Vänskap över tid och rum

I den här bloggen berättar jag ibland om livet och ibland finns där inslag som av många anses vara kontroversiellt i bästa fall och löjliga fantasier i sämre fall. Andra nickar instämmande, en del kanske blir nyfikna och får upp ögonen på vad som händer i deras egna liv. Det är den senare gruppen jag främst vänder mig till. Om man inte tror på mina ord bryr jag mig inte om eftersom jag anser att var och en ska bilda sig en egen uppfattning när det rör livsåskådning, tro och angränsande områden. Tror någon på mina ord har jag förhoppningsvis berört något som redan fanns där eller så öppnades dörrarna för något mer. Nyfikenhet är en drivkraft som för oss att vilja veta mer och det är en energi som alltid behövs för att få oss att utforska och vilja veta mer.

I verkliga livet har jag lärt mig att balansera det jag framför beroende på vem jag talar till eller med. För många år sedan blev jag entusiastisk och ville dela med mig av mina upptäckter kring livets mysterier men gång efter annan mötte jag oförståelse och även förlöjliganden.  Då kändes det inte så roligt, men om jag möter den inställningen idag berör det mig föga då jag insett att vi har så olika mottaglighet för det som ligger bortom den ytliga världssynen.  Är det rätt tid så finns en öppenhet, annars sker det någon annan gång. Läs mina rader med en öppning hållning, prova möjligheten i ditt eget liv och jag kan garantera att det kan dyka upp tillfällen att se och förstå liknande i var och ens liv.

Nåväl, det var den lilla inledningen till en vacker historia vars ingredienser ingalunda är ovanliga och den förklarar mycket på ett något ovanligt sätt. Alla har sådana möten som jag haft eller kommer att ha, och inte bara en gång utan flera. Allt hänger samman bortom tid och rum, vänskapen t.ex. är inte beroende av denna livstid utan den kan leva vidare långt senare i ett annat liv. Det ska jag nu ge ett exempel på och det var inte bara en varm upplevelse utan en synnerligen väl utformad lektion för mig som kunde bringa förståelse för hur relationer fungerar och varför.

Någon kan säkert känna igen delar av berättelsen för jag har berört delar av historien tidigare. Det var ett antal år sedan då jag upplevde en allt starkare känsla att jag inte kunde fortsätta träna på det gymmet jag höll till vid. En till synes helt ogrundad motvilja fyllde mig, men jag var inte helt förvånad eftersom jag insåg att mitt inre ville berätta att det var dags att lämna gymmet. För mig är det en del av vardagen att min intuition eller möjligen andra känslor för mig i olika riktningar. Jag har lärt mig att lyssna till intuitionen och kroppen signaler. Då jag funderade på var jag nu skulle träna och mina tankar föll på ett litet gym jag som hastigast besökt åtskilliga år tidigare i samhället där jag bor. En känsla som snabbt växte sig allt starkare och övergick i en nästan längtan fick mig att åka bort till det där badet som haft ett litet gym en gång i tiden. Jag mindes inte precis var det låg i badet så jag fick fråga mig fram. Nere i källaren hittade jag en öppen dörr och jag stegade in i ett stort gym där en ensam person satt med hantlarna vid en spegel. Mannen såg mig via spegeln och log vänligt och hälsade. Han såg sympatisk ut och gymmet var betydligt större än förr och det såg utmärkt ut. Här skulle jag träna, tänkte jag entusiastiskt. Så blev det och jag var tacksam för att jag förts dit.

På det nya gymmet började jag snart småprata med olika personer som jag lärde känna allt mer. Det dröjde inte länge förrän mannen som hälsat i spegeln kom till att prata då vi skulle samsas om en maskin. Det var som en kär gammal vän. Det fanns värme såväl som entusiasm när vi pratades vid, glatt med mycket humor och skratt. Vi hade trevligt och gemensamma intressen gjorde att vi kunde prata mer än träna. Det var som vi inte kunde sluta prata ibland trots stor åldersskillnad, han hade bl.a. söner i min ålder.

Då vi både också tycker om vandring stötte vi på varandra ofta lite här och var och vi slog följe. Vi kunde prata i timmar oavbrutet och hela tiden fanns den där vänskapliga värmen med i bilden. Bengt, som mannen heter, verkade då och då nästan bli överrumplad över sin glädje då han fick syn på mig. Han förstod inte hur vi kunde ha så vänskapliga känslor då vi knappt kände varandra. Även jag kände så och i början förundrades jag över hur mycket vänskapskänslor som flödade. Att det här var fråga om ett möte med en kär vän från ett tidigare liv höll jag för möjligt, men några detaljer kände jag inte till från början. Jo, att vi krigat tillsammans kändes uppenbart då det fanns starka inslag i relationen som tydde på det. Ofta är det så att "teman" eller det som varit av störst betydelse i ett tidigare liv blir framträdande när man återförenas.

Ibland förbluffades jag över Bengts kommentarer och uppträdande. Någon gång lovordade han mitt ledarskap och där fanns ett drag av underkastelse. När vi var ute och gick följde han mig och liksom inväntade mitt nästa beslut vart vi skulle gå. Jag är definitivt ingen dominant person, har inga behov att framhävda mig och knappast situationer där jag skulle kunna demonstrera sådana egenskaper så jag undrade var han fick dessa uppfattningar ifrån. Bengt i sig är inte heller någon undergiven person utan en herre med bestämda åsikter och inte rädd för att ta för sig. Förklaringen skulle komma senare.

Tiden gick och vi vår bekantskap kändes självklar och vi sågs ofta på gymmet och oplanerat runt om i våra hemtrakter. Sällan har jag mött någon som jag haft så mycket att prata om och utbyta tankar med. Alltid i vänlig ton med ömsesidig respekt även om våra åsikter inte alltid var lika. Men med tiden framträdda tankegångar hos honom som väckte kyla i mig och det rörde nedsättande uttalande om andra människor. Jag märkte också att där fanns mycket frustration i Bengt, ilska och motstånd mot än det ena än det andra. Denne sympatiske man bar på mycket agg och det yttrades i form av heta utläggningar med nedsättande inslag om allt från politiker till folkgrupper. I detta fanns källan till att vi förenades i denna livstid, vi skulle lösa upp det karma som länkat oss samman, en konflikt som uppstått i det förgångna där våra åsikter förgiftade vår vänskap, ett negativt karma uppstod någon gång i det förflutna. Då fanns inte utrymme för att lösa det och därför förenades vi på nytt. Faktum är att de flesta bekantskaper och relationer överhuvudtaget har just det syftet.

Ibland funderade jag över vår gemensamma bakgrund och försökte identifiera något som skulle kunna ses som signifikant. Inget annat än vi levt under krigiska förhållande och jag förstod att utöver en stark vänskapsrelation fanns där ett mörkare stråk som vi nu höll på att lösa upp. Jag har tidigare i bloggen skrivit om karmalösande och negativt karma löses ibland upp med negativa känslor kombinerat med positiva. Våra meningsutbyten innehöll dessa ingredienser även om vi inte lät det framträda särskilt tydligt.

Vid ett tillfälle då jag djupmediterade, så djupt att jag inte hade några medvetna tankar, dock ej i trans, så återkom jag plötsligt direkt till klart medvetande efter en kort information som dök upp långt där nere i mitt medvetande. Jag minns inte exakta formuleringen men det var som en fråga ställdes om Bengts roll i ett tidigare liv och svaret kom: "din väpnare". Jag blev alldeles paff. Dels över informationen som sådan men också för att det där framträdde utan jag alls tänkt på det vid detta tillfälle. Förmodligen något liknande en regression då man under hypnos kan få åtkomst till minnen bortom dagsmedvetandet. Nåja, så kunde det ju vara och jag lät det vara en möjlighet även om jag inte var helt övertygad.

Det förklarade en hel del, bl.a. varför Bengt pratat om mitt ledarskap och varför han underkastade sig mig något. Gamla mönster satt i och framkallades vid vårt möte (det här har dock bleknat med tiden och jag kan inte säga det lever kvar längre). Jaha, jag hade varit riddare och Bengt min väpnare. Det levde jag med ganska länge tills ett passande tillfälle dök upp då vi kom till att tala om hur vi formats som människor via miljö, arv och annat. Jag frågade då Bengt om hur han trodde ett eventuellt gemensamt liv skulle ha gestaltat sig. Mycket överraskad blev jag då han direkt utan betänketid svarade: "Don Quijote och Sancho Panza" (riddare och väpnare från litteraturen).
Jag skrattade till högt men förklarade inget närmare för Bengt, men jag frågade honom vad han fick det ifrån. Tja, det var det första jag tänkte på, svarade han. Intressant, för även om vi pratade om mycket hade vi aldrig berört riddare eller den typ av litteratur som Don Quijote tillhör. Ja, som jag tidigare skrivit så drillas jag i alla möjliga delar av det existentiella och Bengts svar kan jag ju se som en bekräftelse på starka teorier och förklara varför till synes helt främmande människor kan på ett ögonblick väcka så mycket vänskapskänslor som om man känt varandra i åratal.

Helheten i den här historien har jag inte återgett då jag inte kan göra det rättvist då mitt minne sviker mig, det är komplext med känslor och tankar som tillhör det som framkommit. Men så är inte heller syftet att övertyga någon om att så här är det utan mer att öppna upp för djupare tankegångar kring livet och relationer. Och överväga att inte ta relationer på så blodigt allvar och ha överseende med sig själv och andra. Det skapar en öppenhet utan förutfattade meningar som blockerar alternativ. Kom ihåg att snäva åsikter stänger dörrar och skapar mentala fängelser.

Avslutningsvis - Det finns en hel del att skriva om vårt gemensamma förflutna, detaljer som växt fram, men jag uppehåller mig enbart vid en - grunden till vårt karmalösande. Då, på 1400-talet, verkade vi i östra Europa fast vi kom från västra. En slags ockupation och vi hade olika åsikter om hur folket i byarna behandlades av vår sida. Vi tyckte olika och det blev grunden till ett karma som förenade oss, men jag känner inte till hur det yttrades då, men tydligen uppstod så mycket negativa känslor att vi möttes på nytt för att läka ut det. Vi var mycket nära vänner då, där fanns det som fördunklade, men i denna tid är det förlåtet undermedvetet via vår nutida bekantskap.

Vänd tanken inåt och bli medveten om dina känslor

Ett starkt, omedvetet, inre känslomönster hos en människa kan utlösa yttre händelser eller dra till sig andra människor som bär på liknande starka känslor. Människor som t.ex. bär på ilska utan att vara medvetna om det eller uttrycker det, har en högre sannolikhet att bli attackerad av andra ilskna människor, verbalt eller fysiskt, och ofta utan synbar orsak. De har en kraftig utstrålning av vrede som särskilda människor omedvetet "plockar upp" och triggar igång deras latenta ilska.

För att skapa medvetenheten om inre känslor som finns där utan ens vetskap kan man vända uppmärksamheten inåt och känna kroppens inre energifält. Känn kroppen från insidan och kom i kontakt med kroppens inre. Skapa stillhet, koppla bort det yttre och känn efter vad som döljs i ditt inre. När känslor blossar upp riktar du ditt medvetande mot känslan och känner hur den känns och fråga dig vilken tanke som låg bakom den. Kom ihåg att en känsla är en tankens manifestation. De flesta av oss följer direkt en tanke med tillhörande känslor utan att reflektera: omedvetenhet. Stannar du upp i tankarna och riktar fokus på tankarna som gav upphov till känslorna kan du lära dig att förstå det undermedvetna. Huvuddelen av vårt handlade kommer från det undermedvetna, dvs. från mönster, bilder, energier mm. som finns lagrat inom oss.

För egen del har jag under mer än tio år studerat mig själv och andra. När jag till en början blev medveten om signaler och självbilder lagrat i det undermedvetna blev jag ibland chockad. Och när dunklet skingrats stod det plötsligt så självklart och jag förbluffades över att jag inte insett det tidigare. När det undermedvetna blottlagts förhöjs medvetandet och pusselbitarna i ens beteende faller på plats och man kan t.ex. blir medveten om gamla självbilder man levt efter. Samtidigt ökar sensitiviteten för andras undermedvetna beteendemönster. Hur ofta har jag inte förvånats över hur människor i min omgivning så tydligt signalerar vad de vill uttrycka utan att de har en ringaste aning om det. Människor är i regel så ytligt orienterade och vandrar från en tanke till en annan att det inte finns utrymme att se det uppenbara under det ytliga spelet. För umgänge är ofta ett spel där vi förmedlar våra känslor på olika vis - dominans, undergivenhet, döljer rädslor, självhävdelsebehov, gillande, ogillande, avundsjuka, nyfikenhet osv. Medvetenhet skapar självkännedom vilket kan leda till utveckling och förändring, relationer kan förbättras och harmoni föds ur denna medvetenhet.

Kloka ord

"Att leva i världen utan att komma till insikt om dess mening är som att gå omkring i ett stort bibliotek utan att röra vid böckerna."

- The Secret teachings of all ages

 

Jorden är platt - Uppdaterad version

Med tanke på den beräkning som astronomer i USA nyligen presenterade finner jag anledning att uppdatera ett äldre inlägg och tillföra de intressanta uppgifter som astronomerna kom fram till. Beräkningen visar att det i enbart vår egen galax, Vintergatan, finns det ca 17 miljarder jordliknande planeter. Hur många galaxer det finns i hela universum vet man inte och det beror kanske främst på att man numera antar att universum är "oändligt", men siffror som en biljon galaxer (1 000 miljarder)har nämnts. Således finns det miljarder åter miljarder planeter som liknar jorden i närheten av stjärnor, dvs. solar. Fakta talar för sig själv och den lilla, högmodiga människan får nog finna sig att varken vara ensam eller att vara skapelsen krona...Detta inlägg skrev jag för att jag skapa erfarenhetsåterföring till vår egen historia, hur orimligt inskränkt människan har varit, vilket vi förstår idag, men faktum är att människan idag är precis lika inskränkt i vår tid, vilket våra efterföljare kommer anse - Ur naturvetenskaplig aspekt, men framför allt hur lite vi förstår av det existentiella.

Här följer den ursprungliga texten:

...så trodde människan för inte så många hundra år sedan. Idag vet vi bättre men vilka missuppfattningar råder i vår tid som vår eftervärld kommer betrakta på motsvarande vis? De finns där, men det inser vi inte förrän vi kan betrakta vår historia i backspegeln.

Härförleden stötte jag på en artikel där en professor från Harvard hävdade att vi är ensamma i universum ("Min tro är att det finns gott om planeter som liknar jorden" sa en annan astronomiprofessor på samma universitet, så det finns nyanser i den akademiska världen). Bakgrunden till detta påstående var att vi upptäckt 500 planeter och ingen visade sig uppvisa de förhållanden som krävs för liv, enligt forskarna.

Så, det gigantiska universum med dess otaliga planeter innehåller endast en planet, vår jord, som är belägen i utkanten av vår galax, där det förekommer liv. Är det rimligt? Är det sannolikt utifrån ett dels vetenskapligt perspektiv såväl som ett existentiellt? Den vetenskapliga aspekten fördjupar jag mig inte i men det finns hundratals miljarder stjärnor, det vill säga solar, i vår galax och det finns miljarder åter miljarder galaxer i ett universum som vi till enbart viss del känner till och vars beskaffenhet och utformning vi egentligen inte känner till så mycket om. Bland alla dessa solar finns det oräkneliga planeter och statistiskt sett borde det finnas liv på otaliga platser.

För inte så många hundra år sedan ansåg vetenskapen att jorden befann sig i mitten av universum och solen och allt annat kretsade kring vår planet. Med hjälp av det då nyligen uppfunna teleskopet gjorde den italienske fysikern Galilei (död 1642) upptäckten att jorden liknade andra himlakroppar och att allt i vårt solsystem rörde sig kring solen. Galilei ställdes också inför inkvisitionsdomstolen, där han för att rädda sitt liv tog avstånd från sina åsikter. Idag ställs vi inte för sådana hot utan smutskastning, förtal och det finns forskare som nekas medel att forska då de uttryckt "opassande åsikter".
Med den kunskap vi har idag vet vi att teorin om vår jord i centrum var befängd och förmodligen ett utslag för människan högmod och detta med kyrkans goda minne - människan var skapelsen krona som allt annat kretsade kring (en uppfattning som tycks råda i stor utsträckning även idag).
Det är intressant att göra en jämförelse här mellan den tidens uppfattning och jämföra den med tanken på att vi skulle vara ensamma i universum. Är det inte högst troligt att den är lika absurd? Ett gigantiskt universum där en liten planet med oss människor skulle vara ett unikt undantag. Hm...

Carl Johan Calleman menar i sin bok "Vårt intelligenta universum" att naturlagarna, universum är skapade och utformade i ett syfte - Att skapa liv. De fysikaliska lagarna i kosmos är underordnade syftet att alstra liv och är i exakt och perfekt samordning för att det ska kunna ske. Den etablerade vetenskapen anser att naturens lagar uppstått av en slump utan en relation till varandra. Teorier om en större intelligens och djupare syften bakom vår existens och natur, tar man i officiella sammanhang stort avstånd ifrån. Är det måhända en motreaktion på kyrkans makt som härskade och tryckte ned under århundraden? Hur som helst fortsätter de trevande försöken att söka svar inom existentiella områden såväl som vetenskapliga och innan en sund balans uppsått lär vi få vänta på de riktigt banbrytande framstegen.

Numera anser vi att äldre tiders människor hämmades av den vetenskap och livsåskådning som rådde då och idag vet vi ju så mycket bättre och kan berätta att vi lever på en liten planet som ingalunda är i centrum, snarare i utkanten av det universum vi känner till. I framtiden kanske man ser tillbaka på vår tid och för ett exakt likadant resonemang kring vår tid som vi gör kring 1600-talet. Mycket sannolikt.

Det finns många uttalanden från vetenskapsmän som menar på att det är otänkbart att färdas från en civilisation på en planet till en annan. Skälet till detta skulle då vara att avstånden är så enorma att det skulle ta så lång tid att det skulle bli ogenomförbart. Det är flera ljusår till närmaste sol och om man kunde färdas i den högsta hastighet som vi känner till, ljusets, skulle det ta flera år att komma fram. Med vår nuvarande kunskap och teknik är det fullständigt omöjligt att nå sådana hastigheter. Finns det en planet med högre liv skulle den förmodligen ligga så långt bort att avstånden skulle vara oöverbryggliga. Ja, men den tekniska kunskap vi har och sättet att färdas linjärt från en punkt till en annan. För inte så länge sedan ansåg människan att det inte gick att flyga och tanken på en månfärd var tokig. Varför tror människan alltid att hon lever i en tid där man har kunskapen om allt som därefter ska begränsa möjligheterna? Samma visa upprepar sig hela tiden och i varje tid tror man sig vet tillräckligt för att avfärda teorier som ligger bortom den etablerade vetenskapen. Varför inte uttrycka att med den kunskap vi har idag vet vi inte mer så vi kan inte utesluta, utan endast spekulera. Var finns ödmjukheten och djupare insikt om att vi bara kommit en liten bit på vägen som art? Eller förhindrar människans högmod insikten om vi inte alls har nått någon höjdpunkt? Vi är inte så annorlunda i vår tid jämfört med 1600-talet.

Nyligen gjorde den kände astrofysikern Stephen Hawking ett uttalande angående förekomsten av liv i universum. Hawking säger att för hans ”matematiska hjärna” är det fullständigt rationellt att det finns intelligent liv i rymden, med tanke på universums storlek.
Hawking är en respekterad vetenskapsman som är bedrivit hyllad forskning, främst inom områdena kosmologi och kvantgravitation. Hans ord och teorier väcker alltid uppmärksamhet och det med all rätt. Hawking har bidragit och fört fram vetenskapen inom sina områden på ett förtjänstfullt vis. Ur ett logiskt-matematiskt resonemang anser han att det är rimligt att utgå ifrån att det förekommer liv på andra platser i universum.

Hawking varnar för att en kontakt med en annan art skulle kunna bli ödesdiger och hänvisar till vår egen historia: ”Om utomjordingar besöker oss kan resultatet bli som när Columbus kom till Amerika, vilket inte blev särskilt bra för urinvånarna. Vi behöver bara se på oss själva för att inse hur intelligent liv kan utvecklas till något som man inte skulle vilja träffa”.
Hawking antar att andra arter skulle uppträda som spanska conquistadorer ifall de hade vägarna förbi och upptäckte vår planet. Jag anser att Hawking gör en tankemiss som bygger på den traditionella ytliga livsåskådningen – han bortser helt från en andlig utvecklingspotential. Förvisso kan jag förstå det eftersom människan inte har tagit många kliv framåt sedan indiankulturerna då den amerikanska kontinenten förstördes av skaror från Europa.

Människan förfogar idag över tekniker som teoretiskt sätt kan förstöra förutsättningarna för fortsatt mänsklig existens på vår jord. Det störta hotet utgörs inte av vapnen utan den destruktiva exploateringen av naturen med dess konsekvenser. Vi har förmodligen nått en kritisk nivå, eller inom relativt snar framtid, där ett nytt sätt att förhålla sig till naturen och varandra, krävs för att inte vårt ”system” ska kollapsa. Tekniken är förträfflig om den används på rätt sätt och tillåts att utvecklas, anpassad efter omständigheterna. Så sker inte i stor utsträckning och missbruket riskerar förstöra levnadsbetingelserna. Varningsrapporterna duggar tätt och de värsta scenarierna innebär klimatförändringar som sätter stopp för fortsatt mänsklig överlevnad på denna planet (Hawking varnade även för detta i samband med att han gjorde utlåtandet enligt ovan).
Förutsättningen för vår civilisations överlevnad är som jag tidigare skrivit om, en utveckling av medvetandenivåerna, det vill säga en ny inställning till vår roll i vår omvärld, en andlig utveckling helt enkelt. Händer inget kommer paradoxalt nog vår ”höga” tekniska utveckling ta kål på oss. Hypotetiskt sett torde vilken annan art som helst nått motsvarande tidpunkt i sin utveckling, det vill säga konfronterats med samma problem som oss. Antingen bemästrade de utmaningen och kunde fortleva på en högre medvetandenivå eller så gick det åt pipan.

Om en civilisation färdas interplanetärt mellan solsystem har de nått en hög teknisk utvecklingsnivå, som vida överstiger den vi befinner oss på idag. Kontentan av det jag vill komma fram till är att om de nått dit har de också passerat vår tids utmaning och därmed nått en högre nivå av andlig utveckling. Detta är en förutsättning för en arts överlevnad och förmodligen också en utmaning som ska övervinnas. Om mänskligheten klarar av att omvärdera sig själv som en enhetlig art i en omvärld där den är också är en del utav, så finns förutsättningarna för en mycket positiv fortsättning. Nå, vad skulle vi möta om en annan art kom på besök idag? I enlighet med resonemanget jag fört, troligen en art som vi skulle betrakta som human, och kärleksfull med en vidsynthet som vida överträffar människan av idag. De skulle förstå vårt dilemma då de gått genom samma sak och kanske betrakta oss som en förälder gör med sitt barn. Som den ”goda föräldern” skulle de förmodligen respektera vår integritet och tillåta oss att utvecklas, lära oss av våra misstag, för att inte forcera eller störa den mognadsutveckling vi behöver så väl (en dag kanske det optimala tillfället kommer då vi som bäst behöver veta att vi inte är ensamma och därmed få en annan syn på vår egen art och på en högre nivå betrakta varandra som bröder och systrar). Deras höga andliga utvecklingsnivå skulle medföra hänsyn och respekt och vi skulle inte behöva hysa fruktan. De skulle nämligen inte vara som vi. Vi kanske är upptäckta för tusentals år sedan och diskret observerade.

Det är svårt för många människor att ens se på sitt eget liv som en utflykt i syfte att förvärva nya erfarenheter och bli helare som människa. Då lär det vara ännu svårare att leka med tanken att vi kanske är en av ett stort antal arter som har en ganska likartad utveckling. Universum, en plats skapad för många fler än oss, där vi alla har målet att utvecklas som individer och art. Förmodligen inte alls så olika oss vare sig i det yttre eller inre och alla delar samma gud (det vore bättre att benämna Gud "varande" till exempel för att inte vårt virriga gudsbegrepp ska förringa teorin). Intressant tanke, och för en person som tror på ett existentiellt syfte med tillvaron, högst rimlig.

Kontentan av detta inlägget är inte att lyfta fram ett område vi borde tro på och ovanstående områden är bara goda exempel i sammanhanget. Jag kunde lika gärna fokuserat på till exempel medicinen. Jag försökte spegla den inskränkthet som råder och tycks vara väl inpräntad i människan medvetande - att den kunskapsnivå vi befinner oss på begränsar och sätter ramar för det som är möjlig. Samma visa upprepas om och om igen i alla tider och vår epok är inget undantag. Som väl är finns det dom som vågar utmana etablissemanget och på så vis krönts deras mod med ytterligare framsteg. Där har vi mycket att lära av historien.

Att tro på livet inkluderar människor

Att tro på livet har varit ett tema som återkommit flera gånger i min blogg. Det är också ett tema som är ständigt närvarande i mitt liv - Övergripande såväl som i detaljer. Tro på livet är en väg till en djupare förståelse för livets skeenden som ligger bortom det intellektuella. Livets konstellation som sådan är också något som till stor del ligger bortom mänskligt förstånd. Men det underlättar om man till en början tar till sig det faktum att det vi möter alltid har någon form av betydelse. Det existerar ingen slump eller tillfälligheter. Livets är en skapelse i form av en interaktion där våra liv är en spegling av det vi bäst behöver. Exakt och med en utformning där vi har hjälp att fullfölja det som tänkts. Visst är det svårt att ta till sig och har man aldrig tänkt tanken tidigare lär påståendet både väcka motstånd och frågeställningar. Jag har dock berört det här och var i bloggen och fördjupar mig inte just nu.

När jag skriver om tro på livet är det i stort att skapa stillhet i sinnet för att skingra tankebruset och känslor som förhindrar oss att se livet för vad det är, oss själva men även andra. Länge hade jag mest fokus på situationer i livet och händelser där jag prövades hårt. Enskilda människor var något jag funderade mindre över i avseendet att tro på livet. Men människor är i allra högsta grad väsentliga inslag i livet, en del av livet. Så att tro på livet, dvs. inte göra motstånd och förbanna det som sker inkluderar även personer.

Under långa perioder funderade jag över de prövningar jag ställdes inför i form av händelser och det upptog en stor del av vardagen. Det blev så automatiskt då min livssituation genomgick dramatiska förändringar och gång efter annan kollapsade det yttre. Utmärkt, på så vis tappade jag fokus på det yttre och tillfället uppstod att börja fundera i djupare banor, det yttre tappade betydelse då det försvann. En klassisk väg till andlig utveckling med andra ord. Inte något jag varken kände till eller förstod till en början, men med tiden har ett nytt förhållningssätt till livet skapats som skapar allt mer stillhet allt eftersom jag allt mer accepterar livets utformning som en väg till ett högre medvetande, om man så vill. Det ändrar inte mitt sätt att leva precis, jag kämpar på som alltid men reagerar mindre då det går åt pipan och låter min tolkning av livet inte stanna vid en ytlig livsåskådning. Det är det sistnämnda som jag tror är huvudsyftet och vägen framåt, eller uppåt. Enkelt för de flesta att begripa att det finns en del att vinna om man tänker bortom ytan när något otrevligt blommar upp i tillvaron. Men ofta förstår man inte syftet, det goda förrän långt senare när saker och ting hamnat på plats ("Inget ont som inte för något gott med sig"). Om inte förr tjänar man mycket på att göra en reflektion tillbaka och komma ihåg hur man reagerade och hur riktigt var det när man sedan stod där med facit i hand? Jag kommer direkt att tänka en mindre händelse som utspelade sig för en kort tid sedan. Jag var ute ock gick på kvällen med en vän och när vi passerade ett buskage tog en gren tag i mina glasögon som for iväg med kraft. Vi hade både ficklampor och letade i 15-20 minuter innan vi fick ge upp i mörkret och jag beslöt mig för att fortsätta nästa dag. Jag blev aldrig arg, upprörd eller orolig. Jag tänkte inte så mycket på att det fanns ett syfte med det här men tyckte det var trist att händelsen orsakade problem. Min vän däremot blev tyst, dyster och under kvällen pratade vännen om att det var ju obegripligt att det skulle ske, inte klokt, så tråkigt osv. Jag sa att man inte skulle ta ut något i förskott. Tänk om jag finner dom i morgon, vad tjänar då allt detta bryderi åt då? Jag var helt lugn, vid bra humör och inom mig kände jag att jag skulle finna glasögonen. Kom nu ihåg vad som händer, sa jag till sist till min vän.

Nästa morgon när jag vaknat kände jag mig helt säker på att finna glasögonen och faktiskt var jag upprymd. Jag återvände till platsen och hittade glasögonen omgående utan att ens behöva leta då det låg snyggt hopvikta på en gräsyta med glasen uppåt, helt synliga. Jag berättade det för min vän som blev alldeles förbluffad, nästan mållös och vännen trodde inte jag skulle finna dom i snåren överhuvudtaget. Denna händelse var kanske inte så mycket för mig utan mer för min vän som har en viss läggning att hemfalla åt känslor och även dennes familjemedlemmar "far iväg" med känslorna. Händelsen var en god lektion i att inte ta ut något i förskott och framför allt inte skapa negativa energier för man tror sig veta och förstå vad som ska hända i förväg.

Historien var en liten parentes, men den dök upp i mina tankar och fick bli en del i detta inlägg. Det jag ville ta upp var att inte glömma bort människorna när man betraktar livssituationer. Det finns alltid ett antal personer i allas liv som har till uppgift att lära oss något, att få oss att öppna ögonen, få nya värderingar osv. Ofta sker det med bryska metoder för det är så vi reagerar och stannar upp. De vi tror är våra fiender är ofta de som lär oss mest. Dessa individer finns där från första början och livet ut och de kommer och går. Andra följer oss en stor del av livet. Om man har ett ytligt förhållningssätt till det man möter och dom man möter så stannar man gärna upp vid första reaktionerna och tolkar in negativt. Nu syftar jag på det som vi fått till oss som vi anser är skadligt och fel. Det borde inte ha hänt och de som orsakade det ogillar vi. Alltså tror vi inte på livet. Det måste vara fel eftersom vi ogillar det som sagt, gjort eller vad det nu rör sig om. Men som jag ofta säger: "Livet jävlas inte i onödan". Det gäller således även människor men det är mycket lättare att bli förbannad på en person än en händelse för då finns det någon att spela ut sin negativitet på, något konkret.

Inget nytt för mig, men det tog lång tid innan jag tog mig till det inifrån och ut, så att säga. Jag menar att insikten växte inte fram genom ett intellektuellt resonemang utan plötsligt förstod jag en annan människas roll i mitt liv och det då denna var synnerligen otrevlig pga. av ett missförstånd. Det är det som är ett andligt växande.  Jag utsattes för ett omotiverat angrepp och min första reaktion var stark vrede, men nästan omgående funderade jag över varför det här nu hände när jag minst behövde det och allt var så bra strax innan. Jag blev alldeles lugn för jag såg den här andra människan med en helt ny syn och såg vilken roll den hade spelat och spelade nu. Den omilda behandlingen fick mig att öppna dörrar i mitt inre och med ett distanserat förhållningssätt kunde jag uppfatta det som hände oss i mellan på ett nytt sätt där ytliga reaktioner lyste med sin frånvaro, alltså fick jag tillträde till en djupare förståelse. Min reaktion är en längre historia, svår att förklara, detaljerad men kontentan var att min tro på livet nu inkluderade en tro på denna människa i all sin tarvlighet och som en yttre observatör såg jag dennes roll i ett större spel. En mycket befriande känsla som gjorde att jag kunde förlåta angreppet och till min förvåning lyftes allt som hänt i all tider oss i mellan fram och jag förstod och kunde förlåta. Ur detta växte en starkt lycka fram. Det är ju nästan som man blir religiös...

Som alltid när jag skriver i denna blogg funderar jag över om jag varit oklar eftersom mycket av det jag framför har sitt ursprung ur djupa insikter och ofta måste man varit där själv för att förstå. Det uppfattning har jag förstått närjag ibland försökt förklara existentiella ting för folk i min närmaste omgivning som i stort sett alltid avfärdar mig och vidhåller vid sin ytliga livsbetraktelse. Jaja, hur som helst ville jag lyfta fram möjligheten att fundera både en och två gånger innan en medmänniska döms för hårt. Visst måste man reagera med kraft ibland men även då kan man i efterhand fundera på det som hände, vilka reaktioner det väckte och vad som kanske egentligen skulle fram i historien. Var lugn, begriper du inte första gången kommer det beredas fler tillfällen för dig.

Mayakalendern 2012

Under senare år möter man begreppet Mayakalendern allt mer frekvent och det har sin förklaring att vi närmat oss 2012, året som ofta antas vara tidpunkten då jorden kommer att gå under, i den felaktiga tolkningen av Mayakalendern. Mitt intresse för historia har gjort att jag fascinerats av de gamla kulturerna i Syd- och Centralamerika och nu på senare år tyckte jag det var intressant att skapa mig en bild av Mayakalendern. Jag har aldrig trott på någon undergång och ville skingra mystiken och helt enkelt berika mina kunskaper. Det är bara att konstatera att människor i rädsla och okunskap omgett Mayakalendern med skräckscenarior som helt saknar grund.

Indiankulturer
Det finns mycket att berätta om de gamla indiankulturerna i Central- och Mellanamerika. Där fanns kunskap om världen såväl som universum som vida översteg det samtida Europa. Den jämförelsen gör jag eftersom det är framför allt i västvärlden som missuppfattningen kring Mayakalendern görs och har gjorts. Man har helt enkelt inte haft erforderlig kunskap att ta till sig dess innehåll. Den kunskapen som krävs är fortfarande begränsad men den finns, dock har den inte lyfts upp till etablerad vetenskaplig nivå, och det beror på att det saknas verktyg att reda ut de begrepp som förekommer. Eller så grundar sig kalendern på vidskepligheter och missuppfattningar med ursprung i primitiva kulturer. Hur det än ligger till med det fascinerar mayafolket oss och kanske var de i besittning av en djupare visdom än vad vår moderna civilisation har tillgång till.

Kalendern
Mayafolket berättade om ett universum som bestod av tretton himlar och nio undervärldar. Vad innebär det? Det är lätt hänt att det avfärdas utan att närmare granska påståendet då en sådan världsbild tycks sakna förankring och låter besynnerlig.

Vad vore mer rättvist och logiskt än att studera deras kalender och närma sig deras kunskap utifrån deras horisont. Det är vad bland annat Carl Johan Calleman gjort. Calleman är fil. dr. i fysikalisk biologi. Hans studium av kalendern påbörjade han 1979 och han har sedan dess föreläst om dess grundtankar runt om i världen, har skrivit böcker i ämnet och anses var en av de främsta specialisterna i världen på den. På svenska finns böckerna Mayakalendern - mänsklighetens väg mot ett upplyst medvetande och Vårt intelligenta universum : hur kvantteori och mayakosmologi förklarar livets uppkomst och evolution. Det finns fler böcker utgivna på engelska.

 

De båda böckerna ovan har jag läst och de är intressanta, men något för detaljerade. Det är många beteckningar och begrepp att hålla reda på och det underlättar om man besitter en viss naturvetenskaplig skolning, i synnerhet vid läsning av den andra boken. Jag avser inte redogöra för Callemans teorier mer än mycket övergripande och för den som är ytterligare intresserad hänvisar jag till hans böcker eller egen sökning på Internet. Det finns mängder med information om Calleman och hans teorier om Mayakalendern där.

Mayakalendern, eller tzolkin, som den också kallas, och som betyder "dagarnas räkning", ansågs vara helig i mayakulturen. Kalendern betraktades som ett andligt redskap som beskriver det mänskliga medvetandets utveckling från forntid till framtid. Den tidsvetenskap som kalendern företräder bygger på energiförändringar, som ligger till grund för vår kosmiska och jordiska historia. Kalendern har en struktur som gör den mer komplicerad än den gregorianska vi använder oss utav. Centralt är ett Livets träd som interagerar med allt i Universum. Kalendersystemet bygger på cykler inom cykler inom cykler. Kalenderns ganska komplicerade system beskriver mänsklighetens medvetandeutveckling och i detta menar Calleman att alla stora världshändelser kan utläsas från en tid för mycket länge sedan och framåt. Året 2012 anses då vara tiden för att människans medvetandeutveckling ska övergå i en ny fas där egot ska överges till förmån för ett mer avancerat medvetande - Det Upplysta medvetandet. 2012 innebär således slutet för en gammal medvetandeform och inte slutet för vare sig mänskligheten eller jorden. Därefter tar en ny cykel vid och det fortsätter. Mayakalendern har inte fortsättningen nedtecknad.

Det är intressant att uppfattningen att vi lever i en tid av stora, och nödvändiga, förändringar är tämligen vida spridd i olika sammanhang. Den som är här får se.

Som en avslutning kan jag ge läsarna något mer att fundera över: Mayakalendern berättar om Livets träd och liknande begrepp förekommer i Bibeln, i Asien, men också i den fornordiska mytologin med Yggdrasil. Vad tror ni detta är metafor för?

Stanna upp, observera - Skapa medvetenhet!

Det du uttrycker visar vem du är och var du befinner dig utvecklingsmässigt, existentiellt såväl som på ett traditionellt personligt plan. Det gäller tanken såväl som tankens manifestation, handlingen. De flesta stannar inte upp i tankeflödet utan går från den ena sinnesstämningen till den andra utan att reflektera. Det är att leva sitt liv i omedvetenhet. En reaktion på t.ex. en annans ord är inte att förväxla med medvetenhet. Nej, det är enbart sinnet som tar sig till uttryck. Tar du ett steg tillbaka och funderar över dina tankar och känslor, blir en observatör, då har du skapat medvetenhet. I vardagen tillåter man sig helt enkelt en stunds eftertanke utan känslorna får härska.

De flesta människor är fångade i sinnet då de tillåter sig dras med sina känslor och det finns ingen möjlighet till reflektion. Den ena tanken avlöser den andra och hela fokuset ligger på ytliga företeelser. Det är beklagligt eftersom det yttre är inte viktigt i längden. Det är tillståndet i medvetandet som betyder något. Det är utifrån det vi skapar oss själva och våra liv.

Människor är upptagna med att skydda sina egon. Som jag skrivit tidigare har det inte med egoism att göra, det är en språklig likhet. Egot är ytmedvetandet, det som blir mer och mer aktivt då känslor rusar iväg. Denna förvarsmekanism är liktydigt med omedvetenhet. Ofta ser jag människor i min omgivning som helt dansar efter egots pipa. En reaktion har väckts kanske pga. ett tänkt angrepp på den egna personen, avundsjuka, en tänkt orättvisa, en ovilja mot något som sker etc. och så störtar de med huvudet före in i sina känslor och resultatet blir därefter. De tror att känslorna är riktiga eftersom de finns där och intensiteten blir ett mått på hur viktigt det blir att rättfärdiga dom. När känslan är där söker de utlopp för den och inte sällan innebär det en form av attack, dolt eller öppet. Det är häpnadsväckande hur väl vissa människor speglar var de befinner sig i sin personliga utveckling enbart genom att uttrycka sin reaktion i ord eller handling, som då blir en direkt måttstock.

Människor gör sig en stor förtjänst när de betraktar sig själva med objektiva ögon, och framför allt ärliga ögon. Tar sig en funderare över sina reaktioner och försöker snegla bortom dom och se vad det finns för reaktionsmekanismer där bortom. Det innebär medvetenhet som är en förutsättning för att skapa insikt och förändring. Varför, frågar sig vissa, det har alltid gått bra tidigare. Men då är de inte heller förtrogna med skillnaden.

Försök stanna upp nästa gång en negativ känsla blossar upp innan du vidtar nästa steg. Vad var tanken som gav upphov till känslan? Är denna tanke befogad eller är den ett uttryck för något i sig som du kanske borde titta närmare på? Har den negativa känslan uppstått kring en annan människa, fråga dig vad du egentligen reagerat på. Ofta är det egna brister och svagheter som blottas när man blir irriterad på någon annan. Fråga dig om din attack har ett motiv eller är det bara ett utslag för vad du tycker är fel, men kanske inte är det?

Slutligen: ta varje på tillfälle då en stark känsla tar överhanden som en påminnelse om att du tappat medvetenhet och förlorat dig i en ytlig tolkning som ofta inte är berättigad. Ta några djupa andetag och betrakta känslorna som något du har framför dig, inte i dig eller av dig. Känslorna blir mindre viktiga och det skapar utrymme för en mer sann betraktelse av det som händer.  Om inte känslorna klingar av, försök fundera på om det du vill uttrycka inför omvärlden, eller dig själv, verkligen är det du vill uppvisa, ge till någon eller möta själv någon annan gång. Faktum är att det mesta tråkigheter som uppstår beror på omedvetenhet hos människor och det är krävs inte mycket för att åstadkomma förändring.