Rädsla för döden

Apropå rädsla för döden, Ripple (se kommentar till föreg. inlägg) - i vår kultur är döden någon man inte ska tala om, något man skjuter undan för att slippa tänka på, det betraktas nästan som något fult. En del är rädda för att de bara ska försvinna i ett intet och upphöra existera. Som mycket rädsla bygger det på okunskap och som alla andra negativa känslor förhindrar det oss att se sanningen, se djupet och håller oss kvar på ytan.

En födelse firar man och barnet hälsas välkommen till världen. När någon dör sörjer vi och tar avsked. Egentligen borde det vara tvärtom. Den som föds lämnar sitt hem och förlorar successivt minnet av detta, den som dör återvänder hem och återfår ett klart medvetande. Krasst sett rör vi oss mellan olika medvetandetillstånd, ungefär som att sova och att vakna. Det drömlika tillstånd vi kallar livet lämnar vi när kroppen dör för att åter förstå allt på nytt och det är det sanna uppvaknandet.

De liv vi lever här kan vara lyckliga såväl som svåra men egentligen är allt fullkomligt och underbart. Det är på denna tillvaro vi ska ha vårt fokus, tillåta oss att vara lyckliga och känna tillförsikt. Det finns aldrig något att tjäna på att frukta. Vare sig livet eller det som följer därefter.

Drömmen som vägledning

Drömmar innebär en vägledning som många underskattar och det beror nog bland annat på att de avfärdas som lika meningslösa som tankar i vaket tillstånd kan vara. Så även jag tills jag en gång för flera år sedan fick rådet att börja studera mina drömmar närmare. Det visade sig bli ett ovärderligt råd och jag har sedan flera år alltid ett block på sängbordet. Jag fick också rådet att läsa en eller annan bok om drömmar för att skapa en förståelse för drömmen uppbyggnad och de symboler som förekommer. Man ska vara lite försiktig med tilliten till alla de drömlexikon som förekommer då de bilder och symboler som förekommer många gånger är individuella och kan grunda sig på egna värderingar. Vissa symboler är dock generella såsom vatten som symbol för känslor, byggnader för en själv eller medvetandet, död innebär avslut och så vidare. Som det mesta annat krävs övning, övning och övning för att träna upp förståelse och tolknings-förmågan. Att skriva ned drömmen är ett sätt att skingra tankarna och få bättre organisation på innehållet. Ofta förstår jag inte alls budskapet i en dröm och då släpper jag den. Ett bra sätt att få upp ögonen är att fundera då man är ute och går. När vi går måste vi fokusera på omgivningen samtidigt och det kan göra tankeverksamheten mer flexibel än då vi bara sitter rakt upp och ned. När du vaknar på natten skriver du ned så pass mycket att du kan återskapa helheten på morgonen då du renskriver. Eller skaffa en diktafon. Gör inte misstaget att sålla bort drömmar som du på natten inte anser vara av vikt för i det omtöcknade tillståndet är man inte redo att avgöra det.

Drömmen skapas bortom fantasin och informationen kommer till oss oförvanskad av medvetna influenser och därmed är det drömmen som vägledare särskilt värdefull. Drömmar försiggår i vårt medvetande och spelas upp för en del av medvetandet och registreras av ett annat. Jag förmodar att innehållet når dagsmedvetandet via det undermedvetna.

Drömmarna ger oss information som på ett eller annat sätt har en funktion. Till skillnad från det vakna tillståndet då det produceras en stor mängd "skräptankar" så har drömmens innehåll ett ursprung som ligger bortom medveten kontroll. Åtminstone styr vi inte det som sker aktivt i drömmarna. Vetenskapen har ingen tillfredsställande förklaring till drömmarnas ursprung men oavsett var de kommer ifrån så är de värdefulla. Ingenting i en dröm är betydelselöst och även om vi inte förstår en symbol betyder inte det att den är betydelselös. När jag insett drömmens potential som ett kraftfullt redskap för att bringa förståelse använder jag mig mycket av dom. Drömmen kan knuffa oss i rätt riktning, lägga de sista pusselbitarna på plats, förklara händelser i tidigare i livet, belysa andra människor och deras avsikter, förklara vem du är och varför du reagerar som du gör och så vidare, och så vidare. Väldigt intressant och spännande.

En rättvis och någorlunda uttömmande information om drömmar kräver en bok eller två, och jag vill endast uppmuntra till egna undersökningar och flagga för drömmar som ett användbart instrument för att förstå livet och sig själv. Jag rekommenderar verkligen en fördjupning inom området och ha en stor portion tålamod och använd intuitionen så kommer du bli allt skickligare. Som jag tidigare berättat befinner jag mig i en mycket omtumlande resa i livet som transformerar mig som person och min livssyn har gradvis blivit fördjupad och annorlunda. Det är någon som många kan erfara men sällan är de medvetna om vad som försiggår och allra minst när de är mitt uppe i det. Jag är dock medveten om varför jag ställs inför prövningar och stort motstånd under förhållanden som utmanar mig till det yttersta. Det gör att jag också är medveten om mina tankar, känslor och reaktioner, vilket jag regelbundet nedtecknar. Dels för att lyfta fram det jag genomlever men också för att förankra det av betydelse och kasta bort det som inte tjänar något syfte.

När vi befinner oss i en kris sker en mobilisering av krafter. Något står på spel och vi manar fram oanade resurser för att klara svårigheterna. Min erfarenhet är att jag samtidigt blivit så otroligt mycket mer lyhörd för mig själv och omvärlden. Denna mobilisering av krafter avspeglas också i drömmarna. I svåra situationer kan drömmarnas potential bli tydligare än vanligt. Min erfarenhet är att drömmar blir tydligare ju svårare problem. Mardrömmar är inte farliga utan de ruskar om oss eller kanske bearbetar vi någon som plågar oss.

Drömmar om det som väntar

Det händer ibland att jag fått förvarning om saker som inträffade senare men också lugnande besked inför det som jag hyst farhågor inför. Det är intressant för faktiskt är det ju besked om framtiden. Ett kort exempel: jag våndades inför en situation som jag misstänkte skulle väcka starka känslor hos både mig och andra. Tanken på det plågade mig och en natt fick jag en dröm som visade hur jag pratade med inblandade och jag tittar upp mot toppen på en lyftkran intill oss där jag ser något stort hänga allra längst upp. Det ser tungt och hotfullt ut, tänk att få det i skallen. Plötsligt dimper föremålet ned och det märkte jag knappt då det var en mjuk höbal. Så situationen jag trodde skulle bli verkligen besvärlig (den hotande klumpen uppe i toppen av kranen) blev faktiskt väldigt lindrigt (höbalen som ganska mjukt och omärkt). Drömmen hade haft rätt och beskedet hade också lugnat mig innan.

En bekräftelse 

För ett par år sedan kände jag det som tiden stod stilla, inget tycktes hända som skulle kunna förlösa mig ur min långa, svåra period som ständigt pressade mig. "Gjorde jag fel, var jag inte så klarsynt som jag trodde?", var frågor som dök upp och det tyngde mig rejält. Då fick jag en dröm som släppte mina tvivel och gav mig förnyade krafter. I drömmen är jag och några andra personer lärare för en stor grupp människor. Vi ska undervisa i orientering i skogsmiljö. Innan vi ska lära ut till de övriga ska vi lärare själva springa en orientering i skogen utan hjälpmedel och får endast se en enkel karta innan. Så springer vi iväg. Jag rör mig som en virvelvind i över-mänsklig hastighet genom skogen, träden och buskar virvlar förbi. En bit bort vid min sida skymtar jag en annan person som tycks röra sig lika fort. Vi når ett område där en kontroll ska finnas samtidigt. Den andre personen fingranskar området i sin närhet, kryper runt och tittar på marken och jag betraktar honom med förvåning - "Ser han inte helheten", tänker jag, "kontrollen vi söker är ju där borta" och "varför tittar han bara i sitt närområde?". I drömmen såg jag kontrollen som låg en bit bort och hade en sort total överblick och såg inte bara detaljerna. Efter drömmen blev jag lugn då dess budskap framstod i all önskvärd tydlighet. Drömmen visade hur snabbt jag rörde mig genom livet, min navigation genom skogen var exakt, snabb och dessutom, det kanske viktigaste, jag har en syn för helheten i livet och stirrar mig inte blind på detaljerna. Det har utvecklats och numera är jag riktigt bra på att tolka och förstå livets mönster i andras liv och kan ofta med precision berätta vad de bör tänka på och vad som ungefär kan ske eller inte när det rör specifika områden. Hitintills har jag inte haft fel och det är livets motgångar som förädlat mitt sätt att se på livet och lärt mig skönja ett mönster bortom utan. Hade jag inte haft mina prövningar skulle jag varit ohjälpligt förlorad i ett ytligt synsätt som inte leder särskilt långt.

Tappa inte tron på livet!

För en tid sedan drabbades jag åter av ett bakslag. Mina förhoppningar om att komma ur den pressande situationen jag befinner mig i grusades. Jag hade hoppats så innerligt och med tanke på att flera år förflutit blir hoppet desto starkare. Visst förstår jag vad livet vill säga mig, jag vet att allt ordnar sig på bästa sätt till slut man innan dess måste jag ha nått en viss utveckling. Det är det som är tanken med allt jag genomlever, men vägen framåt kan vara allt annat än bekväm. Samtidigt lever jag alltid i beredskapen att mitt hopp snabbt kan släckas och släpper därför inte loss känslorna. Återigen stod jag inför den prövning jag mött så många gånger. I sista stund drogs mattan undan under fötterna på mig och åter föll jag pladask. Trots jag är mycket medveten om att jag prövas i min tro på livet gång efter annan och att förhoppningar som byggs upp hitintills alltid slutat med kras så finns där ju ett slut. Slutet kommer när jag har så mycket tro på livet att jag inte behöver de tuffa prövningarna. Jag har skrivit om detta i flera inlägg men åter vill jag understryka att tron på livet är en av de viktigaste läxorna livet - tror man på det som händer en minskar motståndet och därmed tankar som blockerar en från att se bortom ytan och få en mer sann bild av sig själv och omvärlden. Så snart tankebruset minskar öppnar man sig för visdom som tillåts komma i dagern då tankarnas moln skingras. Att tro på livet skapar förutsättningar för ett helt annorlunda liv med insikter, ett djupare och mer harmoniskt känsloliv och det krävs inte minst om du önskar förstå livet och komma vidare. Men det är så svårt och vägen tycks vara oerhört tuff. 

Nåväl, bakslaget fick mig ur balans och jag drogs nedåt och mådde ganska dåligt. Jag förstod att detta var en sorts motstånd mot det som skedde och det är väl naturligt för alla att man inte mår så bra om livet kraschade. Jovisst, men jag visste ju bättre än så - livet jäklas aldrig i onödan och det finns en tanke med det som sker. Nu gick jag på en smäll men medvetenheten var inte 100 procentig och jag föll dit. Inte så hårt som förr men tillräckligt för att det skulle ta kraft och energi. Jag insåg det men det hjälpte inte riktigt och jag förlorade energi som jag behövde till annat. Då fick jag två drömmar nätterna efter varandra. Den första förstod jag inte riktigt så temat upprepades natten därpå och då föll bitarna på plats. Min modstulenhet fick mig att tänka oklart och så snart jag förstod drömmarna var det ju så självklart och jag repade nytt mod då jag insåg att jag kommit ur kurs en aning. 

Här kommer den första drömmen: I drömmen placerar jag mig framför piloten i cockpiten i ett flygplan av mindre modell som påminde om ett ensitsigt plan från 40-talet. Innan vi lyfter känner jag mig osäker och litar inte riktigt på piloten, bland annat vill jag försäkra mig om att han inte ska lämna planet utan mig med fallskärm så jag håller fast i hans ben. Så lyfter vi och färdas i mulet, lite dunkelt väder ovan snöklädda berg på ganska låg höjd. "Hur gör vi om vi kraschar och hänger vid ett stup", undrar jag. Jag minns inte svaret jag fick av piloten men det var något i stil med att "allt ordnar sig". Så plötsligt ska vi buklanda och det verkar vara planerat och sker under ordning. Jag blir orolig och undrar hur det här ska gå. Planet glider fram ganska varsamt på snön, ned för en brant för att till sist befinna sig i mjuka snöhögar. Sen vaknar jag.

Nästa natt har jag följande dröm: jag vandrar längs med en ganska stor flod och någon sorts van vildmarksguide befinner sig bakom mig. Det är klart, kanske soligt väder och vi rör oss längs med floden och i mellan åt går vi över broar, lite symboliskt, då vi hela tiden rör oss på höger sida av floden. Plötsligt är det bara en spillra, en halvrutten bräda kvar av en bro och brädan är delvis under vatten. Det här går inte, ansåg jag. Brädan är för bräcklig. Jodå, det går visst, försäkrar vildmarksguiden, bara gå vidare. Så till min förvåning bar brädan och jag kom vidare. Men så ska vi över floden och bron är här delvis raserad. Det såg inte alls bra ut, tyckte jag och det kändes obehagligt. Vildmarksguiden ser inga problem och vi går ut på bron, som han började laga. Jag ser på men börjar röra mig åt en kanten. Detta leder till att bron lossnar och börjar röra sig med strömmen. I drömmen viker floden av och nedför en sluttning. Vi är på bron som blir mindre och mindre i strömmarna medan vi snurrar runt. Men så åker vi in till stranden vid en sväng och kan lugnt kliva av utan problem. Sen vaknar jag.

I båda drömmarna färdas jag någonstans, det visar hur jag rör mig framåt i livet. I första drömmen är omgivningen dunkel och i den andra är det klart. Den kan påvisa hur jag ökat medvetenheten en aning och ser lite klarare på omständigheterna. I båda drömmarna hyser jag tvivel på att det ska gå bra att det verkligen ska gå bra at komma vidare trots synbara problem. Det symboliserar min bristande tro på livet då jag ser kommande problem - jag ser hotande bergmassiv, rutten träbräda jag ska gå på för att komma vidare, trasig bro, virvlande fors med mera. Planet buklandar och rutschar nedför berg men det slutar mjukt i snö. I andra fallet gick det att gå på den smala, halvruttna brädan i vattnet trots mitt tvivel och jag kom helskinnad av från den trasiga bron i forsen. Det ordnade sig trots mitt tvivel och farhågor om att det inte skulle gå vägen. Efter den andra drömmen blev jag lugnare och humöret lättade avsevärt.

Jag har flera "kanaler" som kan hjälpa mig i livet och ju större svårigheter jag står inför, eller i, desto kraftfullare och tydligare bli hjälpen. Drömmarna som hjälpande redskap uppskattar jag särskilt då de alltid infinner sig när det blir svårt och de är alltid som klarast då. Dessutom upprepas dom om jag inte begripet första gången. Även andra människor i min omgivning får ibland mycket tydliga drömmar, som de berättar eftersom jag uppmuntrar dom till att göra det. Så lägg ett block bredvid sängen, om det är av vikt så kommer du vakna i drömmar, skriv ned stödord eller så mycket att du kan återkalla minnena på morgonen. Läs en eller ett par böcker om drömmar. Kanske inte allt för New age-inspirerade. Det finns en uppsjö med böcker och varför inte gå till biblioteket och kika?

Jag fördjupar mig inte mer än så här och hoppas intresset är väckt. Att studera drömmar och lära sig tolka dom är en mycket god investering. Ge dom det värde dom verkligen har och förstå att de är meningsfulla till skillnad från mycket av det vakna tillståndets tankar. Jag avslutar dock med ett litet stycke om barn då de själva knappast lär sig drömtolka och de kan behöva stöd och omtanke efter drömmar som plågat dom. Ni som han barn, skaffa gärna en bok om drömmar som har ett innehåll som även berör barn för ert bemötande av barnen kan ha stor betydelse.

Barn och deras drömmar 

Barn kan ha svårt att skilja på dröm och verklighet. De kan känna sig maktlösa och på hoppade av drömmens innehåll. Att prata om att det är som själva som skriver drömmarna kan dämpa rädsla och oro. Därför är det viktigt att inte bara avfärda de berättade drömmarna med orden "Det var bara en dröm!" Får barnen känna att det finns utrymme att prata om något som känns svårt bygger den en grundtillit för resten av livet. När barnet upplever att någon tar tid att lyssna så blir det grunden i en vuxen känsla att förhållanden och situationer går att förändra och att en hel del faktiskt fortfarande går att förändra. Den vissheten skapar meningsfullhet. Så det man i första hans ska göra är att lyssna på barnen då de berättar om sina drömmar. Har de dessutom fått lära sig att de själva är medskapare av sina drömmar och vi är villiga att lyssna till dom och är intresserade så visar vi att vi finns där som stöd och uppmuntran. Det kanske viktigaste är att vi visar dom respekt, som de har full rätt till men som många förälder glömmer bort då de ser sina barn som "mindre vetande" eller någon sorts underordnade ägodelar. Om barn inte visas respekt tappar de självrespekt och det kan hänga med livet ut.

Om barnet har en mardröm kan man tända lampan, lyssna med tålamod och håll om dom. Det gäller att skapa trygghet. Barnets tanke- och bildvärld skiljer sig från vuxnas och ibland får man spela med och titta efter monster i garderoben och helt enkelt kasta ut det "på riktigt". Ibland är det en hjälp. På dagen kan barnet få rita eller måla sin dröm för att illustrera nattens upplevelser. Fråga vad t.ex. elefanten sa i drömmen, ge barnet utrymme, säg inte vad du tror. Trösta inte för mycket för ofta är det ett sätt att snabbt avsluta det vi själva oroas över. Det viktiga är närvaro och intresse.

Egot II

Detta är det andra inlägget i en serie om Egot. Läs först "Egot I". Egot är en del av formens värld, dvs det som kan röras vid, ses och kan ges en beteckning, ett namn. Ett ord används för att identifiera något och därmed invaggas man i tron att man då vet vad det är. Men faktum är att man enbart täckt över det som egentligen finns där med en etikett. Därmed fastnar vi i en ytlig föreställningsvärld som enbart låter oss uppleva det ytliga lagret av verkligheten. Vi vandrar genom livet utan att förstå hur allt hänger samman och vi inser inte att allt kommer från samma källa. För att omsätta detta i något praktiskt och mer förståeligt: sätt dig utomhus på en vacker plats och betrakta omgivningen. Du kan välja ut vad som att låta din blick stanna vid - en fågel, en sten, ett träd. När du ser på den och låter den vara som den är utan att snabbt ge den en beteckning eller etikett, så kan en känsla av vördnad och förundran uppstå. Jag tror inte alls att det är något som gemene person förnimmer utan det finns en inre förberedelse och mognad för något mer. Nyfikenheten är väckt och det lever en andlig sökare i det inre. Det kan låta mystiskt och verklighetsfrånvarande men faktum är att det är exakt tvärtom. Det är enbart genom stillhet och en inre tillåtelse att låta saker vara för vad dom är som vi kan börja se bortom ytan och uppleva djupet. De ord vi påtvingar det vi observerar skapar en falsk identitet som stoppar upp och därmed ser vi inte bortom skylten där den egentliga verkligheten finns. Det är många gånger jag stött på formuleringar som ovan och till en början undrade jag vad som menas eller så lät jag det passera som ett vackert uttryckssätt, som för att rama in en vacker beskrivning av "något". Jag förstod senare vad det innebär. 

En gång satt jag ute en vacker sommardag och läste. Jag gjorde en paus och tittade på en liten insekt som kröp längs med ett blad. Jag betraktade den med något som kan likna värme och då jag upptäckte det blev jag som förbluffad - här sitter jag och tittar på ett litet kryp och känner värme och vördnad. Jag skulle aldrig kunna skada insekten medvetet och jag blåste försiktigt på den då jag skulle vända blad för att få den att flyga iväg efter en stund. Jag förbryllades en aning över mig själv men insåg att jag förändrats och något hade väckts - där fanns en medvetenhet om en förening till naturen och jag kände samhörighet med den på ett sätt som måste upplevas för att förstås. Numera betraktar jag ofta naturen med respekt, förundran och där finns en känsla av attraktion och längtan. Ett träd är mer än ett träd eftersom jag inte använder beteckningar när jag ser naturen. Det är inte en vacker natur jag syftar på där jag beundrar en vacker bild utan en djupare upplevelse där mer än ögat är involverat. Jag är medveten om att detta låter besynnerligt för många och det är just skillnaden på en andlig insikt och icke. Så snart vi rör vår medvetenhet bortom ytan förnimmer man något mer och därmed öppnas en djupare verklighet som skapar en tolkning av verkligheten i flera dimensioner. Jag ska försöka belysa det mer praktiskt och vardagligt: en kvinna berättade för mig att en bekant att låtit kort i telefon och hon hade tagit det personligt och tänkte minsann vara likadan tillbaks nästa gång. Men den bekante kanske hade haft en dålig dag, något tråkigt kanske hade hänt som påverkade, sa jag. Det behöver inte alls ha med dig att göra. Personen hade satt en etikett på bekantingens uppträdande och såg enbart till denna och inte bortom ytan. Hon kände sig förnärmad och ville ge igen. 

Denna historia visar hur egot skapar en bild som i sin tur ger upphov till negativ tankeaktivitet, det som håller igång egot. Det finns således alltid en förtjänst i att se bortom det man tror är den sanna bilden av en situation, dvs. se bortom egots värld. Nästa gång de talades vid var den bekante lika trevlig som vanligt. Således var det en del av medvetandet som ville ikläda sig offerrollen och finns någon skyldig till detta. Det är egots grundläggande konstitution - den söker fel, hot överallt, en yttring som bygger på rädsla. Är vi rädda, arga, oroliga så innebär det en tankeaktivitet på högvarv och det är egots mål. Egot söker självförverkligande genom splittring, hot och vedergällning. Blir det stilla i tankevärlden förminskas det och ständigt presenteras anledningar till förstärka en ytlig betraktelse av omgivningen.

Sällan är egots tankekarusell så ihärdig och påtaglig som då vi vaknar på natten och kommer tänka på något som engagerar. Känslorna som följer på en tanke blir starka för egot vill inte alls att sömn ska råda utan försöker locka till ett tankeinferno. Råder det omedvetenhet kan det förstöra hela nattsömnen. Prova att bli medveten om själva tanken och betrakta den så kommer den minska i intensitet och betydelse omgående. 

Egot vill att vi bygger upp en tron på en ytlig verklighet och en ytlig identifikation till vilka vi är på en tankeverksamhet. Egot förespråkar separation, det finns ingen enhet och gemensamt ursprung. Resultatet av detta läser vi om i historieböckerna och ser på nyheterna. Inget direkt hoppfullt budskap, men vi lever i en förändringens tid. 

I sjukdomstillstånd pratar man ibland om att man måste bli sämre innan man blir bättre - hög feber innebär att de främmande organismerna lättare bekämpas i den högre kroppstemperaturen och immun-försvaret kan fullfölja sin uppgift. Vi lever i en tid när egots influens förstärks och det syns i världen - egot skapar motsättningar, jakt på mer rikedom, hänsynslös exploatering av naturen, diverse stridigheter och så vidare. Men egot är förutbestämt att upplösas och det är den tiden vi lever i. Faktum är att det brådskar då mänsklighetens omedvetenhet hotar vår art och en utveckling är nödvändig. Det är en förändring som är djupare än vår tankevärld. Den nya medvetenheten handlar om att kunna gå bortom tankarna och att nå en dimension som är betydligt mer omfattande än tanken. Då hämtar vi inte vår uppfattning om vilka vi är från ett ständigt tankebrus. Den medvetenhet vi då talar om är det som föregår tanken, det rum som tanken uppstår i. Det låter kanske besynnerligt men prova att få svar på ett problem genom att meditera över det. Fokusera på det du vill ha svar på och släpp sedan alla tankar och reducera dom t.ex. genom att centrera på andningen en stund. När tankarna är stilla och få så stanna i det tillståndet en stund. I detta stilla sinnestillstånd skapas en möjlighet att involvera en inre medvetenhet som är betydligt större än ytintellektet. Intuitionen har sitt ursprung här.

I flera inriktningar i sedan flera tusen år tillbaka omnämns en tid då världen når ett sammanbrott - det finns med i Gamla Testamentet såväl som det nya, kineserna har det i sina läror, Mayakulturen med flera. Det är inget att frukta och det innebär inte en fysisk undergång. Vår jord och våra liv är en yttre manifestation i fysisk form som är en återspegling av den inre världen, dvs. vi skapar det själva. Det individuella medvetandet är förenat med det kollektiva och på så vis möter vi ständigt det vi själva skapar. "Är det inte Gud som skapar världen", kanske någon undrar. Ja och nej. Gud är källan till allt och allt har sitt ursprung i denna källa. Således är vi alla en del av källan, som vi kan kalla Gud, men vi väljer själva vad vi möter. Den värld vi lever i skapar vi själva och den fostrar oss till att mogna och nå en högre medvetenhet. 

När Jesus pratade om ett himmelrike så syftade han inte på en fysisk plats utan en värld som vi skapar med ett förändrat medvetandetillstånd. Ett medvetande som rör sig på ett lägre plan skapar faror, hot, identifikationen med formers värld förhindrar ett högre medvetande som ser bortom tankar och känslor och därmed läggs grunden till en värld präglad av rädsla, konflikt och oförstånd. Jag säger ofta att de flesta tråkigheterna uppstår eftersom människor lever i omedvetenhet och brist på eftertanke. En eftertanke kan vara att man tänker bortom den första tanke som gör sig större än vad den egentligen är med hjälp av känslor. En eftertanke kan ha ett djupare ursprung eller åtminstone influenser därifrån. Vi människor och våra medvetanden är oupplösligt förenade till allt liv på jorden och därför uppstår synkronistiska händelser som reflekterar den medvetandenivå vi företräder. Det innebär sönderfall, klimatförändringar och upplösning av en destruktiv medvetenhet. Människan är trög och inte förändringsbenägen och därför får hon också smaka på konsekvenserna av sitt synsätt. Det är inte ett domedags-resonemang. Tvärtom, något sjukt försvinner och får ge plats åt något nytt och sunt.

Att släppa ilska

När man blir förbannad på någon kanske vi vill ge igen på någon vi anser behandlat oss illa och ibland kan det uttrycket för detta innebära ett fysiskt eller verbalt angrepp. Denna fientlighet, negativa energi kan också laddas ur genom att släppa loss på något som symboliserar den tänkta
motståndaren, så skaffa en boxboll ;-). Ett lugnare och effektivt sätt är att skriva ett brev där man får utlopp för all den aggressivitet, harm och bitterhet får utlopp, men låt bli att skicka det! Enbart att formulera brevet på papper kan vara nog för att släppa ut den psykiska spänningen eller den negativa energin.

Egot I

Det här blir inledningen på en serie inlägg som behandlar ett område. Syftet är inte att förse läsarna med ny information eller nya föreställningar utan att bidra med ögonöppnare och förhoppningsvis en medvetandeförändring. Antingen sker det eller så kan texten uppfattas som meningslös. Det kan bara ske något för dom som är redo, som i vilken andlig utveckling som helst. Det handlar således inte bara om att överge stela, inlärda mentala strukturer som begränsar ens livsåskådning och skapar fångar i den egna personligheten, utan också om en mognad som vuxit fram som skapar en beredskap för en utveckling. I mängder av andlig litteratur, framför allt sedan långt tillbaka i tiden, berättas det i religioner och andliga traditioner om en allmän dysfunktion i människans medvetande. Insikten om denna dysfunktion, som egentligen är ett "normalt" sinnestillstånd hos de flesta människor, går under flera benämningar: i hinduismen kallas den för maya, illusionens slöja, i buddhismen dukkha, vilket kan översättas med lidande, otillfredsställelse eller olycka. Den kristna läran talar om människans kollektiva tillstånd och kallar det för arvssynd. Ordet synd har blivit misstolkat i kristendomen pga. felöversättning. Det Nya testamentet skrev ursprungligen på forngrekiska, och gör man en bokstavlig översättning betyder då synd att misslyckas eller missa sitt mål. Således betyder synd att förfela syftet med den mänskliga tillvaron.

Nyfödda är ömtåliga och bräckliga varelser och de utstrålar en oskuldsfullhet som närmast är att betrakta som en skönhet, som påverkar till och med de mest okänsliga. De små barnen är ännu inte fast förankrade i den materiella världen och den inre äktheten lyser genom. Identifieringen med formens värld, den materiella, ytliga världen kommer så sakteliga tar över och skapar en del av medvetandet som ofta benämnes Egot. Man behöver inte fördjupa sig länge i andlig litteratur förrän man stöter på begreppet. Kanske inte just med den beteckningen men beskrivningen av dess funktion, uppkomst och karaktär är ungefär den samma. Den kanske störste andliga läraren i vår tid, Eckhart Tolle, ägnar den absoluta huvuddelen av sina ord till att beskriva egot och vad som döljer sig bakom dess influens. En annan stor andlig lärare, Paul Brunton, ägnar nästan hela sin lära och flera böcker åt vägar att nå fram till det sanna Jaget bortom Egot.

Det finns mängder med andra visa personer som beskriver det samma. Det mycket omfattande verket En kurs i mirakler, uppehåller en mycket stor del texten och övningar kring Egot och hur vi ska kunna släppa greppet om det för att se världen för vad den egentligen är. Egot förvanskar vår världsbild och vår känsla i Varandet. Den som genomskådat egot och nått sitt sanna Jag brukar benämnas Upplyst. Det är alltså ett tillstånd då världen ses med ögon som inte fördunklas av egot och en känsla av Etthet uppstår och den upplyste genomsyras av lycka och harmoni. Eckhart Tolle är en av de få människorna i vår värld som nått dit och just därför är det intressant att ta del av hans ord.

Mänskligheten har lyckats åstadkomma fantastiska saker inom konst, litteratur, musik, arkitektur och under det senaste århundradet har radikala förändringar gjorts efter framsteg inom vetenskapen. Otvivelaktligen är det mänskliga sinnet mycket intelligent och samtidigt influerat av galenskap. Under 1900-talet har de tekniska framstegen förstärkt den dysfunktion som så djupt präglar människan och dess inverkan har aldrig varit större på oss själva, andra livsformer och på jorden i sin helhet. Låter det som en överdrivet dramatisk beskrivning av människan och kanske till och med orättvist? Titta då på nyheterna och kasta en blick tillbaka på 1900-talet. Vilket sällan skådad grymhet, makthunger, girighet, rädsla denna kollektiva dysfunktion gett upphov till. Förvisso inget nytt i historien men det har accelererat och intensifierats. Människor åsamkar varandra mer lidande än alla naturkatastrofer tillsammans och är det inte galenskap?

Vi lever så starkt präglade av egot att vi inte känner eller förstår vad skillnaden skulle innebära. Det är dock mycket enkelt att identifiera egot - om du blir arg, orolig eller på annat sätt drabbas av negativa känslor så rikta uppmärksamheten inåt och observera tankarna med tillhörande känslor så har du identifierat egot. I samma ögonblick som du observerar blir du medveten och medvetandeförhöjningen minskar egots grepp om dig. Egot överlever inte i medvetandets ljus. Titta tillbaka på något tillfälle då du varit arg och som förblindad har du skadat andra med handlingar och ord. Det är egot som härskat och fördunklat den du är bortom dess yta. Egot existerar i en omedvetenhet och tar kontroll över våra liv. Även inom psykologin och olika terapeutiska behandlingsmetoder fokuserar man på att skapa medvetenhet och tydliggöra beteenden som antingen förstärker eller förminskar egots inverkan, men man använder inte beteckningen ego och ser mer till beteenden än företeelser. 

Vi lever i en tid då egot kanske är starkare inom kollektivet än vad det någon gång varit tidigare. Aldrig har väl materialismen härskat så tungt och aldrig har vi varit så långt från de vi egentligen är. Det är inte underligt att den psykiska ohälsan ökar och att flera söker svar och söker sig till andlighet. Det skrattas åt att det skulle finns något bortom det förhärskande ytliga förhållnings-sättet, en mening och en djupare tillvaro förnekas och betraktas som humbug och destruktiviteten fortsätter skapa sår i människor och natur. Och det beror på en djup omedvetenhet som förstärkts i dessa oföränderliga och starka tankestrukturer som befäster en mekanistisk värld där man inte förstår hur allt hänger samman. Det här låter ju dystert men det finns ljus och hopp. I gamla skrifter, i öst och väst har det skrivits om en tid skulle komma då en stor förändring skulle ske, en förändring där det gamla skulle överges till förmån för något nytt. Det låter verkligen som något hämtat från New Age-kulturen, men faktum är att mycket respekterade personer uttrycker just detta, bl.a. Eckhart Tolle. Egots struktur kommer ge vika kollektivt och det bereds plats för något nytt som också är en förutsättning för vår överlevnad. Vi ser det från första parkett - bankvärlden, som baseras på egots egenskaper håller på att vackla och vi kommer få se banker gå under, företag, men också stater och andra samhällsstrukturer som bygger på egots fördunklande inverkan. På sikt kommer västvärldens dominans förskjutas österut, och det har vi redan kunnat skönja.

Jag är inte alls någon förespråkare för att religioner sitter inne med frälsande sanningar, men vänder mig gärna till religiösa texter då de uttrycker något som tyder på insiktsfulla formuleringar, som ibland behövts tolkas av klarsynta personer. Eckhart Tolle om Jesus bergspredikan, där Jesus gör en förutsägelse som få har förstått:

"Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet"

"De ödmjuka är de som saknar ego. Det är de som vaknat och inser att de till sin natur är medvetenhet och ser detta i alla andra, i alla livsformer. De lever i ett tillstånd där de känner sin enhet med helheten."

Som avslutning på denna första del kan jag nämna att Mayakalendern avslutas så att säga 2012. Det förekommer tolkningar såsom att jorden skulle gå under och allt då ta slut. Helt fel, det markerar endast slutet på en cykel i människans medvetandeevolution och början på en ny - början på slutet för egot och därmed skapas förutsättningarna för något betydligt friskare och behagligare. Om Mayakalendern återkommer till i ett annat inlägg. För vissa verkar det som om jag är ute och vandrar i tassemarkerna, men betänk då att vi lever i en tid då det råder stor omedvetenhet om vårt existentiella plan och minsta lilla skrapning på ytan väcker protester. Och vi ska inte förakta gamla tiders kulturer för ofta har de mer att säga oss än vad de flesta tror.

Omgivningen och en existentiell utveckling

En andlig utveckling, eller en existentiell, som jag ofta föredrar att benämna det, är ett uttryck för livets sanna natur. Det är först då livet börjar framträda i sin verkliga struktur, man börjar förstå sin roll i en större helhet och det börjar spira en ödmjukhet inför livet som sådant. Det leder till kunskap som man inte ens reflekterat över tidigare och nya vägar blir synliga. Det har skrivits nästan ett oändligt antal böcker om andlighet och andlig utveckling. Det är svårt att sammanfatta vad det innebär i korta ordalag, men för egen del har det inneburit en ökad medvetenhet och en helt ny syn på livet. Förr var min betraktelse av livet precis lika ytlig som någon annans och mina tolkningar av livet var så begränsade. Det låter klyschigt men faktum är att ju mer jag lärt mig desto mer förstår jag hur lite jag egentligen vet. Livet är så komplext och fyllt med syften och meningar som aldrig förstås eller blottläggs för någon. Det mänskliga medvetandet är anpassat till det fysiska livet och vilket otroligt famlande i mörkret det är!

En andlig utveckling är en ökat förståelse för livet, medmänniskor och den roll man själv innehar. Vi stiger upp på morgonen och lever våra liv med allt vad det innebär och de flesta gör inga djupare reflektioner över det som händer. Men det finns dom som stannar upp och undrar vad det är som sker. Så snart som en aspekt förflyttas från ytan och man börjar söka bortom denna kan en andlig utvecklingsprocess starta. En öppenhet bortom tankar och känslor blir en grogrund för någonting annat. Mig veterligen inträffar det enbart när vi tvingas till att fundera och drivkraften är svårigheter vi ställs inför. Lidandet är egentligen en stor möjlighet till kunskap och förändring. Det är då vi är förändringsbenägna och beredda att överge gamla föreställningar som inte visade sig vara gångbara när vi ville förstå det vi ställs inför. Se själv på hur folk i din närhet reagerar på livet - Ofta går de helt upp i sina känslor utan att ifrågasätta det och det uppstår allsköns negativitet som drabbar dom själva och andra. Det är här som de skulle ta ett kliv tillbaka och se mer objektivt på föreställningen, försöka förstå på ett nytt sätt, försöka urskilja vad som egentligen ville sägas med situationen, kanske urskilja ett mönster som alltid är lättare att identifiera om det upprepas, men framför allt utgå ifrån att det som händer har ett syfte, hur svårt det än kan vara att begripa. Upprepas det här om och om igen under svår
press så är det oundvikligt att man inte börjar glänta under ytan och nya tankesätt börjar uppstå. 

Som jag varit inne på tidigare i andra inlägg i denna blogg, bl.a. En ökenvandring - En andlig utveckling, kräver en långtgående transformering av ens existentiella natur, vilket leder till en ökat medvetenhet i flera dimensioner, en lång period av prövningar. Dessa prövningars utformning är individuella men den konstanta pressen kan pågå under flera år utan uppehåll för annat än smärre andningspauser för att det överhuvudtaget ska vara möjligt att mäkta med, men även för att smälta upplevelser och skapa utrymme för tolkning av dess innebörd. Det är inte bara en tankeprocess utan det sker en hel del som aldrig uppfattas och förändringen kanske också är fysisk. Hur som helst kännetecknas en andlig utveckling av stunder i stillhet och kontemplation, vilket livet passande arrangerar till en. Utöver det är det starkt känslomässigt och energikrävande. Isoleringen är en förutsättning för att du själv ska finna svaren, dina sanningar och lyfta fram visdomen inom dig själv. 

Det jag nu skrivit om ovan ställer sig många helt främmande inför och förstår inte alls vad det handlar om. Det är inte frågan om intelligens eller om att vara dålig eller bra. En andlig utveckling innebär att ens referenspunkter förflyttas utåt, uppåt, inåt, ja i alla riktningar. Det är en medvetandeförändring till stor del och inte så mycket fakta. Därför kan det var oerhört svårt för någon som aldrig lärt sig tänka bortom ytan att förstå fördjupade resonemang. Det är som att kasta ut blomsterfrön på en asfalterad parkeringsplats. Där finns ingen grogrund och inga blommor kan växa. Det är enbart livets utmaningar som kan bryta upp asfalten och blotta den underliggande jorden.

Fortfarande befinner jag mig i en ödslig vandring, alltid under press, stundtals nästan övermäktigt, men jag försöker hela tiden förstå, förstå för att inte fastna i en tankespiral av tankar som enbart skapar motvilja och därmed motstånd för då stannar jag upp. Det finns ingen i min närhet jag kan diskutera eller utbyta tankar med, då de är mer eller mindre ointresserade och det finns föga förståelse. Jag förebrår inte alls dom, för det är så det ska vara för min del och de har sina liv som fyller dess tänkta funktion för deras del. Avsikten med min torftighet och brist på samtalspartners är just att jag ska söka i mig själv, i mitt inre och mer eller mindre medvetet lyfter man så sakteliga. Därför ser betingelserna ut som dom gör och människor i min närhet har inget intresse av det existentiella och inget att tillföra. Men de kan vara fina människor för det. Många människor vill verkligen inte utvecklas andligen, de vill inte förändras och de vänder sig mot förändringar. De har en bild av hur de vill att saker och ting ska vara, inklusive dom själva, andra och deras världsbild. Därför möter man motstånd från dom och de uttrycker sina skäl fast egentligen rör det något helt annat som är förankrat undermedvetet. Det har hänt att jag lånat ut en välskriven bok av existentiell natur, som jag verkligen blivit fascinerad av. Jag har största förståelse för att smaken är delad (men egentligen handlar det om beredskap för andlig mognad) men det jag fått höra efter personen läst endast ett par sidor är det den var ointressant och personen ursäktar sig för den inte har tid. Samma person kan avbryta mig då jag försökt utveckla och förklara något i livet med att påstå att det jag pratar om är tråkigt. Eller så möts jag av ett flin som vill signalera att jag fantiserar "vad har du fått det ifrån". Mina ord låter enbart konstiga och de avfärdas.

När en andlig utveckling som process pågår är det naturligt att möta motstånd. Under senare år har jag regelbundet mött det och det har varit fullkomligt omöjligt att nå fram hur jag än försökt, vridit och vänt på det jag önskat framföra. Oavsett vad jag framfört av andlig natur har jag sågats vid fotknölarna och motparten har starkt vidhållit vid sin ytliga, svartvita verklighetsbild. Mycket frustrerande till en början, men det gör att man själv betraktar det man uttrycker, utvecklar det, förfinar och förstärker det. Motståndet är således nyttigt och ibland skadar det nog inte för många att tillse att de står med båda fötterna på jorden. Det finns många exempel på människor som söker en andlig utveckling men det yttrar sig i flummigheter och förvirrade tankegångar. Dessutom är motståndet en utmärkt väg till att själv bli mer medveten.

Ofta undrar jag hur en människa som borde känna mig mycket väl kan avfärda allt jag säger när vi diskuterar livets outgrundligheter och på så vis borde jag ju framstå som en oansvarig virrpanna. När det råder karmiska band, ingrodda vanor att avfärda någon annan i olika grumliga syften, kan det kännas så naturligt att ingen reflektion görs att någon kränks. Inte så tydligt utan snarare indirekt och det är ett maktmedel. En medvetenhet om detta gör att påverkan minimeras. Men det händer då och då att jag stöter på människor som på ett eller annat sätt har öppnat sig för en djupare livsåskådning. Det kan leda till mycket stimulerande samtal, men det som framför allt är roligt är då jag kunnat hjälpa andra. Eller att jag själv fått något nytt till mig. Ofta har jag blivit förvånad över att jag kunnat berätta och förklara något som jag inte visste fanns inom mig. Det är som jag läste någonstans: "Du vet inte vad du fått förrän du ger bort det". Det är resultatet av en andlig utveckling, en visdom som har sitt ursprung i ens egen strävan att förstå då livet kallat på ens uppmärksamhet. Det har hänt att människor kramat om mig och tackat för det jag berättat, en del får tårar i ögonen, en kvinna sa till mig att hon rös i hela kroppen under vårt samtal och detta beror på att jag tangerat något de redan hade inom sig och lyftes upp till medvetenhet. När jag pratat om samma sak med en mer ytligt förankrad person har denna helst velat gå sin väg och undrat vad jag pratar för dumheter. Då och då har jag fått höra från människor att de gärna vill ha mer kontakt med mig eller vill träffa mig igen för att diskutera mer. Alltid har det rört livet, oss människor och det på ett djupare plan som plötsligt kan skapa en begriplig struktur som därmed ger tröst, trygghet och kanske framför allt en motivation att klara av påfrestningar och kanske lätta på gamla spänningar och känslor som blottlades under samtalet. Jag hoppas det inte låter som jag glorifiera mig själv för det är inte avsikten. Nej då, då jag pratar med någon som är mottaglig rör det sig ofta om syre tillförts till den eld som redan var tänd, glöden blossade upp, och de kände igen något de i grunden redan visste. Självklart har även jag utbyte av sådana här samtal som kan skapa enormt mycket energi och tillförsikt. Alla som utvecklas andligen kommer förr eller senare befinna sig i situationer där de fungerar som lärare för andra, inspiratörer eller på annat sätt dela med sig. Även jag möter mina.

Det jag ville belysa med detta inlägg är att intresse och mottaglighet för andliga frågeställningar är mycket skiftande. Så ska det vara och annat vore orimligt. De flesta som börjat "röra på sig" känner igen det jag framför i texten ovan. Vi har kommit olika långt, andra har liv där existentiella frågeställningar inte hör hemma just nu, men faktum är att vi tillsammans hjälper varandra.

Visst finns Djävulen!

Satan, Djävulen är ständigt närvarande och prövar oss ständigt. Djävulen är den kraft som försöker hålla medvetandet bundet vid lägre materiella former. Djävulen, denna kraft har en väsentlig funktion. Den ger oss motstånd som vi behöver för att finna styrka i oss själva. Utan denna kamp skulle vi aldrig kunna utvecklas. Vi prövas, inte en gång utan många gånger. Kampen fortsätter i olika former från olika medvetandeplan. Ju mer vi upplevt desto kan vi förstå de krafter som verkar i våra liv. När vi förstår dom kan vi medvetet ta ställning till dom och försöka skapa förståelse och därmed kontroll.

I Bibeln står det att Jesus blev prövad av Satan. Nu är jag varken Bibeltolkare eller expert på den men i Kristendomen pratar man om Djävulen som en fallen ängel - Lucifer - Djävulen, en motståndare till Gud och så vidare. Vem uppfann Djävulen och vad menade man från början? En hel del av det som står i Bibeln är inte tänkt att läsas bokstavligen och förmodligen har Satan varit en metamorfos för de prövningar människan kan utsättas för och egenskaper och beteenden människan kan uppvisa i sin omedvetenhet.

Se livet som en skolning i hur det är att vara människa, utan krusiduller eller förskönande inslag, så inser var och en att det måste finnas mörka sidor för att förstå de ljusa. Ett mynt har alltid två sidor och dualitet genomsyrar det mesta i vår värld oavsett om det är fysiskt eller en företeelse.

Djävulen finns, men det är inte en person utan ett inslag i syfte att forma oss som människor. Det existerar således ingen kamp mellan Gud och någon sorts ondskefullt väsen, som på något sätt skulle kunna hota Guds position. Det som är Djävulen är en berättigad komponent i våra liv, som i slutänden värdesätts som bidragande till slutmålet - vår helhet.