Kungen och hans rådgivare

Här följer en gammal känd berättelse om mening i livet.

Det var en gång en kung som hade en mycket vis rådgivare. De stod varandra mycket nära och umgicks dagligen. Kungen var nästan alltid nöjd med sin rådgivare men det fanns tillfällen då han blev lite irriterad på honom. Rådgivaren hade nämligen för vana att i tid och otid, och vad det än gällde, säga: ”Det är en Guds mening med allting.” Kungen ansåg nog att det var för mycket religion inblandat, men de två kom så bra överens i övrigt hade han överseende med detta andliga synsätt. En mycket vacker dag beslöt kungen att rida ut i skogen och jaga, så han och hans ständiga följeslagare begav sig ut på jakt. Nu ville det sig inte bättre än att kungen i jaktens hetta råkade skära av sig tummen. Samtidigt som smärtan var hemsk så tänkte kungen också på framtiden, hur han skulle kunna jaga framöver och hur skulle han kunna försvara kungariket om han inte kunde hålla i ett svärd? Mitt uppe i allt detta hörde han rådgivaren: ”Det finns en mening med allt.” Smärtan gjorde att vreden kanske blev lite överdriven men när de kom tillbaka till slottet slängdes rådgivaren direkt att försmäkta i slottets mörkaste och fuktigaste fängelsehåla. 

Tiden gick, såret läkte och kungen lärde sig klara sig bra utan sin avhuggna tumme. En dag kände han åter för att ta en ridtur i skogen så han gav order om att göra en häst redo. Kungen njöt i fulla drag av den vackra dagen i skogen. Men när han var på väg hem blev han överfallen av ett rövarband som övermannade honom och förde honom till deras ledare och överstepräst. När denne förstod vilken upphöjd fånge de hade i sitt våld gjorde han genast förberedelser för att offra kungen till gudinnan, nöjd med sitt offer, skulle visa honom sin ynnest. Men hans belåtenhet vändes till vrede när han närmade sig kungen med offerkniven och såg att kungen saknade en tumme. Skakande av ilska vände han sig till de övriga rövarna och sa: ”Förstår ni inte vad som hade hänt om vi offrat en ofullkomlig människa till gudinnan? Det hade inneburit slutet för oss. Släpp honom omgående.” Det var en djupt fundersam kung som återvände hem till sitt slott. Väl hemkommen gick han omedelbart ned till de djupa fängelsehålorna och fram till rådgivaren och sa: ”Jag förstår nu att det fanns en mening med att jag förlorade min tumme. Det räddade livet på mig idag. Men vad jag inte förstår är vilken mening det har att du sitter här i en fuktig cell.” ”Jo”, sa rådgivaren, ”hade jag inte suttit här hade jag varit tillsammans med dig idag som vanligt och när rövarna inte kunde offra dig hade de tagit mig istället. Gud har en mening med allt!”

Så slutade berättelsen och tänk så mycket ilska, sorg och elände vi kunde bespara oss själva och andra om vi förstod att det vi möter tillför något gott även om vi inte begriper det. Bara att stanna upp och fundera på möjligheten att det är så hjälper.

Dolda orsaker till sjukdom

Många sjukdomar orsakas av egots/intellektets ständiga motstånd, vilket skapar restriktioner och blockeringar i kroppens energiströmmar.

Lärare i livet

Begränsningar, misslyckanden, förlust, sjukdom eller smärta i någon form är våra största lärare. Det lär oss att släppa falska bilder av oss själva och ytligt egobaserade mål och önskningar. Det skänker oss djup, ödmjukhet och medkänsla.

Platons Grottliknelse

Föreställ dig en grotta. Längst in i grottan sitter en grupp människor fastkedjade vid händer, fötter och huvud. De kan inte ta sig därifrån och inte ens vrida på huvudet. Utifrån grottans öppning skiner solens strålar in. Människorna som suttit fast här sedan födseln ser endast skuggor av det som händer där ute. Dessa människor känner ingen sorg över detta eftersom de föddes så här, och har lärt sig leva med det. Dessa skuggor på väggen är deras verklighet. Eftersom de inte har sett något annat så är det ju givetvis det som är ”verkligheten”.

En dag kommer då en av dessa människor tänker lite på objekten han ser (skuggorna), han försöker öppna sina sinnen och kommer till sist på att han kanske skulle försöka bryta sig loss. Han lyckas slutligen, han vänder sig om och chockas av solens strålar. Han blir förblindad och kan inte urskilja det han ser. Hans ögon har aldrig varit med om annat än dunkel. Sakta, sakta vänjer sig hans ögon och han skådar världen för första gången.

Ännu en chock ges, han kunde aldrig ana att det fanns en hel värld i tre dimensioner bakom honom. Han förstår knappt det han ser. Fantastiskt, han börjar nu också se färger. Hur kunde han ha missat något så vackert under hela hans liv? Han tar sig ut ur grottan, han kollar på de gröna träden, glittret i sjön och fåglarna i skyn.

Efter dagens stora upplevelser återvänder han till grottan för att berätta det fantastiska han sett. Det gick inte som han trott. Människorna såg honom som galen. Vad talade han om? Hur skulle en grupp människor som hela sitt liv sett på ett visst vis kunna förstå vad han menade? De var fler än honom, det var de som hade rätt, inte han. Det hela slutar med att han dödas av icke förstående.

Denna Platons allegori belyser skillnaden i verklighetsuppfattning eller livsåskådning mellan dom som uppfattar världen med sinnena, det vill säga den synliga världen, och dom som uppfattar världen bortom tid och rum, det som inte mänskliga sinnen kan uppfatta. Denna andra värld är den tidlösa och oföränderliga verklighet som vi bara kan se korta glimtar av i vardagsvärlden. Det uppstår en konflikt som baseras på oförstånd och intolerans och mannen som hävdar att han sett en annan verklighet blir dödad.

Allegorin speglar mycket väl det som var och en kan uppleva som presenterar en verklighetsbild som inte överensstämmer med en gängse dito. Att se bortom skeendet, uppfatta djupare liggande syften, tolka ett livets mönster och utveckla förståelse för en livets mening, är applicerbart på Platons metafor. Den fördjupade livsåskådning som följer med en andlig mognad går inte att förena med den förenklade, svart-vita bild där allt är slumpmässigt och livet är i avsaknad av djupare lärdom och syften. De ser bara det som finns framför fötterna på dom. Det är en tröstlös uppgift att försöka öppna ögonen på en individ som aldrig tränats i att uppfatta livet ur ett djupare perspektiv då denne ihärdigt håller fast vid det den kan uppfatta, som dessutom får stöd av den stora massan – verkligheten är den de har framför ögonen, det vill säga skuggspelet på grottväggen, och en värld utanför grottan är otänkbar. Men man får hysa förståelse för dessa människor som trots allt inte fått lära sig annat och det ligger i mänsklighetens natur att avfärda det okända. Att orientera sig i världen genom färdiga begrepp och föreställningar utan att känna något behov att ifrågasätta, är den enkla vägen som följs då livet inte ställer krav. Den fördunklade världsuppfattningen där verkligheten avklätts till en synnerligen förenklad modell, sprungen ur ett konservativt tänkande som bygger på förutfattade meningar. Det blir en begränsning som skapar en bindning till en ofri och oreflekterad förståelse av vår verklighet. En djupare förståelse av livet, det vill säga andlig mognad eller ett högre medvetandetillstånd, kräver att sådana oreflekterade förståelsevanor överges. Den inbyggda trögheten i människan skapar motstånd och därför drabbas vi också av motstånd (svåra upplevelser) som i sin tur bryter upp och öppnar för insiktsfull förståelse. Förändringen börjar när världen och verkligheten förlorar sin självklarhet och förtrogenhet, när marken under våra fötter försvinner och allt blir till en fråga om dess grund och princip. Det kaos, de svårigheter vi ställs inför tvingar oss att tänka och söka svaren bortom den ytliga verkligheten, som inte erbjuder svar. När vi förstår livets mönster och underliggande syften ser vi helheten och inte bara detaljerna – vi förstår varför vi möter enskilda händelser och i det finns en lärdom – från att ha betraktat världen från marknivå och bara sett till horisonten, lyfter vi och en helikoptersyn ökar synfältet – helheten blir tillgänglig och livet gripbart – vi lämnade grottan och fick se en värld i ljus och färg.

Intuition

Alla människor föds med intuition men de flesta lär sig att bortförklara den och ignorera den redan i tidig ålder. Alla har någon gång haft en känsla av att helt enkelt bara ”veta”, en känsla av visshet. Ibland lyssnar vi till denna visshet men för det mesta bryr vi oss inte och det är beklagligt för det är en naturlig förmåga som innebär en ovärderlig hjälp.

Nå, varför ska man bry sig om sin intuition? Jo, därför det är en av de värdefullaste saker man kan göra för sig själv. Det är en exakt vägledare i livet som aldrig har fel. Ett praktiskt och ovärderligt instrument att handskas med livet.

På grund av våra kulturella värderingar premieras det logiska förnuftet och intuitionen förpassas många gånger till ett flumbegrepp, som eventuellt finns, men förmodligen inte. Eller så missförstås det. Ibland hör man någon säga "min magkänsla sa mig ditt eller datt, men sen sa den si eller så". Denna s.k. magkänsla ska inte förväxlas med intuition då det snarast rör sig om intellektuella resonemang.

I vår tid anses det nästan vara en dygd att enbart tro på en rationell världsbild och inte tro på någonting för övrigt. Det görs en differentiering av den yttre verkligheten och den inre. En allvarlig bortträning av själens dimensioner. Värre tycks det bli och förmodligen på grund av ett paradigmskifte är under pågående, men öppenheten tilltar samtidigt. Det blir värre innan det blir bättre. Nåväl, våra inneboende resurser och vårt komplexa medvetande intresserar allt fler och utvecklingen av subtila förmågor vinner allt större terräng. Egentligen tror jag det handlar om att vi återgår till det vi var en gång i tiden, innan de förhärskande materiella värderingarna lärde oss att hålla fast vid en mekanistisk världsbild eller en begränsande religiös inställning, som utestänger oss från våra inneboende egenskaper och förmågor. De sannaste människorna är barnen eftersom de är föds till vår värld utan förutfattade meningar och använder sig av den äkta naturen. De har en spontan inställning till varandet och ser sig själva och omvärlden på det mest äkta viset, innan samhället lär dom annat. Barn uppfostras till att anpassa sig till andra, att följa vissa regler för hur man uppför sig, att undertrycka våra spontana impulser och att agera som det förväntas av en. Tyvärr får de lära sig att förlita sig på yttre auktoriteter för att få svar och anvisningar istället för att se och lyssna inom sig själva.

Hur som helst är vår intuition en inneboende egenskap som bör vårdas och utvecklas. En stark intuition medför att man alltid har ett stöd och blir allt effektivare ju starkare den växer sig. Ju starkare tillit man hyser till intuitionen desto starkare blir den. Ignorerar man den för den en borttynande tillvaro.

En personlig utveckling innebär en väl avvägd balans mellan förnuft och intuition. Sunt förnuft lär vi oss utveckla från barnsben men intuitionen är något vi själva får upptäcka och försöka förstå oss på. Hur känner man igen den? Det kan vara en stark känsla att vilja göra något eller inte göra något, en plötsligt uppdykande tanke eller en känsla som stilla påverkar från det undermedvetna och styr oss i en viss riktning. Det kan också vara en identifikation av tecken från livet, att förstå det som förs in i ens liv för att hjälpa oss till rätta.

Det analytiska intellektet sönderdelar saker och ting för att granska och komma underfund med dom, bit för bit. Intuitionen utgår ifrån helheten, vilket kanske förklarar att dess ingivelser ofta är svåra för intellektet att acceptera och förstå.

Intuition är sanning hämtad inifrån en själv, antingen den handlar om praktiska eller andliga ting, medan intellektet pressar fram sina slutsatser ur de fakta som tillhandahålls utifrån.
- Paul Brunton -

Det finns förespråkare för att utöva österländska meditationstekniker och yoga för att stärka intuitionen. Det inverkar positivt eftersom det stillar sinnet och öppnar upp bortom det logiska tänkandet. Jag är själv utövare av dylika tekniker, men skälet är inte för att förbättra intuitionen även om det är en välkommen bieffekt. Jag har föredragit att aktivt träna mig i att uppfatta intuitionen och stärka min tilltro till intuitionen oavsett vad den för i min väg. Jag tror man får hjälp av livet om man uttrycker en önskan att förbättra sin intuition och ställs inför diverse lektioner. Uttryck det högt: ”Jag vill utveckla min intuition och söker hjälp!”.

Naturligtvis finns risken att man blandar ihop intuitionen med egna konstruktioner, fantasier och önsketänkande. Den gyllene regeln för intuitionen är att den är plötslig och baseras inte på logik och det är det första känsla som dyker upp. Ibland händer det att tävlande på frågesporter på teve svarar efter det första som dök upp i huvudet. Nästan alltid är det rätt svar och så beklagligt det är när de blandar in sunt förnuft, väljer ett annat svar som verkar mer logiskt och som blir fel. Intuitionen kan leda en i en riktning mot ett mål som intellektet inte begriper och därför avfärdar. Intuitionen är fri från fördomar och förutfattade meningar och verkar enbart för vårt bästa, även om vi inte alltid förstår det.

Den spontana känsla som infinner sig vid den första kontakten med ett ting, en individ, en plats eller en händelse är oftast en tillförlitlig intuition. Men man måste fånga upp den snabbt innan den far iväg.

Intuitionen framkallar också fysiska fenomen i kroppen. Den sägs sitta i magtrakten, därav uttrycket ”magkänslan”. Själv kan jag uppleva en våg av energi som drar genom kroppen kombinerat med en stark aha-känsla eller bara en stark övertygelse. Ibland tycks den tala till som en vag känsla, som knappt är påvisbar, men ändå har kraft att tala till dagsmedvetandet och dirigera.

Anna Bornstein menar i sin bok Intuition – att förena huvud och hjärta – att en välutvecklad intuition framkallas ur tuffa levnadsbetingelser. Tillträdet till djupare kunskap försvåras av yttillvarons hölje men det fås att spricka upp då livsomständigheterna är svåra. Det kan te sig som kaos för vårt oerfarna och naiva dagsmedvetande. Ja, när livet är som svårast skärps sinnena som mest, ungefär som en förberedelse på kamp. Intuitionen blir knivskarp, som om energin omdistribueras till de delar som är i störst behov. Kanske är det ett holistiskt samspel där olika delar samverkar för att göra individen så effektiv som möjligt. Att jämföra med en flyktsituation då adrenalinet flödar, blodtrycket höjs, andhämtningen ökar, musklerna spänns, kroppen förbereder sig för snabb och kraftfull aktivitet.

Ibland försöker intellektet plagiera vårt inre och framkalla egna intuitioner. De är lättare att upptäcka när man grundligt känner sig själv, förhoppningar, rädslor och svagheter. De falska intuitionerna präglas till stor del av vår personliga psykologi och självkännedomen hjälper oss att se igenom den.

Om det man upplever som en intuition är sann eller falsk går att utvärdera genom att sova på saken. I medvetandet kan till exempel en stark känsla för något byggas upp, mer eller mindre medvetet, och man får för sig att det är intuitionen som talar till en. Lägg till en gnutta logik och du tror du står framför ett intuitivt meddelande. Känslorna kan vara starka och man blandar ihop ett önsketänkande med intuitionen. Försök att släppa känslan eller sov på saken och granska situationen igen utan att blanda in förnuft och logik. Lever känslan kvar är det förmodligen intuitionen, lyser den med sin frånvaro var det troligen falskt alarm. Även här spelar självkännedom in eftersom man lärt sig känna igen ens egna känslospel och tankemönster.

Att förlita sig på intuitionen betyder inte att man slutar använda förnuftet. Förnuftet är ett viktigt komplement till intuitionen. Vårt tänkande, vår känsla och praktiska förmåga ska också ha sin utveckling. Om intuitionen alltid bistod oss när vi var i trångmål skulle vi inte behöva anstränga våra andra förmågor. Dessutom är det inte meningen att vi ska stå med facit i livet för då missar vi poängen med att lära oss av livet.

Intuitionen säger oss vad vi ska göra. Förnuftet säger oss hur vi ska gå till väga. Intuitionen pekar ut riktningen och målet. Förnuftet ger oss en karta över hur vi ska ta oss dit.
- Paul Brunton -

Intuitionen talar ofta till oss utan förvarning. Plötsligt får vi ett svar i form av en känsla, kanske en bild eller något annat. Men det går att frammana intuitionen. Om man stillar sina tankar och överlämnar en fråga till sitt inre. Håll uppmärksamheten stilla, försök att inte ha några tankar eller associationer. När sinnet stillas stiger meningen upp till ytan. Till en början ofta inte tydlig, kanske påminner den om en känsla, som man sen försöker tydliggöra för sig själv. Det viktiga är att man lär sig stillhetens svåra konst, att vara inåtvänd, och inte projicerar ut uppmärksamheten. Uppmärksamheten ska vara ofokuserad. Skulle den vara fokuserad och intuitionen växer fram kommer hela ens psykologi att blanda sig. Då utestängs intuitionen. Om uppmärksamheten är fokuserad, bestämmer det på förhand vad man kommer att se.

Intuitionen är ofta inte närvarande så länge vi energiskt söker en lösning eller ett svar. Våra viljeansträningar är nämligen då ofta förbundna med egoistiska motiv. Egoism och visdom är inte förenligt. Det bästa tillvägagångssättet är därför att först anstränga sig och gör allt man kan och sedan överlämna problemet till sitt inre. Talesättet ”du finner när du inte söker” är på sin plats. För att kunna släppa problemet behöver man vara tränad i att vara herre över sina tankar. Annars fortsätter intellektet älta problemet, vilket effektivt dränker intuitionen. Ett första steg är att acceptera ältandet, tryck inte undan det utan acceptera, men inta en observatörsroll och se det på distans. På så vis förminskas dess betydelse och det tynar bort. Meditationen är en väg till att lära sig koncentration där en av de första sakerna man lär sig är att låta tankarna segla bort utan närmare granskning. Grunden i meditation är fokus på någonting och meditera kan vi göra när vi går, målar, tittar ut över havet men också då vi sitter i soffan med koncentration på andningen.

Ibland kan intuitionen mana oss att göra tvärt emot vad vårt intellekt önskar eller leda oss i en riktning som vi inte alls begriper. Det har funnits tillfällen då min intuition försatt mig i besvärande situationer som för att testa mig om jag verkligen klarar av att känna tillit oavsett resultat. En barriär som ska övervinnas och därefter stärks intuitionen än mer. Ja, jag tror på min intuition och jag är helt lugn så länge som jag vet att jag verkligen följer den. Det har hänt att livet önskat föra mig i riktningar som jag aldrig skulle tänkt mig om den intellektuella sidan fått råda. Bland annat har jag företagit resor till andra länder för att min intuition fört mig dit och väl där, eller i efterhand, har jag förstått vad resans egentliga syfte varit. Utan intuitionen vet jag inte hur resorna skulle blivit en realitet. En av resorna anser jag vara bland det viktigaste jag varit med om ur utvecklingssynpunkt, så nog välkomnar jag min intuitiva förmåga.

Intuitionen är en naturlig följeslagare som alla kan utveckla men jag tror det krävs påtryckningar från livet för att uppmärksamma den, utveckla den och lära sig att följa den. Det ytliga tankesättet måste överges till förmån för ett fördjupat närmande till tillvaron. Annars famlar man omkring utan förståelse för de känslor som kommer från djupet eller förhindras följa oväntade vägar, som kan öppna för nya möjligheter. En utvecklad intuition är en förutsättning för att hantera ett mer komplext liv, där det utöver en stor öppenhet krävs inre vägledning. Bejaka din intuition så bereder du tillträde till ett mer berikande liv då du ges möjlighet till en fördjupad resa i vad livet egentligen är.

En ökenvandring - en andlig utveckling

Den som söker en andlig och existentiell utveckling kommer ofrånkomligen att ställas inför utmaningar och prövningar som ställer krav på en öppenhet, benägenhet till förändring och förmåga att komma till insikt, men kanske mest - mod. En personlig utveckling, oavsett slag, är ofta förknippad med smärta, en smärta som likt elden i smedjans härd bidrar till att mjuka upp för att möjliggöra en bearbetning. En människa i smärta är som mest benägen till förändring eftersom en väg ut ur lidandet söks och de inre dörrarna har tvingats upp. Prövningar tvingar människan att uppmärksamma livet, att formulera frågor och söka svar. Allt eftersom tillväxten tilltar kommer förmågan att se sambanden i tillvaron öka, ett mer djuplodande synsätt utvecklas och det ytliga betraktelsesättet minskar allt mer. Det kostar emellertid och det krävs offer, men belöningen är livslång.

Det står mig klart att människor som valt en väg i livet att vilja arbeta med människor och bidra till med kunskap om livet många gånger ställs inför en mycket svår period i livet men också en utvecklingspotential av hög dignitet. Det påståendet styrks inte minst av alla dessa författare och andra som lär ut inom olika existentiella områden. De som är framgångsrika har nästan alltid prövande perioder i livet bakom sig och för att inte tala om "helt vanliga" människors utsago om hur de stärkts och utvecklats under prövotider. Den här perioden innebär stor torftighet på flera plan och man blir avskuren från det man normalt tar för givet i vardagen. Den individuella variationen är stor och anpassad efter omständigheterna, men den känslomässiga prövningen är likartad – sjukdom, arbetslöshet, skilsmässor, missbruk, svår sorg, ja alla möjliga former av svårigheter överskuggar tillvaron. Vem som helst kan till synes när som helst plötsligt befinna sig i en ensam vandring i livet som kan innebära de svåraste prövningarna ditintills och beteckningen Ökenvandring är väl motiverad. Jämför med Bibelns berättelse om Jesus 40 dagar i öknen där han prövades på olika vis. Bibeln har ett innehåll som till viss del beskriver människan natur, vårt medvetande med möjligheter och begränsningar, vårt varande i livet, och ofta används ett symbolspråk för ett tidlöst tolkande. Missförstå inte, jag använder inte Bibeln som ett rättesnöre i livet. Nej, jag gör just nu en reflektion till Bibeln, en "intressant bok" men det finns all anledning att betrakta den kritiskt, som allt annat som varit föremål bearbetning och förvanskning under tidens lopp.

Det låter kanske som ett skräckscenario där umbäranden och plågor omgärdar en medan man vandrar i ett mörker. Ja, till stor del en sanning men när livet är som svårast har vi också som mest hjälp. Det finns ingen som är övergiven när livsomständigheterna är som hårdast och hjälpen kan komma på olika vis – via oväntade möten, underbara upplevelser, plötsliga och välkomna glädjeämnen men också subtil vägledning från ett esoteriskt plan. De prövande stunderna anpassas efter tillgången på livsenergi och rådande omständigheter. Som i all andlig formgivelse har livet en tendens till att gå upp och ned, ungefär som när man formar en snöboll.

Isoleringen under denna vandring innebär långa stunder av stillhet, stunder i eftertanke och djup begrundan med närhet till sig själv med tankar och känslor. En avmätt avskildhet i livet är en förutsättning för att skapa betingelser som är optimala för utvecklingen. Därmed söker man svaren inifrån och det är på djupet av en själv som visdomen har sin källa. Ett liv där man är omgiven av familj, vänner och kollegor medför en stimuli som paradoxalt nog kan bromsa upp. Långa stunder i tystnad bringar klarhet och kontakten med essensen av sig själv förbättras. Den utveckling som följer på denna tillvaro är energikrävande och i perioder åtgår mycket föda och sömnbehovet kan bli stort. Ensamheten är här lyckligtvis en tillgång då återhämtningen kan ske ostört och i största stillhet. Ett frö ska gro i mager jord på skyddad plats med riklig tillgång till vätska. Sker så gror fröet, blir till en liten planta för att slutligen bli en vacker blomma. Det är bland annat därför ett normalt liv inte hade gått att förena med denna i flera avseenden mycket krävande tillvaro. Det går inte att bryta vandringen i förtid och uthållighet och tålamod prövas till bristningsgränsen. Det kan liknas vid vandringen i öknen där törsten är outhärdlig och det blir värre och värre. För att orka finns dock en och annan mindre oas på vägen som för stunden lindrar. I slutet av öknen väntar grönska och vatten i överflöd och det är en metafor för den visdom man utvecklat och att man åter får tillgång till världsliga förnödenheter och närhet till andra människor.

Vid en andlig utveckling tilltar kontakten med det inre och den blir starkare. Man blir allt mer benägen att lyssna inåt och tillåter högre influenser styra. De större sambanden i livet blir tydliga, en större medvetenhet växer fram och världen ses med nya ögon. Naturligtvis dyker tvivel upp, det är något nytt, oprövat och för att stärka en i dessa stunder kommer bekräftelser på att du förstått, du är på rätt väg. I början av vandringen kommer hjälpen ofta och påtagligt men ju högre utveckling som uppnås, desto ensammare står man, ur ett världsligt perspektiv, vill jag tillägga. Det förväntas man ska rida ut stormen själv med den nya visdom och redskap som man utvecklat och förfogar över.

Men denna resa är inte tom på glädjeämnen. Nej, utöver världsliga sådana kommer känslan av att nå högre höjder av insikt skapa glädje, en lycka av att ha passerat hinder som nu ter sig begripliga och en insikt om vad livet egentligen är, skapar frid och lättnad. Man ser ett livets mönster. En av de bästa stunderna är när den nyförvärvade kunskapen bidrar till att hjälpa andra och belöningen blir en stark känsla av lycka och energi. Det är en av de viktigaste skälen till att vi föds till denna tillvaro.

För att förstå andra måste du förstå dig själv, för att kunna hjälpa dina medmänniskor med framgång ska du ha sett dina sidor, lärt känna dina egenskaper, varit på botten av livet och nästan gett upp. Du hittar och känner ett hus först när du vandrat från källare till vind genom samtliga rum.

I utvecklingen framstår livet allt mer som tillrättalagd, rekvisitan i form av hem, människor, arbete tycks finnas där för att bidra till upplevelserna. Precis så är det och man drar sig till det som krävs för att återspegla den du är och uppmärksamma dig. Man lär sig mer om tankar och känslor, och man lär sig det genom att det avspeglas överallt runt kring en. Den självkännedom som träder fram inger trygghet och styrka och den blir till en grund att förstå andra personer.

Under ökenvandringens första tid uppstår förvirring, känslor av hjälplöshet och nedstämdhet. Vad är det som händer, varför drabbas jag av detta och oron växer i styrka. Man förstår inte alls syftet med de prövningar man möter och tillvaron faller samman. För att skapa något nytt måste det gamla först rivas. Då den existentiella utvecklingen är i sin linda saknas insikten i om vad livet är, varför vi befinner oss i denna fysiska tillvaro och betraktelsesättet är av gammal inlärd vana ytligt. Genomlever vi livet och envisas med att se på ytan uppstår automatiskt prövningar för den som befinner sig i en andlig utveckling. Gång efter annan ställs man inför likartade prövningar till motståndet släpper och ett fördjupat synsätt så sakteliga träder fram. Den ena kallduschen avlöser den andra på ett tämligen brutalt vis tills murarna är raserade och en öppning skapats för ny visdom och förståelse. För den observanta med ett mottagligt synsätt går det snart att skönja ett mönster och en mental förberedelse aktiveras. Men naturligtvis rycks mattan undan från ett annat håll för att överraska och verkligen testa om där den existentiella kunskapen är gedigen och orubblig. Den intellektuella kunskapen ska inte förväxlas med visdom och därför krävs ett överraskningsmoment.

Vid kontakt med andra människor, som inte öppnat sig för ett liv med djupare syften och som håller fast vid en svart-vit bild, finns risk för att man möter ett motstånd men framför allt en stor oförståelse. Möjligheterna att förklara och skingra frågetecknen för den som befinner sig på lägre andlig mognadsnivå, vad ett fördjupat synsätt i livet innebär är små. Ett fördjupat andligt tänkande är resultatet efter ett förhållningssätt som penetrerar tillvarons skeenden och pressen från livet framtvingar ett nytt sätt att betrakta livet. Det är omöjligt att läsa sig till. Många människor blir också rädda och arga när någon utmanar deras världsbild, när någon tillför något obekant som rubbar den trygga, invanda syn de har på livet. Man möter vrede och försök till förlöjligande i strävan att undertrycka och förringa. Tålamodsprövning och frestelsen att ta till vrede härskar. Utöver den mänskliga prövning det innebär så öppnas man inför sig själv och det nya sättet att se på tillvaron. Dessutom bereds tillfälle att ifrågasätta ens tro, se klart på den och vad det egentligen innebär.

Med den andliga utvecklingen följer en insikt om Alltets enhet, vilket kan låta en aning krystat och förbryllande. Vad innebär det? När man kommer på sig själv att betrakta den lilla skalbaggen som kryper över ens arm med värme, när man vandrar bland träden och ser på dess kronor med längtan, när naturen blir allt mer oumbärlig och man upplever en svårdefinierad sällsam samhörighet med naturen, ja då har man klivit närmare insikten om en enhet. Respekten och vördnaden inför naturen växer och tilltar i takt med att den existentiella förankringen fördjupas. Närmandet till Alltet går via naturen, förmodar jag, eftersom den är tillgänglig på ett mer prestigelöst vis än våra medmänniskor, som naturligtvis är en annan del av Alltet. Allt är sprunget ur samma enhet.

Behovet att vilja föra ut sin kunskap tilltar, att bidra med något gott och att få hjälpa sina medmänniskor är fler tecken på en andlig utveckling. En sann önskan att göra något gott. Fler som når högre existentiella nivåer innebär att visdom och medmänsklighet kan spridas likt ringarna på vattnet. Det är på detta vis mänskligheten utvecklas.

På högre nivåer av medvetande upplevs subtila energier starkare. En förmåga att känna, uppfatta och kanske se de vaga energierna. Alla människor har denna förmåga i olika utsträckning, använder sig av det undermedvetet men med förhöjningen blir förmågan starkare och mer medvetandegjord. Man kan säga att verktygen att se och uppleva livet utökas, förfinas och förstärks. Livets påfrestningar har framtvingat detta och det stimulerar den framtida utvecklingen.

När målen är uppnådda är ökenvandringen över. Den kan vara svårt att förstå efter år av svårt motstånd där nya prövningar har väntat runt hörnan hela tiden. En dag lyfts ett sista, tungt draperi undan och man står i ljuset som kan blända och överrumpla så att man inte förstår att man är ute. Vandringen kan pågå länge, och den är först över när man tillgodogjort sig det som livet önskar lära ut. Denna ökenvandring har inneburit att man nu står inför ett helt nytt sätt att vara, ett nytt sätt att leva och ingenting kan bli det som varit, i positiv bemärkelse. Kampen i livet, det ihärdiga sökandet efter svar när livet utsatt en för prövningar, insikterna och svaren har skapat en styrka och visdom som frambringat en medmänniska som önskar och har förmåga att sprida mer ljus över vår skapelse.

Det har skrivits mycket om personlig och andlig utveckling. I Dantes spår av de båda psykoterapeuterna Schaub (herr o fru) är en utmärkt bok att fördjupa sig i området. Boken grundar sig på ett studium av Roberto Assagilois psykosyntes och dess kopplingar till Den Gudomliga komedin av Dante. Dessa psykoterapeuter företräder en holistisk psykologi där det världsliga skeendet förbinds med ett andliga dito. Den Gudomliga komedin är en mästerlig poetisk beskrivning av ett andligt sökande, som till sin konstitution påminner om en ökenvandring och vars innehåll kan vara det livet vill lära. Det vi ställs inför har ett högre syfte och utvecklar oss som individer. 

Teodicéproblemet

Om det finns en allsmäktig och kärleksfull gud, hur kan det då existera ondska i vår värld? En till synes motsägelsefullhet som diskuterats i århundraden. Grunden till frågeställningen är religiös och benämns teodiecéproblemet. Förutsättningen till den fortsatta texten är ett det finns en gud och att denna visst kan vara kärleksfull och allsmäktig oavsett ondska, enligt min uppfattning. Mina tankar är ingalunda unika eller nyheter, men de utgör en del i denna blogg vars helhetsbild däremot kan bli annorlunda.

Teodicéproblemet har varit bekant för mig en tid, och jag kom först i kontakt med begreppet sedan jag presenterat några kriterier som ifrågasatte kristendomen i sin nuvarande form. Utgångspunkten i mitt resonemang var och är: vad är syftet då en allsmäktig Gud skapat en värld så full av brister och motsägelser som ständigt ställer människan på svåra prov?

För några år sedan tog jag del av en intervju där en politiker ansåg sig inte tro på Gud för om en sådan funnits skulle inte världen sett ut som den gör. Det utlåtandet ligger i paritet med ovanstående problemställning och samtidigt anser jag att här finns också en del av förklaringen till att frågan rests från första början.

Nåväl, den teori jag tror på: vi föds till denna fysiska tillvaro för att utveckla vår potential och fullända oss som människor. Vår värld speglar vår utvecklingsnivå och vi möter det vi själva skapar. Världen är i flera avseenden en synnerligen hård plats att befinna sig i och den ställer höga krav på oss. Högre än vad många tror och i den tid vi lever är det viktigare än någonsin att få upp ögonen. Vår tekniska utveckling har nått sådan nivå att vi har medel att såga av den gren vi sitter på om vi inte ser upp. Nu avser jag inte användandet av vapen utan snarare synsättet på varandra och vår omgivning.

Människan är inte en otillräckligt varelse utan hopp om en ljus framtid. Nej, snarare en ung skapelse som inte lärt sig mer ännu. Metaforen: mänskligheten är som ett litet barn som knappt rest sig i sandlådan, kastar grus på andra barn när de är i vägen eller inte vill släppa den omtvistade leksaken, som inte förstår att det kan vara farligt att balansera på sandlådekanten och så vidare. Det finns de som hävdar att vi visst det kommit långt. ”Se bara hur tekniken gått framåt de senaste hundra åren”. Ja, men hur använder vi den och blicka tillbaka på 1900-talet som var ett av de mörkaste århundradena i historien. Ur andlig aspekt har inte mycket hänt. Teknikutvecklingen har också blivit ett medel för att i ännu högre grad bli medvetna människor, som bättre ska förstå vår roll i tillvaron. Låt oss betrakta 1900-talet som ett exempel – två världskrig med miljontals döda, flertalet andra krig, förmodligen var vi nära kärnvapenkrig, våldsamma motsättningar av olika skäl, svält, förföljelser, girighet och så vidare. Styrande värderingar har allt mer en materiell basis och det avlägsnar oss allt mer från vårt ursprung,

Jag går rakt på sak: Gud erbjuder detta eftersom det är en del av det vi är och ur detta vi växer och skapar förståelse. Vi har en frihet att göra det vi vill och det är vi själva som skapar grunden till lärdom. Det enda sättet av bli en visare människa är att utsättas för de sidor vi besitter och ta del av dess konsekvenser. Ondska är en realitet och för att förstå den finns den. För att se ljuset måste du sett mörkret.

Se det ur ett individuellt perspektiv för en stund. I stort sett alla större tänkare har svåra livsöden bakom sig. De öppnades för djupare lärdom efter att livets påfrestningar tvingat dom till det. Plågorna fick det yttre intellektet att krackelera och öppna sig för den djupa lärdom vi alla besitter djupt inom oss. Det finns igen genväg och som jag skrev i ett tidigare inlägg (Livets mening). Livets visdom kan inte erhållas via texter utan enbart genom livets skola. En person som inte prövats i tillvaron kan inte förstå en annan persons svårigheter och känner inte heller sig själv. Du kan inte förstå hur det är att bada i havet om du enbart läser om det, du vet inte hur det känns att bränna dig på en låga om du inte har erfarit det själv. Att vara människa i vår tid är ingen dans på rosor och utmaningar är av vitt skilda slag. De som har något att berätta om är de som prövats. I Sverige har vi flera människor som skrivit böcker, håller föredrag och andra sätt för ut sin lärdom till andra kring livet – olyckor har försatt dom i invaliditet, de har plågats i sorg då en närstående avlidit, sjukdomar har präglat dom och så vidare. Vi kan få höra en ung man i rullstol som säger sig aldrig velat vara utan den olycka som förpassade honom till den situationen eftersom han först då utvecklade visdom och kunde uppleva lycka på riktigt.

Vår värld är mycket komplex med alla dess olika facetter. Där finns skilda nationer, folkslag, religioner, politiska system, åsikter, smak, värderingar, språk, sexuell läggning med mera i nästan oändlighet. Det i sin tur blir en grogrund för människan att lära sig handskas med alla dessa ”verktyg”. Det har krigats, dödats, förföljts och skadats där komplexiteten många gånger varit grunden eller katalysatorn. Ondska och lidande är närvarande på alla platser, från hem och kontor till regeringsbyggnader. Ur dess konsekvenser fostras människan, förstår dess konsekvenser och bereds möjligheter att skapa någon annat. Därför tillåter Gud lidandet och ondska för att i kärlekens namn tillåts vi öka förståelsen och bli helare som människor. Principen är den samma oavsett vad som avses förändras. Om du vill förbättra konditionen löptränar du och en tuff backe skapar styrka och uthållighet. En besvärlig period i livet är det inte många som önskar sig men de flesta kan berätta om hur mycket det gav dom i slutänden. Det finns inte en motgång som inte har ett högre syfte hur omänskligt grym den än kan te sig. Vi är här för att lära och då kan vi inte glida runt på en räkmacka.

I konsekvens med mitt resonemang enligt ovan finns där en gud som varken ställer krav eller fördömer och älskar alla oavsett om man tror, inte tror eller om man är ”god” eller ”ond”. Vi är alla aktörer, lärare och elever i det vi själva skapar och det vi möter reflekterar vår utvecklingsnivå. Livet, en utflykt för att praktisera den teori vi alla bär inom oss - livet med dess umbäranden - ett sätt att öppna oss för djupare kunskap - livet, en umgängesform som lär oss kärlek, medmänsklighet genom att visa oss alla aspekter av människan.

Nå, kunde han trots allt inte göra det bättre ändå? Platon sa något i stil med: ”Innan vi stiger ned till jorden dricker vi ur glömskans bägare”. Ett annat uttryck säger: ”Att dö är som att vakna upp ur en dröm”. Detta antyder att den fysiska tillvaron inte är den enda och att vi kommer någon annanstans ifrån.