Stanna upp, observera - Skapa medvetenhet!

Det du uttrycker visar vem du är och var du befinner dig utvecklingsmässigt, existentiellt såväl som på ett traditionellt personligt plan. Det gäller tanken såväl som tankens manifestation, handlingen. De flesta stannar inte upp i tankeflödet utan går från den ena sinnesstämningen till den andra utan att reflektera. Det är att leva sitt liv i omedvetenhet. En reaktion på t.ex. en annans ord är inte att förväxla med medvetenhet. Nej, det är enbart sinnet som tar sig till uttryck. Tar du ett steg tillbaka och funderar över dina tankar och känslor, blir en observatör, då har du skapat medvetenhet. I vardagen tillåter man sig helt enkelt en stunds eftertanke utan känslorna får härska.

De flesta människor är fångade i sinnet då de tillåter sig dras med sina känslor och det finns ingen möjlighet till reflektion. Den ena tanken avlöser den andra och hela fokuset ligger på ytliga företeelser. Det är beklagligt eftersom det yttre är inte viktigt i längden. Det är tillståndet i medvetandet som betyder något. Det är utifrån det vi skapar oss själva och våra liv.

Människor är upptagna med att skydda sina egon. Som jag skrivit tidigare har det inte med egoism att göra, det är en språklig likhet. Egot är ytmedvetandet, det som blir mer och mer aktivt då känslor rusar iväg. Denna förvarsmekanism är liktydigt med omedvetenhet. Ofta ser jag människor i min omgivning som helt dansar efter egots pipa. En reaktion har väckts kanske pga. ett tänkt angrepp på den egna personen, avundsjuka, en tänkt orättvisa, en ovilja mot något som sker etc. och så störtar de med huvudet före in i sina känslor och resultatet blir därefter. De tror att känslorna är riktiga eftersom de finns där och intensiteten blir ett mått på hur viktigt det blir att rättfärdiga dom. När känslan är där söker de utlopp för den och inte sällan innebär det en form av attack, dolt eller öppet. Det är häpnadsväckande hur väl vissa människor speglar var de befinner sig i sin personliga utveckling enbart genom att uttrycka sin reaktion i ord eller handling, som då blir en direkt måttstock.

Människor gör sig en stor förtjänst när de betraktar sig själva med objektiva ögon, och framför allt ärliga ögon. Tar sig en funderare över sina reaktioner och försöker snegla bortom dom och se vad det finns för reaktionsmekanismer där bortom. Det innebär medvetenhet som är en förutsättning för att skapa insikt och förändring. Varför, frågar sig vissa, det har alltid gått bra tidigare. Men då är de inte heller förtrogna med skillnaden.

Försök stanna upp nästa gång en negativ känsla blossar upp innan du vidtar nästa steg. Vad var tanken som gav upphov till känslan? Är denna tanke befogad eller är den ett uttryck för något i sig som du kanske borde titta närmare på? Har den negativa känslan uppstått kring en annan människa, fråga dig vad du egentligen reagerat på. Ofta är det egna brister och svagheter som blottas när man blir irriterad på någon annan. Fråga dig om din attack har ett motiv eller är det bara ett utslag för vad du tycker är fel, men kanske inte är det?

Slutligen: ta varje på tillfälle då en stark känsla tar överhanden som en påminnelse om att du tappat medvetenhet och förlorat dig i en ytlig tolkning som ofta inte är berättigad. Ta några djupa andetag och betrakta känslorna som något du har framför dig, inte i dig eller av dig. Känslorna blir mindre viktiga och det skapar utrymme för en mer sann betraktelse av det som händer.  Om inte känslorna klingar av, försök fundera på om det du vill uttrycka inför omvärlden, eller dig själv, verkligen är det du vill uppvisa, ge till någon eller möta själv någon annan gång. Faktum är att det mesta tråkigheter som uppstår beror på omedvetenhet hos människor och det är krävs inte mycket för att åstadkomma förändring.

En enkel övning i vad du inte är

 

Det här är en övning som jag själv kom underfund med då jag var ute och gick. Bakgrunden var att jag funderade över tanken att vi inte är våra kroppar utan befinner oss i dom under den tid vi lever här. Det är svårt ta till sig och acceptera, för de flesta av oss identifierar oss med den bild vi ser i spegeln. Så är ju egentligen inte fallet utan kroppen tillhör denna existensnivå och en dag lämnar vi den och den upplöses så småningom. Vårt själv, själen återgår då till ursprungsnivån. Ett sätt att släppa fixeringen vid det ytliga, som gör oss omedvetna och att förhindrar oss att utvecklas bortom det ytliga skådespeleriet, är att skapa distans till kroppen. Vi är inte våra kroppar och jag brukar tänka att jag lånar den av naturen ett tag och upplever min livssituation via den.

Innan jag beskriver övningen vill jag för säkerhets skull varna för att den inte bör genomföras av personer som är psykiskt instabila eller tar psykofarma av något slag.

När du är ute och går slappnar du av kroppen så gott det går och släpper alla tankar som upptar uppmärksamheten. Ta några djupa andetag och rikta blicken några meter framför dig på marken medan du går. På så vis ser du händerna och armarna som pendlar fram och tillbaka, och fötterna. Säg för dig själv "jag är inte en kropp utan fri" medan du tänker dig att du faktiskt styr denna kropp. Det kan underlätta om du tänker dig att du befinner dig i huvudet och ser ut genom ögonen medan du framför kroppen. Kroppen är nästan som en robot du är i besittning av och styr med dina tankar. Fundera inte så mycket över det utan tänk att du sitter där i huvudet och tittar ut medan händerna rör sig vid dina sidor och fixera på detta.

Fortsätt så en liten stund i inlevelse, dvs. du funderar inte över vad du ska äta på kvällen eller vad någon sa till dig på förmiddagen. Du är där i kroppen och centrerar blicken framför dig och betraktar amrörelserna medan du sitter som chaufför där uppe i huvudet. Det som i alla fall händer mig är att det uppstår en sällsam känsla av att vara separerad från kroppen och en lustig känsla som påminner om den som fås vid bedövning i munnen hos tandläkaren. Kroppen blir en del och jag en annan. Så snart blicken riktas normalt framåt och tankarna släpps på övningen återgår allt till det normala igen. Övningen tror jag kan skapa en högre känsla av att vara mer än bara kroppen. En sådan öppenhet kan avlägsna spärrar och medge tankegångar som att det finns något mycket större än de flesta anar djupt inom oss. Det finns olika meditationsövningar som också har ungefär samma syfte, men resultatet där är mycket annorlunda och kräver ofta en hel del övning i meditation.

En historia om livet

Här följer en liten Zen-historia som kan berätta om hur människor kan minska fördömandet av det som sker i livet genom insikten att det alltid finns en anledning till att vi möter det vi gör. Få reflekterar och de flesta går upp i sin tolkningar och finner fel som ger upphov till negativa känslor och kanske konflikter. Så går det när människan tror hon är större än livet och tror sig veta bäst. Till berättelsen:

En bonde hade en häst, men en dag sprang den sin väg, så bonden och hans son måste plöja åkrarna för hand. Deras grannar sa: "Vilken otur att er häst rymde!" Bonden svarade bara: Tur eller otur - vem vet?"
Veckan därpå återvände hästen till bondgården och hade med sig en hjord med vilda hästar. "Vilken underbar tur!" utropade grannarna, men bonden svarade: "Tur eller otur - vem vet?" Sedan blev bondens som avkastad och bröt benet när han försökte rida en av de vilda hästarna. "Åh, vilken otur" utbrast grannarna. Åter svarade bonden. "Tur eller otur - vem vet?"
Några veckor senare rekryterade kungen alla de unga männen till sin armé för att förbereda sig för krig. Sonen med det brutna benet fick stanna hemma. "Vilken tur att din son inte var tvungen att ge sig ut i kriget" sa grannarna. Och bonden sa: "Tur eller otur - vem vet?"

"Inget ont som inte för något gott med sig"

”Den ständigt återvändande rörelsen i en människa liv, försvagning av förankringen i det ytliga tankesättet, vare sig den sker genom åldrande, ekonomiska svårigheter, sjukdom, handikapp, förlust eller någon form av personlig tragedi, skapar en stor potential för andligt uppvaknande – för att bryta medvetandets identifikation med det ytliga förhållningssättet till livet. Eftersom det finns så lite andlig sanning i vår moderna kultur är det många som ser sådana här saker som en möjlighet, men när det händer dom själva eller någon närstående tror de att något är fruktansvärt fel, att det är något som inte borde hända.”

- Eckhart Tolle, en av vår tids största andliga lärare


"Motgång är som en stark vind. Den sliter bort från oss allt utom det som inte kan slitas sönder, så att vi ser oss själva så som vi verkligen är"

- Arthur Golden, amerikansk författare



"Den som ej mött motgång känner inte sin egen styrka"

-Cesare Pavese, italiensk författare



"Alla motgångar jag haft i livet, alla problem och hinder, har stärkt mig. Du kanske inte förstår det när det händer, men en spark i magen kan vara det bästa som hänt dig"

- Walt Disney

"Motgångar gör människan vis, inte rik"

- Romanian Proverb

"Motgången är ofta en förklädd vän. Möt den med tacksamhet, för den ger dig styrka och klokskap"

- Okänd

"Motgångars gåva till dig förstår du när upphör döma dom"

- J/Blogginnehavaren

Individuellt och kollektivt skapande av livet, våra upplevelser

I flertalet inlägg i bloggen har jag berört hur vi själva skapar våra liv och hur vi som mänsklighet skapar vår värld. Det sker för att vi ska få en förståelse för vilka vi är och hur det är att vara människa. Vår essens, vår själ, omsätter sin teoretiska kunskap praktiskt i en konstruktion som föds ur våra medvetanden. För att förstå sig själv måste man också se vad man inte är. Det är skillnaderna som definierar våra upplevelser. Det finns många kunniga och initierade människor som skriver och pratar om varför vi lever, hur vi är som människor, flätar samman teologi med psykologi, nystar upp missförstånd och kastar nytt ljus över existentiella frågor och en av dessa är Neale Donald Walsch. Jag framhåller inte honom som den bäste eller mest "upplyst". Inte alls, men hans böcker är lättillgängliga, lättlästa med inslag av humor och jag tror många människor får svar på existentiella spörsmål i hans böcker och reder ut religiösa begrepp som kommit på avvägar under rent mänskligt förvanskande under århundradena.

Många människor som betraktar livet ur ett religiöst perspektiv har i grunden missförstått målsättningen med livet och tror något är fel när det bli påfrestande och då kan ju inte Gud finnas eller så är det Guds vrede som drabbar oss. Eller så diskuterar man i århundraden varför det finns ondska (Teodicéproblemet, se tidigare inlägg i denna blogg). Eller så rör man sig genom livet på ett helt ytligt plan och ser varken syften eller djup med livet i dess konstitution. Och så fördömer man, går upp i subjektiva känslor och förstår ännu mindre. Det är vi själva som utifrån oss själva författar manuset till våra upplevelser. Det som är Gud observerar, dömer inte utan låter oss själva ta ansvaret för vår utveckling och här finns inget som är rätt eller fel. Vi har friheten att göra det vi själva vill och var och en möter det den själv skapar.

Nåväl, nedan följer ett utdrag av Neales Samtal med Gud bok 2. Boken är skriven som en tänkt dialog mellan författaren (fet text nedan) och Gud. Jag har utelämnat vissa delar och valde ett avsnitt där Hitlers framträdande i historien kan förklaras utifrån vad vi själva skapar för att förstå var vi står och vilka vi är. Nazismens ohyggliga dåd lever i färskt minne och står för grymheter vars omfattning är svåröverblickade och ett bra exempel på något vi drabbats av på ett till synes obegripligt vansinnigt vis. Där fanns något i denna upplevelse som berikade oss på individuellt såväl som kollektivt plan, precis om allt annat. Men när du läser, fundera då också på vad du själv råkar ut för i ditt liv och vad kan det finnas för syfte med det. Jag menar inte att det ska tolkas in förklaringar i allt men det skadar inte med en reflektion när känslorna helt tar överhanden för det är då vi "ser" som minst.

Ur Samtal med Gud, bok 2:
Händelser och erfarenheter är möjligheter som dras till er - skapas av er individuellt eller kollektivt, genom medvetandet. Medvetandet skapar upplevelsen. Du försöker höja ditt medvetande. Du har dragit dessa möjligheter till dig för att använda dom som verktyg i skapandet och upplevelsen av den du är.

Eftersom det är min vilja att du ska känna och uppleva den du är, låter jag dig dra till dig varenda händelse eller upplevelse som du väljer att skapa för att kunna göra detta. Det finns andra spelare som kommer till dig emellenåt - endera som flyktiga möten, perifera bekantskaper, tillfälliga medspelare, långvariga lagkamrater, släktingar och familj, nära och kära eller livskamrater. Dessa själar dras till dig av dig. Du dras till dom av dom. Det är en ömsesidigt skapande upplevelse som uttrycker bådas val och önskningar.

Inget kommer till dig av en tillfällighet
Tillfälligheter existerar inte.
Inget sker av en slump.
Livet är en produkt av ödet.

Händelser likväl som människor dras till dig, av dig, för dina egna syften. Större upplevelser och utvecklingar som delas av flera är resultatet av det kollektiva medvetandet. Det kollektiva medvetandet är något som många inte förstår - ändå är det extremt kraftfullt och kan bli starkare än det individuella medvetandet. (---)Er värld, det tillstånd den befinner sig i, är en spegling av det hela kombinerade medvetandet hos alla människor som finns där. Som du kan se om du tittar dig omkring återstår det mycket att göra. (---)
Denna rädsla för allt som leder till enhet, och förhärligande av allt som skapar åtskillnad, ger upphov till splittring, disharmoni och missämja - och ni tycks sakna förmåga att ens kunna lära er av era egna erfarenheter och fortsätter därför mer era beteenden, med samma resultat. (---) Åtskillnad föder likgiltighet och falsk överlägsenhet. Enhet skapar medkänsla och sann jämlikhet. Det som ske rpå er planet är som jag sa en spegling av det kollektiva medvetandet. Den medvetandenivån kan bäst beskrivas som primitiv.

Upplevelsen  av Hitler möjliggjordes som ett resultat av gruppmedvetande. Många hävdar att Hitler manipulerade en grupp - i det här fallet sina landsmän - genom sin slughet och mästerliga retorik. Men det lägger bekvämt nog hela skulden på Hitler axlar - vilket är exakt där den stora massan människor vill ha den.
Men Hitler kunde inte göra någonting utan miljontals människors samarbete, stöd och villiga lydnad. (---)
Det var nämligen så att det var det kollektiva medvetandet som gav en bördig jordmån för nazismens tillväxt. Hitler utnyttjade tillfället, men han skapade det inte. Det är viktigt att förstå läxan här. Ett gruppmedvetande som oupphörligen förespråkar delning och överhöghet ger en minskad medkänsla i en omfattning som är jättelik, och en minskning av medkänsla följs oundvikligen av minskande medvetenhet.
(---)
Det vidriga i er upplevelse av Hitler var inte att han tvingade sig på den mänskliga rasen, utan att den mänskliga rasen lät honom gör det. Det förvånande är inte bara att Hitler kom fram, utan att så många andra följde med honom. Det skamliga är inte bara att Hitler mördade miljontals judar, utan att även miljontals judar måste dö innan Hitler stoppades. Syftet med upplevelsen av Hitler var att låta mänskligheten se sig själv. Under historiens gång har ni haft anmärkningsvärda lärare, som var och en har gett er enorma möjligheter att minnas vilka ni verkligen är. Dessa lärare har visat er det högsta och det lägsta av människans möjligheter. De har visat er levande, hisnande exempel på vad det kan innebära att vara människa - på vart man kan komma med upplevelsen, på vart ni alla kan och kommer att hamna med hänsyn till ert medvetande.
Det ni ska komma ihåg är: Medvetandet är allt, och det skapar er upplevelse. Gruppmedvetandet är något mycket kraftfullt och det skapar resultat av outsäglig skönhet eller fulhet. Valet är alltid ert.
Det börjar med dig. Allting. Alla ting. vill du att världen ska förändras. Förändra då saker i din egen värld. Hitler gav er ett gyllene tillfälle att göra det. Upplevelsen av Hitler - liksom upplevelsen av Kristus - är djupgående i de innebörder och sanningar om er som den avslöjade för er.

Så Hitler var utsänd för att ge oss en lektion om de ohyggliga dåd människan kan begå, de djupa avgrunder som människan kan sjunka till?

Hitler var inte utsänd. Hitler skapades av er. Han kom ur ert kollektiva medvetande och kunde inte ha existerat utan det. Det är lektionen.
Medvetande av delning, segregation, överlägsenhet - av "vi" kontra "dom" - är det som skapar upplevelsen av Hitler.
Medvetande om gudomliga förbrödring, av enhet, av "vår" snarare än "din"/"min", det är det som skapade upplevelsen av Kristus.

Varför kom Hitler till himlen?

För att Hitler inte gjorde något "fel". Hitler gjorde helt enkelt det han gjorde. Jag måste påminna dig om att i flera år så tyckte miljontals människor att det han gjorde var "rätt".
(---)
Världen beslutade sig - till sist - för att Hitler gjorde "fel". Det vill säga att människorna i världen gjorde en ny värdering av vilka de var och vilka de valde att bli i förhållande till upplevelsen av Hitler.
Han höll upp en måttstock! Han skapade en parameter, en gräns mot vilka ni kunde mäta och avgränsa er uppfattning om er själva. Kristus gjorde samma sak, i andra änden av spektret.
(---)
Du kan inte förstå kyla om det inte finns värme, uppåt om det inte finns nedåt, vänster om det inte finns höger. Döm inte det ena och lovprisa det andra. Om du gör det har du inte förstått.

Spöken och spökfenomen

Spöken, jordbundna andra, vilsna själar, oroliga andar, ja det finns många benämningar på dessa existenser som förbryllar och skrämmer många. I människans natur är det okända skrämmande och fruktan tycks öka i proportion till okunskapen. Det finns emellertid stor kunskap om dessa fenomen som vi kallar spöken eller spökerier, men det är helt utanför etablissemanget och ett erkännande ligger nog ganska långt borta. Trots det är jag helt övertygad om att företeelsen kommer vara en del av vår framtida vetenskap. Vi har inga verktyg att förklara spökerier, inga naturvetenskapliga benämningar som täcker in området men framför allt har vi inte tagit klivet framåt och insett att det finns så oerhört mycket mer än vi är vana vid att hantera utifrån rådande kunskap.

Jag tänker inte fördjupa mig i området men vill beröra det eftersom det ryms inom det existentiella och jag har egna erfarenheter som förekom tidigt i den resa jag genomgår. Tidigare i bloggen har jag nämnt att det är som den ena lektionen avlöst den andre, i synnerhet när min världsbild började förändras på allvar för ca tio år sedan. Det var då i början som jag kom i medveten kontakt med just en vilsen individ, ett spöke helt enkelt. Det hade jag varit med om tidigare i livet men förstod inte alls var det var frågan om när jag ofta kände närvaro av någon eller några i min dåvarande bostad. Det är en ganska ointressant historia som jag lämnar därhän.

Det finns också spökerier där det inte finns något medvetande bakom utan det är mer i form av "energispår" som finns kvar på platser och kan förnimmas via syn och/eller hörsel (och lukt ibland). Det stötte jag på då jag övernattade på Omaha Beach, ett av landstingsområdena från kriget där amerikanerna landsteg 1944. Det var en vacker, stilla sommarmorgon och jag hade nyss vaknat på hotellet. Fönstret var öppet då det varit varmt under natten och det hördes lite fågelsång. Plötsligt bryts stillheten av en artillerigranat som far genom luften med ett öronbedövande tjut, den kommer från havshållet och sekundsnabbt for den förbi, eller ljudet rättare sagt. Jag satte mig ögonblickligen upp i sängen och alldeles omtumlad undrade jag vad som hände. Min resekamrat sov helt oberörd vid min sida. Jag förstod inte alls vad jag var med om och kunde inte finna en förklaring. Det ingick inte i min begreppsvärld och jag visste inte ens hur jag skulle resonera i tanken. Vid denna tid hade jag ingen kunskap om sådana här fenomen men insåg att jag upplevt något mystiskt med koppling till 6 juni 1944, då det förekommit strider här med bland annat granatbeskjutning från örlogsfartyg på havet. När min reskamrat vaknade berättade jag för honom om vad jag hört men han skojade bort det men jag brydde mig inte om övertyga honom. Det var en mycket märklig upplevelse men jag har aldrig gjort någon grej av det, men flera år senare insåg jag var det rörde sig om. Det vore intressant att få på svart och vitt hur det går till när ljud från det förgångna kan "spelas upp" på det viset. Någon gång har jag sett ett teveprogram där någon sett romerska soldater marschera förbi på en plats i England och någon annan hade sett en grupp munkar röra sig en procession i ett gammalt kloster. Vittnena kunde berätta om detaljer i klädsel och utseenden och t.ex. de romerska legionärerna inte alls var medvetna om att de var iakttagna, ungefär som en film som spelades upp där de var aktörer. Munkarnas ben var "klippta" ca 30 cm upp och det visade sig att det gamla golvet legat just 30 cm ned. Det rörde sig om scener från förr som av någon anledning dök upp i vår tid. Tydligen ganska vanligt.

För att återgå till traditionella spöken. Det här är inte alls särskilt underligt och personligen tycker jag det är nästintill ointressant. Ja, så odramatiskt förhållningssätt har jag till fenomenet och det beror på mitt generella synsätt till vår existens och var vi egentligen är och så vidare. Vi är inte våra kroppar utan befinner oss där en viss tid innan vi lämnar dom, precis som vi tog dom i besittning en gång. Vi kommer och går i denna föreställningsvärld. Faktum är att vår värld egentligen är kusligare än spökerier, vill jag hävda, med alla obehagligheter. Nåväl, en kropp dör av ett eller annat skäl och det som är vi går ur kroppen. Hur det är kan mängder med personer berätta om som har haft nära döden-upplevelser. Jag läste en artikel en gång om en svensk man som var med i en bilolycka. Han lyfte över olyckplatsen, kunde bevittna hur krockade fordonen stod nedanför honom, räddningsfordon och människor samlades och han rörde sig en bit upp i luften. Han såg hur de försökte få liv i hans kropp, som han då hade fått distans till. Han betraktade skådespelet en stund innan han började lämna vårt existensplan och rörde sig genom den så ofta beskrivna tunneln mot en annan tillvaro. Han hann möta individer och i en underbar miljö innan han fördes tillbaka till sin sargade kropp och plötsligt kunde förnimma alla sina skador och smärta. Som för så många andra som varit med om liknande förändrades hela hans syn på liv och död härefter då han insåg att det inte finns något annat än en kroppslig död. Det finns något mer än vår värld, insåg han.

Nu är det så att vissa som lämnar sina döda kroppar inte går vidare utan stannar på en mellannivå av olika skäl. Vissa förstår inte att de är döda och i förvirringen blockerar de sig från att gå vidare, andra vill inte lämna jordelivet och det finns andra skäl till att de stannar mellan två nivåer. Så de fortsätter leva i det fysiska fast strax "utanför", dvs. de upplever det vi gör fast på en annan frekvens, kanske man kan säga. Det är samma mänskliga medvetanden som oss andra fast de tycks ha tappat viss uppfattningsförmåga (de inser ibland inte de är avlidna). Det rör sig således inte om främmande existenser som far runt i det dolda och vill skrämma oss. Det är helt vanligt folk som kommit lite fel i tillvaron ock kan behöva hjälp att komma på rätt väg. Men visst är det kusligt när spökerier uppstår och man inte förstår vad som händer. Personer vill visa att dom är där, de kanske vill protestera, busa eller på annat sätt skapa något eller framföra budskap.

För ett antal år sedan kom jag till att titta på ett program där ett par medier skulle "rensa upp" i ett hus där det spökades. Det var ett danskt äkta par som samarbetade. Ganska snabbt fick mannen kontakt med en dam som stod för spökerierna. Jag kom inte ihåg vad som kom fram i den kommunikation de hade, men den vilsna damen frågade det kvinnliga mediet om mannan pratade sanning då han tyckte att hon skulle gå mot ljuset och det inte var farligt. Damen som spökade var livrädd för ljuset då hon inte visste vad det var och förstod inte att det var dit hon skulle för att komma vidare. En komisk utveckling som fick medierna att skratta. Damen fick då hjälp och det blev lugnt i huset där det tydligen gått ganska livet till med steg i trappor, dörrar som stängdes och öppnades av sig själv osv.

I huset där jag bor hördes hårda smällar i väggarna här och var, när som helst på dygnet, och så hade det varit hela tiden då jag bott där. Det är en hög flerfamiljsfastighet och jag trodde att det var något i konstruktionen som hördes. I efterhand känner jag mig en aning dum då det bl.a. vid ett tillfälle small fruktansvärt högt precis intill mitt huvud då jag talade i telefon vid halvett tiden på natten i sängen. Kvinnan jag pratade med tvärtystande och undrade skrämt vad det var för ljud. Något med konstruktionen, svarade jag, men väggen intill mitt huvud var en gedigen betongvägg som det inte går att åstadkomma sådana höga, ihåliga ljud ens med hammare eller sparkar. Det lät som när någon sparkar hårt på en ihålig inomhusdörr. Det bankade lite då och då utan jag brydde mig. Det var även känt bland grannarna att det kunde smälla i väggarna.

När så mitt liv började få ett innehåll där jag konfronterades men än det ena än det andra så började jag fundera över de här smällarna. Vad var det egentligen? För att göra en lång historia lite kortare fick jag vetskap om att det rörde sig om en man som inte var riktigt nöjd av skäl som inte framkom eller så har jag glömt det. Tydligen hade jag en uppgift att konfrontera och försöka bli av med honom, eller få honom dit han skulle. Det här var ytterligare en pusselbit i livets mångfacetterade företeelser som jag skulle bjudas på. Det var på den tiden otrevligt då jag hade föga kunskap om dylikt och jag är uppvuxen med rysare och har sett en å annan skräckfilm. Efter jag fått kunskap om vad det rörde sig om tilltog aktiviteten rejält. Han verkade förbannad på mig och utan tvekan inriktade han sig på mig. När jag kom hem kunde jag tydligt känna hans närvaro och på nätterna var det obehagligt även om jag inte såg något. Det smällde och bankades, saker flyttades, försvann och det elektriska mixtrades det med. Jag blev förbannad på hans tilltag, svor åt honom och var inte särskilt pedagogisk till en början. En aningen skrämd var jag då jag hade att göra med något jag inte förstod och visste inte vad han kunde göra. En natt, exakt vid midnatt då jag läste i sängen, small det som en mindre kanon precis vid mitt huvud i samma gedigna betongvägg som jag nämnde ovan. Han hade koll på tiden för min väckarklocka gick tre minuter för snabbt och precis 00:03 behagade han uppvakta mig. Det eskalerade och han grejade med saker och till och med på min dåvarande arbetsplats. En morgon då jag gick upp hade mitt tunga akvarium flyttats några centimeter utanför möbeln det stod på och det vägde en bra bit över 150 kg. Helt omöjligt att det skulle ske av sig självt och det var min objudne inneboende som härjat. Döm om min förvåning då jag och min ena bror hyrde en stuga drygt tio mil bort då det bankande till hårt i väggen intill min sovplats på natten. Det pågick några veckor tämligen intensivt innan jag fick lära mig ett tillvägagångssätt att föra honom dit han skulle. En sorts visualisering som jag inte går närmare in på, men jag försökte några gånger och visste inte om jag var framgångsrik förrän en dag då jag kom hem och märkte att hans närvaro var borta. Inbillade jag mig? Nej, det stod klart ganska snart att han återvänt till en betydligt bättre plats med min hjälp och även mina grannar i huset kunde vittna om det blev tyst. Jag har aldrig berättat för dom om orsaken och faktiskt är det endast ett litet fåtal som känner till historien överhuvudtaget.

Spöken har väldigt lite med filmens produktioner att göra och det är ofarliga individer även om det kan framkalla obehag genom att bryta in i vår nivå och kanske skapa en otrevlig atmosfär om de var otrevliga då de levde. Det är vi människor som älskar att skrämma upp varandra och göra en grej av det vi fruktar då det är frågan om något okänt. Spökerier är en del av vår existens och jag kan se en nytta med det då det kan bli en av de kommande utmaningarna för att komma vidare, vidga vyerna och skapa en begreppsvärld som kanske blir en grundplatta att gå vidare för där finns så mycket mer att upptäcka och förstå. Tänk på att det jag skrivit om ovan till största delen rör sig om medvetandet, som vi vet så oerhört lite om.

Acceptera livet så möter du mindre motstånd

Som jag ofta skrivit i denna bloggen så lever vi för att lära oss via erfarenheter, hur det är att vara människa under olika betingelser. Varje dag är ett nytt tillfälle att växa som människa och även bidra till att hjälpa andra. Det är lätt att glömma bort i vid de tillfällen stundens hetta tar över och helt gå upp i känslor som håller kvar oss i ett resonemang som fördunklar våra sinnen. I synnerhet när vi möter ett motstånd som vi inte uppskattar. När vi ställs inför en situation där någon annan bjuder på en utmaning, kanske i form av oförstånd, eller uppvisar ett uppträdande som går stick i stäv med vad vi hade önskat, så uppfylls vi med harm, irritation, ilska eller ännu värre. Då har vi irrat bort oss och faller till föga för de känslor som kan ge upphov till en skenande process som leder till negativa konsekvenser.

Även om vetskapen finns att man lever sitt liv för att utvecklas och lägga till ytterligare några väsentliga bitar i målet för att bli hel så betyder inte det att det är en ständigt levande tanke. Nej, kunskapen finns där men den går från dagsmedvetande till de undermedvetna strömmarna och därmed präglar den oss i våra attityd till omvärlden. Detta sker dock inte över en natt, det är en existentiell utveckling och ju hårdare vi förankrat oss i det ytliga synsättet desto längre tid tar det att transformera. När vi förstår våra roller och våra medmänniskors dito, uppfylls ens inre med ett lugn, ett tålamod som motverkar att hetare känslor blossar upp - vi blir aktörer som bara med vår närvaro hjälper till att lyfta fram syftet med det som sker. Återigen kan jag peka på att en andlig utveckling i allra högsta grad är av största betydelse för att bidra till en trevligare värld. Andlig utveckling är inte bara att flumma runt bland blommor och kramas, som vissa tror. Nej, det är en förädling av människan som gör oss mer fullkomliga och det blir tydligt just när där vuxit fram tolerans. Motsatsen är allt för bekant - ser inte bortom näsan, dömer därefter och det leder till negativa känslor och destruktion.

Det finns naturligtvis otaliga exempel på situationer vi ställs inför som inte behagar och vi människor är sådana att vi då gärna får känslor som bygger på ett motstånd. Ett motstånd t.ex. mot en annan människa som inte kan möta oss i en diskussion eller förringar oss. Jag tycker det vore väl magstarkt att påstå att man alltid ska fundera i älskvärda banor och hysa förståelse för den andre och snabbt försöka nå förlikning. Ibland är det faktiskt så att man bjuder på ett motstånd av olika skäl, som för att visa sig själv man kan stå upp för sig själv, den andre kanske behöver motstånd för att bromsa upp och tänka till osv. Alla mår bäst av en sund självaktning, att stå upp för sig själv men det jag menar är att det inte ska gå till en överdrift och när det övergår i bitterhet har det gått för långt. Som alltid tjänar man på att tänka i fler än ett steg. Det är knappast rimligt att utvärdera vart och vart annat möte med andra människor och det finns inte behov för det heller. Men de där situationerna som upprepar sig, när mönstret ser ungefär likadant ut, när vi svarar på samma sätt om och om igen. Då finns det anledning att ta ett kliv åt sidan och fundera över det som sker eftersom upprepningen är "livets" sätt att försöka nå fram till oss. Lyssnar vi inte kommer det tillbaka.

När vi noterar att vi ältar samma känslor om och om igen kring t.ex. en annans människas beteende, som gjort oss kanske harmsna eller förargade, så är det ett gott råd att betrakta det hela ur helikopterperspektiv - lyft dig över händelserna, dialogen, tankar och känslor och försök se vad det egentliga målet är. Det är definitivt inte de mörka känslorna som bara äter upp energi och tar ned oss. Nej, se bortom detta och försök identifiera utmaningen. En god början är att försöka se det ur den andres perspektiv. Ett steg nummer två kan vara att göra den andre till en hjälpande medmänniska i tanken så din egen subjektiva bedömning inte skuggar den faktiska människan som finns där. Och ställ frågan varför du egentligen reagerar. Ofta tror vi att det är något helt annat än vad det egentligen är men vi fastnar för det vi är villiga att erkänna. Kanske stöter du på samma motvilja inför dina ord gång på gång från samma människa. Detta är något jag själv erfarit när det rör existentiella frågor.  Jag bryr mig i regel inte om vad folk har för tankar i andliga spörsmål så länge som det inte skadar eller orsakar onödiga besvär. Det är upp till var och en att ha sin åsikt och det går inte att forcera det som ska bygga på egna erfarenheter i livet. Allt har sin tid. En viktig detalj som man alltid tjänar på att observera objektivt är sitt eget motstånd. Ett motstånd är vrede eller frustration t.ex. mot något som du möter. Du tror inte på livet och gör motstånd i form av negativa känslor. Det finns undantag då jag tycker det är helt OK att bli förbannad men återigen återvänder jag i stället till situationer som upprepas på ett enerverande sätt. Då finns det garanterat något du missat och tänk då i nya banor. Ditt motstånd kanske kan upphöra om du kapitulerar inför ett faktum att saker å ting är på ett särskilt vis och du kan inte göra något åt det. Se situationen som en utmaning för att acceptera detta så kommer du inte behöva möta det igen. Det finns alla möjliga variationer men tänk i som sagt i flera steg och bortom ytan. Där finns ett syfte och ett nyanserat tankesätt brukar kunna upptäcka det snart. Skriv ned dina spekulationer så skingras blockeringar, ta en promenad så får själva gången dig att släppa på blockerande tankesätt.