En ny värld

Ondskan kan te sig som ett egenmäktigt fenomen som till varje pris skall undvikas, fruktas och bekämpas. I kyrkorna predikar prästerna ”Herre, fräls oss ifrån ondo”.  Det åsyftar på den tänkta kampen mellan Gud och Satan som kan slå mot den enskilde. En sådan finns inte som två entiteter som befinner sig i en kamp. Det finns enbart ett större medvetande i vilket allt utspelar sig. Det är människan själv, som en del av detta medvetande, som skapar sin yttre värld och mörkret är en reflektion.

Det är enbart via omedvetenhet och ”låga frekvenser” som ondskan får tillträde till mänsklighetens sfär. Hat är lågfrekvent liksom avund och känslokyla. Kärlek och empati är högfrekvent. När kollektivet vaknar i tillräckligt antal börjar transformeringen bli tydlig och frekvenserna höjs varvid ondskan i sin låga frekvens inte kan följa. Det gör dock allt vad den kan för att hålla tillbaka människor och skapar låga frekvenser via rädsla och hat eller förstörelse av hälsa och DNA med gifter.

I denna tid utspelar sig den största transformeringen i mänsklighetens historia, den som går under många namn och som omnämns i flera kulturer och religioner. Ofta stöter man på benämningen Uppstigningen. I Bibeln beskrivs den i Uppenbarelseboken. Mänskligheten frigör sig från mörkret och egot, finner en väg tillbaka till de vi är och skapar en ny värld utifrån det, i enhet och därmed utan extern kontroll av mörkret. Det är en process som pågår men innan dess faller den gamla, mörka, förslavande strukturer som begränsat och utnyttjat människan i eoner. Det är så stort att det är svårt att greppa och det är knappast något som lyfts i massmedia. Här berör jag det översiktligt.

Uppstigningen är en genomgående transformering, en utrensning av det gamla för att skapa plats för det nya. En medvetande- och frekvenshöjning av hela människan som existens och organism. Kroppen önskar bli fri från belastande gifter och sinnet från gamla hämmande tankemönster, blockeringar, rädslor och detta för att närma oss den vi egentliga är – vårt sanna jag. Många som inte ens är medvetna om detta skifte kan känna en dragning till att rena kroppen, ta mer hand om hälsan, rensa i livet och göra en personlig utveckling. Transformeringen innebär även en uppgradering av vårt DNA, där de ökända injektionerna utvecklats bland annat för att förstöra den möjligheten. Kom ihåg att det finns ingen yttre "frälsning", vi ska inte förlita oss på att en kristusgestalt droppa ned från ovan eller någon världslig ledare som ska befria oss. Nej, vi ska ta eget ansvar och upptäcka att vi själva har kraft och förmåga att hela oss.

Detta är förknippat med utmaningar, det kan vara omvälvande livskriser som öppnar upp och tvingar oss att släppa det som begränsar oss. Även relationer som spelat ut sin roll lägger vi bakom oss. Med  stora utmaningar följer ofta ett andligt uppvaknande som får oss att släppa det krampaktiga greppet om det yttre och se inåt för att bland annat bland annat släppa den identitet vi byggt i föreställningar. 

De krafter som inte önskar denna utveckling ser till att människor hela tiden bombarderas med distraktioner som håller fokus på det yttre. Vi träffas oavbrutet av information som håller igång tankarna; mobiltelefoner, datorer, sociala medier, nyheter, teve och det är sällan människor inte är sysselsatta med något. Titta hur det ser ut bland medresenärerna i en buss till exempel, eller i ett väntrum – i stort sett alla är fördjupade i mobiltelefonernas skärmar. Att sitta försjunken framför datorn är samma sak. Denna distansering gör att den illusion vi lever i vidmakthålls och det underlättar kontrollen. Människor blir så bortkollrade när de får lära sig att intuitionen är närmast ett påhitt, vi lever och dör som maskiner utan annat syfte än att passa i systemet, livets inneboende intelligens bortförklaras som slumpen, hela tiden ska fokus vara på ytan att djupet ges förlöjligande epitet och en intellektuell världssyn hyllas. Inte en stund uppehåller man sig vid att intellektet begränsas av fem sinnen som missar en stor del av föreställningen. Mörkret vill ha det så och man har lyckats väl för de flesta lever i dvala och gör fogligt som de bli lärda och därmed förblir de får i flocken. I min närhet finns praktexempel på individer som klamrar sig fast vid det trygga systemet och tror på det mesta som härstammar därifrån. Det går inte att rubba den starka tilltron till till exempel sjukvården eller myndigheter. Helt sluten och det spelar ingen roll vilka argument som framförs för hjärntvätten är djupgående och rädslorna stora. Sömngångare i livet, går från den ena tanken till den andra, ivrigt engagerade i att försöka upprätthålla en illusorisk identitet som är ytlig och bygger på bilder och attribut. I omedvetenhet tror de att det är allt och förkastar annat.

Nyheterna är till stor del till för att försätta människor i rädsla och därmed än enklare att manipulera men för att dölja det blandar man ett par korn av sanning med stora skäppor lögner och påhitt. Tänk, detta är många svenskars källa till verklighetsuppfattning och trots det blir allt tokigare klamrar sig många fast och använder SVT och dagstidningarna som den yttersta källan till information. Systemmedia är kontrollerat av krafter som önskar kontrollera och styra vad folk ska tänka och tycka.

Regeringen följer tydligt en agenda som inte är för Sverige och svenskars bästa och direktivet kommer från utländska krafter. Men allt fler tvivlar och inser att något inte står rätt till i takt med sjukdomshysteri, krig, klimatgalenskaper samt hur friheten blir allt mer inskränkt. Detta är ett uppvaknande och när folk säger nej så är det över. Sedan ganska länge är det som folk ska ruskas om rejält för att vakna upp - regeringen vräker ut skattepengar på intressen som är långt från svenska folkets. Pengar till överstatliga organisationer, man bidrar till död och krig genom att skjuta till medel och det gynnar vapenindustrin, meningslösa projekt utomlands får miljontals kronor, Sverige är den största nettobetalaren till EU och så vidare. Flertalet områden är eftersatta i Sverige och vansinnet pockar på folks uppmärksamhet. Det blir allt mer skruvat och det är en ögonöppnare.

Svenskar är högt upp i rangordningen över de mest styrda och fogliga människorna i världen. Tilltron till politiker och staten är stor. Nedmonteringen av styrka, självkänsla och jävlaranamma har pågått under lång tid, troligen sedan 1800-talet. Det sägs att Lenin sa att när svenska folket vill göra revolution så frågar de polisen om lov. En passande metafor.

Jag vill göra en reflektion på det som utspelas i världen med stycket ovan som inledning eftersom skådespelet är en form av urskiljning mellan ljuset och mörkret, den goda och det onda, men det är egentligen en medvetandeförändring. Den är nödvändig för att människan ska kunna lämna den egobaserade värld som just nu skakar i sina grundvalar. Att det är människans skapelse ska ses med modifikation – det finns andra aktörer som bidrar, utnyttjar människan men det skulle inte vara möjligt om inte det funnits en öppning. Denna öppning är baserad på brist på medvetenhet och den låga frekvens kollektivet i stort befunnit sig på. I denna tid lyfter människan ur en mörk avgrund för att bli den han/hon egentligen är. Vilka dessa aktörer är går jag inte in på här för det är ett område som kräver utrymme att beskriva och min kunskap är långt ifrån heltäckande.

Svensken gör som han blir tillsagd, tror på regeringen och myndigheter och källan till information är systemmedia. Alternativmedia är inte alltid en lösning men där finns i alla fall hyfsat oberoende källor.

I min nära omgivning finns exempel på hur det är en trygghet att följa systemet, det vill säga tidningar och teve och det myndigheter framför, som om det vore en föräldragestalt. Det blir otäckt att släppa det invanda och stå på egna ben, bli självständig och våga tänka i nya banor. Rädda människor är lätta att styra och jag ser just hur rädda människor ofta är de mest omedvetna och de klamrar sig fast vid mörkret sedan barnsben. Verkliga sanningar om hur livet är konstruerat eller överhuvudtaget existentiell information avfärdas som löjligt - Exakt det som mörkret skickligt önskat uppnå. Det är här utmaningar träder in för att försöka väcka och öppna upp. Det är det som händer i vår tid och det accelererade i samband med pandemin och det vansinne som följde med det. Den första tydliga manifestationen av mörkret som dels ville sprida gifter bland mänskligheten av flera skäl men också införa åtgärder för kontroll. Och mängder med människor svalde betet och gick med på systemet önskade. Många gör det än idag och hjärntvätten fortsätter på flera områden där det stora är klimatalarmismen, NATO och fortfarande kriget i Ukraina eller hur farlig ryssen är. Fullständig galenskap men teatern blir allt tydligare men innan dess får vi leva med att flertalet försvarar tokigheterna eftersom de i omedvetenhet låter sig manipuleras.

Men under 2000-talet har det blivit allt mörkare i världen och inte bara ondskan eskalerar utan även galenskap i dess kölvatten. Positionerna skjuts hela tiden fram och åtgärder för att skapa kontroll sker under ursäkter som verkar behjärtansvärda såsom för vår hälsa eller klimatet, demokratin men allt handlar om att kontrollera och pengar. Ytterst önskar mörkret sätta sig över livet, därmed ser vi mer av anti-liv överallt. Slutmålet är att göra människor till själlösa AI-kontrollerade robotar och det följer en sinnrik plan som ska vänja mänskligheten.

På ett smart sätt pratar man om icke-dömande, acceptans, en social kamp där alla ska ha rätt att existera. Självklart för de flesta men det har inte ett dugg med det att göra utan enbart att befästa greppet och få människor att frivilligt ge upp de vi är, kärnfamiljen, vår självständighet och enhet. Polarisering används flitigt – kvinna mot man, svart mot vit, fattig mot rik osv. Så split och hat och det är idag så enkelt att fördunkla folks sinnen via utbildningssystemet och media. Avvikande åsikter censurerar allt mer öppet, diskussioner förs inte, folk tystas och hotas. Uppifrån söker man kontroll genom att benämna oönskad information som desinformation och ett hot mot demokratin. Men demokrati bygger just på människors rättighet att framföra sina åsikter.

Det gamla är satt i gungning, som hållit människan nere under mycket lång tid i ett kraftfullt grepp. Vi kommer få se hur det faller samman, EU, Nato, FN, människor i höga positioner försvinner eller får stå till svars. Det gamla bygger på separation, avstånd mellan människan och dennes inre. Så har det sett ut under tusentals år och sker ingen förändring i riktning mot vårt essentiella ursprung så kommer mänskligheten upphöra existera. Tragiskt ur ett relativt perspektiv men absolut sett neutralt eftersom det ges nya möjligheter i en annan form.

Vi programmeras in i detta system för att vi inte ska förstå vilka vi är, förminska oss, inte få kontakt med vår essens för skulle vi det upphör det yttre som vi känner till det att existera. Man kan säga att förståelsen, eller medvetenheten, ökar i kontakten med oss själva. Vi utmanas av livet att se vårt eget mörker och ta itu med blockeringar. Om vi valt att utvecklas, om vi en gång önskat vara en del i den uppstigning som mänskligheten befinner sig i, så går det inte att vända ryggen till det livet framför. Vänder man ryggen i rädsla inför livet, de sår man bär på, säger man också nej till utveckling. I denna tid finns valmöjligheter och inte alla är med på tåget denna gång men de får chansen någon annan gång.

Mörkrets intensitet och galenskap eskalerar i vår tid och det ställer höga krav på mänskligheten, ökad förståelse, öppenhet och mod att ställa sig mitt i sina egna rädslor och möta det egna mörkret och därigenom transformera det till ljus. Än så länge låter det som existentiell filosofi men låt oss konkretisera resonemanget.

Det förekommer mörka krafter som rör sig i det mänskliga kollektivet och det når oss via det undermedvetna. Ett av de främsta manipulationsverktygen är som sagt media. Via teve, kanaler på Internet, tidningar programmeras människor att välja åsikter och känslor. Ett tydligt exempel är den skrämselpropaganda som pumpades ut under pandemin. Svarta rubriker prydde löpsedlarna, dagliga teveutsändningar med chockerande siffror – folk skulle försättas i rädsla och det fungerade väl. Därefter var det en enkel sak att få folk att vilja underkasta sig en oprövad medicinskt behandling vars effekt och risker var okända för allmänheten. Ändå var majoriteten så manipulerade att det var närmast självklart att injicera sig. De som ifrågasattes var allt ifrån foliehattar till direkt onda.

En del kan säga att de följer teve-nyheterna och läser någon dagstidning för att hålla sig á jour. De lutar sig mot den trygga, ytliga världsbilden vars syfte är att få folk att bli lydiga får som ska famla sig fram genom livet utan förståelse. De kan också finna en trygghet i att förlita sig på staten, som en förälder, slippa ta ansvar och befinna sig i en destruktiv relation.

I mörkrets grepp är livet tvådimensionellt, utan djup, ingen andlighet, som gärna ska ses som mumbojumbo. I programmeringen ingår att avfärda en existentiell livssyn som avvikande och utan värde. Att tillbe en Gud i enlighet med en (förvanskad) religion går bra, men de vet inte att världsreligionerna är kapade av mörkret. De vet således inget om varför vi människor egentligen är här, vad vi kan skapa, vilka vi är och att vi är en del av något mycket större än vi anar. Sådana tankegångar väcker irritation och avfärdas som dumheter. De lever livet i en begränsad form och är lätta att kontrollera. Detta läger representerar en del av befolkningen som är stor, i synnerhet i Sverige, som kanske har invånare som är de mest manipulerade och fogliga på planeten. Man gör som man blir tillsagd och litar på systemet. Se vart det fört landet till vad det är idag – en skugga av det Sverige en gång var och försatt i förfall.

Den ena horribla dumheten avlöste den andra och det är tydligt att till exempel hela västvärlden är orkestrerad i allt sitt vansinne. Men hur organiserades allt detta? OK, media får sina instruktioner, men alla tjänstemän, politiker, beslutsfattare och andra som deltar i samhällets funktioner som vi är beroende av (inte riktigt sant)? Det är som ett (riktigt) virus som infekterar folk medvetanden så det blir medgörliga och öppna för det mörker som sprider sig. Men har inte alltid mörker funnits? Jo, men mer som en blandning med det ljusa i en grå massa men nu separerar ljuset från mörker och därför blir det så tydligt. Ondskan agerar nu utifrån en öppen ridå – skrämsel, krig, klimatalarmism, destruktionen av mänskligheten som en tvåkönad varelse till förmån för transhumanism, kontroll, censur, förföljelse, tokiga lagar, korrupta politiker, skräpmat i butikerna, folk för det allt sämre och mår dåligt och så alla dessa giftiga injektioner som ges både till barn, vuxna och djur. Astronomiska summor i Big Pharmas fickor. 

Sanningarna poppar dock upp hela tiden, till sist brister det och även systemmedia kommer bli tvungna att ge oss sanningen. Det kommer bli allt tokigare för att fler ska förstå och det kan ju kanske vara en tröst att tänka på att det yttre är en spegling av det vi behöver få belyst. När alla skrymslor är upptäcka finns det inget som mörkret kan bygga sin existens på och då klingar ondskan av. Som jag brukar säga: ” Livet är alltid intelligent”.

Sedan pandemin startade har fördämningen helt brustit och korten ligger på bordet – mörkret har blottat sig och berättar också vad det planerar att göra. Via filmer, kultur, presenterade planer, i politiken, öppet att man befarar det ena eller andra ska inträffa och så gör det även så. Ett intrikat och ofta avancerat system av påverkan via kultur, politik, utbildningsväsende och andra funktioner som är integrerade i våra liv. 

Nåja, flertalet har tagit avstånd och ser inte på teve längre, läser inte propagandan i dagstidningarna och stödjer inte systemet – de tänker självständigt och låter sig inte skrämmas in i fållan. Ju fler som vaknar desto svårare får mörkret att agera och det är just det som syftet – folk ska vakna, bli medvetna och återfå kunskapen om vilka vi är, hur vi hänger samman och så att säga lyfta i frekvens. Då kan inte mörkret hänga på och i den nya tillvaron, eller världen, som växer fram tynar mörkret så sakteliga bort. Mörker är lågfrekvent och kan bara koppla sig till annat som är av samma frekvens. Hög medvetenhet = hög frekvens, då blir skeendet tydligt. Låg medvetenhet = låg frekvens, hela livssynen är ytligt präglad och den så kallade verkligheten är allt. Det är så mörkret iscensatt sin kontroll – via separation, rädsla och en fördunklad syn har människan tappat bort sig själv och i förvirringen har egot uppstått.

Denna viktiga tid har planerats sedan årtusenden och människan återgår till sin egentliga, ursprungliga etthet. Fritt från egot som inte heller kan existera i en medveten människa. Där finns inte längre en identifikation som är en illusion som dolt människans förståelse och kapacitet. Mörkret har kunnat livnära sig på människans omedvetenhet i eoner, men nu sker vändningen. Innan det blir bra kommer dock kaoset. Det gamla vittrar allt snabbare för att falla samman och under en tid kommer oordning råda innan nya strukturer etableras. Det sker inte över en natt utan hela tiden framkommer information som belyser orättvisor, bedrägerier, korruption och lögner. Systemmedia är dock tysta men tiden kommer då även den kommer öppnas upp.

Så håll ut, det ser inte så roligt ut, det blir mörkare men det behövs för att väcka människor och vi går mot en helt annan framtid där vanliga människor lägger grunden till en ny värld.

 

Hur avundsjuka förstör relationer

Avundsjuka är den värsta sjukan, säger ett talesätt. Ja, den är destruktiv, förgiftar relationer och ofta råder omedvetenhet från den som uttrycker den - Avund och sjuka.

Men hur kan den som hyser avundsjuka vara så ”blind” att denne inte ser bortom sin ilska och förstår att problemet finns inombords? Var finns argumentet till ilska, avsky mot någon som egentligen inte gett upphov till den med varken handling eller ord? Som så ofta rör det medvetenhet, förmåga att se bortom tankar och erkänna känslor för att identifiera det verkliga problemet.

Det finns en hel del att skriva om denna mörka företeelse men i inlägget beskriver jag avundsjuka som grusat en relation, hur omedvetenhet, brist på insikt och oförmåga att hantera känslor ledde fram till det. 

Avundsjuka kan beskrivas som en önskan om att ha någon annans egenskaper, status, förmågor, anseende, utseende, ägodelar etc. En svidande, gnagande, brännande, borrande känsla i magen eftersom en annan person är i en bättre situation än du själv är.

För att ingjuta lite positiv anda inleder jag med att avundsjuka går att komma till rätta med eller lindra, men det krävs medvetenhet och mod. Förändring kräver också mod – att våga erkänna en egenskap hos sig själv som innebär svaghet och med det menar jag att den underminerar personligheten. Men det krävs också mod för att ta sig an uppgiften och våga lämna något gammalt bakom sig och utvecklas mot en bättre version av sig själv. Där har jag själv varit och hur många gånger har jag inte utmanat mig själv att se min rädsla eller svaghet i vitögat? Och hade jag inte haft dem skulle jag inte haft självkännedom eller förståelse för hur människor fungerar. Min livsresa är en källa till kunskap.

När man har blivit medveten om vad avundsjukan bygger på är det alltså lättare att göra något åt den. Ett bra sätt att komma vidare är att undersöka och analysera vad som krävs för att nå det man eftersträvar.

Nåväl, jag skriver om avundsjuka, en bror har hyst avund mot mig i decennier och det har sedan något år fullständigt havererat vår relation. Det eskalerade i situationer som innebar direkta försöka att baktala mig och använda andra människor för att komma åt mig. Beklagligt är att min bror verkar vara fullständigt omedveten om varför han hyser så intensivt agg mot mig. Han bara går på, ingen eftertanke och han tycks vara förblindad i sin ilska. Det saknas självinsikt och förmåga att i stillhet begrunda över vad som egentligen är problemet. Förmodligen rättfärdigar han sina angrepp på mig med sin vrede. Den finns ju där och han reflekterar inte och han erkänner inga fel. Konfronteras han att han gjort fel, oavsett vad, svarar han alltid med lögner. Och då menar jag alltid. Pekar man på verkliga förhållanden blir han arg. Det går inte att lösa en konflikt med honom och det bygger på att han aldrig vill ta tag i sina känslor och erkänner inte ett fel. Svårt att ha en relation till en så omogen människa som slingrar sig som en ål för att slippa ansvar och det går inte ha en vuxen dialog.

Jag vet inte när hans avundsjuka uppstod, men det är flera decennier sedan och jag har uppmärksammat den, men har haft överseende och har faktiskt försökt hjälpa min bror. Grunden till hans avund är en svag självbild som gör honom dysfunktionell i sociala situationer. Hans självkänsla är sedan sena tonåren ett havererat kapitel och han har aldrig blivit en vuxen, ansvarsfull individ. Han har svårt att stå upp för sig själv, han tror inte på sin egen förmåga i sociala kontexter. Oerhört beklagligt och tro mig, jag har försökt få honom på fötter och rekommenderade honom för över 20 år sedan att träffa en terapeut. I all välmening, för jag önskade att han skulle hitta hem, finna sin styrka och uppnå harmoni. Och börja älska sig själv, det kanske viktigaste av allt. Detta är dock inte området jag vill belysa utan ett sätt att förklara min inställning, även om jag inte aktivt kan göra något.

Någon gång började han jämföra sig med mig och blev plågsamt medveten om att jag stod för något han önskade – grunddefinitionen för avundsjuka. Jag minns middagar hos föräldrarna för många år sedan där gäster var inbjudna och jag konverserade  obekymrat vid bordet. Efteråt hade min bror svårt att hålla tillbaka sin ilska och han muttrade otrevligheter till mig. Således har han i åratal hyst agg till mig och försöker på olika vis finna fel hos mig och ibland hos personer som han anser kopplade till mig. Exempelvis uttryckte ha nästan lystet att en sjuksyster, mitt ex nästan 10 år tidigare, hade sagt något fel, enligt honom, på den avdelning där en anhörig vårdades. Det är vid sådana tillfällen han får mer energi i rösten och talar högt men en viss triumferande underton. Och det kan röra petitesser som t.ex. att jag tipsat honom om ett evenemang och blixtsnabbt kontrar han med att han redan vet och även här råder en sorts tävlan mot mig. Han blir nöjd och tydligt är han tillfreds. Jag har åtskilliga andra exempel men de påminner om de ovan och relationen blir ohållbar när han ständigt jämför, tävlar och hyser agg mot mig. I normalfallet är blick är oftast mörk då han ser på mig, han uppträder reserverat, mycket fåordig och om han säger något så det kort, surt och avvisande. Och detta beskriver tillståndet då han inte är akut avundsjuk.

Det finns en historia som kan sammanfatta min brors avundsjuka mot mig. Det utspelades för kanske 15 år sedan. Jag satt i väntrummet på en tandläkarklinik och väntade på min tur. I samma väntrum satt en medelålders kvinna och vi hade en konversation. Rent kallprat, om väder och vind eller liknande. När hon gått kommer min bror in i väntrummet. Han hade befunnit sig i ett intilliggande rum och hade hört vårt samtal. Min bror var riktigt förbannad, han tog en stol och satte sig framför mig och började ställa frågor om min livssituation. Konfronterande och aggressivt. Hans blick var mörk och för en gångs skull kunde han titta mig i ögonen och det var vreden som gav honom energi till det. Så denna ytterst triviala konversation där jag obekymrat kunde prata med en främling i ett väntrum fick honom att gå bananas. 

Då och vid andra tillfällen har jag funderat över hur han lyckas motivera sin utspel mot mig och gång efter annan upprepa det till synes utan att förstå. Åtminstone efter ilskan lagt sig borde väl förnuftet trätt fram och formulerat ett frö till eftertanke – ”hur kunde jag bli så ilsken över ett trivialt samtal?”

Vår umgänge på senare år har begränsats till släktmiddagar, ofta hos vår mamma vid högtider. Förr försökte jag få igång samtal med honom men hans kärva svar som närmast kan kategoriseras som direkt avvisande har gjort att jag resignerat. Till sist utbytte vi enbart nödvändiga ord. Men jag var medveten om hans problematik och dömde inte honom. Inte särskilt rolig att ha med honom att göra men jag visste att han inte haft kraft att ta tag i sig själv och att det trots allt fanns en kapacitet långt där inne, som tyvärr inte bröt igenom. Kan tillägga att han i regel inte samtalade med någon annan heller utan enbart muttrade något knappt hörbart om han blev tilltalad.

Jag minns honom för länge sedan, kanske i slutet av hans tonår. Han trivdes nog bra med den han var. I rätt sällskap hördes hans röst vida omkring, fyllig och glad. Där fanns inga tendenser till att göra sig liten utan han tog plats. Inte på ett störande vis utan balanserat, där fanns inget tvivel som begränsade honom. Någonstans därefter förlorade han sig själv och har inte lyckats finns det sanna jag han bär inombords. Om han gjorde det skulle han befrias och lyfta i kraft av sin egen glädje över den funna styrkan.

Trots hans avundsjuka har jag haft tålamod och har kunnat förlåta eftersom jag förstått hur han fungerat och det hann i regel inte urarta. Tills för ca 1 år sedan. Då eskalerade det hela och illvilligt försökte han vända andra människor emot mig gång vid upprepade tillfällen. Händelseutvecklingen började i samband med att min mamma råkade ut för en olyckshändelse och hamnade i vården. Hon var på akuten och jag fick av en händelse veta detta av en granne. Jag ringde upp min bror, berättade om olyckan och informerade honom att jag skulle besöka henne på akuten. Kan jag åka med, frågade han. Självklart, sa jag och hämtade upp honom i närheten av akuten. Väl där uppstod samtal med vårdpersonal när vi skulle in och det var inget jag tänkte på. Efteråt glodde min bror på mig med mörk blick, han sa knappt ett ord och han informerade inte mig att han talat med en läkare om vår mammas tillstånd. Jag var av praktiska skäl inte närvarande just då. Detta blev inledningen på en mycket tråkig historia.

Jag utelämnar smådetaljer men när min mamma var på ortopeden under en tid turades vi om att besöka henne. Vid ett tillfälle sa min bror att sjuksköterskan ville ha en lista på alla näringstillskott vår mamma fick. Jag är mycket hälsointresserad sedan många år och hade försett min mamma med de viktigaste näringstillskotten, som ett komplement till hennes begränsade födointag. Som bekant har äldre människor dålig aptit, de har svårt att ta upp näringsämnen och nästan undantagslöst har de för lite magsyra för spjälkning av maten. Utan relevant näring så kommer ohälsa. Så självklart skulle hon ha högkvalitativa tillskott för förhindra brister. Det var hon dock inte alltid så förtjust i eftersom hon avskyr mediciner och det är jag glad för och jag skulle aldrig förorda mediciner, om det inte var nödvändigt. Men problemet är ju att tillskotten ser ut som mediciner och därför kände hon stundtals motstånd, men var gång jag förklarade vad de innebar så var hon med på tåget. För att underlätta och hålla det nere till antalet så begränsade jag det till det mest fundamentala. Ibland hade vi meningsutbyten via mejl där hon uttryckte att hon inte ville ha dessa tillskott (som hon såg som mediciner) och jag fick vara ihärdig. Denna mejlkonversation fick min bror kännedom om när han vittjade hennes privat mejl när hon var på sjukhus och han använde det som ett argument för att ge sig på mig. Inte en tanke på att det gynnade hennes hälsa och normalt bryr han sig föga om vår mammas väl och ve. Viktigast var att finna argument mot mig.

Den missunnsamma avundsjukan, vilken ger en negativ inställning och kan få en att göra saker bakom ryggen på varandra.

Tillbaka till ortopeden. Jag trodde naturligtvis att sjuksköterskan ville ha en lista på tillskotten och ordnade en prydlig sådan. Men sjuksköterskorna på ortopeden var helt frågande till att någon skulle velat ha denna lista, tyckte det var helt vanliga tillskott och inget att orda om. Detta var alltså ett nytt sätt för min bror att försöka komma åt mig – ingen hade frågat om tillskotten.

För någon vecka sedan hittade jag min mamma på golvet och hon kunde inte resa sig. Hon är mycket vital för sin ålder och normalt sett hade det inte varit ett problem. Ambulans tillkallades men man fann inget fel. I samband med detta gav jag henne vatten med elektrolyter. En stund senare hade hon återfått krafterna. Elektrolyter behövs för kroppens signalsystem och muskelkontroll. Jag fortsatte ge henne detta och den smärta hon känt i benen senaste tiden försvann. Så visst kan tillskott vara värdefulla med omgående effekt men oftast är det långsiktigt. Dessutom tycks hon vara mindre trött och besvär med benen har upphört.

Åter till vården av vår mamma för ett år sedan. Vi försökte turas om att besöka vår mamma men vid ett tillfälle hade min bror missförstått min information så vi träffades. Det urartade direkt. Han menade på att jag tvingat vår mamma att äta tillskott och det gjorde han en grej av. Det är naturligtvis inte sant. Min mamma brukar säga att hon är uppvuxen med vitaminer som hennes mamma gav henne och min pappa, som i yrket forskade om näring, åt själv vissa tillskott under delar av livet. Men hennes motstånd mot medicin försvårade tillskotten och jag fick som sagt vara påstridig och förklara.

Min bror hade pratat om näringslösning som komplement till min mamma med min andra bror. Det var inget konstigt för honom, trots det är tillskott. Han har som sagt ingen kunskap om hälsa och ingen kännedom att dessa lösningar är ett kommersiellt jippo. Kemiskt skit med syntetiska preparat som kroppen har svårt att ta upp. Dyrt och verkningslöst. Något år innan hade han skickat mejl till min mamma och bror att jag hade fått om bakfoten att hon skulle behöva tillskott. Från Livsmedelsverkets hemsida han hade kopierat text som löd i stil med ”Om man äter en varierad kost i tillräcklig mängd så finns inget behov av näringstillskott”. Men det var ju just därför mamma behövde tillskott – hon åt och äter alldeles för lite för att få i sig tillräckligt med näring. För det andra så har i stort sett alla människor svårt att få behövlig näring via kosten eftersom modern mat har lågt näringsinnehåll. I stort sett alla behöver äta tillskott i varierad omfattning, men i synnerhet äldre som äter lite och har svårt att ta upp näring av olika skäl. 

Min bror har också kopierat text från Google där det stått att näringstillskott är onödiga. Suck! Internet är fullt med dylik information som sponsrats av Big Pharma och Big Food. De vill inte ha konkurrens och det som hotar deras intäkter skall svärtas. Alla som har ett visst mått av näringskunskap är bekant med detta och väljer seriösa källor för information och det är inte korrupta myndigheter i alla fall. I detta fallet sponsras de av näringslivet ned på tjänstemannanivå. Kosttillskott är en stor bransch och det finns bra och dålig kvalitet på produkterna. Man ska ha kunskap om näring och inte tro att ju mer, desto bättre. Dessutom alltid försöka välja naturliga tillskott som har bäst biotillgänglighet. För den intresserade finns det mängder med forskning som visar på stora fördelar med näringstillskott i olika sammanhang. Således evidensbaserade studier till gagn för hälsan i olika sammanhang.

Några år innan händelserna ovan drabbades min mamma av en svår lunginflammation som resulterade i veckors sjukdom och till sist sjukhusvistelse. Äldre personer har svagt immunförsvar och D-vitamin är ett av de bästa sätten att stärka det. Det visade sig att hon inte ätit D-vitamin på flera veckor och självklart reagerade jag och insåg att hon behövde påminnas för att om möjligt förhindra upprepning. Det är ett av skälen till att jag varit ihärdig.

I detta läge var jag rejält trött på min bror, jag visste hur han försökt sätta åt mig på ortopeden och nu var han igång igen. Det fanns andra omständigheter kring hela situationen som orsakat spänningar som jag inte ska trötta er med. Hela situationen fick mig att kraftfullt reagera med stor energi gav jag honom svar på tal. Arg var jag, men fullt kontrollerat. Normalt är jag en lugn person men trampar man på mig så reagerar jag. Min bror skulle kalla det dålig humör eller att jag blir lätt arg.

Att avundsjuka uppstår lätt beror på att vi ständigt jämför oss med varandra, vilket i sin tur grundar sig i vårt behov av att hitta vår plats i världen, att få en måttstock på oss själva.

När jag vid ett tillfälle skulle hämta ut en smärtstillande medicin till min mamma på apoteket varnade personalen för att den i kombination med de sömntabletterna hon normalt tog kunde ge upphov till stor trötthet och risk för balanssvårigheter. Detta upplyste jag min bror om vid tillfället jag beskrev ovan. Här yttrat sig den andra delen av hans avundsjuka – han har svårt för att jag kan mycket om hälsa och han jobbar inom sjukvården. Han är skicklig i sitt yrke men enbart i det praktiska och det är ett nischat område. Han kan ingenting i stort sett om det som är hälsa, nämligen kost och motion. Hela hans livsstil som exkluderar näringsrik föda och motion talar sitt tydliga språk. 

Hur som helst ville jag ha ett samtal med min mammas läkare om de lugnande tabletterna i kombination med sömnpillren. Jag ringde VC och fick bokat ett hembesök. Det blev inte av för när man ringde från VC när jag befann mig på jobbet och samtalet gick inte fram av tekniska skäl. Då ringde man min bror och bokade ett nytt hembesök med honom. Detta informerade han mig inte om. Under tiden försökte jag nå läkaren men hade begränsat med tid att ringa.

Det där andra hembesöket blev av och den dagen hade min bror tagit ledigt från arbetet för att medverka. Detta fick jag reda på av min andra bror. Den avundsjuke brodern hade varit noga med att tillse att den yngre inte skulle närvara så han ostört skulle kunna baktala mig och mina rekommendationer. Här skulle vända tillskotten mot mig! Efteråt kunde jag och min mamma läsa i den journalanteckning som läkaren upprättat, att tillskotten varit på tapeten. Huvudsyftet för min bror var att vända läkaren emot detta och mig.

I mitt yrkesliv arbetar jag med människor och en kollega är psykolog som jag ofta delar tankar med. Vi har långa, mycket intressanta samtal om problematik i jobbet men också människan i allmänhet. Vid ett tillfälle beskrev jag min avundsjuke brors beteende så objektivt jag kunde. Kollegan misstänkte att det fanns en patologi hos min bror eftersom han har så svårt att se sina egna känslor och har en ovilja att ta itu med dem. För att upphöra med ett beteende måste man vara mycket trygg i sig själv och medveten och detta är egenskaper som min bror inte besitter. Kollegan menade att det inte går att bygga en relation med en sådan individ utan det är bättre att dra sig undan. Ja, det hade jag redan beslutat eftersom hans avundsjuka hade antagit sådana proportioner att det fullständigt förgiftat vår relation. Tro mig, det finns inte en möjlighet att nå fram till honom. Jag skulle förlåta honom om han ångrade sig men han skulle aldrig erkänna.

Insikten är viktig för att inte känslorna ska få styra. Försök komma fram till vad det är som triggar avundsjukan.

För att kunna vända avundsjukan till motivation bör vi först och främst erkänna den för oss själva 

Han brukar blåljuga och modifiera verkligheten för att det ska passa hans agenda. Uppenbara lögner försvarar han ilsket och blir djupt förnärmad när man pekar på hur det egentligen ligger till. Förmodligen ett beteende han utvecklat för att slippa känna smärta och sina tillkortakommanden. En tung skäppa med kritik men faktum är att jag verkligen önskar honom all lycka till och jag är den förste som skulle gratulera honom om han återfick egenkärlek och harmoni, som han nog inte haft sedan den egentliga barndomen.

Det som kunde vända denna tragiska historia är enbart en förändring hos min bror. Antingen mognar han och blommar upp i den potential jag tror finns inom honom eller så accepterar han att jag är den jag är och slutar jämföra sig med mig. Till honom säger jag: ”Du har allt det du behöver inom dig. Våga växa, finn din styrka och mogna så kommer du upphöra att jämföra dig med mig”.

Har du problem med avundsjuka?

Vanliga tecken:

• Du är inte glad å andras vägnar när de lyckas med något.
• En annan persons framgång får dig att känna dig misslyckad.
• Du känner ett behov av att prata ner någon annans framgång.
• Du dömer andra negativt.
• Du blir glad när andra misslyckas.

Medvetenhet innebär existentiell och psykologisk framgång

Att identifiera sig med sina tankar och åsikter skapar ett intellektuellt jag - egot. Egot är ett falskt jag som bygger sin existens på separation och psykologisk tid. Tankarna pendlar mellan det förflutna och framtiden eftersom i nuet kan inte egot existera, detta ger upphov till psykologisk tid. Egot skapar en barriär som förhindrar människan att komma i kontakt med källan till allt som existerar - en separation blir resultatet. Egot försöker alltid hitta fiender att skapa negativitet ikring. Ju starkare den blir desto mer objektifierade blir föremålet för de negativa tongångarna. Ett klassiskt exempel är nazismens judeutrotning men samma sak ser vi t.ex. i vår tid när extremister dödar andra i tankeillusionen "vi och dom". Vanligt folk inser inte att de kan vara i samma destruktiva strömningar när de finner skäl till att söka negativitet i andra. I vardagen blir vi ibland irriterade på varandra, i detta negativa tillstånd är vi omedvetna och handlar därefter och kan skada varandra psykologiskt eller psykiskt. Allt detta är en gradskillnad av samma sak. Orsakerna går alltid att finna och motiven blir starka i egots värld eftersom det stärker den falska identiteten. Och man får mer av det man fokuserar tankarna på och det vi sänder ut kommer alltid tillbaka. Livet är intelligent och vi formas alltid på basis av de vi är i tanke och handling. Ditt liv är perfekt i alla stunder.
 

Detta falska jag är ihärdigt och listigt och har otaliga vägar att hålla dig kvar i sitt grepp. Det tolererar inte stillhet och söker hela tiden skäl till tankeverksamhet. Det går inte att stoppa tankarna mer än tillfälligt för vanliga människor eftersom de är slavar under intellektet - Försöka stoppa tankarna i fem sekunder. Svårigheten ligger i identifieringen med intellektet som är stark och därmed dominerar egot närmast fullständigt.

Människor försöker undkomma egots dominans via alkohol, andra droger, sexmissbruk men det är bara en annan version av omedvetenhet. Inget av detta leder till flykt mer än tillfälligt och det kommer alltid bakslag. Skapa den grundläggande medvetenheten genom att observera tankarna - vad tänker jag i denna stund? I samma stund som du ställer frågan växlar ditt fokus från intellektet till den större medvetenhet som finns där bortom. För ett ögonblick var du helt medveten. I nästa stund kanske du åter är förlorad i tankeströmmen och än en gång vandrar som i en dröm. De flesta har ingen aning om skillnaden och vandrar genom hela livet från ena tanken till den andra - detta leder till omedvetenhet. För en omedveten människa ter sig dessa rader som ointressanta, konstiga och kanske väcker de negativa känslor. Innehåller är nämligen ett hot mot egot och egot sätter etiketter på innehåller för att kunna avfärda det.

En människa utan ego lever i frid, harmoni och enhetskänsla med allt och alla. Detta är grunden till alla religioner och andliga läror. En människa utan ego benämns t.ex. Upplyst. Få människor har nått det tillståndet men ändå är upplysning det mest naturliga för en människa.
Vore mänskligheten utan egon skulle världen vara ett paradis - mänskligheten skulle se sig själv i allt annat och en total kärlek skulle genomsyra alla handlingar. Tills dess kommer vi möta de prövningar som krävs för att transformera våra medvetandetillstånd. Det är oundvikligt eftersom vår existens syftar till utveckling och förändring. I den evolution människan befinner sig i är ett mål befrielse från egot. Stora religioner som t.ex. den ursprungliga kristendom och buddhismen hade/har detta som kärna.

För att bygga något nytt måste det gamla upphöra existera. I den mänskliga naturen präglad av egot innebär förändring rädsla, rädsla för det okända. Egot vill ha kontroll och utan kontroll blossar rädslan upp. I vardagen kan vi uppleva det som ilska när vi tappar kontrollen i en situation.

En benägenhet att förändras kommer ur lidandet eftersom det är först då vi är beredda att öppna oss, överge och skapa något nytt.

Den bästa vägen att möta det livet bjuder på är i acceptans. En acceptans försvagar egot eftersom motståndet upphör. Motstånd innebär ju mycket tankar " så här ska det inte vara". I ett accepterande tillstånd får du kontakt med den djupare medvetenhet som är du och ur detta spirar de bästa besluten och handlingarna. Acceptans är inte overksamhet utan förhållningssättet till det som sker. Motsatsen är motstånd som tar energi och skapar omedvetenhet. Egot älskar omedvetenhet eftersom det är samma sak som identifiering med intellektet, dvs. egot. Vill du gör det bästa av din tillvaro så möter du dagen med acceptans. Det ligger nära till hands att tro på livet för tror du på livet vågar du acceptera och därmed finns inte grunden till motstånd = lidandet upphör.

Allt lidande har till syfte att skapa medvetenhet. Du själv skapar din livssituation utifrån den medvetandenivå du befinner dig på. Du kan aldrig möta en utmaning som inte gagnar dig i slutänden. I hettan smides järnet och det är kärnan i hela din tillvaro.

Ökenvandringen är över liksom dess efterdyningar

Min ökenvandring är över och även dess efterverkningar, efterdyningar eller vad det du bäst kan benämnas. Så har det varit ett bra tag. Livet går vidare, definitivt inte fritt från utmaningar men den allt omfattande pressen som präglat hela min tillvaro är borta.

När jag en gång beslöt mig för att skapa en blogg så var huvudsyftet att beskriva min existentiella resa, den utveckling som pågått under flera år. Enbart huvuddragen, mina tolkningar, mina slutsatser som ibland jämförts, som jag ifrågasatt och vänt ut och in på många gånger. Ett område jag då och då återkommit till i bloggen är min ökenvandring eftersom det har så att säga varit så mitt liv genomlevts och jag har skrivit ett par längre inlägg om detta. Det är en benämning på en andlig transformation då livet antar mycket torftiga former samtidigt som utmaningar och omfattande prövningar avlöser varandra och hur det ter sig är individuellt. Utmaningarna manar oss i det tysta att stanna upp, förändras, utvecklas, tänka på ett nytt sätt, få erfarenheter, bli mer sanna bortom intellektet osv, osv. En ökenvandring är en längre period då individen prövas, tvingas till förändring, utvecklas långt bortom vad en "normal" tillvaro erbjuder. Det är tufft men det blir inte värre än man kan hantera det, även om det inte känns så ibland. Men det finns också tillfällen då den andliga utvecklingen tar tydliga språng, plötsliga insikter fyller en med en glädje som inte liknar det som vi är vana vid. Jag brukar kalla det själslig glädje, omständigheterna tvingade intellektet träda åt sidan och erfarenheterna födde visdom, dvs. en kunskap som inte är teoretisk utan är helt enkelt en produkt av det som framträdde i livssituationen. Men oftast är en andlig utveckling ett upprepande, svår press och lidande, men det är lidandet som får oss att överge intellektet och intellektet kan enbart förstå det som sinnena förmedlar. Intellektet är både ett hinder och en tillgång, men alltid ett hinder så länge vi tror oss vara de tankar det ger upphov till.

Som jag skrivit tidigare antog jag att min ökenvandring var över någonstans under andra halvåret av 2014. Min livssituations prövningar eskalerade och flera års smärta verkade koncentreras vid ett tillfälle som medförde en ögonblicklig medvetandehöjning då jag avidentifierade mig från den del av den intellektuella identiteten som jag väljer att benämna "smärtkroppen" men det förekommer annan terminologi. Detta var definitivt ett mål utöver så mycket annat som omformat mig. Det finns ett särskilt inlägg om den episoden Smärtkroppen - egots känslomässiga följeslagare .

Men tillvaron fortsatte att vara prövande, dock lindrigare och allt som ofta kom jag till insikten att jag själv kunde styra över prövningarna utifrån mina tolkningar av situationerna, ungefär som jag provades hur applicerbart mitt existentiella förhållningsätt egentligen var. Återkoppling till tro på livet, acceptans, inte göra motstånd - hörnstenar i hur vi uppfattar våra liv och om vi skapar lidande eller inte. Intressant hur medveten närvaro i nuet kan transformera tillvaron, lätta upp och skapa effektivitet som inte infinner sig i det traditionella tillståndet när man går från tanke till tanke, vandrar mellan dåtid och framtid utan att egentligen vara här och nu mer än korta ögonblick, det vill säga de stunder då man verkligen lever i uppmärksamhet med möjlighet till kontakt med ens sanna jag bortom intellektuella självbilder som är falska. Nå, nu skulle detta inlägg var ett punktsättande så jag nystar inte vidare just nu.

Det här är ingen sammanfattning av min ökenvandring utan en markering för ett avslut för någon sorts kronologisk linje i bloggen. Ju närmare slutet på vandringen med dess efterdyningar jag nådde, desto lindrigare blev prövningarna och tillvaron. Men ändå hade den långa, torftiga tiden tagit ut sin rätt och jag var helt slut, ungefär som om när man kravlar sig fram i den torra öknen, det har börjat bli mer uthärdligt men bristen på vatten gör att man knappt orkar den sista biten. Om jag fortsätter i den liknelsen så visste jag att det hela skulle snart vara över men inte hur. Ett, tu, tre så föll alla bitarna på plats och den världsliga prövningen var över på några få dagar. Allt gick oerhört smidigt. "Jag fick vatten" och därefter en återhämtning som påbörjades. Inte jublade jag, inte tyckte jag livet var underbart plötsligt eftersom jag dels var mycket sliten men också för att jag känt på mig vad som skulle hända och hade tagit ut en del i förskott. Slutet fanns inte i en punkt, en enskild händelse utan snarare var det en process där det blev allt lättare att bara vara - en upplösning, frigörelse och nya pusselbitar framträdde som sen blir en grund till en helt ny tillvaro. Men framför allt betraktar jag livet med dess innehåll ur ett helt annat perspektiv, en vy som jag inte ens visste existerade. Den vyn innebär så mycket mer än tre dimensioner och det är upp till var och en att uppleva.

 

Skapa ditt liv - tro på livet och dig själv

 

Ofta återkommer jag till vikten av att tro på livet och sig själv. Det är en väg till att frigöra sig från intellektets makt och att skapa en äkta identitet och knyta an till livet, dvs. det som händer oss och medmänniskor. En tro på livet har sitt ursprung i medvetandet bortom intellektet. Det är inget som intellektet uppnår. Intellektet är begränsat till sinnesvärlden och tolkningsmodellen är fyrkantig och kan inte omfatta ett existentiellt närmande till livet. Intellektet skapar en falsk identitet (egot) på grundval av tankeprocesser och tolkas skeendet utifrån denna blir världen hotfull och negativ. Många känner nog inte igen den beskrivningen men faktum är att mycket av det vi gör, tänker och skapar runt om oss är en del av en grundläggande rädsla som uttrycker sig på olika vis - att inte bli accepterad, rädsla för att misslyckas, rädsla för våra svagheter, att inte duga, oro inför morgondagen, ilska mot händelser och andra personer, ältande över det förgångna, osv, osv.

 

Att hysa tillit till livet är svårt. Det är en andlig utveckling och det är livet som leder oss framåt. Således blir vi utmanade att - eller kanske bättre uttryckt - prövade att frigöra oss ur intellektets grepp. Det sker alltid via tuffa situationer som får oss att stanna upp, chocka oss så vi förlorar fotfästet och tvingas att använda något annat än sinnesintryck och intellektuellt bearbetande av det vi möter. Det är så medvetenhet uppstår och desto hårdare vi prövas desto mer växer vi. Egot bryts upp och en högre medvetenhet får tillträde. Ungefär som molnen skingras på himlen och solen kan bryta genom. En utveckling äger rum.

Medvetenhet om vad man tänker, en distans till tankarnas innehåll, medvetenhet om att det finns ett ego är förutsättningar för existentiell utveckling, liksom kunskapen om det sanna jaget. Egots existens bygger på tankar om åtskillnad som skapar klyftor mellan oss och omvärlden. Det innebär också en avskildhet från det som är Gud. Det berör jag inte eftersom det blir laddat med religiösa föreställningar och olika värderingar om det som är Gud. Syftet med inlägget är att belysa psykologiska aspekter ur ett mer vardagligt-existentiellt perspektiv.

Nåväl, egot anser att vi är åtskilda och medmänniskor värderas och bedöms utifrån yttre egenskaper såsom utseende, språk, åsikter osv. Egot vill oavbrutet jämföra, döma och därmed skapa distans till omvärlden. Det är så egot skyddar sin existens. 

Var ärlig mot dig själv, döm inte dig för att du uppvisar egenskaper som underhåller ett ego utan förlita dig på att du kan skapa medvetenhet som försvagar egots influens. Fördömer du dig själv så är det en negativ yttring som enbart stärker egot. Acceptera, dvs. skapa inte negativa känslor, så agerar du mer kraftfullt och insiktsfullt. Tro på dig själv och livet. Du utmanas till att bli mer medveten och tillitsfull till den visdom som genomsyrar ditt liv. Detta skapar sinnesfrid. Prova - tro på dig själv, tro på att det finns något gott i det du möter så minskar oron - egots influens avtar.

Att tro innebär inte att livet bli bekymmersfritt eftersom livet är till sin karaktär utmanade. Allt har en fram- och baksida, mörker måste finnas för att förstå ljuset. Tappar du tron överlämnar du kommandot till egot och då uppstår negativa tankemönster. När rädsla styr härskar negativiteten och livet blir destruktivt, dina handlingar skapar mer negativt. Acceptera livet, när du möter en utmaning överlämnar du dig till livet och i kraften av din tillit så blir dina handlingar därefter.

 

Smärtkroppen - egots känslomässiga följeslagare

Känslor är tankarnas yttring i kroppen, dvs. kroppens reaktion på tankarna. Kroppen reagerar på tankarna och därmed påverkar alltså sinnet den fysiska delen av dig. Kroppen kan inte avgöra skillnaden mellan en reell situation och en tanke - allt blir en verklighet för kroppen. Om du oroar dig för något i framtiden svarar kroppen på detta med ökad hjärtfrekvens, musklerna stelnar, hormoner strömmar genom kroppen och det skapas energi. Då den tänkta faran enbart är ett fantasifoster får energin inget utlopp. Denna energi ingår då i en sorts kretslopp där en del går i retur till sinnet medan resten ansamlas i kroppen som en negativ energi som blir ett gift för kroppen och ger upphov till blockeringar. Alla negativa känslor som inte observerats för vad de är och fullt ut identifierats när de uppkommer lever kvar i oss. I medvetenhet kan du observera t.ex. din oro, förstå den, du ältar inte och därmed förlorar den sitt grepp om dig.

En negativ känsla är något som inte är bra för kroppen och det kan vara oro, ilska, avundsjuka, hat, bitterhet, svartsjuka, dåligt humör och dessa känslor stör kroppens jämvikt, hämmar energiflödet genom kroppen och påverkar därmed en rad områden och funktioner såsom hjärtat, immunförsvar, hormonproduktion och kan ge upphov till smärta, stelhet eller annat var som helst i kroppen. Det är t.ex. sedan länge sedan verifierat att depression kan leda till sjukdom. Allt hänger samman, sinnet med kroppen.

Negativa känslor som inte uppmärksammats för det de är när de uppkommer lever alltså vidare. Detta skapar ett energifält, som finns i alla, och Eckhart Tolle benämner detta smärtkroppen. Detta är en väsentlig del i det Eckhart Tolle försöker få oss medvetna om i sina läror och i en av hans bokklassiker En ny jord ägnar han 2 av 10 kapitel åt smärtkroppen och han återkommer ständigt till detta i andra böcker och när han föreläser. Det finns andra benämningar på smärtkroppen i andra läror och företeelsen förekommer inom psykologiska inriktningar även om jag där inte stött på den djupgående och klarsynta bakgrund som Tolle presenterar och inte heller lyfts den delen av medvetandet fram som en explicit del. Inom terapi lär man klienterna att ta avstånd från svåra känslor genom avidentifiering i övningar och samtal. Det är också en väg att skapa medvetenhet men av förklarliga skäl finns inte den existentiella helheten där.

Smärtkroppen blir en del av egot, den ytliga identiteten
Denna smärtkropp blir en väsentlig del av egot (en jag-uppfattning som uppstår då vi tror vi är intellektet, dvs. tankar, åsikter etc. Intellektet skapar en identitet utifrån en mental bild om hur du är, vad du är och använder åsikter, prylar, uppförande, tankesätt mm. för att stärka den) så länge som vi identifierar oss med den. Egot och smärtkoppen är nära besläktade med varandra och hämtar kraft från varandra. Precis som tankar blir en del av den illusoriska identiteten (egot) blir känslorna en del av oss när vi identifierar oss med dom. Smärtkroppen är således egots emotionella manifestation, den känslomässiga delen till skillnad mot den mentala. Den finns inom oss och söker olycka, otrevliga upplevelser, mer negativitet eftersom den lever på sådant. Negativa tankar ger näring till smärtkroppen. Kanske underlättar förståelsen och den fortsatta läsningen om du tänker dig smärtkroppen som en parasit inom dig, en organism som lever på dig, tar din energi eftersom du inte är medveten om den. Den gör sig därmed till dig.

När smärtkroppen väl är aktiverad och tar över kommer du att vilja ha mera smärta. Du vill åstadkomma smärta eller också vill du känna smärta, eller både och. Du är naturligtvis inte medveten om den här dynamiken och protesterar säkert kraftigt mot påstående att du vill ge upphov till smärta eller söker det. Det är därför viktigt att människor är medvetna om att det periodvis uppstår ett behov av negativitet pga. den inneboende smärtkroppen ( kan vara dåligt humör, känslighet, oförklarlig retsamhet, aggressivitet, självömkan mm.). Men om man är observant så kommer man upptäcka att ens tankar och beteende håller smärtan vid liv för en själv och andra. Hur tänkte du senast du var arg, var i gräl eller för dig själv tänkte på en situation eller någon som förargade dig? Tankegångarna är som att kasta bensin på en eld och det slår tillbaka med mer negativa tankar som blir bränsle. Detta är smärtkroppens tillvägagångssätt.

Smärtkroppen aktiveras
Vad som helst kan få liv i smärtkroppen, i synnerhet om situationen ifråga påminner om ett gammalt smärtmönster. En liten kommentar, en tanke från någon som står dig nära kan aktivera den. Ett minne om en obehaglig händelse där någon kanske sa något sårande lagras, blir en del av din identitet och smärtkroppen blir stark av detta och vill det ska upprepas - du styrs dit undermedvetet via beteenden och smärtkroppen läser av andra energier och finner passande medaktörer. En del (smärtkroppar) orsakar  fysisk våldsamhet men desto fler ger upphov till känslomässigt våld och andra går till angrepp mot sin "värd". Den uppfattning i form av tankar om ditt liv blir då påtagligt negativa och självdestruktiva. Detta skapar sjukdomstillstånd och olyckor. Faktum är att vissa bilolyckor har bakgrund i personers uppgående i den negativitet som smärtkroppen skapar. Det kan även gå så långt som till självmord.

Att släppa taget
Vi människor har en förmåga att inte vilja släppa taget om det förflutna och det lever inom oss som minnen. Minnen i sig är inte problemet eftersom det är en del av erfarenheter och där finns lärdom. Nej, problemet uppstår när tankar på det förgångna tar över helt och blir en belastning och minnena blir en del av självbilden. Personligheten som bygger på det förgångna skapar murar och blir som ett fängelse. Minnena innehåller en laddad upplevelse av vem du är och historiken avgör vem du är. Detta begränsade jag är en illusion som skuggar din äkta identitet bortom tankar och föreställningar. Den historia som blir grundval för en falsk identitet består alltså inte enbart av mentala grundtankar utan också av emotionella minnen. Dessa gamla känslor lever ett eget liv som ständigt aktiveras - gammalt missnöje, ånger, ilska, skuld, förbittring, självömkan och det känslomässiga tänkandet blir till ett jag. Att vidmakthålla gamla känslor blir en väg till att stärka identiteten undermedvetet. All denna gamla smärta blir en del av individens energifält och det är den som är smärtkroppen och det är en pågående undermedveten process. Om vi inte är medvetna om den, observerar våra känslor, så fylls det hela tiden på ny energi. Ett sätt att skapa medvetenhet är att sluta älta det förflutna, släpp tankar på det tråkiga förgångna oavsett om det hände för en stund sedan eller för 40 år sedan.

Starkt negativa känslor kräver styrka och medvetenhet för att kunna hantera. De känslor vi inte tar hand om, observerar dom för det de är och möter fullt ut blir en rest som lever vidare i oss. Känslorna finns kvar i oss på omedveten nivå och tar sig till uttryck indirekt såsom t.ex. vredesutbrott, oro, särskilda handlings- och tankemönster, men även fysisk sjukdom. Känslorna härrör från barndomen, ungdomen och det vuxna livet. En stor del kommer från barn- och ungdom då en större känslighet påverkar i större utsträckning.

Smärtkroppen vill leva
Denna smärtkropp har ett primitivt medvetande som bygger på överlevnad och att vidmakthålla sin existens, det finns en enkel typ av intelligens. Den lever vidare genom att fylla på med mer energi som motsvarar dess egen frekvens dvs. smärta i någon form. Märk väl att den inte alltid behöver vara aktiv utan den kan "vakna" efter en period då den inte märks överhuvudtaget. Hos vissa är den aktiva ofta, hos andra mer sällan. Och en del har starka smärtkroppar medan andra har svagare. Det är svårare att notera det hos sig själv än hos andra. Det krävs medvetenhet för att kunna uppmärksamma fenomenet. Är du uppslukad av tankar och känslor utan reflektion bortom detta inferno så är du omedveten och eländet lever vidare.

Det finns människor som bär på ett mörkt moln av obearbetade känslor och helt plötsligt kan en obetydlig händelse, några ord väcka smärtkroppen till liv. Vad som initierar detta beror på smärtkroppens uppbyggnad och innehåll. Det kan vara något som påminner om en gammal händelse och vips så är ett gammalt minne aktiverat och den negativa energin tar sig i uttryck på något vis. Även tankar i enskildhet kan räcka. Tankar är energi och smärtkroppen använder dessa som bränsle. Smärtkroppen vill dock ha tankar som rör olycka eftersom det är negativt. Man ska komma ihåg att smärtkroppen är en del av egot så länge vi identifierar oss med de negativa känslorna. Egot består av ett negativt energifält och således fungerar endast negativa tankar som föda. Prova själv! Vilka tankar är det som får dig att vakna till på natten och kan hålla dig vaken i timmar? Nästan uteslutande starkt negativa tankar såsom oro eller vrede.

De flesta kan känna skillnad på kraften i en positiv och en negativ tanke. Båda innebär energi men de har olika frekvens. Om du befinner dig i ett negativt känslotillstånd, pröva då att mata dig själv med bejakande, positiva tankegångar och ganska snart löses det negativa känsloläget upp. Men det kräver närvaro, dvs. en icke-upptagenhet av tankarnas innehåll.

När känslorna påverkar tankarna
Vanligtvis uppkommer känslor ur tankar. När det rör smärtkroppen gäller det omvända - känslor från smärtkroppen influerar tankarna och tankarna blir negativa. Innehållet i tankarna präglas av ilska, ledsamhet, oro, arga berättelser om en själv, ens liv, andra personer, framtid eller det förflutna eller fantasier. Du identifierar dig med innehållet och allt det sinnet säger, och tror på innehållet. Smärtkroppen har alltså tagit över och lever via dig och i din omedvetenhet har du ingen aning om detta. Du vet inte annat eftersom du inte har haft något att jämföra med. Smärtkroppen vill ha mer smärta och olycka, den liksom vältrar sig i eländet och det sker på en lägre medvetandenivå. De inre tankegångarna styrs av smärtkroppen som hämtar kraft från eländet och det sker ett utbyte som i ett kretslopp. Lidandet kan anta enorma dimensioner och det är en cyklisk, undermedveten process som lyfts upp till dagsmedvetandet, men vi uppfattar inte källan - smärtkroppen.

Smärtkroppen är som sagt som en parasit inom oss och är vi omedvetna blir den en olyckans följeslagare genom livet. Den präglar våra relationer, sätt att vara och tvingar oss att återuppleva det gamla händelserna som en gång gav upphov till den negativa känslan. Vi skapar tankemönster utifrån smärtkroppen som skapar våra liv och därmed upprepas det förflutna och det är en del av karma.

Ett berömt experiment
Ett exempel som jag ibland lyfter fram är ett psykologiskt försök som genomförts världen över i olika sammanhang. I försöket låter man ett hundratal människor mingla i en lokal. Bland dessa försökspersoner finns en kvinna som utsatts för misshandel av män i flertalet relationer och en man som misshandlat kvinnor som han levt tillsammans med. Inom mindre än 30 minuter har de i regel funnit varandra i mängden av människor och givetvis har inget samtal förts kring deras respektive bakgrund. Hennes smärtkropp var präglad av den negativa upplevelsen, den energi som uppstod vid misshandeln och den ville ha mer utav detta eftersom detta var dess näring. Hennes smärtkropp styrde således henne undermedvetet till en annan smärtkropp med passande energi, som den kände igen - en misshandlares smärtkropp. Det är bra exempel på hur våra smärtkroppar styr oss undermedvetet och hur andra individers energi läses av, i detta fallet av respektive smärtkropp som söker mer olycka och negativa upplevelser via andra. Talesättet Lika dras till lika är passande.

På motsvarande vis följer våra smärtkroppar alla möjliga känslomässiga mönster som uppkommit tidigare under livet och lagrade, negativa känslor kan återupplevas gång på gång. Det är som en vibrerande energi som söker av omgivningen, spelar upp gamla känslor som gör att vi uppträder och handlar enligt de mönster som finns inprogrammerade i smärtkroppen. Över 95% av vårt handlande är undermedvetet och en del kommer från inlagrade smärtsamma minnen.

Smärtan medverkar till att skapa våra livssituationer
Människor som är omedvetna om den smärta de bär på och sina reaktioner projicerar sin smärta i situationer och händelser runt i kring dom. I denna djupa omedvetenhet kan de inte heller se skillnad på en händelse och sin egen reaktion. De tror att smärtan finns i det som händer i det yttre när den egentligen kommer inifrån dom själva. När man är helt fångad i tankarna och de känslor som åtföljer är det inte möjligt att i medvetenhet kliva åt sidan eftersom man inte vet om att det finns något utanför det som upplevs. Man blir fångad i en egen filmskapelse, en slags dröm som blir ett personligt helvete. Och det är denna omedvetenhet som skapar det enda helvete som existerar. Den ursprungliga betydelsen av frälsningen  i kristendom var just befrielse från omedvetenhet för att förlösa människan från detta helvete. Jag tror den moderna människan lättare kan ta till sig den tanken. De kan känna igen det i sina egna liv och dessutom är det betydligt mer tilltalande att "frälsningen" ligger inte utanför dom utan att de själva har makten att göra sig fria från lidandet. Du blir inte en bättre människa av ritualer, tro på dogmer och trossatser utan enbart utifrån dina tankar och handlingar, vars sammansättning avgörs av den medvetandenivå du befinner dig på i den stund de skapas.

Den omedvetna människa ser inget alternativ i det som upplevs som verklighet och i vantolkningen uppstår lidande. Människor tror också att kraften i den negativa energin betyder att de har rätt eftersom den är så stark. Om det inte finns medvetenhet, reflektion och självkritik återupprepas det om och om igen. Det är så här vi är medskapare till allt det vi upplever och lidandet blir kraften i det som i sin tur skapar medvetenhet. Detta är en del av karma, det vi sår får vi skörda, upprepar jag på nytt. Karma är alltså ett tankemönster och det ger upphov till energi.

I medvetenhet förlorar smärtkroppen greppet om oss
Eckhart Tolle skriver och pratar om smärtkroppen, hur man via medvetenhet identifierar dess yttringar, lär känna den och på så vis successivt minska dess influens för att kanske en dag bli befriad, dvs. upphöra identifiera sig med den. Man måste om och om igen bli medveten när den blossar upp för att på så vis bromsa energin. Det går inte att avgöra hur lång tid det tar att bli befriad från smärtkroppen då det handlar om medvetenhet, anser han vidare. Det har nämnts år, kanske flera livstider och det avgörande är graden av medvetenhet. Eckhart själv var med om en transformering där han efter flera års lidande befriades från egot och därmed upphörde att identifiera sig med intellektet och uppnådde då ett s.k. upplyst tillstånd. (läs mer: Eckhart Tolle,en kort presentation). Oerhört ovanligt. Buddha och Jesus uppnådde detta medvetandetillstånd. Eckhart nådde en befrielse i sitt lidande, i ett ögonblick hände något när han insåg att han inte kunde vara två jag. Vilka två jag? Eller ett jag och ett själv. Ett som observerar och det observerade. Det observerade, egot, upphörde då att finnas till i hans medvetande. Det kunde inte överleva i den stora medvetenhet han uppnådde. Samtidigt upplöstes identifikationen med det han benämner smärtkroppen. En sällsynt lyckosam dag för honom uppenbarligen :-). Han lever sedan dess i ett högt medvetandetillstånd, naturlig glädje, stor frid, harmoni och i ett känsla av att vara ett med allt och delar med sig att den klarhet och visdom han företräder. Han ser världen för vad den är utan egots influens, egot som fördunklar sinnena med tvångsmässigt vanföreställning om separation, en grundkänsla av fruktan. Eckhart ser bokstavligen en annan värld. Detta tillstånd finns inom oss alla men vi kan inte uppleva det eftersom vi ser världen med egots ögon, dvs. identifikation med tankarna och därmed blockeras vi från det sanna jaget och vi ser och upplever en förvanskad verklighet. Men Eckhart reflekterar inte djupare (jag har inte stött på det i alla fall) över att en liknande befrielse där enbart smärtkroppen förlorar sitt grepp. Han nämner att det vanliga är att en gradvis avidentifikation från smärtkroppen sker, mer sällan att det sker i ett ögonblick.

I stor medvetenhet kan inte smärtkroppen överleva
Egot och smärtkroppen hänger samman, egot hämtar näring ur smärtkroppen men kan fungera utan denna, dock försvagad och mer tandlöst. Men där finns en alltså möjlighet till en partiell befrielse där ett svårt lidande skapar en öppning och en medvetandeförhöjning gör att fokus vänds inåt och en bokstavlig identifiering av smärtkroppen sker. I det ögonblicket upphör identifieringen och därmed allt lidande som är relaterat till smärtkroppen. En förändring lika snabb som att knäppa med fingrarna och när den inre källan är identifierad  är banden kapade för alltid. Egot kan däremot finnas kvar, dvs. jag-upplevelsen ligger fortfarande inom ramarna för en tankebaserad personlighet. Jag är dock osäker på vad det innebär i förlängningen, men grundvalen till mycket lidande elimineras (och karma) och i förlängningen blir livet en annorlunda upplevelse, bl.a. eftersom undermedvetna mönster raderats som tidigare skapat elände. En annan identitet växer successivt fram då ett utrymme skapats vid befrielsen från all ackumulerad smärtsam energi som varit en del av ett jag, som nu kan modifieras. Det förutsätter i sin tur stillhet, energi i form av positiv kraft och föda samt en förmåga att klara av förändring. Den erforderliga öppenheten lär finnas och förmodligen är ett psykologiskt perspektiv integrerat vars innehåll är individuellt. Men det senare menar jag att den negativa energin delvis har ett ursprung i svaga självbilder som skall ersättas.

Ett lidande med grund i smärtkroppen som gett upphov till blockering i kroppen, som kanske orsakat sjukdom eller smärta, upphör också att finnas till i samma stund som smärtkroppen upphört att ha influens över individen. All den negativa energi som ackumulerats sedan barndomen finns kvar men den undermedvetna  identifikationen finns där inte längre. Den begränsande kopplingen till minnena är borta men energin är fortfarande lagrad.

Att befria sig från smärtkroppen
Som vid all andlig utveckling, men även personlig dito krävs medvetenhet. För att frigöra sig från smärtkroppen är det grundläggande att inse att den finns och att man har en sådan. Acceptera tanken att det finns något inom dig som skapar olycka på olika vis och ibland vaknar den till liv. När smärtkroppen aktiveras kommer det en våg av negativ energi och det krävs närvaro, att man blir medveten om smärtkroppen, för då kan den inte längre ta över och låtsas att den är du. Om du är arg på någon kan smärtkroppen ha tagit över. Det är enbart genom medveten närvaro som identifikationen kan brytas - "Oj, nu kommer den där oron igen, jag känner den och den försöker ta över hela min tankeverksamhet". Om det underlättar kan du benämna smärtkroppen för något, ge den ett namn så skapar du distans och ser den som något utanför dig (det kan vara svårt att avgöra vad som är ego och vad som är smärtkropp så ge dom en gemensam beteckning). En person i min bekantskapskrets brukar säga "Nu försöker HAN lura mig igen!" Det är effektivt och känslorna dämpas omgående för de ses som något som inte kommer från en själv.

För var gång du blir medveten om en uppblossande smärtkropp så försvagas banden och den förlorar sin kraft. Därmed präglas inte tankarna av smärtkroppen lika mycket och ens upplevelse av det som sker i nuet förvanskas inte - du noterar känslorna, du känner dom, observerar dom och därmed går du inte upp i dom, du försvinner inte i känsloinfernot utan förblir medvetet närvarande. Men döm inte dig själv när du märker att smärtkroppen finns där för det ger negativ kraft till egot. Självförebråelse är något som egot älskar för det stärker det. Efter vissheten bör du acceptera, annars fördunklas närvaron. En icke-acceptans är ett motstånd och det innebär lidande och mer smärta.

När negativa känslor uppstår riktar man sin medvetenhet på känslan, man upplever den direkt och inte via de tankar som uppstått ur känslan. Känn känslan, acceptera att den finns där, observera men gå inte upp i den, låt den inte ta över! Märk väl att tankar kan ha sitt ursprung i en negativ känslogrund som härrör i smärtkroppen och inte tvärtom som är det vanliga, vilket jag påpekade tidigare. Acceptera därefter allt som sker just nu. Det behöver inte vara hela situationen utan enbart det som händer i detta ögonblick, tillåt känslorna finnas där. I denna medvetenhet uppstår en distans till känslorna även om känslan av olycka kan kvardröja. Identifikationen är bruten i och med att man slutade göra motstånd och därmed tillförs inget bränsle till tankarna. Närvaro, acceptans, befrielse. Acceptansen medför att du blir den du är, inga gränser och tanken om att du är en bit av något, så som egots bild är utan en del av en större helhet, dvs. något man kan kalla Gud. Det vill säga bli hel. Det var det Jesus syftade på när han sa: "Var fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig." (Matteusevangeliet 5:48). "Var fullkomlig" i Nya testamentet är en felöversättning av det ursprungliga grekiska ordet, som betyder hel. Vi är redan hela men vi blockeras genom identifieringen med det yttre, tankar som ger upphov till egot där smärtkoppen är en väsentlig del. Det är alltid lika kul att lyfta fram religion som en existentiell psykologi, visa att där finns en kärna som är riktigt begriplig när alla missuppfattningar och förvanskningar lyfts bort.

Smärtkroppen orsakar inte all negativitet
Alla negativa känslor kommer naturligtvis inte från smärtkroppen. Negativitet kan ha sitt ursprung i ett motstånd mot det som är, du förnekar Nuet. "Så ska det inte vara!" och med den uppfattningen föds negativa känslor, ovisshet skapar negativa känslor eftersom intellektet vill ha kontroll, vill veta och egot klarar inte av ovissheten. Via acceptans blir du vad du är: öppen och obegränsad. En helhet följer på det och egots villfarelse om att du är enbart en del upphör och ens sanna natur framträder, vilket är ett med Allt, dvs. Guds natur. Alla är redan hela, alla är en del av helheten men det vet vi inte eftersom vi lever via en falsk jag-uppfattning som uppstår när vi tror vi är det vi tänker. Ju högre medvetandenivå du utvecklar desto helare blir du - detta är andlig utveckling och det är det livet är till för med dess innehåll som prövar oss. Så förbanna inte dina prövningar - det är alltid till din hjälp.

Min egna erfarenheter
I slutet av förra sommaren skedde en betydande transformering inom mig. Flera års press och lidande kulminerade och det långtgående syftet med en ökenvandring skulle bli än mer uppenbart. Under sommaren intensifierades påfrestningarna i min tillvaro och det blev allt mer ohållbart. Jag går inte in på detaljer men det rörde hela min världsliga livssituation. Den har varit mycket krävande i flera år men då tillspetsades det och där fanns bara avgrund, kändes det som. Det ställde höga krav på min tro att det fanns en mening med det, något som kändes allt mer tomt och hopplöst. Hur långt skulle det behöva gå? En del av mig ville ge upp och fly. Det kom drömmar och signaler från livet och jag kände att något skulle ske men jag hade naturligtvis inte en aning om vad. I drömmar dog jag (symbol t.ex. för avlägsnande, avslutande), var på min egen begravning (avslut), min förändring belystes med tillbakablickar i livet, men det kom också drömmar som demonstrerade för mig hur jag tappade fotfästet och jag skulle resa mig på nytt. Och där fanns uppmuntran att något stort väntade.

Jag har skrivit om mina upplevelser under många år och när jag tittar tillbaka i texten läser jag om de starka känslorna men också den medvetenhet jag trots allt hade eftersom jag bl.a. diskuterade med mig själv om egots och smärtkroppens del i det hela. Lidandet är ju ett motstånd mot det som är och där fanns inte särskilt mycket acceptans i slutet av sommaren. Faktum är att jag första gången på mycket länge blev rasande på livet och det kändes som jag föll tillbaka i min andliga utveckling. Jag kämpade med den världsliga tillvaron allt vad jag kunde men prövningarna bara avlöste varandra. Jag blev tvungen att vidta mått som plågade mig och rubbade mig i grunden och stundtals hade jag ingen som helst kraft. Så hade det varit i flera år men det eskalerade. Prövningarna blev kraftfullare och intensiteten ökade så till den milda grad att det kändes overkligt, som en mardröm.

Den här översiktliga beskrivningen av mina svårigheter tror jag behövs för att förstå det som skulle hända, de överväldigande känslorna och svårigheten att uthärda. Flera års möda, trötthet och svårare utmaningar tog ut sin rätt. Det innebar en sorts utplåning och samtidigt en bekräftelse hur tuffa prövningar jag stod inför. Självklart var detta den utmanande situation jag bäst behövde och det ytliga infernot hade ett djupare syfte.

Så en dag, strax efter lunch, jag var hemma i min soffa och jag kände hur det knöt sig inombords, jag mådde fruktansvärt illa, total hopplöshet präglade mig och lidandet kom verkligen från djupet och fanns överallt inombords, kändes det som. En total uppgivenhet och djupaste förtvivlan raderade ut allt annat. Där fanns bara smärta. Då frågade jag mig själv, jag minns inte om det var högt eller i tanken: "Hur kan jag lida så när jag tror på livet?" Precis när jag uttalat frågan var det som jag såg mitt inre och där inne fanns det något som liksom vältrade sig i smärtan, som ville ha detta. Det är svårt att förklara men jag upplevde något roterade i lust i eländet och jag "såg" det. Det var som att tända ljuset i ett beckmörkt rum, det smärtsamma infernot försvann lika snabbt. Jag blev alldeles paff och satt förstummad. Vad var det som hände?

Det var som jag lyssnade med hela kroppen, nästan slutade andas för jag blev så innerligt överrumplad och förvånad. Det var kanske det märkligaste jag varit med om och jag minns jag upplevde stor lättnad när jag samlat mig. När lidandet blixtsnabbt försvann blev jag medveten om hur krampaktigt hårt jag befunnit mig i det. När jag reste mig upp ur soffan blev jag ännu en gång förbluffad. I flera dagar hade jag linkat fram eftersom jag haft stora besvär med smärta i ena höften av outgrundlig anledning. Jag hade haltat fram till soffan några minuter tidigare och nu var smärtan som bortblåst. Jag förstod naturligtvis att det fanns samband här men jag visste inte vad som hade hänt just då. Men ganska snart anade jag att något betydelsefullt av stora mått hade skett, men jag minns inte när jag anade att det var smärtkroppen jag hade sett inom mig och därmed bröts identifikationen. Jag hade sett bortom känslorna, bortom intellektet och där fanns smärtkroppen och därmed upphörde identifikationen med denna. Den intensiva smärtan hade gett upphov till en stor medvetenhet som gjorde att jag såg rakt in i källan till smärtan - smärtkroppen.  Därmed upphörde dess influens för alltid och det var min livs största gåva i min livs svåraste stund. Den psykiska smärtan försvann och samtidigt den fysiska i höften då blockeringen som orsakat den upplösts. Utan min föregående ökenvandring, prövningar och utmaningar under år, hade jag inte nått detta målet. Den långa prövande perioden på flera år kulminerade. Det förklarar så mycket och jag hade inte kunnat bli fri tidigare. Jag skulle nå denna avgrund för att transformeringen skulle kunna äga rum.

Någon dag senare var jag ute och gick och funderade på omständigheterna på det världsliga planet. Det kändes tungt och jag var missmodig. Jag bollade inombords med tankar om acceptans och plötsligt fann jag mig själv att acceptera själva ögonblicket, inte hela situationen, utan enbart det innevarande ögonblicket - Nuet. Just i den stunden fanns ju inga problem! Det var eftermiddag och den eufori som nu växte inom mig blev så stark att jag hade  svårt att somna på kvällen. Det var närmast extas. Det var först senare jag insåg att den starka glädjen kom inifrån pga. att smärtkroppen förlorat sitt grepp och det var också en del i att jag inte kände samma motvilja längre. Detta var första gången jag tydligt noterade en skillnad jämför med tidigare. Den belastande smärtkroppen var jag frigjord ifrån och därmed frigjordes medvetenhet och jag kunde se situationen ur ett högre medvetande och acceptera. Tidigare fanns smärtkroppen med undermedvetet och skapade lidande och nu kunde jag uppleva skillnaden. I efterhand förstod jag varför den intensiva glädjen blossade upp men inte först eftersom den kom från mitt inre, det fanns ingen tanke runt känslan som gav någon förklaring - hela mitt inre, min själ jublade över befrielsen och jag tror aldrig jag upplevt så stark lyckokänsla förr.

Senare
Tiden efter denna händelse i soffan kände jag en stillhet inombords som jag sällan varit med om. Vid något tillfälle kände jag en stor styrka inombords, harmoni och en sorts glädje över att vara den jag är som jag aldrig tidigare erfarit - kunde det vara så behagligt att bara vara? Det satt i några timmar, ungefär som för att visa att "så här kan du vara nu". Allt är dock inte frid och fröjd. Livet har tydligen önskat tillföra mer för utmaningarna fortsatte och pågår, framför allt i mitt sätt att vara och mitt förhållningssätt till hur livet utåt sett står stilla och en fördjupad insikt i hur vi själva skapar utmaningarna genom vårt sätt att tänka och vara. En del talar för att ökenvandringen är över, att det pågår någon typ av upprensning och mer fokus på mig som person och de yttre omständigheterna i min livssituation utgör fortfarande skruvtvingen. Jag söker en befrielse, en lösning i tillvaron med det världsliga skeendet sker mycket långsamt, eventuella mål finns där men hålls strax utom räckhåll, som för att ytterligare skapa uthållighet men kanske framför allt lyfta fram min tillit. Det kan ju tyckas vara trivialt med tillit, men det är en av de mest betydelsefulla målen i en andlig utveckling. På flera sätt. Tillit och tro är det som öppnar oss och får oss att ta stora språng framåt. Utan tro och tillit står du stilla på alla områden.

Det har nu gått flera månader och jag har fortfarande inte helt landat i det här. Eckhart har påtalat att smärtkroppen kan leva kvar en tid efter avidentifiering, ungefär som ett cykelhjul fortsätter snurra en stund efter man slutat trampa. Under hela hösten, fram till årsskiftet uppträdde med mellanrum en sorts vulkanutbrott av känslor. Dessa utbrott kom kanske några gånger i veckan, ibland någon gång och efterhand blev de mindre intensiva. Timmar innan, ibland dagar innan kände jag mig nedstämd och tappade energi. Till sist kom utbrottet. Någon tanke, en liten händelse kunde initiera utbrottet som fullständigt tog över mig. Det var som att kräka av sig känslor på ett sätt som jag tycker påminner om ett explosivt vulkanutbrott. Känslorna kom från djupet av mig och snabba minnesbilder dök upp, liksom en sorts koppling bakåt i tiden och till människor. Den bästa beskrivning jag kan ge är känslor i högkoncentrerad form och det var negativa känslor som sorg, missmod, förtvivlan, besvikelser osv. Känslorna var så starka att jag inte uthärdade att tänka, ville inte känna, inte existera för det gjorde mer ont inombords än vad jag varit med om någon gång. Det var i det närmaste olidligt och stundtals trodde jag inte det var sant när känsloorkanen kom. Jag borrade in huvudet i en kudde för att jag var tvungen att skrika och hade musik på för att dölja eventuella ljud. Där satt jag och skakade och det kändes som att upplösas. Kroppen befriades, en inre rening pågick av stora mått. Efteråt kom trötthet, men varje attack följdes alltid av ett mycket bra humör, lättsamhet och det som pågått några timmar tidigare kändes helt avlägset och främmande. Mycket märkliga upplevelser och hade jag inte varit en stabil människa och vetat att andlig utveckling kan innebära extraordinära utvecklingssteg hade jag ju kunnat tro jag var galen.

När avidentifiering med smärtkroppen skett är det en stor befrielse eftersom man slipper återuppleva gamla smärtor på nytt, en källa till olycka elimineras, en annan personlighet kan växa fram men själva energin i form av känslor finns kvar i kroppen. De vulkanutbrott jag beskrev ovan var kroppens sätt att frigöra kroppen från alla känslor i form av energi som ackumulerats inom mig under hela detta livet, som jag förstått det. Så alla års gammal, obearbetad smärta spyddes ut i förtätad form och samtidigt kunde jag erfara dom. Jag kommer tänka på de gamla bandspelarna där man kunde snabbspola och höra ljudet virvla förbi i hög hastighet. Mina känslor spelades upp i mycket hög hastighet samtidigt som kroppen gjorde sig av med dess energi och jag kände allt.

När jag författade dessa rader visste jag att jag inte skulle kunna förmedla den existentiella och psykologiska innebörd av vad smärtkroppen är fullt ut, dess betydelse och yttringar, påverkan och influens i vår personlighet. Det är synnerligen komplext och jag har begränsad kunskap. Men jag har försökt bringa en smula klarhet och framför allt berättat om en av de största stunderna i mitt liv, bland det största en människa kan vara med om. En befrielse och hur resten av livet påverkas får jag naturligtvis se, men förutsättningarna för avsevärt mycket mindre elände  och grunden till en fortsatt och enklare medvetandeförhöjning är lagt.

Som jag skrivit så många gånger i denna blogg - det yttre skådespelet med alla händelser och öden i livet är sekundärt och enbart redskapen för att utveckla det inre, som är primärt, för det är det som lever vidare inom oss. Detta inlägg är också ett bidrag till att skapa förståelse för det lidande, de utmaningar och prövningar vi ställs inför - där finns alltid ett gott syfte, en existentiell transformering äger rum. Oftast i det tysta men det händer att stora omvälvningar befriar oss och förhöjer oss mycket påtagligt och märkbart, på det sätt jag beskrev ovan. Det är också något jag "betalt" ett högt pris för men jag har också fått en stor insikt i livets konstitution, en bekräftelse och därmed en förmåga att inspirera och höja medmänniskors medvetandenivå.

Hur skulle jag uppfattat situationen då jag led som värst om jag vetat att det skulle leda till min livs hitintills största händelse, något som skulle förändra mig och mitt liv i grunden för alltid på ett positivt vis? Det vet jag inte men det har befäst min visshet om att livet alltid vill oss väl hur påfrestande det än är och målet är alltid gott. Det gäller naturligtvis oss alla, vårt lidande i prövningarna utvecklar oss, öppnar och skapar betingelser som medger förändring.

Kanske författar jag detta inlägg för tidigt eftersom jag successivt märker förändringarna när jag landar i det här, får mer energi till att vara den jag är och utan tvivel kommer mer hända. Men det mest påtagliga är den större stillheten som råder i tankeverksamheten även om det känns som tidigare i många stunder. Egot finns där, försvagat, och negativa känslor kommer och går men jag identifierar mig inte med dom undermedvetet eftersom smärtkroppen är eliminerad, så att säga. Det plågsamma förflutna, minnen, händelser, människor utövar inte influens längre, anser jag. Förvisso sker påverkan undermedvetet, men om jag går tillbaka till situationer som tidigare upprört mig finns känslor där men samtidigt en distans och jag går inte upp i dom. Det finns en hel del annat jag erfar, förändringar i personlighet men också värderingar och djupare medvetenhet. Vad är förknippad med frigörelsen från smärtkroppen och vad är kopplat till en andlig utveckling, ett förhöjt medvetandetillstånd?