där en ensam person satt med
hantlarna vid en spegel. Mannen såg mig via spegeln och log vänligt och
hälsade. Han såg sympatisk ut och gymmet var betydligt större än förr och det
såg utmärkt ut. Här skulle jag träna, tänkte jag entusiastiskt. Så blev det och
jag var tacksam för att jag förts dit.
På det nya gymmet började jag snart småprata med olika
personer som jag lärde känna allt mer. Det dröjde inte länge förrän mannen som
hälsat i spegeln kom till att prata då vi skulle samsas om en maskin. Det var
som en kär gammal vän. Det fanns värme såväl som entusiasm när vi pratades vid,
glatt med mycket humor och skratt. Vi hade trevligt och gemensamma intressen
gjorde att vi kunde prata mer än träna. Det var som vi inte kunde sluta prata
ibland trots stor åldersskillnad, han hade bl.a. söner i min ålder.
Då vi både också tycker om vandring stötte vi på varandra
ofta lite här och var och vi slog följe. Vi kunde prata i timmar oavbrutet och
hela tiden fanns den där vänskapliga värmen med i bilden. Bengt, som mannen
heter, verkade då och då nästan bli överrumplad över sin glädje då han fick syn
på mig. Han förstod inte hur vi kunde ha så vänskapliga känslor då vi knappt
kände varandra. Även jag kände så och i början förundrades jag över hur mycket
vänskapskänslor som flödade. Att det här var fråga om ett möte med en kär vän
från ett tidigare liv höll jag för möjligt, men några detaljer kände jag inte
till från början. Jo, att vi krigat tillsammans kändes uppenbart då det fanns
starka inslag i relationen som tydde på det. Ofta är det så att
"teman" eller det som varit av störst betydelse i ett tidigare liv
blir framträdande när man återförenas.
Ibland förbluffades jag över Bengts kommentarer och
uppträdande. Någon gång lovordade han mitt ledarskap och där fanns ett drag av
underkastelse. När vi var ute och gick följde han mig och liksom inväntade mitt
nästa beslut vart vi skulle gå. Jag är definitivt ingen dominant person, har
inga behov att framhävda mig och knappast situationer där jag skulle kunna demonstrera sådana egenskaper så jag undrade var han fick dessa uppfattningar
ifrån. Bengt i sig
är inte heller någon undergiven person utan en herre med bestämda åsikter och
inte rädd för att ta för sig. Förklaringen skulle komma senare.
Tiden gick och vi vår bekantskap kändes självklar och vi
sågs ofta på gymmet och oplanerat runt om i våra hemtrakter. Sällan har jag
mött någon som jag haft så mycket att prata om och utbyta tankar med. Alltid i
vänlig ton med ömsesidig respekt även om våra åsikter inte alltid var lika. Men
med tiden framträdda tankegångar hos honom som väckte kyla i mig och det rörde
nedsättande uttalande om andra människor. Jag märkte också att där fanns mycket
frustration i Bengt, ilska och motstånd mot än det ena än det andra. Denne
sympatiske man bar på mycket agg och det yttrades i form av heta utläggningar
med nedsättande inslag om allt från politiker till folkgrupper. I detta fanns
källan till att vi förenades i denna livstid, vi skulle lösa upp det karma som
länkat oss samman, en konflikt som uppstått i det förgångna där våra åsikter
förgiftade vår vänskap, ett negativt karma uppstod någon gång i det förflutna. Då fanns inte utrymme för att lösa det och därför förenades vi på nytt. Faktum är att de flesta bekantskaper och relationer överhuvudtaget har just det syftet.
Ibland funderade jag över vår gemensamma bakgrund och
försökte identifiera något som skulle kunna ses som signifikant. Inget annat än
vi levt under krigiska förhållande och jag förstod att utöver en stark
vänskapsrelation fanns där ett mörkare stråk som vi nu höll på att lösa upp. Jag
har tidigare i bloggen skrivit om karmalösande och negativt karma löses ibland
upp med negativa känslor kombinerat med positiva. Våra meningsutbyten innehöll
dessa ingredienser även om vi inte lät det framträda särskilt tydligt.
Vid ett tillfälle då jag djupmediterade, så djupt att jag
inte hade några medvetna tankar, dock ej i trans, så återkom jag plötsligt
direkt till klart medvetande efter en kort information som dök upp långt där
nere i mitt medvetande. Jag minns inte exakta formuleringen
men det var som en fråga ställdes om Bengts roll i ett tidigare liv och svaret
kom: "din väpnare". Jag blev alldeles paff. Dels över informationen
som sådan men också för att det där framträdde utan jag alls tänkt på det vid
detta tillfälle. Förmodligen något liknande en regression då man under hypnos
kan få åtkomst till minnen bortom dagsmedvetandet. Nåja, så kunde det ju vara
och jag lät det vara en möjlighet även om jag inte var helt övertygad.
Det förklarade en hel del, bl.a. varför Bengt pratat om mitt
ledarskap och varför han underkastade sig mig något. Gamla mönster satt i och
framkallades vid vårt möte (det här har dock bleknat med tiden och jag kan inte
säga det lever kvar längre). Jaha, jag hade varit riddare och Bengt min
väpnare. Det levde jag med ganska länge tills ett passande tillfälle dök upp då
vi kom till att tala om hur vi formats som människor via miljö, arv och annat.
Jag frågade då Bengt om hur han trodde ett eventuellt gemensamt liv skulle ha
gestaltat sig. Mycket överraskad blev jag då han direkt utan betänketid svarade:
"Don Quijote och Sancho Panza" (riddare och väpnare från
litteraturen).
Jag skrattade till högt men förklarade inget närmare för Bengt, men jag frågade honom vad han fick det ifrån. Tja, det var det första jag tänkte på, svarade han. Intressant, för även om vi pratade om mycket hade vi aldrig berört riddare eller den typ av litteratur som Don Quijote tillhör. Ja, som jag tidigare skrivit så drillas jag i alla möjliga delar av det existentiella och Bengts svar kan jag ju se som en bekräftelse på starka teorier och förklara varför till synes helt främmande människor kan på ett ögonblick väcka så mycket vänskapskänslor som om man känt varandra i åratal.
Jag skrattade till högt men förklarade inget närmare för Bengt, men jag frågade honom vad han fick det ifrån. Tja, det var det första jag tänkte på, svarade han. Intressant, för även om vi pratade om mycket hade vi aldrig berört riddare eller den typ av litteratur som Don Quijote tillhör. Ja, som jag tidigare skrivit så drillas jag i alla möjliga delar av det existentiella och Bengts svar kan jag ju se som en bekräftelse på starka teorier och förklara varför till synes helt främmande människor kan på ett ögonblick väcka så mycket vänskapskänslor som om man känt varandra i åratal.
Helheten i den här historien har jag inte återgett då jag
inte kan göra det rättvist då mitt minne sviker mig, det är komplext med
känslor och tankar som tillhör det som framkommit. Men så är inte heller syftet
att övertyga någon om att så här är det utan mer att öppna upp för djupare
tankegångar kring livet och relationer. Och överväga att inte ta relationer på
så blodigt allvar och ha överseende med sig själv och andra. Det skapar en
öppenhet utan förutfattade meningar som blockerar alternativ. Kom ihåg att
snäva åsikter stänger dörrar och skapar mentala fängelser.
Avslutningsvis - Det finns en hel del att skriva om vårt
gemensamma förflutna, detaljer som växt fram, men jag uppehåller mig enbart vid
en - grunden till vårt karmalösande. Då, på 1400-talet, verkade vi i Östra
Europa fast vi kom från västra. En slags ockupation och vi hade olika åsikter
om hur folket i byarna behandlades av vår sida. Vi tyckte olika och det blev
grunden till ett karma som förenade oss, men jag känner inte till hur det
yttrades då, men tydligen uppstod så mycket negativa känslor att vi möttes på
nytt för att läka ut det. Vi var mycket nära vänner då, där fanns det som
fördunklade, men i denna tid är det förlåtet undermedvetet via vår nutida
bekantskap.