Att tro på livet inkluderar människor

Att tro på livet har varit ett tema som återkommit flera gånger i min blogg. Det är också ett tema som är ständigt närvarande i mitt liv - Övergripande såväl som i detaljer. Tro på livet är en väg till en djupare förståelse för livets skeenden som ligger bortom det intellektuella. Livets konstellation som sådan är också något som till stor del ligger bortom mänskligt förstånd. Men det underlättar om man till en början tar till sig det faktum att det vi möter alltid har någon form av betydelse. Det existerar ingen slump eller tillfälligheter. Livets är en skapelse i form av en interaktion där våra liv är en spegling av det vi bäst behöver. Exakt och med en utformning där vi har hjälp att fullfölja det som tänkts. Visst är det svårt att ta till sig och har man aldrig tänkt tanken tidigare lär påståendet både väcka motstånd och frågeställningar. Jag har dock berört det här och var i bloggen och fördjupar mig inte just nu.

När jag skriver om tro på livet är det i stort att skapa stillhet i sinnet för att skingra tankebruset och känslor som förhindrar oss att se livet för vad det är, oss själva men även andra. Länge hade jag mest fokus på situationer i livet och händelser där jag prövades hårt. Enskilda människor var något jag funderade mindre över i avseendet att tro på livet. Men människor är i allra högsta grad väsentliga inslag i livet, en del av livet. Så att tro på livet, dvs. inte göra motstånd och förbanna det som sker inkluderar även personer.

Under långa perioder funderade jag över de prövningar jag ställdes inför i form av händelser och det upptog en stor del av vardagen. Det blev så automatiskt då min livssituation genomgick dramatiska förändringar och gång efter annan kollapsade det yttre. Utmärkt, på så vis tappade jag fokus på det yttre och tillfället uppstod att börja fundera i djupare banor, det yttre tappade betydelse då det försvann. En klassisk väg till andlig utveckling med andra ord. Inte något jag varken kände till eller förstod till en början, men med tiden har ett nytt förhållningssätt till livet skapats som skapar allt mer stillhet allt eftersom jag allt mer accepterar livets utformning som en väg till ett högre medvetande, om man så vill. Det ändrar inte mitt sätt att leva precis, jag kämpar på som alltid men reagerar mindre då det går åt pipan och låter min tolkning av livet inte stanna vid en ytlig livsåskådning. Det är det sistnämnda som jag tror är huvudsyftet och vägen framåt, eller uppåt. Enkelt för de flesta att begripa att det finns en del att vinna om man tänker bortom ytan när något otrevligt blommar upp i tillvaron. Men ofta förstår man inte syftet, det goda förrän långt senare när saker och ting hamnat på plats ("Inget ont som inte för något gott med sig"). Om inte förr tjänar man mycket på att göra en reflektion tillbaka och komma ihåg hur man reagerade och hur riktigt var det när man sedan stod där med facit i hand? Jag kommer direkt att tänka en mindre händelse som utspelade sig för en kort tid sedan. Jag var ute ock gick på kvällen med en vän och när vi passerade ett buskage tog en gren tag i mina glasögon som for iväg med kraft. Vi hade både ficklampor och letade i 15-20 minuter innan vi fick ge upp i mörkret och jag beslöt mig för att fortsätta nästa dag. Jag blev aldrig arg, upprörd eller orolig. Jag tänkte inte så mycket på att det fanns ett syfte med det här men tyckte det var trist att händelsen orsakade problem. Min vän däremot blev tyst, dyster och under kvällen pratade vännen om att det var ju obegripligt att det skulle ske, inte klokt, så tråkigt osv. Jag sa att man inte skulle ta ut något i förskott. Tänk om jag finner dom i morgon, vad tjänar då allt detta bryderi åt då? Jag var helt lugn, vid bra humör och inom mig kände jag att jag skulle finna glasögonen. Kom nu ihåg vad som händer, sa jag till sist till min vän.

Nästa morgon när jag vaknat kände jag mig helt säker på att finna glasögonen och faktiskt var jag upprymd. Jag återvände till platsen och hittade glasögonen omgående utan att ens behöva leta då det låg snyggt hopvikta på en gräsyta med glasen uppåt, helt synliga. Jag berättade det för min vän som blev alldeles förbluffad, nästan mållös och vännen trodde inte jag skulle finna dom i snåren överhuvudtaget. Denna händelse var kanske inte så mycket för mig utan mer för min vän som har en viss läggning att hemfalla åt känslor och även dennes familjemedlemmar "far iväg" med känslorna. Händelsen var en god lektion i att inte ta ut något i förskott och framför allt inte skapa negativa energier för man tror sig veta och förstå vad som ska hända i förväg.

Historien var en liten parentes, men den dök upp i mina tankar och fick bli en del i detta inlägg. Det jag ville ta upp var att inte glömma bort människorna när man betraktar livssituationer. Det finns alltid ett antal personer i allas liv som har till uppgift att lära oss något, att få oss att öppna ögonen, få nya värderingar osv. Ofta sker det med bryska metoder för det är så vi reagerar och stannar upp. De vi tror är våra fiender är ofta de som lär oss mest. Dessa individer finns där från första början och livet ut och de kommer och går. Andra följer oss en stor del av livet. Om man har ett ytligt förhållningssätt till det man möter och dom man möter så stannar man gärna upp vid första reaktionerna och tolkar in negativt. Nu syftar jag på det som vi fått till oss som vi anser är skadligt och fel. Det borde inte ha hänt och de som orsakade det ogillar vi. Alltså tror vi inte på livet. Det måste vara fel eftersom vi ogillar det som sagt, gjort eller vad det nu rör sig om. Men som jag ofta säger: "Livet jävlas inte i onödan". Det gäller således även människor men det är mycket lättare att bli förbannad på en person än en händelse för då finns det någon att spela ut sin negativitet på, något konkret.

Inget nytt för mig, men det tog lång tid innan jag tog mig till det inifrån och ut, så att säga. Jag menar att insikten växte inte fram genom ett intellektuellt resonemang utan plötsligt förstod jag en annan människas roll i mitt liv och det då denna var synnerligen otrevlig pga. av ett missförstånd. Det är det som är ett andligt växande.  Jag utsattes för ett omotiverat angrepp och min första reaktion var stark vrede, men nästan omgående funderade jag över varför det här nu hände när jag minst behövde det och allt var så bra strax innan. Jag blev alldeles lugn för jag såg den här andra människan med en helt ny syn och såg vilken roll den hade spelat och spelade nu. Den omilda behandlingen fick mig att öppna dörrar i mitt inre och med ett distanserat förhållningssätt kunde jag uppfatta det som hände oss i mellan på ett nytt sätt där ytliga reaktioner lyste med sin frånvaro, alltså fick jag tillträde till en djupare förståelse. Min reaktion är en längre historia, svår att förklara, detaljerad men kontentan var att min tro på livet nu inkluderade en tro på denna människa i all sin tarvlighet och som en yttre observatör såg jag dennes roll i ett större spel. En mycket befriande känsla som gjorde att jag kunde förlåta angreppet och till min förvåning lyftes allt som hänt i all tider oss i mellan fram och jag förstod och kunde förlåta. Ur detta växte en starkt lycka fram. Det är ju nästan som man blir religiös...

Som alltid när jag skriver i denna blogg funderar jag över om jag varit oklar eftersom mycket av det jag framför har sitt ursprung ur djupa insikter och ofta måste man varit där själv för att förstå. Det uppfattning har jag förstått närjag ibland försökt förklara existentiella ting för folk i min närmaste omgivning som i stort sett alltid avfärdar mig och vidhåller vid sin ytliga livsbetraktelse. Jaja, hur som helst ville jag lyfta fram möjligheten att fundera både en och två gånger innan en medmänniska döms för hårt. Visst måste man reagera med kraft ibland men även då kan man i efterhand fundera på det som hände, vilka reaktioner det väckte och vad som kanske egentligen skulle fram i historien. Var lugn, begriper du inte första gången kommer det beredas fler tillfällen för dig.

Mayakalendern 2012

Under senare år möter man begreppet Mayakalendern allt mer frekvent och det har sin förklaring att vi närmat oss 2012, året som ofta antas vara tidpunkten då jorden kommer att gå under, i den felaktiga tolkningen av Mayakalendern. Mitt intresse för historia har gjort att jag fascinerats av de gamla kulturerna i Syd- och Centralamerika och nu på senare år tyckte jag det var intressant att skapa mig en bild av Mayakalendern. Jag har aldrig trott på någon undergång och ville skingra mystiken och helt enkelt berika mina kunskaper. Det är bara att konstatera att människor i rädsla och okunskap omgett Mayakalendern med skräckscenarior som helt saknar grund.

Indiankulturer
Det finns mycket att berätta om de gamla indiankulturerna i Central- och Mellanamerika. Där fanns kunskap om världen såväl som universum som vida översteg det samtida Europa. Den jämförelsen gör jag eftersom det är framför allt i västvärlden som missuppfattningen kring Mayakalendern görs och har gjorts. Man har helt enkelt inte haft erforderlig kunskap att ta till sig dess innehåll. Den kunskapen som krävs är fortfarande begränsad men den finns, dock har den inte lyfts upp till etablerad vetenskaplig nivå, och det beror på att det saknas verktyg att reda ut de begrepp som förekommer. Eller så grundar sig kalendern på vidskepligheter och missuppfattningar med ursprung i primitiva kulturer. Hur det än ligger till med det fascinerar mayafolket oss och kanske var de i besittning av en djupare visdom än vad vår moderna civilisation har tillgång till.

Kalendern
Mayafolket berättade om ett universum som bestod av tretton himlar och nio undervärldar. Vad innebär det? Det är lätt hänt att det avfärdas utan att närmare granska påståendet då en sådan världsbild tycks sakna förankring och låter besynnerlig.

Vad vore mer rättvist och logiskt än att studera deras kalender och närma sig deras kunskap utifrån deras horisont. Det är vad bland annat Carl Johan Calleman gjort. Calleman är fil. dr. i fysikalisk biologi. Hans studium av kalendern påbörjade han 1979 och han har sedan dess föreläst om dess grundtankar runt om i världen, har skrivit böcker i ämnet och anses var en av de främsta specialisterna i världen på den. På svenska finns böckerna Mayakalendern - mänsklighetens väg mot ett upplyst medvetande och Vårt intelligenta universum : hur kvantteori och mayakosmologi förklarar livets uppkomst och evolution. Det finns fler böcker utgivna på engelska.

 

De båda böckerna ovan har jag läst och de är intressanta, men något för detaljerade. Det är många beteckningar och begrepp att hålla reda på och det underlättar om man besitter en viss naturvetenskaplig skolning, i synnerhet vid läsning av den andra boken. Jag avser inte redogöra för Callemans teorier mer än mycket övergripande och för den som är ytterligare intresserad hänvisar jag till hans böcker eller egen sökning på Internet. Det finns mängder med information om Calleman och hans teorier om Mayakalendern där.

Mayakalendern, eller tzolkin, som den också kallas, och som betyder "dagarnas räkning", ansågs vara helig i mayakulturen. Kalendern betraktades som ett andligt redskap som beskriver det mänskliga medvetandets utveckling från forntid till framtid. Den tidsvetenskap som kalendern företräder bygger på energiförändringar, som ligger till grund för vår kosmiska och jordiska historia. Kalendern har en struktur som gör den mer komplicerad än den gregorianska vi använder oss utav. Centralt är ett Livets träd som interagerar med allt i Universum. Kalendersystemet bygger på cykler inom cykler inom cykler. Kalenderns ganska komplicerade system beskriver mänsklighetens medvetandeutveckling och i detta menar Calleman att alla stora världshändelser kan utläsas från en tid för mycket länge sedan och framåt. Året 2012 anses då vara tiden för att människans medvetandeutveckling ska övergå i en ny fas där egot ska överges till förmån för ett mer avancerat medvetande - Det Upplysta medvetandet. 2012 innebär således slutet för en gammal medvetandeform och inte slutet för vare sig mänskligheten eller jorden. Därefter tar en ny cykel vid och det fortsätter. Mayakalendern har inte fortsättningen nedtecknad.

Det är intressant att uppfattningen att vi lever i en tid av stora, och nödvändiga, förändringar är tämligen vida spridd i olika sammanhang. Den som är här får se.

Som en avslutning kan jag ge läsarna något mer att fundera över: Mayakalendern berättar om Livets träd och liknande begrepp förekommer i Bibeln, i Asien, men också i den fornordiska mytologin med Yggdrasil. Vad tror ni detta är metafor för?

Stanna upp, observera - Skapa medvetenhet!

Det du uttrycker visar vem du är och var du befinner dig utvecklingsmässigt, existentiellt såväl som på ett traditionellt personligt plan. Det gäller tanken såväl som tankens manifestation, handlingen. De flesta stannar inte upp i tankeflödet utan går från den ena sinnesstämningen till den andra utan att reflektera. Det är att leva sitt liv i omedvetenhet. En reaktion på t.ex. en annans ord är inte att förväxla med medvetenhet. Nej, det är enbart sinnet som tar sig till uttryck. Tar du ett steg tillbaka och funderar över dina tankar och känslor, blir en observatör, då har du skapat medvetenhet. I vardagen tillåter man sig helt enkelt en stunds eftertanke utan känslorna får härska.

De flesta människor är fångade i sinnet då de tillåter sig dras med sina känslor och det finns ingen möjlighet till reflektion. Den ena tanken avlöser den andra och hela fokuset ligger på ytliga företeelser. Det är beklagligt eftersom det yttre är inte viktigt i längden. Det är tillståndet i medvetandet som betyder något. Det är utifrån det vi skapar oss själva och våra liv.

Människor är upptagna med att skydda sina egon. Som jag skrivit tidigare har det inte med egoism att göra, det är en språklig likhet. Egot är ytmedvetandet, det som blir mer och mer aktivt då känslor rusar iväg. Denna förvarsmekanism är liktydigt med omedvetenhet. Ofta ser jag människor i min omgivning som helt dansar efter egots pipa. En reaktion har väckts kanske pga. ett tänkt angrepp på den egna personen, avundsjuka, en tänkt orättvisa, en ovilja mot något som sker etc. och så störtar de med huvudet före in i sina känslor och resultatet blir därefter. De tror att känslorna är riktiga eftersom de finns där och intensiteten blir ett mått på hur viktigt det blir att rättfärdiga dom. När känslan är där söker de utlopp för den och inte sällan innebär det en form av attack, dolt eller öppet. Det är häpnadsväckande hur väl vissa människor speglar var de befinner sig i sin personliga utveckling enbart genom att uttrycka sin reaktion i ord eller handling, som då blir en direkt måttstock.

Människor gör sig en stor förtjänst när de betraktar sig själva med objektiva ögon, och framför allt ärliga ögon. Tar sig en funderare över sina reaktioner och försöker snegla bortom dom och se vad det finns för reaktionsmekanismer där bortom. Det innebär medvetenhet som är en förutsättning för att skapa insikt och förändring. Varför, frågar sig vissa, det har alltid gått bra tidigare. Men då är de inte heller förtrogna med skillnaden.

Försök stanna upp nästa gång en negativ känsla blossar upp innan du vidtar nästa steg. Vad var tanken som gav upphov till känslan? Är denna tanke befogad eller är den ett uttryck för något i sig som du kanske borde titta närmare på? Har den negativa känslan uppstått kring en annan människa, fråga dig vad du egentligen reagerat på. Ofta är det egna brister och svagheter som blottas när man blir irriterad på någon annan. Fråga dig om din attack har ett motiv eller är det bara ett utslag för vad du tycker är fel, men kanske inte är det?

Slutligen: ta varje på tillfälle då en stark känsla tar överhanden som en påminnelse om att du tappat medvetenhet och förlorat dig i en ytlig tolkning som ofta inte är berättigad. Ta några djupa andetag och betrakta känslorna som något du har framför dig, inte i dig eller av dig. Känslorna blir mindre viktiga och det skapar utrymme för en mer sann betraktelse av det som händer.  Om inte känslorna klingar av, försök fundera på om det du vill uttrycka inför omvärlden, eller dig själv, verkligen är det du vill uppvisa, ge till någon eller möta själv någon annan gång. Faktum är att det mesta tråkigheter som uppstår beror på omedvetenhet hos människor och det är krävs inte mycket för att åstadkomma förändring.

En enkel övning i vad du inte är

 

Det här är en övning som jag själv kom underfund med då jag var ute och gick. Bakgrunden var att jag funderade över tanken att vi inte är våra kroppar utan befinner oss i dom under den tid vi lever här. Det är svårt ta till sig och acceptera, för de flesta av oss identifierar oss med den bild vi ser i spegeln. Så är ju egentligen inte fallet utan kroppen tillhör denna existensnivå och en dag lämnar vi den och den upplöses så småningom. Vårt själv, själen återgår då till ursprungsnivån. Ett sätt att släppa fixeringen vid det ytliga, som gör oss omedvetna och att förhindrar oss att utvecklas bortom det ytliga skådespeleriet, är att skapa distans till kroppen. Vi är inte våra kroppar och jag brukar tänka att jag lånar den av naturen ett tag och upplever min livssituation via den.

Innan jag beskriver övningen vill jag för säkerhets skull varna för att den inte bör genomföras av personer som är psykiskt instabila eller tar psykofarma av något slag.

När du är ute och går slappnar du av kroppen så gott det går och släpper alla tankar som upptar uppmärksamheten. Ta några djupa andetag och rikta blicken några meter framför dig på marken medan du går. På så vis ser du händerna och armarna som pendlar fram och tillbaka, och fötterna. Säg för dig själv "jag är inte en kropp utan fri" medan du tänker dig att du faktiskt styr denna kropp. Det kan underlätta om du tänker dig att du befinner dig i huvudet och ser ut genom ögonen medan du framför kroppen. Kroppen är nästan som en robot du är i besittning av och styr med dina tankar. Fundera inte så mycket över det utan tänk att du sitter där i huvudet och tittar ut medan händerna rör sig vid dina sidor och fixera på detta.

Fortsätt så en liten stund i inlevelse, dvs. du funderar inte över vad du ska äta på kvällen eller vad någon sa till dig på förmiddagen. Du är där i kroppen och centrerar blicken framför dig och betraktar amrörelserna medan du sitter som chaufför där uppe i huvudet. Det som i alla fall händer mig är att det uppstår en sällsam känsla av att vara separerad från kroppen och en lustig känsla som påminner om den som fås vid bedövning i munnen hos tandläkaren. Kroppen blir en del och jag en annan. Så snart blicken riktas normalt framåt och tankarna släpps på övningen återgår allt till det normala igen. Övningen tror jag kan skapa en högre känsla av att vara mer än bara kroppen. En sådan öppenhet kan avlägsna spärrar och medge tankegångar som att det finns något mycket större än de flesta anar djupt inom oss. Det finns olika meditationsövningar som också har ungefär samma syfte, men resultatet där är mycket annorlunda och kräver ofta en hel del övning i meditation.

En historia om livet

Här följer en liten Zen-historia som kan berätta om hur människor kan minska fördömandet av det som sker i livet genom insikten att det alltid finns en anledning till att vi möter det vi gör. Få reflekterar och de flesta går upp i sin tolkningar och finner fel som ger upphov till negativa känslor och kanske konflikter. Så går det när människan tror hon är större än livet och tror sig veta bäst. Till berättelsen:

En bonde hade en häst, men en dag sprang den sin väg, så bonden och hans son måste plöja åkrarna för hand. Deras grannar sa: "Vilken otur att er häst rymde!" Bonden svarade bara: Tur eller otur - vem vet?"
Veckan därpå återvände hästen till bondgården och hade med sig en hjord med vilda hästar. "Vilken underbar tur!" utropade grannarna, men bonden svarade: "Tur eller otur - vem vet?" Sedan blev bondens som avkastad och bröt benet när han försökte rida en av de vilda hästarna. "Åh, vilken otur" utbrast grannarna. Åter svarade bonden. "Tur eller otur - vem vet?"
Några veckor senare rekryterade kungen alla de unga männen till sin armé för att förbereda sig för krig. Sonen med det brutna benet fick stanna hemma. "Vilken tur att din son inte var tvungen att ge sig ut i kriget" sa grannarna. Och bonden sa: "Tur eller otur - vem vet?"

"Inget ont som inte för något gott med sig"

”Den ständigt återvändande rörelsen i en människa liv, försvagning av förankringen i det ytliga tankesättet, vare sig den sker genom åldrande, ekonomiska svårigheter, sjukdom, handikapp, förlust eller någon form av personlig tragedi, skapar en stor potential för andligt uppvaknande – för att bryta medvetandets identifikation med det ytliga förhållningssättet till livet. Eftersom det finns så lite andlig sanning i vår moderna kultur är det många som ser sådana här saker som en möjlighet, men när det händer dom själva eller någon närstående tror de att något är fruktansvärt fel, att det är något som inte borde hända.”

- Eckhart Tolle, en av vår tids största andliga lärare


"Motgång är som en stark vind. Den sliter bort från oss allt utom det som inte kan slitas sönder, så att vi ser oss själva så som vi verkligen är"

- Arthur Golden, amerikansk författare



"Den som ej mött motgång känner inte sin egen styrka"

-Cesare Pavese, italiensk författare



"Alla motgångar jag haft i livet, alla problem och hinder, har stärkt mig. Du kanske inte förstår det när det händer, men en spark i magen kan vara det bästa som hänt dig"

- Walt Disney

"Motgångar gör människan vis, inte rik"

- Romanian Proverb

"Motgången är ofta en förklädd vän. Möt den med tacksamhet, för den ger dig styrka och klokskap"

- Okänd

"Motgångars gåva till dig förstår du när upphör döma dom"

- J/Blogginnehavaren

Individuellt och kollektivt skapande av livet, våra upplevelser

I flertalet inlägg i bloggen har jag berört hur vi själva skapar våra liv och hur vi som mänsklighet skapar vår värld. Det sker för att vi ska få en förståelse för vilka vi är och hur det är att vara människa. Vår essens, vår själ, omsätter sin teoretiska kunskap praktiskt i en konstruktion som föds ur våra medvetanden. För att förstå sig själv måste man också se vad man inte är. Det är skillnaderna som definierar våra upplevelser. Det finns många kunniga och initierade människor som skriver och pratar om varför vi lever, hur vi är som människor, flätar samman teologi med psykologi, nystar upp missförstånd och kastar nytt ljus över existentiella frågor och en av dessa är Neale Donald Walsch. Jag framhåller inte honom som den bäste eller mest "upplyst". Inte alls, men hans böcker är lättillgängliga, lättlästa med inslag av humor och jag tror många människor får svar på existentiella spörsmål i hans böcker och reder ut religiösa begrepp som kommit på avvägar under rent mänskligt förvanskande under århundradena.

Många människor som betraktar livet ur ett religiöst perspektiv har i grunden missförstått målsättningen med livet och tror något är fel när det bli påfrestande och då kan ju inte Gud finnas eller så är det Guds vrede som drabbar oss. Eller så diskuterar man i århundraden varför det finns ondska (Teodicéproblemet, se tidigare inlägg i denna blogg). Eller så rör man sig genom livet på ett helt ytligt plan och ser varken syften eller djup med livet i dess konstitution. Och så fördömer man, går upp i subjektiva känslor och förstår ännu mindre. Det är vi själva som utifrån oss själva författar manuset till våra upplevelser. Det som är Gud observerar, dömer inte utan låter oss själva ta ansvaret för vår utveckling och här finns inget som är rätt eller fel. Vi har friheten att göra det vi själva vill och var och en möter det den själv skapar.

Nåväl, nedan följer ett utdrag av Neales Samtal med Gud bok 2. Boken är skriven som en tänkt dialog mellan författaren (fet text nedan) och Gud. Jag har utelämnat vissa delar och valde ett avsnitt där Hitlers framträdande i historien kan förklaras utifrån vad vi själva skapar för att förstå var vi står och vilka vi är. Nazismens ohyggliga dåd lever i färskt minne och står för grymheter vars omfattning är svåröverblickade och ett bra exempel på något vi drabbats av på ett till synes obegripligt vansinnigt vis. Där fanns något i denna upplevelse som berikade oss på individuellt såväl som kollektivt plan, precis om allt annat. Men när du läser, fundera då också på vad du själv råkar ut för i ditt liv och vad kan det finnas för syfte med det. Jag menar inte att det ska tolkas in förklaringar i allt men det skadar inte med en reflektion när känslorna helt tar överhanden för det är då vi "ser" som minst.

Ur Samtal med Gud, bok 2:
Händelser och erfarenheter är möjligheter som dras till er - skapas av er individuellt eller kollektivt, genom medvetandet. Medvetandet skapar upplevelsen. Du försöker höja ditt medvetande. Du har dragit dessa möjligheter till dig för att använda dom som verktyg i skapandet och upplevelsen av den du är.

Eftersom det är min vilja att du ska känna och uppleva den du är, låter jag dig dra till dig varenda händelse eller upplevelse som du väljer att skapa för att kunna göra detta. Det finns andra spelare som kommer till dig emellenåt - endera som flyktiga möten, perifera bekantskaper, tillfälliga medspelare, långvariga lagkamrater, släktingar och familj, nära och kära eller livskamrater. Dessa själar dras till dig av dig. Du dras till dom av dom. Det är en ömsesidigt skapande upplevelse som uttrycker bådas val och önskningar.

Inget kommer till dig av en tillfällighet
Tillfälligheter existerar inte.
Inget sker av en slump.
Livet är en produkt av ödet.

Händelser likväl som människor dras till dig, av dig, för dina egna syften. Större upplevelser och utvecklingar som delas av flera är resultatet av det kollektiva medvetandet. Det kollektiva medvetandet är något som många inte förstår - ändå är det extremt kraftfullt och kan bli starkare än det individuella medvetandet. (---)Er värld, det tillstånd den befinner sig i, är en spegling av det hela kombinerade medvetandet hos alla människor som finns där. Som du kan se om du tittar dig omkring återstår det mycket att göra. (---)
Denna rädsla för allt som leder till enhet, och förhärligande av allt som skapar åtskillnad, ger upphov till splittring, disharmoni och missämja - och ni tycks sakna förmåga att ens kunna lära er av era egna erfarenheter och fortsätter därför mer era beteenden, med samma resultat. (---) Åtskillnad föder likgiltighet och falsk överlägsenhet. Enhet skapar medkänsla och sann jämlikhet. Det som ske rpå er planet är som jag sa en spegling av det kollektiva medvetandet. Den medvetandenivån kan bäst beskrivas som primitiv.

Upplevelsen  av Hitler möjliggjordes som ett resultat av gruppmedvetande. Många hävdar att Hitler manipulerade en grupp - i det här fallet sina landsmän - genom sin slughet och mästerliga retorik. Men det lägger bekvämt nog hela skulden på Hitler axlar - vilket är exakt där den stora massan människor vill ha den.
Men Hitler kunde inte göra någonting utan miljontals människors samarbete, stöd och villiga lydnad. (---)
Det var nämligen så att det var det kollektiva medvetandet som gav en bördig jordmån för nazismens tillväxt. Hitler utnyttjade tillfället, men han skapade det inte. Det är viktigt att förstå läxan här. Ett gruppmedvetande som oupphörligen förespråkar delning och överhöghet ger en minskad medkänsla i en omfattning som är jättelik, och en minskning av medkänsla följs oundvikligen av minskande medvetenhet.
(---)
Det vidriga i er upplevelse av Hitler var inte att han tvingade sig på den mänskliga rasen, utan att den mänskliga rasen lät honom gör det. Det förvånande är inte bara att Hitler kom fram, utan att så många andra följde med honom. Det skamliga är inte bara att Hitler mördade miljontals judar, utan att även miljontals judar måste dö innan Hitler stoppades. Syftet med upplevelsen av Hitler var att låta mänskligheten se sig själv. Under historiens gång har ni haft anmärkningsvärda lärare, som var och en har gett er enorma möjligheter att minnas vilka ni verkligen är. Dessa lärare har visat er det högsta och det lägsta av människans möjligheter. De har visat er levande, hisnande exempel på vad det kan innebära att vara människa - på vart man kan komma med upplevelsen, på vart ni alla kan och kommer att hamna med hänsyn till ert medvetande.
Det ni ska komma ihåg är: Medvetandet är allt, och det skapar er upplevelse. Gruppmedvetandet är något mycket kraftfullt och det skapar resultat av outsäglig skönhet eller fulhet. Valet är alltid ert.
Det börjar med dig. Allting. Alla ting. vill du att världen ska förändras. Förändra då saker i din egen värld. Hitler gav er ett gyllene tillfälle att göra det. Upplevelsen av Hitler - liksom upplevelsen av Kristus - är djupgående i de innebörder och sanningar om er som den avslöjade för er.

Så Hitler var utsänd för att ge oss en lektion om de ohyggliga dåd människan kan begå, de djupa avgrunder som människan kan sjunka till?

Hitler var inte utsänd. Hitler skapades av er. Han kom ur ert kollektiva medvetande och kunde inte ha existerat utan det. Det är lektionen.
Medvetande av delning, segregation, överlägsenhet - av "vi" kontra "dom" - är det som skapar upplevelsen av Hitler.
Medvetande om gudomliga förbrödring, av enhet, av "vår" snarare än "din"/"min", det är det som skapade upplevelsen av Kristus.

Varför kom Hitler till himlen?

För att Hitler inte gjorde något "fel". Hitler gjorde helt enkelt det han gjorde. Jag måste påminna dig om att i flera år så tyckte miljontals människor att det han gjorde var "rätt".
(---)
Världen beslutade sig - till sist - för att Hitler gjorde "fel". Det vill säga att människorna i världen gjorde en ny värdering av vilka de var och vilka de valde att bli i förhållande till upplevelsen av Hitler.
Han höll upp en måttstock! Han skapade en parameter, en gräns mot vilka ni kunde mäta och avgränsa er uppfattning om er själva. Kristus gjorde samma sak, i andra änden av spektret.
(---)
Du kan inte förstå kyla om det inte finns värme, uppåt om det inte finns nedåt, vänster om det inte finns höger. Döm inte det ena och lovprisa det andra. Om du gör det har du inte förstått.