Smärtkroppen - egots känslomässiga följeslagare

Känslor är tankarnas yttring i kroppen, dvs. kroppens reaktion på tankarna. Kroppen reagerar på tankarna och därmed påverkar alltså sinnet den fysiska delen av dig. Kroppen kan inte avgöra skillnaden mellan en reell situation och en tanke - allt blir en verklighet för kroppen. Om du oroar dig för något i framtiden svarar kroppen på detta med ökad hjärtfrekvens, musklerna stelnar, hormoner strömmar genom kroppen och det skapas energi. Då den tänkta faran enbart är ett fantasifoster får energin inget utlopp. Denna energi ingår då i en sorts kretslopp där en del går i retur till sinnet medan resten ansamlas i kroppen som en negativ energi som blir ett gift för kroppen och ger upphov till blockeringar. Alla negativa känslor som inte observerats för vad de är och fullt ut identifierats när de uppkommer lever kvar i oss. I medvetenhet kan du observera t.ex. din oro, förstå den, du ältar inte och därmed förlorar den sitt grepp om dig.

En negativ känsla är något som inte är bra för kroppen och det kan vara oro, ilska, avundsjuka, hat, bitterhet, svartsjuka, dåligt humör och dessa känslor stör kroppens jämvikt, hämmar energiflödet genom kroppen och påverkar därmed en rad områden och funktioner såsom hjärtat, immunförsvar, hormonproduktion och kan ge upphov till smärta, stelhet eller annat var som helst i kroppen. Det är t.ex. sedan länge sedan verifierat att depression kan leda till sjukdom. Allt hänger samman, sinnet med kroppen.

Negativa känslor som inte uppmärksammats för det de är när de uppkommer lever alltså vidare. Detta skapar ett energifält, som finns i alla, och Eckhart Tolle benämner detta smärtkroppen. Detta är en väsentlig del i det Eckhart Tolle försöker få oss medvetna om i sina läror och i en av hans bokklassiker En ny jord ägnar han 2 av 10 kapitel åt smärtkroppen och han återkommer ständigt till detta i andra böcker och när han föreläser. Det finns andra benämningar på smärtkroppen i andra läror och företeelsen förekommer inom psykologiska inriktningar även om jag där inte stött på den djupgående och klarsynta bakgrund som Tolle presenterar och inte heller lyfts den delen av medvetandet fram som en explicit del. Inom terapi lär man klienterna att ta avstånd från svåra känslor genom avidentifiering i övningar och samtal. Det är också en väg att skapa medvetenhet men av förklarliga skäl finns inte den existentiella helheten där.

Smärtkroppen blir en del av egot, den ytliga identiteten
Denna smärtkropp blir en väsentlig del av egot (en jag-uppfattning som uppstår då vi tror vi är intellektet, dvs. tankar, åsikter etc. Intellektet skapar en identitet utifrån en mental bild om hur du är, vad du är och använder åsikter, prylar, uppförande, tankesätt mm. för att stärka den) så länge som vi identifierar oss med den. Egot och smärtkoppen är nära besläktade med varandra och hämtar kraft från varandra. Precis som tankar blir en del av den illusoriska identiteten (egot) blir känslorna en del av oss när vi identifierar oss med dom. Smärtkroppen är således egots emotionella manifestation, den känslomässiga delen till skillnad mot den mentala. Den finns inom oss och söker olycka, otrevliga upplevelser, mer negativitet eftersom den lever på sådant. Negativa tankar ger näring till smärtkroppen. Kanske underlättar förståelsen och den fortsatta läsningen om du tänker dig smärtkroppen som en parasit inom dig, en organism som lever på dig, tar din energi eftersom du inte är medveten om den. Den gör sig därmed till dig.

När smärtkroppen väl är aktiverad och tar över kommer du att vilja ha mera smärta. Du vill åstadkomma smärta eller också vill du känna smärta, eller både och. Du är naturligtvis inte medveten om den här dynamiken och protesterar säkert kraftigt mot påstående att du vill ge upphov till smärta eller söker det. Det är därför viktigt att människor är medvetna om att det periodvis uppstår ett behov av negativitet pga. den inneboende smärtkroppen ( kan vara dåligt humör, känslighet, oförklarlig retsamhet, aggressivitet, självömkan mm.). Men om man är observant så kommer man upptäcka att ens tankar och beteende håller smärtan vid liv för en själv och andra. Hur tänkte du senast du var arg, var i gräl eller för dig själv tänkte på en situation eller någon som förargade dig? Tankegångarna är som att kasta bensin på en eld och det slår tillbaka med mer negativa tankar som blir bränsle. Detta är smärtkroppens tillvägagångssätt.

Smärtkroppen aktiveras
Vad som helst kan få liv i smärtkroppen, i synnerhet om situationen ifråga påminner om ett gammalt smärtmönster. En liten kommentar, en tanke från någon som står dig nära kan aktivera den. Ett minne om en obehaglig händelse där någon kanske sa något sårande lagras, blir en del av din identitet och smärtkroppen blir stark av detta och vill det ska upprepas - du styrs dit undermedvetet via beteenden och smärtkroppen läser av andra energier och finner passande medaktörer. En del (smärtkroppar) orsakar  fysisk våldsamhet men desto fler ger upphov till känslomässigt våld och andra går till angrepp mot sin "värd". Den uppfattning i form av tankar om ditt liv blir då påtagligt negativa och självdestruktiva. Detta skapar sjukdomstillstånd och olyckor. Faktum är att vissa bilolyckor har bakgrund i personers uppgående i den negativitet som smärtkroppen skapar. Det kan även gå så långt som till självmord.

Att släppa taget
Vi människor har en förmåga att inte vilja släppa taget om det förflutna och det lever inom oss som minnen. Minnen i sig är inte problemet eftersom det är en del av erfarenheter och där finns lärdom. Nej, problemet uppstår när tankar på det förgångna tar över helt och blir en belastning och minnena blir en del av självbilden. Personligheten som bygger på det förgångna skapar murar och blir som ett fängelse. Minnena innehåller en laddad upplevelse av vem du är och historiken avgör vem du är. Detta begränsade jag är en illusion som skuggar din äkta identitet bortom tankar och föreställningar. Den historia som blir grundval för en falsk identitet består alltså inte enbart av mentala grundtankar utan också av emotionella minnen. Dessa gamla känslor lever ett eget liv som ständigt aktiveras - gammalt missnöje, ånger, ilska, skuld, förbittring, självömkan och det känslomässiga tänkandet blir till ett jag. Att vidmakthålla gamla känslor blir en väg till att stärka identiteten undermedvetet. All denna gamla smärta blir en del av individens energifält och det är den som är smärtkroppen och det är en pågående undermedveten process. Om vi inte är medvetna om den, observerar våra känslor, så fylls det hela tiden på ny energi. Ett sätt att skapa medvetenhet är att sluta älta det förflutna, släpp tankar på det tråkiga förgångna oavsett om det hände för en stund sedan eller för 40 år sedan.

Starkt negativa känslor kräver styrka och medvetenhet för att kunna hantera. De känslor vi inte tar hand om, observerar dom för det de är och möter fullt ut blir en rest som lever vidare i oss. Känslorna finns kvar i oss på omedveten nivå och tar sig till uttryck indirekt såsom t.ex. vredesutbrott, oro, särskilda handlings- och tankemönster, men även fysisk sjukdom. Känslorna härrör från barndomen, ungdomen och det vuxna livet. En stor del kommer från barn- och ungdom då en större känslighet påverkar i större utsträckning.

Smärtkroppen vill leva
Denna smärtkropp har ett primitivt medvetande som bygger på överlevnad och att vidmakthålla sin existens, det finns en enkel typ av intelligens. Den lever vidare genom att fylla på med mer energi som motsvarar dess egen frekvens dvs. smärta i någon form. Märk väl att den inte alltid behöver vara aktiv utan den kan "vakna" efter en period då den inte märks överhuvudtaget. Hos vissa är den aktiva ofta, hos andra mer sällan. Och en del har starka smärtkroppar medan andra har svagare. Det är svårare att notera det hos sig själv än hos andra. Det krävs medvetenhet för att kunna uppmärksamma fenomenet. Är du uppslukad av tankar och känslor utan reflektion bortom detta inferno så är du omedveten och eländet lever vidare.

Det finns människor som bär på ett mörkt moln av obearbetade känslor och helt plötsligt kan en obetydlig händelse, några ord väcka smärtkroppen till liv. Vad som initierar detta beror på smärtkroppens uppbyggnad och innehåll. Det kan vara något som påminner om en gammal händelse och vips så är ett gammalt minne aktiverat och den negativa energin tar sig i uttryck på något vis. Även tankar i enskildhet kan räcka. Tankar är energi och smärtkroppen använder dessa som bränsle. Smärtkroppen vill dock ha tankar som rör olycka eftersom det är negativt. Man ska komma ihåg att smärtkroppen är en del av egot så länge vi identifierar oss med de negativa känslorna. Egot består av ett negativt energifält och således fungerar endast negativa tankar som föda. Prova själv! Vilka tankar är det som får dig att vakna till på natten och kan hålla dig vaken i timmar? Nästan uteslutande starkt negativa tankar såsom oro eller vrede.

De flesta kan känna skillnad på kraften i en positiv och en negativ tanke. Båda innebär energi men de har olika frekvens. Om du befinner dig i ett negativt känslotillstånd, pröva då att mata dig själv med bejakande, positiva tankegångar och ganska snart löses det negativa känsloläget upp. Men det kräver närvaro, dvs. en icke-upptagenhet av tankarnas innehåll.

När känslorna påverkar tankarna
Vanligtvis uppkommer känslor ur tankar. När det rör smärtkroppen gäller det omvända - känslor från smärtkroppen influerar tankarna och tankarna blir negativa. Innehållet i tankarna präglas av ilska, ledsamhet, oro, arga berättelser om en själv, ens liv, andra personer, framtid eller det förflutna eller fantasier. Du identifierar dig med innehållet och allt det sinnet säger, och tror på innehållet. Smärtkroppen har alltså tagit över och lever via dig och i din omedvetenhet har du ingen aning om detta. Du vet inte annat eftersom du inte har haft något att jämföra med. Smärtkroppen vill ha mer smärta och olycka, den liksom vältrar sig i eländet och det sker på en lägre medvetandenivå. De inre tankegångarna styrs av smärtkroppen som hämtar kraft från eländet och det sker ett utbyte som i ett kretslopp. Lidandet kan anta enorma dimensioner och det är en cyklisk, undermedveten process som lyfts upp till dagsmedvetandet, men vi uppfattar inte källan - smärtkroppen.

Smärtkroppen är som sagt som en parasit inom oss och är vi omedvetna blir den en olyckans följeslagare genom livet. Den präglar våra relationer, sätt att vara och tvingar oss att återuppleva det gamla händelserna som en gång gav upphov till den negativa känslan. Vi skapar tankemönster utifrån smärtkroppen som skapar våra liv och därmed upprepas det förflutna och det är en del av karma.

Ett berömt experiment
Ett exempel som jag ibland lyfter fram är ett psykologiskt försök som genomförts världen över i olika sammanhang. I försöket låter man ett hundratal människor mingla i en lokal. Bland dessa försökspersoner finns en kvinna som utsatts för misshandel av män i flertalet relationer och en man som misshandlat kvinnor som han levt tillsammans med. Inom mindre än 30 minuter har de i regel funnit varandra i mängden av människor och givetvis har inget samtal förts kring deras respektive bakgrund. Hennes smärtkropp var präglad av den negativa upplevelsen, den energi som uppstod vid misshandeln och den ville ha mer utav detta eftersom detta var dess näring. Hennes smärtkropp styrde således henne undermedvetet till en annan smärtkropp med passande energi, som den kände igen - en misshandlares smärtkropp. Det är bra exempel på hur våra smärtkroppar styr oss undermedvetet och hur andra individers energi läses av, i detta fallet av respektive smärtkropp som söker mer olycka och negativa upplevelser via andra. Talesättet Lika dras till lika är passande.

På motsvarande vis följer våra smärtkroppar alla möjliga känslomässiga mönster som uppkommit tidigare under livet och lagrade, negativa känslor kan återupplevas gång på gång. Det är som en vibrerande energi som söker av omgivningen, spelar upp gamla känslor som gör att vi uppträder och handlar enligt de mönster som finns inprogrammerade i smärtkroppen. Över 95% av vårt handlande är undermedvetet och en del kommer från inlagrade smärtsamma minnen.

Smärtan medverkar till att skapa våra livssituationer
Människor som är omedvetna om den smärta de bär på och sina reaktioner projicerar sin smärta i situationer och händelser runt i kring dom. I denna djupa omedvetenhet kan de inte heller se skillnad på en händelse och sin egen reaktion. De tror att smärtan finns i det som händer i det yttre när den egentligen kommer inifrån dom själva. När man är helt fångad i tankarna och de känslor som åtföljer är det inte möjligt att i medvetenhet kliva åt sidan eftersom man inte vet om att det finns något utanför det som upplevs. Man blir fångad i en egen filmskapelse, en slags dröm som blir ett personligt helvete. Och det är denna omedvetenhet som skapar det enda helvete som existerar. Den ursprungliga betydelsen av frälsningen  i kristendom var just befrielse från omedvetenhet för att förlösa människan från detta helvete. Jag tror den moderna människan lättare kan ta till sig den tanken. De kan känna igen det i sina egna liv och dessutom är det betydligt mer tilltalande att "frälsningen" ligger inte utanför dom utan att de själva har makten att göra sig fria från lidandet. Du blir inte en bättre människa av ritualer, tro på dogmer och trossatser utan enbart utifrån dina tankar och handlingar, vars sammansättning avgörs av den medvetandenivå du befinner dig på i den stund de skapas.

Den omedvetna människa ser inget alternativ i det som upplevs som verklighet och i vantolkningen uppstår lidande. Människor tror också att kraften i den negativa energin betyder att de har rätt eftersom den är så stark. Om det inte finns medvetenhet, reflektion och självkritik återupprepas det om och om igen. Det är så här vi är medskapare till allt det vi upplever och lidandet blir kraften i det som i sin tur skapar medvetenhet. Detta är en del av karma, det vi sår får vi skörda, upprepar jag på nytt. Karma är alltså ett tankemönster och det ger upphov till energi.

I medvetenhet förlorar smärtkroppen greppet om oss
Eckhart Tolle skriver och pratar om smärtkroppen, hur man via medvetenhet identifierar dess yttringar, lär känna den och på så vis successivt minska dess influens för att kanske en dag bli befriad, dvs. upphöra identifiera sig med den. Man måste om och om igen bli medveten när den blossar upp för att på så vis bromsa energin. Det går inte att avgöra hur lång tid det tar att bli befriad från smärtkroppen då det handlar om medvetenhet, anser han vidare. Det har nämnts år, kanske flera livstider och det avgörande är graden av medvetenhet. Eckhart själv var med om en transformering där han efter flera års lidande befriades från egot och därmed upphörde att identifiera sig med intellektet och uppnådde då ett s.k. upplyst tillstånd. (läs mer: Eckhart Tolle,en kort presentation). Oerhört ovanligt. Buddha och Jesus uppnådde detta medvetandetillstånd. Eckhart nådde en befrielse i sitt lidande, i ett ögonblick hände något när han insåg att han inte kunde vara två jag. Vilka två jag? Eller ett jag och ett själv. Ett som observerar och det observerade. Det observerade, egot, upphörde då att finnas till i hans medvetande. Det kunde inte överleva i den stora medvetenhet han uppnådde. Samtidigt upplöstes identifikationen med det han benämner smärtkroppen. En sällsynt lyckosam dag för honom uppenbarligen :-). Han lever sedan dess i ett högt medvetandetillstånd, naturlig glädje, stor frid, harmoni och i ett känsla av att vara ett med allt och delar med sig att den klarhet och visdom han företräder. Han ser världen för vad den är utan egots influens, egot som fördunklar sinnena med tvångsmässigt vanföreställning om separation, en grundkänsla av fruktan. Eckhart ser bokstavligen en annan värld. Detta tillstånd finns inom oss alla men vi kan inte uppleva det eftersom vi ser världen med egots ögon, dvs. identifikation med tankarna och därmed blockeras vi från det sanna jaget och vi ser och upplever en förvanskad verklighet. Men Eckhart reflekterar inte djupare (jag har inte stött på det i alla fall) över att en liknande befrielse där enbart smärtkroppen förlorar sitt grepp. Han nämner att det vanliga är att en gradvis avidentifikation från smärtkroppen sker, mer sällan att det sker i ett ögonblick.

I stor medvetenhet kan inte smärtkroppen överleva
Egot och smärtkroppen hänger samman, egot hämtar näring ur smärtkroppen men kan fungera utan denna, dock försvagad och mer tandlöst. Men där finns en alltså möjlighet till en partiell befrielse där ett svårt lidande skapar en öppning och en medvetandeförhöjning gör att fokus vänds inåt och en bokstavlig identifiering av smärtkroppen sker. I det ögonblicket upphör identifieringen och därmed allt lidande som är relaterat till smärtkroppen. En förändring lika snabb som att knäppa med fingrarna och när den inre källan är identifierad  är banden kapade för alltid. Egot kan däremot finnas kvar, dvs. jag-upplevelsen ligger fortfarande inom ramarna för en tankebaserad personlighet. Jag är dock osäker på vad det innebär i förlängningen, men grundvalen till mycket lidande elimineras (och karma) och i förlängningen blir livet en annorlunda upplevelse, bl.a. eftersom undermedvetna mönster raderats som tidigare skapat elände. En annan identitet växer successivt fram då ett utrymme skapats vid befrielsen från all ackumulerad smärtsam energi som varit en del av ett jag, som nu kan modifieras. Det förutsätter i sin tur stillhet, energi i form av positiv kraft och föda samt en förmåga att klara av förändring. Den erforderliga öppenheten lär finnas och förmodligen är ett psykologiskt perspektiv integrerat vars innehåll är individuellt. Men det senare menar jag att den negativa energin delvis har ett ursprung i svaga självbilder som skall ersättas.

Ett lidande med grund i smärtkroppen som gett upphov till blockering i kroppen, som kanske orsakat sjukdom eller smärta, upphör också att finnas till i samma stund som smärtkroppen upphört att ha influens över individen. All den negativa energi som ackumulerats sedan barndomen finns kvar men den undermedvetna  identifikationen finns där inte längre. Den begränsande kopplingen till minnena är borta men energin är fortfarande lagrad.

Att befria sig från smärtkroppen
Som vid all andlig utveckling, men även personlig dito krävs medvetenhet. För att frigöra sig från smärtkroppen är det grundläggande att inse att den finns och att man har en sådan. Acceptera tanken att det finns något inom dig som skapar olycka på olika vis och ibland vaknar den till liv. När smärtkroppen aktiveras kommer det en våg av negativ energi och det krävs närvaro, att man blir medveten om smärtkroppen, för då kan den inte längre ta över och låtsas att den är du. Om du är arg på någon kan smärtkroppen ha tagit över. Det är enbart genom medveten närvaro som identifikationen kan brytas - "Oj, nu kommer den där oron igen, jag känner den och den försöker ta över hela min tankeverksamhet". Om det underlättar kan du benämna smärtkroppen för något, ge den ett namn så skapar du distans och ser den som något utanför dig (det kan vara svårt att avgöra vad som är ego och vad som är smärtkropp så ge dom en gemensam beteckning). En person i min bekantskapskrets brukar säga "Nu försöker HAN lura mig igen!" Det är effektivt och känslorna dämpas omgående för de ses som något som inte kommer från en själv.

För var gång du blir medveten om en uppblossande smärtkropp så försvagas banden och den förlorar sin kraft. Därmed präglas inte tankarna av smärtkroppen lika mycket och ens upplevelse av det som sker i nuet förvanskas inte - du noterar känslorna, du känner dom, observerar dom och därmed går du inte upp i dom, du försvinner inte i känsloinfernot utan förblir medvetet närvarande. Men döm inte dig själv när du märker att smärtkroppen finns där för det ger negativ kraft till egot. Självförebråelse är något som egot älskar för det stärker det. Efter vissheten bör du acceptera, annars fördunklas närvaron. En icke-acceptans är ett motstånd och det innebär lidande och mer smärta.

När negativa känslor uppstår riktar man sin medvetenhet på känslan, man upplever den direkt och inte via de tankar som uppstått ur känslan. Känn känslan, acceptera att den finns där, observera men gå inte upp i den, låt den inte ta över! Märk väl att tankar kan ha sitt ursprung i en negativ känslogrund som härrör i smärtkroppen och inte tvärtom som är det vanliga, vilket jag påpekade tidigare. Acceptera därefter allt som sker just nu. Det behöver inte vara hela situationen utan enbart det som händer i detta ögonblick, tillåt känslorna finnas där. I denna medvetenhet uppstår en distans till känslorna även om känslan av olycka kan kvardröja. Identifikationen är bruten i och med att man slutade göra motstånd och därmed tillförs inget bränsle till tankarna. Närvaro, acceptans, befrielse. Acceptansen medför att du blir den du är, inga gränser och tanken om att du är en bit av något, så som egots bild är utan en del av en större helhet, dvs. något man kan kalla Gud. Det vill säga bli hel. Det var det Jesus syftade på när han sa: "Var fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig." (Matteusevangeliet 5:48). "Var fullkomlig" i Nya testamentet är en felöversättning av det ursprungliga grekiska ordet, som betyder hel. Vi är redan hela men vi blockeras genom identifieringen med det yttre, tankar som ger upphov till egot där smärtkoppen är en väsentlig del. Det är alltid lika kul att lyfta fram religion som en existentiell psykologi, visa att där finns en kärna som är riktigt begriplig när alla missuppfattningar och förvanskningar lyfts bort.

Smärtkroppen orsakar inte all negativitet
Alla negativa känslor kommer naturligtvis inte från smärtkroppen. Negativitet kan ha sitt ursprung i ett motstånd mot det som är, du förnekar Nuet. "Så ska det inte vara!" och med den uppfattningen föds negativa känslor, ovisshet skapar negativa känslor eftersom intellektet vill ha kontroll, vill veta och egot klarar inte av ovissheten. Via acceptans blir du vad du är: öppen och obegränsad. En helhet följer på det och egots villfarelse om att du är enbart en del upphör och ens sanna natur framträder, vilket är ett med Allt, dvs. Guds natur. Alla är redan hela, alla är en del av helheten men det vet vi inte eftersom vi lever via en falsk jag-uppfattning som uppstår när vi tror vi är det vi tänker. Ju högre medvetandenivå du utvecklar desto helare blir du - detta är andlig utveckling och det är det livet är till för med dess innehåll som prövar oss. Så förbanna inte dina prövningar - det är alltid till din hjälp.

Min egna erfarenheter
I slutet av förra sommaren skedde en betydande transformering inom mig. Flera års press och lidande kulminerade och det långtgående syftet med en ökenvandring skulle bli än mer uppenbart. Under sommaren intensifierades påfrestningarna i min tillvaro och det blev allt mer ohållbart. Jag går inte in på detaljer men det rörde hela min världsliga livssituation. Den har varit mycket krävande i flera år men då tillspetsades det och där fanns bara avgrund, kändes det som. Det ställde höga krav på min tro att det fanns en mening med det, något som kändes allt mer tomt och hopplöst. Hur långt skulle det behöva gå? En del av mig ville ge upp och fly. Det kom drömmar och signaler från livet och jag kände att något skulle ske men jag hade naturligtvis inte en aning om vad. I drömmar dog jag (symbol t.ex. för avlägsnande, avslutande), var på min egen begravning (avslut), min förändring belystes med tillbakablickar i livet, men det kom också drömmar som demonstrerade för mig hur jag tappade fotfästet och jag skulle resa mig på nytt. Och där fanns uppmuntran att något stort väntade.

Jag har skrivit om mina upplevelser under många år och när jag tittar tillbaka i texten läser jag om de starka känslorna men också den medvetenhet jag trots allt hade eftersom jag bl.a. diskuterade med mig själv om egots och smärtkroppens del i det hela. Lidandet är ju ett motstånd mot det som är och där fanns inte särskilt mycket acceptans i slutet av sommaren. Faktum är att jag första gången på mycket länge blev rasande på livet och det kändes som jag föll tillbaka i min andliga utveckling. Jag kämpade med den världsliga tillvaron allt vad jag kunde men prövningarna bara avlöste varandra. Jag blev tvungen att vidta mått som plågade mig och rubbade mig i grunden och stundtals hade jag ingen som helst kraft. Så hade det varit i flera år men det eskalerade. Prövningarna blev kraftfullare och intensiteten ökade så till den milda grad att det kändes overkligt, som en mardröm.

Den här översiktliga beskrivningen av mina svårigheter tror jag behövs för att förstå det som skulle hända, de överväldigande känslorna och svårigheten att uthärda. Flera års möda, trötthet och svårare utmaningar tog ut sin rätt. Det innebar en sorts utplåning och samtidigt en bekräftelse hur tuffa prövningar jag stod inför. Självklart var detta den utmanande situation jag bäst behövde och det ytliga infernot hade ett djupare syfte.

Så en dag, strax efter lunch, jag var hemma i min soffa och jag kände hur det knöt sig inombords, jag mådde fruktansvärt illa, total hopplöshet präglade mig och lidandet kom verkligen från djupet och fanns överallt inombords, kändes det som. En total uppgivenhet och djupaste förtvivlan raderade ut allt annat. Där fanns bara smärta. Då frågade jag mig själv, jag minns inte om det var högt eller i tanken: "Hur kan jag lida så när jag tror på livet?" Precis när jag uttalat frågan var det som jag såg mitt inre och där inne fanns det något som liksom vältrade sig i smärtan, som ville ha detta. Det är svårt att förklara men jag upplevde något roterade i lust i eländet och jag "såg" det. Det var som att tända ljuset i ett beckmörkt rum, det smärtsamma infernot försvann lika snabbt. Jag blev alldeles paff och satt förstummad. Vad var det som hände?

Det var som jag lyssnade med hela kroppen, nästan slutade andas för jag blev så innerligt överrumplad och förvånad. Det var kanske det märkligaste jag varit med om och jag minns jag upplevde stor lättnad när jag samlat mig. När lidandet blixtsnabbt försvann blev jag medveten om hur krampaktigt hårt jag befunnit mig i det. När jag reste mig upp ur soffan blev jag ännu en gång förbluffad. I flera dagar hade jag linkat fram eftersom jag haft stora besvär med smärta i ena höften av outgrundlig anledning. Jag hade haltat fram till soffan några minuter tidigare och nu var smärtan som bortblåst. Jag förstod naturligtvis att det fanns samband här men jag visste inte vad som hade hänt just då. Men ganska snart anade jag att något betydelsefullt av stora mått hade skett, men jag minns inte när jag anade att det var smärtkroppen jag hade sett inom mig och därmed bröts identifikationen. Jag hade sett bortom känslorna, bortom intellektet och där fanns smärtkroppen och därmed upphörde identifikationen med denna. Den intensiva smärtan hade gett upphov till en stor medvetenhet som gjorde att jag såg rakt in i källan till smärtan - smärtkroppen.  Därmed upphörde dess influens för alltid och det var min livs största gåva i min livs svåraste stund. Den psykiska smärtan försvann och samtidigt den fysiska i höften då blockeringen som orsakat den upplösts. Utan min föregående ökenvandring, prövningar och utmaningar under år, hade jag inte nått detta målet. Den långa prövande perioden på flera år kulminerade. Det förklarar så mycket och jag hade inte kunnat bli fri tidigare. Jag skulle nå denna avgrund för att transformeringen skulle kunna äga rum.

Någon dag senare var jag ute och gick och funderade på omständigheterna på det världsliga planet. Det kändes tungt och jag var missmodig. Jag bollade inombords med tankar om acceptans och plötsligt fann jag mig själv att acceptera själva ögonblicket, inte hela situationen, utan enbart det innevarande ögonblicket - Nuet. Just i den stunden fanns ju inga problem! Det var eftermiddag och den eufori som nu växte inom mig blev så stark att jag hade  svårt att somna på kvällen. Det var närmast extas. Det var först senare jag insåg att den starka glädjen kom inifrån pga. att smärtkroppen förlorat sitt grepp och det var också en del i att jag inte kände samma motvilja längre. Detta var första gången jag tydligt noterade en skillnad jämför med tidigare. Den belastande smärtkroppen var jag frigjord ifrån och därmed frigjordes medvetenhet och jag kunde se situationen ur ett högre medvetande och acceptera. Tidigare fanns smärtkroppen med undermedvetet och skapade lidande och nu kunde jag uppleva skillnaden. I efterhand förstod jag varför den intensiva glädjen blossade upp men inte först eftersom den kom från mitt inre, det fanns ingen tanke runt känslan som gav någon förklaring - hela mitt inre, min själ jublade över befrielsen och jag tror aldrig jag upplevt så stark lyckokänsla förr.

Senare
Tiden efter denna händelse i soffan kände jag en stillhet inombords som jag sällan varit med om. Vid något tillfälle kände jag en stor styrka inombords, harmoni och en sorts glädje över att vara den jag är som jag aldrig tidigare erfarit - kunde det vara så behagligt att bara vara? Det satt i några timmar, ungefär som för att visa att "så här kan du vara nu". Allt är dock inte frid och fröjd. Livet har tydligen önskat tillföra mer för utmaningarna fortsatte och pågår, framför allt i mitt sätt att vara och mitt förhållningssätt till hur livet utåt sett står stilla och en fördjupad insikt i hur vi själva skapar utmaningarna genom vårt sätt att tänka och vara. En del talar för att ökenvandringen är över, att det pågår någon typ av upprensning och mer fokus på mig som person och de yttre omständigheterna i min livssituation utgör fortfarande skruvtvingen. Jag söker en befrielse, en lösning i tillvaron med det världsliga skeendet sker mycket långsamt, eventuella mål finns där men hålls strax utom räckhåll, som för att ytterligare skapa uthållighet men kanske framför allt lyfta fram min tillit. Det kan ju tyckas vara trivialt med tillit, men det är en av de mest betydelsefulla målen i en andlig utveckling. På flera sätt. Tillit och tro är det som öppnar oss och får oss att ta stora språng framåt. Utan tro och tillit står du stilla på alla områden.

Det har nu gått flera månader och jag har fortfarande inte helt landat i det här. Eckhart har påtalat att smärtkroppen kan leva kvar en tid efter avidentifiering, ungefär som ett cykelhjul fortsätter snurra en stund efter man slutat trampa. Under hela hösten, fram till årsskiftet uppträdde med mellanrum en sorts vulkanutbrott av känslor. Dessa utbrott kom kanske några gånger i veckan, ibland någon gång och efterhand blev de mindre intensiva. Timmar innan, ibland dagar innan kände jag mig nedstämd och tappade energi. Till sist kom utbrottet. Någon tanke, en liten händelse kunde initiera utbrottet som fullständigt tog över mig. Det var som att kräka av sig känslor på ett sätt som jag tycker påminner om ett explosivt vulkanutbrott. Känslorna kom från djupet av mig och snabba minnesbilder dök upp, liksom en sorts koppling bakåt i tiden och till människor. Den bästa beskrivning jag kan ge är känslor i högkoncentrerad form och det var negativa känslor som sorg, missmod, förtvivlan, besvikelser osv. Känslorna var så starka att jag inte uthärdade att tänka, ville inte känna, inte existera för det gjorde mer ont inombords än vad jag varit med om någon gång. Det var i det närmaste olidligt och stundtals trodde jag inte det var sant när känsloorkanen kom. Jag borrade in huvudet i en kudde för att jag var tvungen att skrika och hade musik på för att dölja eventuella ljud. Där satt jag och skakade och det kändes som att upplösas. Kroppen befriades, en inre rening pågick av stora mått. Efteråt kom trötthet, men varje attack följdes alltid av ett mycket bra humör, lättsamhet och det som pågått några timmar tidigare kändes helt avlägset och främmande. Mycket märkliga upplevelser och hade jag inte varit en stabil människa och vetat att andlig utveckling kan innebära extraordinära utvecklingssteg hade jag ju kunnat tro jag var galen.

När avidentifiering med smärtkroppen skett är det en stor befrielse eftersom man slipper återuppleva gamla smärtor på nytt, en källa till olycka elimineras, en annan personlighet kan växa fram men själva energin i form av känslor finns kvar i kroppen. De vulkanutbrott jag beskrev ovan var kroppens sätt att frigöra kroppen från alla känslor i form av energi som ackumulerats inom mig under hela detta livet, som jag förstått det. Så alla års gammal, obearbetad smärta spyddes ut i förtätad form och samtidigt kunde jag erfara dom. Jag kommer tänka på de gamla bandspelarna där man kunde snabbspola och höra ljudet virvla förbi i hög hastighet. Mina känslor spelades upp i mycket hög hastighet samtidigt som kroppen gjorde sig av med dess energi och jag kände allt.

När jag författade dessa rader visste jag att jag inte skulle kunna förmedla den existentiella och psykologiska innebörd av vad smärtkroppen är fullt ut, dess betydelse och yttringar, påverkan och influens i vår personlighet. Det är synnerligen komplext och jag har begränsad kunskap. Men jag har försökt bringa en smula klarhet och framför allt berättat om en av de största stunderna i mitt liv, bland det största en människa kan vara med om. En befrielse och hur resten av livet påverkas får jag naturligtvis se, men förutsättningarna för avsevärt mycket mindre elände  och grunden till en fortsatt och enklare medvetandeförhöjning är lagt.

Som jag skrivit så många gånger i denna blogg - det yttre skådespelet med alla händelser och öden i livet är sekundärt och enbart redskapen för att utveckla det inre, som är primärt, för det är det som lever vidare inom oss. Detta inlägg är också ett bidrag till att skapa förståelse för det lidande, de utmaningar och prövningar vi ställs inför - där finns alltid ett gott syfte, en existentiell transformering äger rum. Oftast i det tysta men det händer att stora omvälvningar befriar oss och förhöjer oss mycket påtagligt och märkbart, på det sätt jag beskrev ovan. Det är också något jag "betalt" ett högt pris för men jag har också fått en stor insikt i livets konstitution, en bekräftelse och därmed en förmåga att inspirera och höja medmänniskors medvetandenivå.

Hur skulle jag uppfattat situationen då jag led som värst om jag vetat att det skulle leda till min livs hitintills största händelse, något som skulle förändra mig och mitt liv i grunden för alltid på ett positivt vis? Det vet jag inte men det har befäst min visshet om att livet alltid vill oss väl hur påfrestande det än är och målet är alltid gott. Det gäller naturligtvis oss alla, vårt lidande i prövningarna utvecklar oss, öppnar och skapar betingelser som medger förändring.

Kanske författar jag detta inlägg för tidigt eftersom jag successivt märker förändringarna när jag landar i det här, får mer energi till att vara den jag är och utan tvivel kommer mer hända. Men det mest påtagliga är den större stillheten som råder i tankeverksamheten även om det känns som tidigare i många stunder. Egot finns där, försvagat, och negativa känslor kommer och går men jag identifierar mig inte med dom undermedvetet eftersom smärtkroppen är eliminerad, så att säga. Det plågsamma förflutna, minnen, händelser, människor utövar inte influens längre, anser jag. Förvisso sker påverkan undermedvetet, men om jag går tillbaka till situationer som tidigare upprört mig finns känslor där men samtidigt en distans och jag går inte upp i dom. Det finns en hel del annat jag erfar, förändringar i personlighet men också värderingar och djupare medvetenhet. Vad är förknippad med frigörelsen från smärtkroppen och vad är kopplat till en andlig utveckling, ett förhöjt medvetandetillstånd?

I medveten närvaro är du som mest kreativ

De bästa besluten, de klokaste tankarna, de effektivaste handlingarna kommer ur medveten närvaro. Om du agerar i livet utifrån rädsla blir resultatet inte så lyckat eller produktivt. Rädsla är grunden till oro, ilska, hat, avundsjuka och andra negativa tillstånd. Det finns en enorm kraft i din närvaro i nuet och i den växer en äkta intelligens fram. Söker du svar på en fråga, vill du skapa en kreativ grogrund gör du i detta i medveten närvaro i nuet. Ur stillhet får en högre medvetenhet tillträde och klara, kloka tankar och handlingar blir resultatet. De flesta människorna är förlorade i dåtid eller framtid eftersom tankarna sysselsätter sig med detta. Nuet blir då enbart en passage och det leder till omedvetenhet. I nuet kan du bli ett med medvetenhet.

Ta några djupa andetag, var ett med din andning en stund, gör dig fri från intellekts uppvaktning och bli ett med stillheten bortom tankarna. Meditation i alla dess former syftar till att stilla sinnet och det är en mycket gammal kunskap, men behovet har aldrig varit större än i vår tid.

Om du betraktar himlen som den större medvetenheten så är tankarna molnen på himlen. Tänker du mycket fyller molnen himlen och det är inga effektiva tankar. I stillhet blir intellektet ett verktyg för dig och inte tvärtom, som är det normala tillståndet för de flesta. Tycker du det låter underligt, försök då att stoppa tankarna en stund så blir du snart varse att det är intellektet som styr dig. Stora vetenskapsmän och konstnärer har vittnat om att de bästa idéerna har uppkommit i stunder av stillhet. Äkta kreativitet har sin källa i något inom dig, bortom det ytligt orienterade intellektet, en medvetenhet som är du men samtidigt oändligt mycket större.

Äkta och falsk lycka

 

I ett tidigare inlägg, Falska förhoppningar är lika illa som oro, berörde jag hur fantasier kring en tänkt, positiv framtidshändelse rycker oss bort från nuet, något som en motsvarande negativ kan åstadkomma. Men en positiv känsla kan ju tyckas vara något man vill hålla till liv för det skapar lycka. Negativa känslor skadar kroppen och borde inte positiva känslor då ha en välgörande effekt, är en rimlig frågeställning.

Jo, positiva känslor har en stärkande inverkan på hälsan såsom starkare immunförsvar och en läkande effekt. Kärnan i problematiken är dock att kunna skilja mellan positiva känslor som har sitt ursprung i egot (jag-upplevelse grundat på identifikation med tankar och intellekt) och känslor som kommer ifrån ditt djupa inre. De senare är äkta då de uppkommer ur ett naturligt tillstånd  och egentligen rör det sig inte om känslor utan en kontakt med essensen utav dig själv, din sanna natur, en kontakt med Varandet.

De positiva känslorna som egot genererar innehåller från början sin motsats och en växling kan snabbt ske. Falska förhoppningar inför en tänkt framtid, som i realiteten är egots önskan, förvandlas ofta till besvikelse när situationen är överspelad och förväntningarna inte uppfylldes. En annan vanlig företeelse är förälskelse som kommer från egots ägandebegär, inte kärlek, eller beroende av någon annan för att skapa en tänkt lycka. Många förhållanden inleds i en passionerad förälskelse som snabbt kan övergå i avsky eller hat om partnern inte uppfyllde ställda förväntningar. Förälskelsen var endast ett påhitt av egot.

De känslor som kommer från egot härrör från sinnets identifikation med yttre faktorer och det växlar ofta snabbt. Beröm gör dig glad och upprymd i ena stunden medan negativ kritik tar ned dig och gör dig dyster i nästa stund. Fullkomligt naturligt, kan man ju tycka, men det jag vill belysa är skillnaden mellan en ytlig och obeständig lycka och den djupa och äkta. Egots illusion och att se genom slöjorna och uppleva sanna känslor. Den lycka som härrör från det inre påverkas inte av yttre betingelser eller yttre värderingar och det finns ingen motsats. Det kan nog vara svårt att till en början veta skillnaden men jag tror ett bra kriterium är att glädjen finns där utan att man behöver koppla det till något i det yttre. Jag kan inte annat än att tro att alla har sådana stunder men naturligtvis försvåras uppkomsten ju hårdare förankrad individen är till att finna glädje i ytliga manifestationer.

Det för mig bästa sättet att beskriva äkta lycka är att belysa det med exempel ur mitt eget liv. Den fullständigt överrumplade mig och euforin uppfyllde mig med sådan kraft att jag har svårt att beskriva det. Det är ingen helt exklusiv upplevelse, men för min del sällsynt i fråga om dess varaktighet. När jag tittar tillbaka i livet så visst har det funnits tillfällen då där funnits sann lycka, stunder då positiv energi sprudlat men mitt exempel tycker jag är bra för det finns ingen som helst koppling till det yttre i livet utan det rör sig om en renodlad existentiell lycka.

Det exempel jag ska framställa har jag beskrivit för ett par personer i min omgivning, men eftersom de betraktar livet mestadels utifrån ytliga värderingar, utan större existentiellt djup har de betraktat det som en underlig historia. Helt OK och anledningen till att jag berör den inställningen är för att skapa förståelse för hur olika vi kan stå medvetandemässigt men framför allt hur den intensivt, ihållande ytliga föreställningsvärlden stänger oss för livets djup och den äkta upplevelsen av vår omvärld och vår betydelse i den. Som jag ofta påpekat lägger jag ingen värdering i detta utan pekar på skillnader och samtidigt ger det en förklaring till varför livets i sin grundkonstitution utmanar oss. Utifrån ett helt överskådligt perspektiv kan jag betrakta mig själv från att ha gått från en person, som i stort sett vem som helst, har sett världen som ett ytligt, mekaniskt spektakel med värderingar därefter, till att ha successivt transformerats genom en serie av år som just utmanat, prövat och öppnat mig för något jag inte visste fanns. Och det är nyttigt för mig att möta en oförstående inställning eftersom det berättar för mig var jag stått, vart jag kommit och det vore ett misslyckande om jag hyste negativa känslor inför detta eftersom jag då klivit in i en omedvetenhet som stänger ned mig. Det är ingen bror Duktig inställning jag vill företräda utan en respekt och acceptans för de människor vi är utan att på något sätt placera mig på en piedestal. Inte alls, jag har mycket att lära, faller ofta in i omedvetenhet och ibland är det säkert jag som inte kan ta till mig en annan människas berättelse eller sätt att vara. I mitt exempel nedan visar jag också hur jag gått från oförståelse till en sådan medvetenhet att någons ord plötsligt framstod i sin stora klarhet inför mig. Vore de då inte fördummande högmod att döma någon annan?

Nåväl, tillbaka till mitt exempel - Det var en sommareftermiddag, vackert väder rådde och det var tidigt på sommaren för apelträden blommade fortfarande. Jag satt framför några sådana träd och läste en bok. Boken hade ett existentiellt innehåll och jag hade läst boken och raderna tidigare, men dess djupare innebörd hade då inte nått fram till mig, men nu fanns där en erforderlig öppenhet. Det stod något i stil med "du är det medvetande som ger upphov till trädet du betraktar". Jag lyfte ögonen från boken och minns att jag tittade på det lilla trädet framför mig och det var som en smärre explosion inom mig med oerhört starka känslor och i detta ögonblick visste jag att det var så - trädet hade sitt ursprung i den medvetenhet jag själv är. Ord som tidigare inte haft annat än en intellektuell betydelse och därmed varit tomma och meningen saknade då en andlig innebörd. Jag kommer att tänka på en liknelse som kanske kan ge en viss förklaring till skillnaden: tänk dig att du tittat på en bild av ett hus hela ditt liv, en kuliss med fönster och en dörr mitt på huset. Plötsligt upptäcker du att det inte är en kuliss utan ett verkligt hus, som du själv byggt och du öppnar dörren till huset och kliver in och ser att där finns ett innandöme, ett vackert hus med flera rum och våningar. Kulissen var den bild av världen du hade ända tills din ökade medvetenhet visade dig något annat.

Den mycket starka känslan strömmade genom mig och jag minns inte tankarna men kontentan var just den enkla meningen hade lyst upp och skingrat intellektet för att jag i den stunden hade direkt kontakt med själva essensen av mig själv, kanske jag skulle skriva Varandet. Om inte denna stund föregåtts av år av lidande och prövningar som luckrat upp mitt ego och gett upphov till en större medvetenhet, skulle inte denna stund blivit en realitet.

Lyckokänslan satt i åtminstone ett par dygn för att sedan klinga av. Ännu ett steg uppåt i en andlig medvetandeutveckling var fullbordat, som föregåtts av andra och som kommit att följas av fler. I och med sådana här upplevelser blir det förmodligen betydligt lättare att successivt avidentifiera sig från det som ger upphov till egot, en ökad medvetenhet blir ett faktum. Därmed genomskådar man egots försök att skapa det tanke- och känsloinferno som är basen till dess existens.

 

Vi blir sjukare när det är kallt

 

Kyla gör oss mer mottagliga för olika förkylningsvirus. Vår kropp försöker oskadliggöra virus innan de tränger in i kroppen via immunförsvaret ,där slemhinnorna i näsan och halsen ingår. Blodet transporterar immunförsvarets komponenter till slemhinnorna och blir det kallt drar sig blodkärlen samman och blodtillgången minskar. Därmed försämras slemhinnornas förmåga att omhänderta viruset. Så en halsduk eller en tröja med hög krage ger en värme som inte enbart handlar om komfort utan även att hålla blodkärlen varma, blodtillförseln och säkerställa immunförsvarets funktion i halsen.

Vi blir lättare förkyla under vinterhalvåret och det beror på ovanstående orsaker men också att förkylningsviruset överlever längre när luften är kall. Viruset trivs normalt sett bra i våra kroppar där det är 37 grader, men utanför våra kroppar är chansen att överleva större när temperaturen är låg och solljuset svagt. Under de kalla månaderna kan virus därför överleva längre tid på t.ex. ett handtag eller i luften efter en nysning. Risken för att viruset sprids vidare ökar därmed. God handhygien är naturligtvis motiverat och handsprit skyddar ytterligare.

Som jag påtalat i ett par inlägg om D-vitamin påverkar detta vitamin vårt immunförsvar i hög utsträckning och därmed vår motståndskraft mot förkylning och andra sjukdomar. Vi tillverkar detta vitamin i våra kroppar när vi utsätts för solljus men solen måste stå i ca 45 grader eller mer för annars filteras UVB-strålningen bort i atmosfären. För oss i Sverige innebär det att från och med en bit in i september till april kan ingen D-vitamin bildas utav solen. Kroppen lagrar D-vitamin 1-3 månader och brist kan förekomma från oktober till april. Andra källor till D-vitamin är t.ex. fet fisk och ägg. För att komma upp i behovet av D-vitamin måste man äta ca 350 g fet fisk per dag eller mängder med ägg. Detta är inte rimligt för de flesta och ett tillskott är därför att rekommendera från oktober t.o.m. april.

Jag har skrivit ingående om detta tidigare i ett par inlägg och hänvisar till dessa, men sammanfattningsvis bör man inta åtminstone 2 000 IE (50 mikrogram) per dag av D3-varianten (naturligt och det upptas lättare i kroppen än det syntetiska D2). Mängden kan variera beroende på ålder, graviditet, hudfärg eller om man använt solskydd.

Inlägg om D-vitamin:

D-vitamin under vinterhalvåret

D-vitaminbrist under vinterhalvåret

 

Terror som katalysator

Det finns ingen händelse eller situation som är isolerad från allt annat eftersom det hänger ihop. Det ena leder till det andra, en händelse ger upphov till något nytt som i sin tur blir en del av något annat. Vi är alla mer eller mindre berörda av allt som sker på vår planet och förr eller senare når konsekvenserna oss i en eller annan form. Man kan se allt det vi upplever som verkligheten som en enda organism där varje del känner helheten. Människor är förbundna med varandra kollektivt. Faktum är att även den vetenskapliga världen mer och mer är inne på det spåret. I samband med terrorangreppet mot World Trade Center i New York 2001 berördes mängder av människor världen över. Det visade sig att dessa kollektiva känslor kunde registreras av forskare. Ett antal slumpgeneratorer/mätinstrument fanns vid tidpunkten utplacerade världen över och dessa började plötsligt ge utslag den 11 september. Princeton University i USA hade under 25 år (2003) bedrivit forskning om tankens kraft och som ett led i detta fanns dessa slumpgeneratorer utplacerade. Resultatet tydde på att det finns ett globalt händelsefält som vi alla är en del utav. Vår tids vetenskap har inte kännedom om de begrepp som gör sig gällande, men man spekulerade om vi människor kanske är mentalt sammankopplade med varandra. Ja, så kan man ju uttrycka det, men existentiellt sett är vi alla manifestationer av samma sak och därmed kan vi känna allt som sker inom denna enhet. Sublimt och undermedvetet ,men ändå påverkas vi.

Forskningen företräds bland annat av ett erkänt universitet i USA men tankegångar som att vi skulle vara förenade mentalt kan vara svåra att tro på både för lekmän och vetenskapsmän. De flesta av oss är fostrade via vår kultur att inte lita på det som inte kan ses eller tas på. Hela området hör ännu till vetenskapens utmarker. Numera finns det emellertid omfattande forskning om hur vi kan påverka materia med tankens kraft och hur föremål påverkar varandra utan synlig förbindelse. Och det är knappast en nyhet hur vi påverkar våra kroppar och hälsa med sinnesstämning och tankar.

Människan och dess aktiviteter är således sammanlänkande och man kan se vår historia som en evolution där ett allt högre medvetande utvecklas. Varje enskild individs medvetandetillstånd blir en del av helheten. Eftersom vi delar medvetande på högre nivå, det som psykoanalytikern Carl Jung benämnde det kollektiva undermedvetna, samspelar vi hela tiden, även om vi inte är medvetna om det. Lägg där till att över 95% av våra handlingar har sitt ursprung i det undermedvetna så kan man ana att livet är en pågående process som vi egentligen förstår föga om. Människan dömer och anser sig veta vad som är bra eller dåligt utifrån en intellektuell begreppsvärld. Vi är ännu inte där att vi inser hur vi gemensamt formar livet. Faktum är att de mest chockerande och fasansfulla terroraktionerna kan vara de bästa katalysatorerna för vår utveckling. Som jag ofta återkommer till: människan är fortfarande en primitiv varelse och därmed ger vi upphov till primitiva handlingar.

Islamiska Staten (IS), är ytterligare en reaktion från människor som anser att de har rätten på sin sida utifrån deras tolkning av en religion, i detta fallet islam. Det rör sig dock om människors vantolkningar och en extrem inställning till samhället och de tar sig även rätten att "korrigera" allt som de anser bryta mot deras världsbild. Uppenbarligen utövar IS en attraktion på en hel del vilsna människor som är beredda att begå otroliga grymheter mot allt och alla som står i deras väg.  Det IS står för är ännu en dålig ursäkt för människor som lever i en övertygelse om att de vet vad som är rätt eller fel i grundat på Gud eller Allahs önskan. Inget nytt under solen för det har upprepat sig på alla områden i alla tider och alltför ofta i någon religions namn. IS påminner om medeltidens fanatiska korsriddare som begick vansinnesdåd i mellanöstern i Guds namn - de slaktade hela städer och uppvisade människans mörkaste sidor. Givetvis med undantag, men bevisligen blev korstågen en äldre ursäkt för andra vilsna människor att få utlopp för destruktiva krafter som finns i mänskligheten. Det finns människor som enbart väntar på tillfällen att explodera och motivet spelar mindre roll.

I en rörelse som IS finns det frustration, hat, ilska men också behov av makt, bekräftelse och känsla av tillhörighet. Så har det alltid varit i olika utsträckning i grupperingar av olika slag och det negativa är alltid starkare i destruktiva grupper. Som väl är dör de också ut snabbast. Jag är dock övertygad om att det finns flertalet individer inom IS som ganska snabbt tappar tron på den organisationen när de får bevittna det som de inte var beredda på och det som faktiskt står i bjärt kontrast till vilka de egentligen är. Och naturligtvis förekommer människor som är så pass omedvetna att de känner sig mer levande och starkare än någonsin tidigare mitt i hela denna röra av död och förintelse.

IS är destruktivt men naturligtvis fyller denna rörelse en  funktion, annars skulle den inte existera. Filmer där folk halshuggs, grymheter som begås som en del av en strategi väcker naturligtvis känslor och starka reaktioner. Nödvändiga sådana. Självklart är det beklagligt och mycket obehagligt, men vad betyder detta ur ett högre perspektiv? Jo, förändring och nedbrytandet av det som tjänat ut sin roll. De enskilda människorna såväl som berörda nationerna är en del i ett mycket, mycket större skådespel vars syfte är att göra mänskligheten mer medveten och samtidigt ge oss förutsättningarna att omvälva den värld vi lever i. Förändringen sker med de medel som speglar den nivå vi står på. Mänskligheten har nog knappast lärt sig ens att gå i en jämförelse med ett barns utveckling, därför blir verktygen därefter.

Inte vet jag hur utvecklingen kommer att fortskrida i detalj och kan enbart dra slutsatser utifrån min uppfattning hur förändringar sker existentiellt, och historien i sig är ett facit. När USA bestämde sig för att starta ett krig mot al-qaida och bekämpa det som de betraktade som ondska, slog USA även fast att man aldrig kommer att lyckas i sin strävan. En existentiell lag säger att det du kämpar emot blir bara starkare. Jaha, vad skulle USA annars gjort, kanske någon frågar sig. Ett svar är naturligtvis inte enkelt eller kortfattat annat än i sig övergripande tydlighet - al-qaida skulle inte uppkommit om det inte var en reaktion på ett inneboende "systemfel" i världen. Al-qaida, IS och andra yttringar är en reaktion och ett hjälpmedel som till syvende och sist kommer innebära något gott. Naturligtvis, hävdar jag provocerande. I den världspolitik vi ser på nyheterna anser vi oss kunna avgöra vad som är bra eller dåligt. Naturligtvis, skriver jag på nytt - varje människa har sina värderingar som både är subjektiva och i enlighet med en kollektiv mall över vad som är gott eller ont. Så ska det vara världsligt sett, men samtidigt pågår en mer övergripande verklighet där det inte finns varken bra, dålig, gott eller ont - allt bara ÄR. Allt som sker finns där för vår utveckling och fullbordan och hur skulle människan kunna avgöra vad som borde ske eller inte om hon är en del av allt detta? Men innebär det att man lakoniskt lutar sig tillbaka i tevesoffan, skakar på huvudet åt eländet och muttrar "allt är ju för vårt bästa"? Nej, och i detta ligger en intressant paradox - självklart ska vi människor reagera på det vi anser vara fel. Att ordna sig som en del av mänskligheten och livet är inte samma sak som att vara en passiv robot.

En del människor som anser sig vara andligt utvecklade sätter krokben för sig själva genom att köra huvudet i sanden och avlägsna sig från livet i en lite vilsen livsåskådning att de kan tänka sig goda eller blir mer andliga genom att acceptera att det är hål i strumporna eller att man är vegetarian. En andlig utveckling är att vara en del av livet och det världsliga samtidigt som man lyfter sig över ytan och ser övergripande samband, men fötterna står kvar på jorden. Att vara andligt medveten är inte att bo på kollektiv, enbart köpa secondhand kläder och inte ha teve hemma för att på så vis demonstrera sitt avstånd till det ytligt materiella. Så kan det naturligtvis vara men yttre attribut är enbart en fernissa för det som inte finns där. Det är skillnad på den som verkligen avsäger sig teven för den inte betyder något och den som gör det för det blir en del av en självbild. Det väsentligaste i en andlig utveckling är avidentifieringen från intellektet, dvs. inse att vi inte är det yttre i form av tankar och det materiella. En identifieringen med intellektet skapar egot, det falska jaget, som är grunden till eländet i världen. Så stöter du på någon som anser sig vara andligt utvecklad, gärna pratar om det och har spökat ut sig, rökelsen står som dimman vid Lützen i köket och enbart flummig musik kommer ur stereon, så kan du räkna med att det rör sig om en person som enbart funnit en väg att stärka egot med en täckmantel. Andlig utveckling är medvetandeutveckling och ett mer intensivt närmande till livet som sådant. Förvisso ganska ointressant, men personen som städar i trapphuset eller vd'n på ett företag kan vara precis lika andligt utvecklade. Likheten ligger i att ingen av dom är intresserad att framhäva sig själva i det yttre.

Tillbaka till IS. Människorna IS är en del av spelet livet och de är en del i förändringsarbetet som pågår i världen. De flesta med insikt i hur det står till i världen inser ganska snart att vi är i det stora hela på fel kurs. Det största hotet är inte IS eller krig utan vårt sätt att leva. Överkonsumtionen sliter ut och förgiftar planeten och det i sig är en del i grundläggande "fel" i människans sätt att vara. Det finns inga egentliga fel utan allt är en del av en evolution och utveckling och det inbegriper så kallade fel och misstag. Allt är en väg till ett mål. Människans stora utmaning är naturligtvis inte miljöförstöring eller utplåning av våra livsbetingelser. Nej, det är enbart konsekvensen att vår identifiering med intellektet. Det leder till omedvetenhet och individen ser varken sig själv eller mänskligheten i sig på rätt sätt. Den allvarligaste delen är uppfattningen om separation, att vi är åtskilda från varandra och det som är Gud. Gud är inte den skäggig karl uppe på molnen, så glöm den bilden. Det som är Gud omfattas inte med tanken och människans försök att förstå genom att göra en bild av Gud skapar enbart avstånd från den egentliga grunden.

Så människans fixering vid tankar, det ytliga skapar en märklig värld där det andliga trängs undan och det handlar om en intellektets värld där vi tror oss må bra och bli fullständiga genom konsumtion, mer av det yttre, vilket också inbegriper tankeformer om vilka vi är. Hela vår existens blir det vi ser och kan tänka oss fram till. Den världen blir en platt, livlös skenbild av den egentliga världen, där det mesta blir objekt och därmed utan andligt värde och därmed enkelt att ignorera eller förstöra. En så stor del av mänskligheten är förlorade i intellektet att människan är hotad.

Nu ska jag inte moralisera och beskriva hur vi i västvärlden överkonsumerar medan den större delen av världen har svårt att få mat för dagen. Det blir tråkigt och jag avser inte dela ut pekpinnar. Nej, världen behöver förändring och det är svårt, omfattande och det pågår just nu. Vad innebär IS för världen just nu? Intressant nog tycks delar förenas som inte annars skulle ha gjort det. Bra, för all dialog kan vara fruktbar. Det som sker är också påfrestande för flera nationer och det kan till en början ske i mindre skala som avrättandet av landsmän. Det som troligen sker framöver är överraskningar, kovändningar, omvälvningar av olika slag av både det goda slaget såväl som det onda. På sikt ser vi de stora förändringarna. IS kommer förmodligen försvinna snart, men har inte större förändringar i västvärlden skett och då menar jag grundläggande inställningar, så kommer det något annat. Ungefär som när al-qaida försvagades så kom något ännu värre - IS. Västvärlden är ungefär likadan idag som innan al-aida, kanske värre. Sker ingen förbättring, enligt vad jag skrivit om ovan, så kommer världen få uppleva allt värre slag. Liksom den gamla romarriket en gång stod för civilisering och grundandet av mycket i västvärlden, blev imperiet dekandet och stod för något negativt och försvann. Så går nu USA samma väg, som representant för ett dekadent, västerländskt leverne. USA stod från början för något gott där folk från hela världen förenades och skapade en nation där alla kunde leva fritt. Visst förekom det elände där från början som t.ex. förtryckandet av ursprungsbefolkningen, men det är också en del av givandet och tagandet. USA har som nation i sin styrka bidragit med det som gagnat världen, men idag står den tidigare storheten för degenerering, levnadssätt och kultur som i mångt och mycket stärker en livsstil som är ett hot mot oss själva och naturen. Således kommer USA drabbas av tunga motgångar, i världen men även på hemmaplan som rubbar så kraftigt att federationen upphör. Tyvärr tror jag att attentaten i New York 2001 är småpotatis jämfört med det som kan komma där t.ex. atomvapen eller annan massförstörelse används. Alla imperier och stora stater går förr eller senare under för att ge plats för något annat. Det blir en vändpunkt som innebär slutet på västvärldens långa dominans till förmån för något nytt med troligen förskjutning till Asiens förmån. Då avses inte Kina, Japan eller andra platser där faktiskt ett västerländsk levnadssätt eftersträvas. Åtminstone med grund i det ytliga, materiella överkonsumtionssamhället. Asiatiska länder lär också genomgå transformering av större slag naturligtvis. Det ska bli intressant att se vad t.ex. Indien står om 15-20 år.

 

Det kommer andra tider, människan kommer att successivt väckas ur sitt slutna sett att betrakta livet, mycket av det vi tar för givet idag kommer att försvinna och ersättas av annat som grundas på en större medvetenhet. Men visst finns det medvetenhet idag, tro inte annat, för annars skulle det gått åt pipan för länge sedan. Den behöver dock spridning och enda vägen är tuffare betingelser som öppnar upp flera, så många att en bestående förändring kommer till stånd. IS är en del av det, precis som kommande naturkatastrofer, klimatförändringar, terrordåd, ekonomiska svårigheter, striden om det dyrbara vattnet och så vidare, och så vidare. Det mörker vi har framför oss behövs för att vi ska förstå ljuset.

 

Gemensam prövning

Medvetenhet är ett begrepp som ofta förekommer i mina inlägg och medvetenhet är andlig utveckling. Jag har aldrig tyckt benämningen  "andlig utveckling" är tillfredsställande, då det i mitt tycke kan te sig så abstrakt och ogripbart. Andlig utveckling är medvetandeutveckling, att vidga medvetandet bortom världsliga begränsningar.

På sistone har min livssituation varit synnerligen svår då jag sett hur min belägenhet blivit allt tuffare samtidigt som någon annan också påverkats rejält. Det senare har varit värst. Under en stor del av sommaren har jag känt på mig att det skulle bli värre, att kraven skulle stegras och det ligger i hela min livssituations natur. Det är så lätt att glömma att livets alltid ger oss det vi behöver, att alla prövningar syftar till att väcka oss, förändra oss eftersom det helt enkelt behövs för att vi ska nå ett uppställt mål. Många har inte alls denna existentiella definition av livet utan söker meningen i livet i världsliga ting.

“Life will give you whatever experience is most helpful for the evolution of your consciousness. How do you know this is the experience you need? Because this is the experience you are having at the moment.”

 - Eckhart Tolle

Människor som har svåra upplevelser med i bagaget kommer ofta ut med sina berättelser och kan redogöra för hur deras trauma förändrat dom i grunden - de har äntligen lyckats finna meningen i livet - lyckan, de har lärt sig att se det "gudomliga" i vardagen eller kanske andra människor. Människor som genomgått svåra sjukdomar, kanske blivit handikappade, haft svår sorg eller har genomlidit andra svåra upplevelser förändras, blir mer medkännande och lär sig tackla problem utifrån en holistisk värderingsgrund. Någonstans i lidandet som uppstått har öppningar skett, kapitulation inför faktum, dörrar inåt har öppnats och en andlig medvetenhet har spirat. Samtliga stora andliga lärare har gemensamt att de alla har en period av lidande bakom sig som transformerat och skapade visdom, som de nu använder för att hjälpa andra och sprida medvetenhet. Men det finns helt vanliga människor ibland oss som har sina tuffa erfarenheter utifrån vilka de kan sprida medvetenhet. Kanske inte alltid med ord utan närvaro och handlingar.

Även om man är införstådd med att livet alltid har en inneboende utvecklingspotential är det lätt hänt att intellektet tar över då det blåser hårt och man går helt upp i hur obehagligt ens livssituation ter sig, och vissheten om att livet aldrig utsätter oss för något vi inte behöver, glöms bort. Vi människor är vana vid att följa tankarna och försvinner helt upp i de mentala föreställningar som skapas ur dessa. Det är svårt, mycket svårt att bryta ett invant mönster som är nedärvt sedan tusentals år. Jag faller dit om och om igen, trots jag känner till fällorna. För att bryta intellektets grepp måste man skapa medvetenhet. Inte alls så märkligt om man tänker efter. Ju mer man identifierar sig med formens värld - det yttre, tankar, det världsliga ju mindre känslig blir man för det underliggande, det livfulla, enheten, kreativiteten och därmed blir man omedveten om det djupet i livet.

Om man tänker sig en skala som beskriver medvetenhet, så råder total identifikation med formens värld (det materiella, tankar osv) på ena kanten och det är total omedvetenhet - ondska. På andra kanten råder total medvetenhet - det goda. Alltså, ju mer omedveten en människa är, desto mer benägen är denne att förfalla i ondska. Ofta tar jag nazismen som ett gott exempel på omedvetenhet - nazister går upp i formens värld, identifierar sig fullständigt med ideal, tankar om sina egna identiteters och en tänkt etnicitets förträfflighet. Separationen till andra ökar och medmänniskor blir objektifierade - judar upphörde att bli människor i deras ögon och det falska jaget som skapats blev avtrubbat, okänsligt och i denna djupa omedvetenhet kunde otroliga grymheter ske. Detta är en ytterlighet, men det finns naturligtvis en rad andra uttryck för ondska och det utspelar sig i vardagen runt oss alla. Det är få som betraktar sig som onda då de helt enkelt är omedvetna om vad de gör och orsakar.

OK, jag gled nog ut lite lång i resonemangen men ska försöka återgå till kärnan i det jag ville skriva om. I den situation som jag levt i länge delar jag vissa delar med någon annan. Det är mycket komplext och svårt att övergripa, men vi lär oss utav varandra och dessa funktioner har vi alltid haft. Vi har känt varandra länge och har ofta lärt oss tuffa läxor utav varandra. Beklagligt kan man tycka, men då glömmer man bort livets högre syfte - vi lär av varandra och allt är gott till slut. Så jag hyser största kärlek till denna människa och gör allt jag kan för vara till hjälp. Det är en ömsesidig uppfattning och ofta hjälper vi även varandra när man ytligt sett skulle tro det vara raka motsatsen.

Och har man en ytlig livsåskådning så är man stängd för livets inneboende konstitution och lider och fördömer. Det blockerar och skapar omedvetenhet. För inte så många år sedan förbannade jag delar av mitt tidigare liv, skeenden och människor, för jag ansåg jag blivit skadad, t.ex. hämmad i min personliga, normala utveckling tidigare i livet. Det där är en lång historia, men hade jag inte haft dom utmaningarna hade jag inte haft en resa att genomföra med mig själv, vilket skapat både personkännedom, visdom och styrka. Vore man perfekt från början skulle man inte lära sig något. Ingen är perfekt, alla har något att ta itu med. Människor och situationer som framkallat dessa utmaningar, begränsningar eller vad det nu än må vara, har enbart hjälpt till. Dessutom är det en gång våra egna val, annars skulle det inte skett.

Nåväl, jag har ganska god övergripande kunskap om varför jag haft min ökenvandring med i stort sett en oavbruten räcka av utmaningar. Det är en medvetandeutveckling av stora mått, men så har det pågått länge. Det har jag varit inne på i flera inlägg, men på sistone har det främst rört acceptans av livet. T.ex. acceptans att jag inte alls kan nå fram till en person när det rör den andliga delen av våra liv och därmed acceptera andra människor ur den synvinkeln. Är man djupt fångad i intellektets föreställningsvärld så finns det ingen existentiell del och den uppfattningen måste jag acceptera när jag inte når fram. Den avklädda, oandliga åskådningen reducerar livet till en väldigt förenklad historia utan djupare innehåll och allt som finns är det sinnet kan uppfatta, vilket egentligen är mycket lite. Sinnet kan uppfatta det ögonen förmedlar, det öronen leder till hjärnan och det intellektet kan omfatta. Intellektet har sin grund i formens värld och då existerar inget annat än tankens värld. Allt blir dött, sterilt, problemfyllt och livet blir enbart mentala, platta koncept. De flesta har dock viss kontakt med den djupare medvetenheten inom oss i olika utsträckning, annars skulle inte mänskligheten funnits längre. Den skulle tagit död på sig själv, men å andra sidan har kraven ökat proportionellt med den tekniska utvecklingen. Liksom den enskilda människan utmanas så sker det på kollektiv nivå.

Under senare år har jag kunnat förstå mitt eget liv, mig själv och bitarna har fallit på plats. Det finns ett vackert sammanhang i hela mitt liv som lett mig fram där jag är idag. Det handlar inte om fullbordan, utan en resa med utveckling och förbättring och där finns mycket kvar. En välgörande bekräftelse på att jag kommit någonstans är både viljan att bistå andra - och även förmåga att kunna göra det. Ofta blir jag förbluffad över orden som kommer ur min mun, de samband jag finner i andras liv och alltid förenar jag det världsliga med den andliga delen - helheten vill säga. Människor har stor glädje utav att förstå att det alltid finns en underliggande ström av andlig verklighet i det vi möter. För många är det nytt, men när sambanden åskådliggörs i det egna livet kan aha-upplevelser vara ett faktum. Vissa känner igen det medan andra förnekar det, kanske för de inte förstår eller inte vill förstå. Läs gärna Platons grottliknelse i ett tidigare inlägg, som vackert beskriver människans motstånd mot det andliga.

Det går ofta att förena händelser i livet med en inre, en medvetande utveckling.  Det är inte enbart orden, arbetsuppgifter, våra prylar, våra uppfattningar och mentala bilder som är våra liv. Nej, det är det som händer inom oss, i våra medvetanden som är den egentliga verkligheten, dock ej gripbar med sinnena. Hela tiden växlar det mellan intellektet och den underliggande medvetenheten, däri vår sanna jag befinner sig, kan man säga. Allt det som utspelas i vår fysiska liv skapar det som våra medvetanden vill uppleva. Det är som gamla visdomsskrifter uttrycker det: ur våra tankar skapas vår värld. Samma uråldriga skrifter menar att det är samma ursprung i våra drömmar som i våra liv. Det är därför avidentifiering från tankarna och bromsandet av tankeströmmen kan ge upphov till en helt annan verklighetsbild som kommer från vårt inre, obefläckat av intellektet. Den världen är skönhet, kärlek, enhet och helt befriad från en underliggande rädsla.

Det fysiska livet bidrar till vår medvetandeutveckling och i förlängningen därmed till minskat lidande. Förstår ni, ju mer medvetande desto mindre lidande eftersom medvetenhet gör att vi förstår vilka vi är, vår enhet och koppling till Gud och då behövs inte lidandet längre. Ju mer medveten en människa är desto mindre benägen är den att skada och medkänslan ökar. Om jag formulerar mig så borde det vara begripligt varför en andlig utveckling skapar en bättre värld, vilket jag varit inne på tidigare. Sambanden blir begripliga för då förstår man varför den nuvarande mänskliga scenen är en ganska otäck soppa eftersom människan i stort är en ganska omedveten samling, som förstår föga vad den pysslar med. Då menar jag inte enbart terrorister i mellanöstern, västliga makters nonchalans och pengahunger eller hänsynslösa girigbukar, utan det kan också manifesteras vid frukostbordet. All negativitet, om det så handlar om gräl om en parkeringsplats, religionstillhörighet eller direkt fysiska våldshandlingar, är resultat av olika grad av omedvetenhet. Och människor har ingen aning om det lidande de skapar i sina egna och andra liv eftersom de är just omedvetna. Jag behöver naturligtvis inte vända mig till någon annan utan kan betrakta mig själv - jag kan må dåligt då jag minns hur jag betett mig mot både människor och djur (pojkar kan vara elaka mot insekter...) förr i tiden, i omedvetenhet. Faktum är att man kan säga mycket om hur medveten en människa är efter hur de behandlar djur. Dålig behandling av djur sker mer öppet då betraktas som varelser med mindre värde och inte lika viktiga som människor. Behandlar någon djur illa så sker detsamma med människor och djur kan även innebära småkryp. Och det är intressant att se vilken skillnad som råder vid uppfattningen mellan en gullig hundvalp och en geting kring dricksglaset. För att tydliggöra det, så ju mer avlägset en annan livsform blir genom intellektets begreppsvärld desto mer objektifierad blir den. Intellektets illusoriska jag, egot, bygger sin existens på det. Ju mer man befinner sig i egot desto fler skillnader vill man finna för då kan hot byggas, försvar och gärna angrepp. Rasism är ett bekant exempel och det finns ingenting i våra djupare delar som är ett dugg intresserad av att bygga murar mot andra. Det är intellektet som skapar omedvetenhet, dvs. oandlighet. Om man inte är rasist kanske man spyr galla över en medtrafikant för människor blir objekt då de sitter i sina bilar. Samma fenomen som yttrar sig i olika utsträckning.

Personen jag beskrev ovan har jag successivt lärt känna  på riktigt de senaste 10-12 åren. Egentligen visste jag ganska lite innan och såg bara en bild, som enbart var en del av helheten, ungefär så vi känner de flesta. Grunden är i alla fall en älskvärd människa, med mycket värme och generositet, som vill väl. Mellan oss finns mycket kärlek även om vi har och har haft många meningsskiljaktigheter. Det är en del av det vi skapar och löser sinsemellan och det är de roller vi har - delat en mycket fin relation och tuffa lärdomar. Vi rensar också bort gamla känslor som funnits inlagrat djupt in i våra medvetanden. För en tid sedan hade vi en ganska känslosam, laddat situation vid ett tillfälle. Jobbigt, och på natten drömde jag hur vi grälade samtidigt som vi rörde oss i hennes hem. Drömmen avslutades då vi stod intill toalettstolen i badrummet. Symbolspråket kunde inte vara tydligare: de känslor som uppstod oss i mellan rensade ut det gamla som symboliskt hamnade i toalettstolen. Jag kan nämna att det var som efter ett regn oss i mellan därefter - så friskt och harmoniskt (men där fanns mer att rensa senare).

Jag nämner mig själv en hel del ovan men det finns utmaningar vi delar som sagt. Det är inte bara jag som behöver den beskärda delen att dörrar som ska öppnas och förändringar som ska genomföras. Denna person har alltid haft mycket bestämda åsikter, orubbliga många gånger och på senare har jag insett hur djupt förankrad denna person är i just den ytliga världen. Ändå lyser något annat i genom ibland och i synnerhet när prövningar uppkommer där det inte finns problem utan enbart smärta t.ex. Då sker öppning mot en djupare livssyn som ofta varit mycket lindrande. Men oftast styr tankarna henne hårt, sömnlösa nätter med oro över något och det yttrar sig vid fixering av tankeföreställningar. Det har upprepat sig i åratal och alltid har oron visat sig obefogad. Är man så tankestyrd blir världen snabbt hotfull då utmaningar av olika slag inte har något syfte, enbart faror väntar runt hörnet, katastrofer och problem. Ändå använder sig hon av ordstävet "inget ont som inte för något gott med sig" ständigt, men tydligen gäller det inte när hon själv utsätts för utmaningar.

För övrigt råder en positiv och glad anda  i henne, en social och utåtriktad person. Men oförmågan att lyssna på livet, det livet vill framför via händelser och medmänniskor har bl.a. skapat hälsoproblem och det kan bli allvarligt på sikt. Går man emot livet uppstår blockeringar i kroppen. De flesta hälsoproblem har psykisk bakgrund. Det vi tänker påverkar kroppen och det är vetenskapligt, även om det fortfarande saknas mycket kunskap. Hur som helst känner jag sedan ett tag till att personen i fråga har problem med öronen. Hörselkanalerna är trånga, det har varit så i många år men det ena örat är mer eller mindre tilltäppt stundtals, pga. vissa komplikationer. Detta är ett resultat av bristande förmåga att lyssna, avvärjandet från det som inte vill tas emot. Där finns en grundläggande sårbarhet som jag tror beror på tänkta brister som påverkar självkänslan och gärna kopplats till det yttre. Personen i fråga är vital, ett energiknippe och där finns en livfullhet och ungdomlighet, som många skulle avundas. Ändå finns där en förödande självkritik mot det yttre som skapar olust och begränsningar. Ofta har jag skarpt påtalat hur fel det är och att spegelbilden borde lovordas och en tacksamhet ingjutas i kroppen för den kraft och spänt den hyser. Icke, och en kort tid innan en släktträff "råkade" en tonårig kille hoppas rakt på henne då hon badade i havet. Konsekvensen blev lätt hjärnskakning och hela ansiktet svullnande upp. Förändringen var groteskt. Självklart jobbigt att beskåda och höra om obehaget, men efter en stund sa jag: "Vad tror du livet ville säga med detta, om livet alltid vill berätta något för oss via våra upplevelser?" Men en bra insikt och förståelse svarade hon: "att jag borde vara glad för mitt vanliga yttre för det här är för hemskt!" Exakt! Den där förmågan till insikt skulle vara till nytta i andra prövningar.

Den här personen är för det mesta helt förlorad i tankarna, måste alltid göra något, sover dåligt pga. tankearbete, kan inte sitta stilla, vill ha sysslor, skapar problem och det är naturligtvis inte bra för hälsan. Hon tillåter sig inte vara stilla, framför allt inte i tankarna. Det är ju som bekant intellektets sätt att blockera oss från djupare medvetenhet bortom tankarna. Det kanske viktigaste är att all denna intellektuella verksamhet just förhindrar en helt annan kapacitet att komma i dagen och kan orsaka hälsoproblem. Där finns intuition, där finns en fantastisk grund till att förstå sig själv och livet vilket så fint lyser i genom ibland.

Vi har haft samtal om hennes partner ibland och då glimtar det till i ögonen när händelser i det yttre berör hennes inre. Där finns förståelse, där finns medvetenhet men den är dold under ett intensivt bombardemang av tankar, känslor, dömande och åsikter i snabbföljd som tar all kraft och uppmärksamhet. Det har jag insett på senare år och har försökt nå fram , men det går bara ibland och sen är hon borta i tankarna. När hälsan hotas, och Gud av vad som jag inte vet, blir jag berörd. Öronen känner jag till, men de tuffa prövningar hon ställs inför har naturligtvis en större beröring som förmodligen kommer förhindra allvarligare åkommor. Då kan man tacka god Gud för att där finns prövningar som skapar grogrund för lycka i slutänden. I detta finns jag. Jag har levt i svår smärta över de prövningar vi delat, där jag kunnat ses som orsaken. Det har gett upphov till smärta som varit svår. Någonstans under resans gång har det slagit mig att även jag kan vara en del av någon annans prövning, en del som är den utmaning som den andre behöver och faktiskt kommer ha glädje utav framöver. Men vem tänker så om man inte är bekant med livet bortom vardagen?

För en tid sedan hade jag en dröm som var belysande och så vacker i sin belysande metamorfos. Jag och hon tittade på ett par växter i en rabatt. Jag såg att de inte kunde växa vidare i den jorden och behövde avlägsnas. "Kan de inte vara kvar tills vidare?", föreslog personen. "Nej" svarade jag och tog upp dom. Jorden de vuxit i var dålig så den skulle  bort. I näste sekvens går personen med en skottkärra full av den dåliga jorden, ett fullt lass och jobbigt att köra. Så ska vi iväg från platsen. Personen har då fått en bil, en ny fin jeep och plötsligt är hon förvandlad till en betydligt yngre asiatiskt kvinna. Nu tror mina grannar att det är min fru, tänkte jag i drömmen medan jag i god stämning hoppar i den glänsande jeepen.

Detta var en fin dröm som precis berättar om vad som händer bortom denna tuffa vardagen. Växterna symboliserar dåliga idéer, någon gammalt som ska bort och den dåliga jorden är som symbol för grogrunden till det hela. Den var dålig och den skulle bort eftersom växterna inte kunde växa där. Växterna kan vara symbol för vissa typer av tankar, förhållningssätt till livet. Hon fick gå med ett tungt lass av jord, det som starka känslor nu avlägsnar. Fordon i drömmar är symboler för hur vi tar oss fram i livet och denna person hade nu en ny jeep - En jeep är en stark bil som tar sig fram smidigt även utanför vägar. Stark och flexibel. Att hon blev förvandlad till en ung asiatiska kan ses som symbol för en föryngring och en öppning för ett österländskt tänkande, som är betydligt befriad från materialism och där en mer holistisk värdering ligger till grund för levernet. En vacker dröm, som gjorde mig glad. Det är möjligt jag inte tolkat helt rätt men i grund stämmer det utan tvekan. För den som tar lätt på drömmar kan jag berätta att de används frekvent i terapi och psykologiska inriktningar tar dom på stort allvar. Det är intressant att ta del av den världsberömda psykoanalytikern CG Jungs teorier om drömmar, för den som vill veta mer. Personligen ser jag dom som betydligt värdefullare än en intellektuell bedömning som är förvanskad av fördomar och begränsningar. Och hur ska man förstå livet intellektuellt när det handlar om andlig medvetenhet? Hur ofta har man inte fel i livet och när är drömmar fel som vägvisare? Min egen erfarenhet är att drömmar är som klarast och tydligast när livet blir som mest påfrestande eller när något angeläget ska framföras från vårt inre, eller bortom oss själva.

Direkt på morgonen berättade jag om drömmen för personen för att förhoppningsvis bidra med lite glädje. Responsen blev dock att drömmar inte betyder så mycket och jag borde hålla mig till verkligheten.... lite dum kände jag mig då jag så många gånger försökt beskriva livet och bidra med mina erfarenheter men reaktionen har varit densamma, fast inte uttryckt så tydligt i ord. Ja, det har jag inte skrivit, men många, många gånger har jag funderat över hur jag skulle kunna beskriva livet bortom skeendet och knyta samman det ytliga med det andliga, inför henne. Alltid med i stort sett samma nedslående resultat. Är man hårt knuten till identifieringen med tankar och formens värld så är man inte intresserad av existentiella spörsmål och är helt enkelt inte mottaglig. Personen jag skriver om känner till min blogg men är helt ointresserad och läser här aldrig. Det är givetvis OK eftersom hon har sina uppgifter att fylla i livet, mot sig själv och andra, och då ska hon vara den hon är. Är förändring påkallad så kommer den och det pågår. Det är en fantastisk människa i mångt och mycket, men hon skulle må så mycket bättre om hon fann sig själv och härligheten i livet bortom det hårt styrande intellektet. Dit kommer hon, det är jag övertygad om och det pågår.

Men då hade jag en person som var helt sluten för mina ord om det existentiella. Och, kunde jag inte ge upp mitt motstånd med att jag inte kunde nå fram? Var inte detta en utmärkt träning i att acceptera livet och dessutom övas i att möta tufft motstånd när det rör andlighet? Hade jag inte den bästa sparringpartner där fanns? Vilken träning jag fick! Och så sakteliga bröts motståndet ned. Det är svårt när motståndet har ett ansikte. På motsvarande vis är jag en prövning, för jag är en människa som gör "fel", inte tillräckligt och därmed ger upphov till något som inte borde vara. Ni ser, det är ett givande och ett tagande. Och den världsliga delen vi pratar om är på ett ytligt plan helt självklar. Där finns ingen tvekan om att något inte "borde" ske och det går överhuvudtaget inte att försvara det. "Felet" står jag för.   I denna historia står jag alltså för felaktiga handlingar - handlar fel, tänker fel och gör otillräckligt för att lösa problematiken. Där finns en del, som jag för mitt liv inte kan försvara, då det jag tvingast göra är för mig förödmjukande och egentligen totalt vansinnigt. Det dröjde ganska länge innan jag förstod att det ledde till något viktigt oss i mellan, men jag gjorde, och gör, allt jag kan för att komma till ett avslut, som jag förhoppningsvis nått nu. 

Är man sluten för en existentiell del av livet, djupet och den kreativa andlighet som alltid finns med, så anses jag förmodligen vara förlorad i flummiga teorier utan verklighetsförankring. Det där är nog en mycket vanlig reflektion överhuvudtaget, när andlighet kommer på tal. Det är ju inte vetenskapligt, det är inte allmänt accepterat och i vår tid är man så djupt förankrad i det materiella, det mekanistiska att det inte finns utrymme eller möjlighet att absorbera andra tankegångar.

I mig florerar alla möjliga svåra känslor och jag brottas med dilemmat att mildra smärta och samtidigt vara så snabb och effektiv det går. Inte så mycket för min egen del just nu, utan för personen jag delar prövningar med. Det har nått en gräns, den skiljelinje som förmodligen blir en vändpunkt för den andre berörde, även om de positiva resultaten syns senare. Där finns såvitt jag kan avgöra ingen öppning för andlighet just nu, men grogrunden är lagd. Den goda tillväxten kommer troligen när "näring" tillförs, dvs. positiva energi.

För egen del tror jag min fortsättningen beror på hur jag tar emot livet. Gör jag motstånd mot något så får jag mer utav det. Passande med ett citat av Eckart Tolle här: “Whatever you fight, you strengthen, and what you resist, persists.”