Reinkarnation - Vad anser psykologer?

"Min doktrin lyder: lev så att du må önska att leva igen - det är din plikt - ty i vilket fall som helst kommer du att göra det igen!"

- Nietzsche -

En gång frågade jag en präst (via Svenska kyrkans sajt) vad han trodde Gud hade för avsikter när en person föds under svåra omständigheter och dör vid tre års ålder i sjukdom medan någon annan får ett bra liv ända till ålderdomen. Jag tyckte det kunde vara intressant att utgå ifrån kristendomen, då den så starkt präglad vår kultur, sätt att tänka och att vara. Personligen bekänner jag mig inte till någon särskild trosinriktning eftersom jag inte finner någon anledning till att sätta etikett på det jag tror. Nåväl, prästen svarade så här: ” På dina frågor väljer jag att svara följande: Gud vill inte detta men Gud är kärlek och han skapade oss och världen i kärlek. Gud vill samtidigt bli älskad tillbaka, det är då som vi lever i frid och fred med varandra, hjälper och delar med av oss till varandra. Det du radar upp är resultat av människans avund och girighet i många fall och i andra rädsla och brist på kärlek.

När det gäller sjukdomar som drabbar t ex barn förstår jag det inte alltid. Varför måste det vara så? Men min tro är att Gud ändå finns med i det. En del som drabbas av handikapp och likande kan se nya värden i livet som det inte vill vara utan. Så ett helt smärtfritt liv kanske inte heller är så bra, kanske vi då inte söker oss efter det som mer och högre i livet, det som stärker oss och som kan ge livet ett större värde? ”

Min avsikt är inte att kritisera prästen personligen. Nej, hans svar är sprunget ur den teologi som Svenska kyrkan företräder. Kristendomen, i den form som anammats av Svenska kyrkan, är ofullständig. Det kristna budskapet är många gånger stympat, modifierat och har under århundradens lopp antagit en form som avviker från grundtankarna. Ett provokativt påstående och det återkommer jag mer detaljerat i ett annat inlägg där jag lyfter fram historik och religionshistoria som tyder på mängder av missuppfattningar, felöversättningar, förvanskningar med mera.

Som synes ovan hade prästen ingen tillfredsställande förklaring utan hans svar är trevande och uttrycker floskler om Guds kärlek (och den ständiga villfarelsen att Gud vill ha något av oss. Det tyder ju på att Gud är ofullständig och hur kan han då var allsmäktig?). Men hur skulle han svarat om han fått lära sig att vi föds till denna fysiska värld för att utveckla oss i hur det är att vara människa? Vår själ återkommer gång efter gång i olika skepnader och i olika miljöer för att kunna tillgodogöra sig det den önskar. Vi väljer att återkomma för att läka sår, lösa karman och bli allt mer fullständiga via nya erfarenheter. Reinkarnationsteorin ger omedelbart en förklaring till varför vi föds till synes ”orättvisa” omständigheter och varför vi ställs inför svåra utmaningar. Det lilla barnet som dör i sjukdom vid unga år skapade omständigheter för sig själv och sin omgivning, som innebar en mognad, ett växande, en högre potential för själarna. Detta var inget Gud önskade eller tvärtom. Detta var ett val som gjordes av de involverade själarna. Nå, varför finns inte reinkarnation med som ett naturliga fundament i kristendomen, som det borde när den uppfattningen är lika gammal som människan finns med i flera andra religioner?

I Gamla och Nya testamentet fanns ställen som handlade om reinkarnation, men detta avlägsnades av den romerska kejsaren Konstantin den store år 325. Detta stadsfästes vid det andra kyrkomötet i Konstantinopel år 553 och reinkarnationsbegreppet förklarades kätterskt. Detta gjordes i ett led för att stärka den växande kyrkan då man trodde att tanken på reinkarnation skulle försvaga kyrkans makt genom att det gav människor tid till frälsning. Kyrkans förkunnelse vid denna tid var att alla människor var syndiga och därför skulle de värsta syndarna brinna i helvetet. Tillfällen att få göra om, att få möjlighet att förlåta och ge förlåtelse skulle ju innebära att kyrkan och dess företrädare blev mindre betydelsefulla. När förbudet var infört kunde prästerskapet fortsätta predika vilseledande om Domedagen och Helvetet, den eviga elden där alla syndare skulle bli påminda om sina begångna fel. Tomma hot för att med rädslans makt kontrollera människor. I generationer har människor fått leva med denna bild och den ursprungliga läran har glömts bort och avvisas av många.

I det som följer har jag valt ut ett axplock av det jag stött på genom åren. Det finns mängder med litteratur om reinkarnation men jag tycker personligen det är intressantast då det belyses utifrån dom som jobbar med människor och medvetanden och texterna är jordnära utan att flyta ut för mycket i filosofiska teorier, vilket kan upplevas som flummigt och svårtillgängligt. En annan kategori som också berör reinkarnation är personer med stor visdom, som skriver om existentiella ämnen där naturligtvis reinkarnation ofta återkommer då det är ett väsentligt inslag när livets natur diskuteras.

I västvärlden, materialismens högborg, tycks vi vara som längst bort från tanken på reinkarnation. Överhuvudtaget anses andliga frågor vara en överkurs som normalt folk inte pratar om. Men så lever folk också ytliga liv utan att reflektera över livet och de öden de möter. Därmed ökar också känslan av tomhet och misströstan. I Sverige har vi aldrig haft det bättre materiellt sett men aldrig har den psykiska ohälsan varit större. Fixeringen vid pengar, status, konsumering av prylar och så vidare för oss allt längre från det vi egentligen är och skapar mer tomhet, som folk i villfarelse försöker fylla ut med mer saker eftersom begären ökar i takt med tomheten.

Vad anser psykologin?
Det finns mycket med litteratur som beskriver reinkarnationstanken men jag tycker det som sagt är intressant och särskilt värt att framhålla vad människor som arbetar inom psykologins områden anser om reinkarnation. I texten som följer återger jag endast en begränsad del av den forskning som presenterats och delar av de böcker jag läst.

Doktor Helen Wambach
Helen Wambach, fil dr i psykologi och verksam i USA där hon arbetat i många som praktiserande psykoterapeut och tio år som universitetslärare. Hon tröttande emellertid på den etablerade psykologins frågeställningar och metoder, som hon fann allt för begränsande och fyrkantig och som inte kunde ge svar på existentiella frågeställningar. Det resulterade i två års vetenskaplig forskning där ca 1000 försökspersoner försattes i hypnos och på så vis fick tillträde till minnen djupare in i medvetandet (en vanlig metod som används av regressionsterapeuter, men i Sverige får det inte kallas hypnos. Det är en form av avslappning där "patienten" hela tiden är medveten om vad som sker, ungefär som strax innan man somnar). Under hypnosen ställdes en rad frågor angående deras upplevelser före, under och strax efter födelsen. Omedelbart efter uppvaknandet ur hypnosen besvarade försökspersonerna skriftligen en rad frågor. Arbetet resulterade i Wambachrapporten, som i huvudsak består av intervjusvar samt analyser och kommentarer till det framtagna undersökningsmaterialet. Denna forskning presenteras i hennes kända bok Liv före livet.

Dr Wambach förde sina försökspersoner, som befann sig i hypnos, successivt tillbaka i innevarande liv, genom barndomen via en speciell metodik. Boken är definitivt inte en trist återgivning av en torr, vetenskaplig rapport eftersom Wambach återberättar levande och med känslor.

Dr Wambach ledde försökspersonerna i hypnosen och ställde frågor som t.ex.: "Nu vill jag att du beger dig till tiden just innan du föddes i din nuvarande livstid. Väljer du att återfödas?". När svaren blixtrade fram verkade det som de kommer från högra hemisfären eller det undermedvetna. Längre tid än fem sekunder innan svar levererades riskerade medveten spekulation över det "rätta svaret". De undermedvetna svaren var det intressanta och de skulle avges omgående. Rapporten beskriver detaljerat undersökningsmetodiken och tillvägagångssättet. Försökspersonerna fördes tillbaka till stadier innan födseln.

Frågor av följande karaktär ställdes: "Väljer du att födas? Hur känner du dig inför utsikten att leva denna kommande tid på jorden, har du valt kön för denna kommande levnad, vilket är ditt syfte att komma in i denna nuvarande livstid, har du känt din kommandemor i en tidigare livstid? Om så är fallet, vilket förhållande hade du till henne? Är du medveten om andra som du kommer känna i din förestående levnad? Kommer du känna dom som barn eller släktingar, blir de dina vänner?" Efter hypnosen fick försökspersonerna fylla i formulär.

En ung man lämnade sitt formulär med ett bedrövat leende och hade skrivit följande: "Jag tror inte jag valde att födas. Jag har en känsla av att någon uppmanade mig till det. När du ställde frågan om ännu ett jordeliv, upplevde jag en känsla av att klämmas ihop. När frågan om syftet ställdes, var allt som kom fram att jag måste leva det här livet och att jag egentligen inte hade något val i frågan. Omedelbart efter förlossningen utsattes jag för starka intryck. Jag flämtade efter luft, allt jag var medveten om var lättnaden över att slippa känslan av att klämmas sönder."

Karma och livsläxor
Här följer ett avsnitt med en enkel förklaring till vad karma innebär då begreppet förekommer i texten. Karma är sanskrit med en mångfald av innebörder varav ett är hjul. Det betyder också handling och resultat av handling.

Vi har alla "skulder" som måste betalas. Allt handlar om balans och motbalans. Lagen om karma handlar inte om straff utan balans - debet och kredit eller utjämnande av energier. Det är en del av livet och utvecklingen. Om vi inte betalat dessa skulder måste vi ta med oss dom till ett annat liv. Själen mognar av att betala sin skulder och vissa mognar snabbare än andra - vi har kommit olika långt i vår själsliga utveckling. Vissa är "unga", andra är "äldre" och mer erfarna och visa. Det har ingenting med vår världsliga ålder att göra. Det lilla nyfödda barnet kan husera en mycket gammal själ som är avsevärt mycket äldre än sina föräldrar till exempel. Det krävs många liv för att tillgodogöra sig hur det är att vara människa och vi interagerar hela tiden med dom som vi lever med. I korta stunder såväl som stora delar av livet.

Karma är en möjlighet att lära sig något, att utöva kärlek och att förlåta. Karma är en möjlighet till försoning, en chans till att dra ett streck över det gamla, att göra upp med dom vi skadat eller blivit skadade av i det förgångna.

Karma förknippas med Asien men det är en universell tanke och den finns i alla världsreligionerna:

Kristendomen: vad man sår får man också skörda
Buddhismen: det är naturens lag att vi får skörda det vi sår
Judendomen: en givmild människa får rikt igen, den som mättar andra blir själv mättad
Hinduismen: du kan inte skörda vad du inte sår, så som du planterar träden kommer de att växa.

Karmalösande innebär alltid att känslor involveras. Fiendeskap och negativa karman löses upp med varma känslor såväl som vrede och andra negativa yttringar. Energin i känslorna bryter upp karmaband och löser upp det. Beroende på hur starkt det negativa karmat är pågår karmalösandet under längre eller kortare tid och med olika styrka hos de känslor som yttras. Med vissa personer kan vi lösa karman från åtskilliga livstider och de befinner sig då i våra liv under lång tid och ofta är de släktingar, partners och andra vi har långa relationer till. Temat i karmat återkommer ofta på ett eller annat vis. Ibland för att göra om samma sak på ett nytt sätt, andra gånger berörs området, kanske för att aktivera minnena som ligger under dagsmedvetandets kontroll. När karmat är löst finns det ofta ingen anledning till ytterligare kontakt med varandra och man går skilda vägar. Man är klara med varandra helt enkelt. Det är så bekanta, vänner och andra kommer och går i våra liv. Ibland återser man varandra igen en kortare tid för att rensa ut en sista karmarest eller för att kontrollera om något fanns kvar.
Karmiska band kan också skapas till länder, företeelser, naturen och allt möjligt annat som inte är människor, som också gör att vi måste återkomma i flera liv.

Fortsättning på dr Wambachs forskning
Ett annat formulär: "När frågan ställdes om mina tankar om att födas tyckte jag att jag behövde mer vila och förberedelse, men det var tid att börja. När du frågade om syftet med det livet, så var det att verka för utvecklingen av människans vilja. Jag valde denna tidsperiod därför den passade mig personligen på grund av de karmiska band som hade med att göra med denna livstid. Jag kände min mor och far från tidigare liv och likaså min man och andra vänner, men inte mina barn. Då du frågade mig när jag anslöt mig till fostret fick jag det intrycket att jag egentligen inte gjorde det förrän min mor fick värkar."

Nästa formulär uttryckte också försökspersonens motvilja mot att behöva återfödas i det nuvarande livet. "Nej, jag valde inte att födas men en syster till mig föreföll vara närvarande och utöva påtryckningar för att jag skulle födas. Jag ville det inte och kände mig inte färdig för det. Jag visste att ett av syftena för denna levnad var att lära mig acceptera min far som den person han är, och dessutom lära känna min mor bättre; hon var min bästa vän i ett tidigare liv. Jag valde också mitt kön för jag var man i det tidigare livet då jag kände min far. Min mor hade varit en kär vän i samma livstid, då min far hade piskat mig som fångvaktare."

En annan försöksperson rapporterade: "Ja, jag valde att födas. Mina känslor inför utsikten att födas var att födelsen till ett nytt liv är en prövning som leder till självförverkligande. Syftet var att uppfatta, att förstå. Jag valde mitt kön därför jag skulle kunna få barn som var människor jag känt i tidigare liv. Jag kände min mor från tidigare men inte min far; jag kände min man från ett tidigare liv och jag kände mina barn och vänner. Jag knöts inte till fostret förrän vid dess första andetag, vid dess första ögonblick i yttervärlden. Intrycket efter födelsen var att det var mycket lustigt för människor tror man inte begriper något fast man vet allt."

Ett annat formulär: "När du frågade om de karmiska banden forsade det fram svar om alla. Det verkade som jag känt alla människor i mitt liv eller de flesta av dom i föregående existenser. Mina intryck efter födelsen var att en smärtsam sammanblandning av själ och kropp hade skett. Jag verkade förlora medvetandet om andra människors känslor och tappa all den kunskap som jag tidigare haft, när jag väl var född." (Ja, Platon sa ju: "Innan vi föds dricker vi ur glömskans bägare.")

Flera försökspersoner uttrycker motvilja mot att återfödas då varje levnadstid innebär prövningar och svåra utmaningar. De känner samtidigt att det är nödvändigt för att kunna växa och att lösa de karmiska band de haft till olika personer.

Innan själen integreras i fostret betraktar den blivande kroppen som något totalt avskilt från den själv och helt utan identifikation. Flera försökspersoner betraktar fostret som en tillfällig uppehållsplats och det kommande livet som en tillfällighet att lära sig något nytt och möta individer från tidigare livstider i syfte att lösa karma.
Innan själen blir en del av fostret råder full medvetenhet om syftet med dess kommande existens i fysisk tillvaro och tillträdet till större visdom är helt öppen. Det lilla barnet tappar den mesta kunskapen i samband med att själen blir ett med kroppen, men fragment av minnen från tidigare liv och känslor kring vissa människor hänger med några år innan allt faller i glömska. Det påminner starkt om människors nära-döden-upplevelser. De känner att de i dödsögonblicket lämnar kroppen och identifikationen med den avtar omgående. Förvirring kan uppstå i vissa fall då personen inte inser att de avlidit, andra avlägsnar sig långt ifrån det fysiska och beskriver att de rört sig i en tunnel av ljus innan de kommer till en underbar plats som genomsyras av kärlek och är mycket vacker och de känner sig hemma. När de kommit så långt vill de definitivt inte återvända till livet i den fysiska tillvaron och kroppen som väntar. Om de inte återvänt till kroppen och fortsatt leva klart sitt liv hade de fått stanna i den tillvaro som de som ska återfödas, inte vill lämna.

Det är intressant hur flera försökspersoner beskriver hur de är helt medvetna om människors känslor i rummet där de förlöstes: "Under upplevelsen av födelsekanalen kände jag hur ansiktet och armarna klämdes ihop. Omedelbart efter födelsen frös jag och rummet var kallt. Jag var medveten om allt som pågick omkring mig i förlossningsrummet. Pappa var ängslig och undrade hur det skulle gå, men var också rörd och stillsam. Mamma var nervös och pratsjuk och sedan omtöcknad. Läkaren var nonchalant men vänlig."

Flera försökspersoner berättar att en eller flera individer övertalar dom att återfödas och beskriver nödvändigheten men också förpliktelser: "Jag tror jag valde att födas, men jag var tillsammans med en grupp av älskade vänner som stödde mig och uppmuntrade mig att gå igenom en kommande livstid. Men jag ville stanna hos dom och inte födas till ett jordeliv igen."
En annan beskriver: "Min bror och någon sorts andlig ledare tycktes hjälpa mig." Ytterligare en försöksperson beskriver hur kärleksfulla rådgivare berättar om det kommande livet och den kärlek som även skulle finna där mellan honom och andra i det livet. Flera berättar om visa män, eller kvinnor, som de respekterade, lydde och älskade, som energiskt övertygade dom att det skulle blir bra att återfödas.

Känslorna inför att återfödas var hur som helst varierande. Vissa gjorde det av eget val, andra motvilligt efter ha fått goda råd eller övertalats och en del var till och med entusiastiska. Den största gruppen (67%), valde att återfödas men uttryckte en viss tvekan inför att leva ännu en gång.
En ansenlig minoritet - 30 procent - angav att skälet till återfödelse var att arbete med sina egna karmiska relationer. De valde en tid för att kunna möta andra som de känt under tidigare liv för att tillsammans kunna lösa karman, dvs. läka sår, förlåta och göra om det som inte föll ut väl förra gången. Dessa försökspersoner återfanns ofta bland dom som var mest motvilliga att födas på nytt.

Val av tid för återfödelse
Utöver samordning med andra de skulle komma till att möta i det kommande jordelivet uppgav över 70% av samtliga försökspersoner att sista hälften av nittonhundratalet skulle kännetecknas av en ny utvecklingsfas för det mänskliga medvetandet. Det är intressant att notera att många av försökspersonerna beskrev en växande enhetskänsla, en ökande förståelse för helheten som skulle kunna göra det möjligt för individer att nå bortom den lägre individualitetens begränsningar och inse vårt gemensamma ursprung på ett högre plan (detta beskrivs i många gamla skrifter att vi lever i en tid då en medvetandeförhöjning kommer att ske och i vår tid berättar andligt högstående personer samma sak). Försökspersonerna gav uttryck åt uppfattningen att denna tidsepok medger stora framsteg på grund av de enorma möjligheterna att förvärva nya insikter i en tid då det föreligger en växande förståelse för människan andliga väsen.

Familj och vänner från tidigare liv
Många försökspersoner berättar de känner igen sina anhöriga och vänner från tidigare liv: "Jag kände min mor i ett tidigare liv och då var hon min syster. Jag kände inte min far och inte heller min man men mina barn har jag känt i tidigare liv."

Ytterligare ett intressant svar: "Min mor hade varit min syster i ett tidigare liv då vi var i opposition mot varandra hela tiden. Min far hade varit min farfar under ett annat liv. Min man var en siouxindian när jag var en fransk katolsk präst och jag tyckte inte om honom då heller."

"När du frågade mig om ändamålet kände jag starkt att detta livet hade valts åt mig för att jag skulle få känna på min mors och systers avvisande hållning. Och för att jag slutligen skulle kunna frigöra mig från negativitet och fortsätta den andliga tillväxten".

"När du frågade om syftet insåg jag, att det var att upprätta nya förhållanden till människor jag står i skuld till (min anm. - karmalösande) på grund av att jag skadat dom i tidigare liv. Jag är sannerligen medveten om att min man i det här livet är alkoholist. Och jag inser att jag måste hjälpa honom för att jag inte visade honom kärlek i en tidigare inkarnation."

"Det stod klart för mig att jag var här för att gottgöra (karma) vad jag brustit mot en del människor och för den smärta jag tillfogat dom under tidigare liv."

"Min mor var mitt barn i ett annat liv. Mina barn sa innan jag föddes att de ville bli mina barn. Jag kände dom från tidigare liv."

"Jag kände min mor. Och jag visste jag valt henne därför vi inte avslutat något som vi nu hade kvar att reda ut."

"Jag hade varit tvilling med min far, så vi stod varandra mycket nära. Jag var glad över att vara syster i stället för hustru till min bror."

"Jag blev medveten om att min mor i ett tidigare liv hade mördat både min far och mig. Varken hon eller far kommer ihåg det. Men på något sätt har denna händelse alltid figurerat i mina drömmar. Det är först nu under hypnosen jag lyckats frigöra mig."

"Min bror var i ett tidigare liv en god vän. Jag vet att min dotters första, ännu ofödda barn är en gammal god vän."

"Min mor var nunna i ett tidigare liv och min far spelare. Jag valde dom för att få uppleva ytterligheter och för att hjälpa dom att reda ut sina öden likaväl som mitt eget."

"Ja, min mor ha tidigare varit min syster, min far och mitt barn."

"Min mor var min syster i ett tidigare liv och min far en älskare. Min första son har varit min farfar, min näst äldste son min far och min dotter en vän. Min näst äldsta dotter såg jag tydligt som en mor i ett tidigare liv."

Sammanfattningsvis rapporterade 87% av försökspersonerna att de var medvetna om att de under tidigare liv hade känt personer som är betydelsefulla för dom i det nuvarande livet. Dessa förbindelser var av mycket varierande slag. Det intressanta är att relationerna inte bara går tillbaka till tidigare jordeliv utan också till perioderna mellan liven. Det förvånade dr Wambach såväl som försökspersonerna. Alla försökspersonerna berättade samma historia. Vi kommer tillbaka med samma människor, fast i varierande förhållanden till varandra. Vi återföds, men inte bara med dom vi älskar utan också med dom vi hatar och är rädda för.

Adoptivbarn
En intressant grupp var de som hade adopterats bort strax efter födelsen. Av de adopterade försökspersonerna som återupplevde sin födelse under hypnosen, blev alla utom två klara över hade inte hade känt sin biologiska far eller mor under något tidigare liv, men att de däremot hade karmiska förbindelser med adoptivföräldrarna (mitt antagande: som uppstod i samband med att de valde att inte behålla barnet).

Flera av dom som hade adopterats var medvetna om sin mors känslor före födelsen. Nästan alla uppgav att deras mödrar känt sig mycket bedrövade och rädda.

De karmiska banden mellan barn och adoptivföräldrar var högst intressanta. Vissa av de adopterade försökspersonerna visste redan innan födelsen vilka relationer de skulle komma att få med de blivande adoptivföräldrarna. Dr Wambach resonerar kring dessa födelseupplevelser och om de kan accepteras som uttryck för verkligheten väcks en intressant frågeställning. Är framtiden förutbestämd. Om dessa försökspersoner visste att de skulle bli adopterade, var då allt planerat i förväg? Dr Wambach menar att om hennes data kan accepteras som en representation för verkligheten måste det vara så. Tur och tillfälligheter spelade uppenbarligen ingen roll när det gällde adoption av försökspersonerna, resonerade hon.

Det existerar ingen slump eller tillfälligheter, menar jag. Det finns ett syfte med det som sker under våra livstider. Jag har skrivit om det i inlägget Den meningsfulla slumpen i denna blogg.
En av försökspersonerna berättar: "Jag valde mina biologiska föräldrar uteslutande för det genetiska material de kunde ge mig. Jag valde också mina adoptivföräldrar och jag visste redan i förväg att de skulle adoptera mig därför jag behövde den miljö som de kunde skänka mig."
När en av försökspersonerna som hade adopterats fick frågan om denne hade känt sina adoptivföräldrar tidigare beskrev den följande: "tanken for genom mig att givetvis hade jag det, de hade ju varit mina barn i ett tidigare liv. Den gången hade jag varit rätt ytlig och nöjeslysten och övergivit dom både när de var små. Jag var klar över att jag valt denna livstiden för att få uppleva känslan av att bli övergiven av sina föräldrar."

Dr Wambach skriver vidare att relationerna till våra medmänniskor verkar inte första hand att vara baserade på blodsband. Vi kan känna oss ännu mer besläktade med en vän än med en bror eller en syster eller en förälder i detta livet. Att döma av undersökningsresultaten rörande karmiska förbindelser, kan detta bero på att vi i tidigare liv stått dessa vänner mycket närmare. Blod är möjligen tjockare än vatten, men att döma av mina resultat är banden från tidigare liv bra mycket tjockare än blod."

"Det är ett starkt bevis för att människor vet det mesta före födseln att de när de blott är barn begriper och minns otaliga fakta med en sådan snabbhet att det visar att de inte då möter dom för första gången utan minns och erinrar dom."

- Cicero -

Brian Weiss
En annan psykiatriker som skrivit flera böcker om reinkarnation är Brian Weiss. Han är docent vid University of Miami School of Medicine i Florida. Från början var han en framgångsrik men konservativ psykiater med ett snävt vetenskapligt sätt att se på livet. Begrepp som reinkarnation och tidigare-livminnen var helt främmande för honom.

En behandling av en patient blev inledningen till en helt ny syn på tillvaron och livet. Trots nästan två år av terapi blev inte Catherine av med sin ångest och sina fobier. Dr Weiss bestämde sig för att granska hennes barndom och söka de ursprungliga orsakerna till hennes problem. Han brukade lyckas och var övertygad även denna gång. Om det var nödvändigt skulle han erbjuda ångestdämpande medel. Det var standardbehandlingen för de symptom som Catherine led av och Weiss drog sig inte för att använda lugnande medel eller antidepressiva medel för att behandla svåra, kroniska ångesttillstånd. Men det visade sig att ingen medicinering kunde nå rötterna till sådana symtom som hon hade. Brian Weiss beslutar sig för att försöka med hypnos. Till en början framkom minnen av diverse händelser i barndomen, ett plågsamt tandläkarbesök, någon hade knuffat henne från en trampolin med mera. När hon fann minnena kunde hon t.ex. flämta efter luft då hon kom under vatten och bli upphetsad. Flera dolda minnen lyftes upp till ytan men hennes okontrollerade rädsla och genomträngande ångest fortsatta förstöra hennes liv. Hennes mardrömmar var lika skrämmande som tidigare. Dr Weiss fortsatte med hypnosterapin och förde Catherine längre tillbaka i barndomen, till 2 årsåldern och instruerade henne att gå till den tidpunkt då hennes symtom uppstod. Det som då hände var dr Weiss helt oförberedd på och det blev inledningen till en helt ny dimension öppnades för honom som skulle revolutionera hans behandlingsmetoder och forskning. Catherine: "Jag ser vita trappsteg som leder upp till en byggnad, en stor vit byggnad med pelare, öppen på framsidan. Det finns inga dörrar. Jag har på mig en lång klänning...en säck av något grovt material. Håret är flätat. Långt blont hår." Dr Weiss blev förvirrad och var inte säker på vad som hände. Han frågade henne vilket år det var, vad som hände och vad hon hette. "Aronda... Jag är arton år gammal. Jag ser en marknadsplats framför byggnaden. Det finns korgar... Vi bor i en dal... Det finns inget vatten. Året är 1863 före Kristus." Dr Weiss bad henne gå längre fram i tiden och berätta vad hon såg. "Det finns träd och en väg av sten. Jag ser en eld av där man lagar mat. Mitt hår är blont. Jag är 25 år gammal. Jag har en dotter som heter Cleastra... Hon är Rachel (Rachel är nu hennes brorsdotter, de har alltid stått varandra mycket nära). Det är mycket hett." Dr Weiss beskriver i sin bok hur det knöt sig i magen och det kändes kallt i rummet. Catherines minnesbilder var så definitiva och hon var inte det minsta tveksam. Namn, data, kläder, träd - allt såg hon tydligt och klart. Han förstod inte vad som utspelades. Hur kunde det barn hon hade haft den gången vara hennes brorsdotter nu? Dr Weiss hade undersökt tusentals patienter, många i hypnos, och hade aldrig stött på fantasier av det här slaget förut - inte ens i drömmar (min anm: det är vanligt att vi drömmar om tidigare liv men det kan vara svårt att avgöra om man inte tror på det och dessutom känner man sig precis som den man är idag och har då svårt att förstå skillnaden).

Dr Weiss instruerade hennes att gå framåt till tidpunkten för hennes död. Han var ju på jakt efter traumatiska händelser som skulle kunna liga bakom hennes nuvarande rädslor eller symtom. Catherine berätta om hur samhället blev förstört av en översvämning eller tidvattenvåg. "Det är stora vågor som vräker omkull träden. Det finns ingenstans att fly. Det är kallt, vattnet är kallt. Jag måste rädda min bebis, men kan inte... håller henne hårt intill mig. Jag drunknar, jag kan inte andas, kan inte svälja.... salt vatten. Min bebis slits ur mina armar. "Catherine flämtade efter luft och hade svårt att andas. Plötsligt slappnade hennes kropp av totalt och andningen blev djup och jämn. Hon vilade sig; det livet var över. Hon var fortfarande i djup trans. Dr Weiss blev häpen. Tidigare liv? Reinkarnation? Hans kliniska sinne sa till honom att hon inte fantiserade ihop det där materialet, att hon inte hittade på det. Hela skalan av möjliga psykiatriska diagnoser for genom hans sinne. Inners inne kände han att han hade snubblat över någonting som han visste mycket litet om - reinkarnation och tidigare-livminnen. Det kunde inte vara så, sa han till sig själv; han vetenskapliga utbildning vägrade acceptera det.

När Catherine gått gick dr Weiss genom i detalj vad som hade hänt i den hypnotiska regressionen. Det ledde till grubblerier då han var mycket skeptisk till tanken på ett liv efter döden, reinkarnation och andra sådana fenomen. Tanken gnagde i honom huruvida Catherines benägenhet för ångest och rädsla skulle inverka så hon inte skulle våga genomgå någon mer hypnosession.

Någon vecka sen studsade Catherine in på Weiss mottagningsrum, redo för nästa hypnosession. Hon strålade och berättade lyckligt att hennes livslånga skräck för att drunkna hade försvunnit. Hennes rädsla för att kvävas hade blivit mindre. Hennes sömn stördes inte längre av mardrömmar om broar som kollapsade. Tidigare-livminnen och reinkarnation var främmande begrepp för henne, men hennes minnesbilder var så verkliga, synintrycken, ljuden och lukterna så klara och vissheten om att hon varit där så stark. Hon tvivlade inte på detta; upplevelsen var överväldigande.
I Brian Weiss väcktes en omättbar hunger efter vetenskapliga artiklar om reinkarnation och han sökte genom de medicinska biblioteken. Han studerade Ian Stevensons verk. Ian Stevensons var läkare (avled 2007) och ansedd professor i psykiatri vid University of Virginia. Han har publicerat mängder av arbeten inom den psykiatriska litteraturen. Dr Stevenson har samlat över tvåtusen fall av barn med minnen och upplevelser av reinkarnationstyp. Måna av barnen uppvisade xenoglossi, dvs. förmågan att tala ett främmande språk de aldrig tidigare har hört. Dr Weiss upptäckte att det finns hela bibliotek fyllda med forskningsrapporter och annan litteratur i ämnet, men det är inte många som känner till detta. Mycket av denna forskning har utförts av, bekräftats och upprepats på respektabla kliniker och av seriösa vetenskapsmän. Bevisen tedde sig överväldigande för Weiss, man han tvivlade fortfarande. Han hade svårt att tro på dom.

Dr Weiss fortsatte med den hypnotiska behandlingen av Catherine och tillsammans fick de inblick i en rad olika liv som hon hade levt. Mycket information framkom som även kunde belysa hennes relationer i nuvarande livet. Bland annat förekom en man som hon nu hade relation till i ett tidigare liv, där denna skurit halsen av henne (en stormig relation i nuvarande livet, som inte varade. De löste karmat som uppstod då Stuart mördade henne bland annat). Weiss undersökningar visade att de flesta författare i ämnet anser att själar ofta reinkarnerar tillsammans om och om igen för att arbeta sig genom sitt karma (en skuld som man har till andra eller till sig själv, kunskaper man måste erövra) under många livstider.

I boken Många liv, många mästare, beskriver Brian Weiss hur Catherine får uppleva flera liv med en del svåra händelser. Via tidigare liv-minnena löses mer och mer av hennes trauman upp och samtidigt får hon förklaringar till de relationer hon har idag då flera av dessa människor förekommer flera gånger i olika betydelse under liven. Till sist var hon som förbytt och utstrålade styrka, glädje och hade stor livslust. Förändringen var remarkabel och det blev också en stor förändring för dr Weiss livssyn och fortsatta yrkesutveckling.

Bevis för reinkarnation
I många fall har man spårat personer i det förgångna via de uppgifter som framkommit under regression. Jag har stött på berättelser i olika sammanhang varav flera varit mycket övertygande och intressanta. Det finns som sagt mycket litteratur om reinkarnation och där presenteras också fakta kring olika fall där man identifierat både personer, platser och annat som verifierat uppgifter som framkommit under regressioner. Detta inlägg har inte författats för att lägga fram bevis för reinkarnation utan mer för att väcka egna tankar för den som är intresserad att betrakta sitt liv mer nyanserat och på ett djupare plan. Var och en för tycka vad den vill, alla har rätt till sin trosuppfattning och jag försöker inte övertyga någon annat än att alltid var öppen för nya möjligheter, dock med en skeptisk hållning för att sålla bort dumheter. För den som söker bevis hänvisar jag till studier, litteratur, filmer med mera. Sök på Internet, titta i biblioteket, det finns mer än vad många tror. Det finns även en hel del svenska författare som skrivit om området. Här följer en länk till en dokumentärfilm som innehåller intressanta avsnitt http://www.vimeo.com/6962342

Mina egna reflektioner

Innan jag begreppet reinkarnation introducerades i mitt liv via olika upplevelser hade jag ingen särskild uppfattning och var inte särskilt intresserad. Ett skäl till mitt bristande engagemang var nog att jag inte riktigt insåg vad det innebar och vilka möjligheter däri fanns att förstå vilka vi är, varför vi möter de öden vi gör, känslor vi har för vissa människor och så vidare. Men vi ska leva dom liv vi har nu och inte engagera oss för mycket i det förgångna. En del minnen är dolda för oss eftersom dom hade kunnat försvåra det innevarande livet. Vi ska inte veta för mycket som kan rubba oss i den inkarnation vi just nu lever i. Vi får inte veta mer än vad vi klarar av. Om till exempel minnen från livet då du var far till din nuvarande mor blev för starka hade det stört den nuvarande relationen, eller om vetskapen att ens klasskamrat mördat ditt barn en gång blev tydlig hade det inverkat för mycket. Men känslorna finns kvar, ofta som subtila känslor som aktiveras ibland eller som snabbt passerande tankar som ger ögonblicksbilder som triggar oss. Skälet till det tror jag är att det karmalösande som pågår gör sig påmint och dagsmedvetandet behöver involveras för att skapa de omständigheter som krävs. Vi influeras oavbrutet av tankar och känslor som styr vårt handlande i en riktning som gör att vi når våra utsedda mål. Vi lever våra liv med ett syfte och livet är för kort för att vi skulle lägga tid på att inte uppfylla det som är avsett. Det existerar inget planlöst irrande, vi är där vi ska vara och är vi inte det kommer "livet" ändra på det omgående. Livet är inte vad de flesta av oss tror utan en oerhört komplex medvetandekonstruktion där ett samspel sker med många olika och det finns aktörer i kulisserna.

När vi drömmer är det vår verklighet, när vi är vakna är det också vår verklighet och hur vet vi skillnaden? När vi dör sägs det att vi vaknar upp ur det drömtillstånd som livet är, för att återvända till den egentliga verkligheten. Det som väntar efter det vi kallar "död" är tillståndet som är vårt verkliga liv, där vi hör hemma och planerar våra utflykter till den fysiska tillvaron, som så många tror är allt. Det är som skoleleven skulle tro att det inte fanns en värld utanför skolgården och hon inte hade ett hem att återvända till vid skoldagens slut där det hon höll kärt fanns samlat. Just därför är döden egentligen inget avskyvärt eller fult utan en naturlig händelse som innebär att den som lämnar kroppen återvänder till ursprungstillståndet och får det mycket bättre än oss som är kvar. Tänk på det vid sorg, du sörjer för din egen skull och den känsla av saknad och tomhet som uppstår är smärtsam. Den "döde" lever i högsta välmåga och är betydligt mer levande än du och önskar att du visste det för att lindra din smärta. Dessutom är separationen endast tillfällig - För eller senare är det din tur att avsluta ditt liv och då återser du förr eller senare dina nära och kära som redan gått vidare.

Det går alldeles utmärkt att leva utan att vare sig tro på reinkarnation eller ha kännedom om det. Men för den som söker en fördjupning i vilka vi är, livet och existentiella frågeställningar kommer förr eller senare stöta på begreppet som en del i helheten. Och innan jag kom i närmare kontakt med reinkarnationstanken på allvar fanns det inget behov för mig av detta och den dagen det var dags ställdes jag inför det. Allt har sin tid och sin rätta plats.

Reinkarnation innebär att vi aldrig dör, det är enbart kropparna som förgås medan essensen av oss själva, vår själ, går vidare från kropp till en annan i strävan att tillförskaffa sig kunskapen om hur det är att vara människa. Det är fullt naturligt och inget kusligt eller övernaturligt. För en del innebär reinkarnation att döden får omvärderas och rädslan för döden försvinner. Vi skapar de liv, den värld vi bäst behöver för att utvecklas och gör det tillsammans med våra medmänniskor. De svårigheter vi möter är något vi själva bett om (innan vi föds skapas en plan som vi glömmer då vi fötts och väl är väl det) för att öka förståelse och bli mer hela. Det tuffaste vi kan råka ut för är det fysiska livet, det liv du lever nu. Det är det som krävs för att skapa praktiskt erfarenhet och du har själv valt livet du har. Du är inget offer och det finns inget som sker utan ett högre syfte. Det är inget hotfullt som väntar när livet är över, det existerar ingen ondska som inte härrör från människan och i varje stund är du omhändertagen och aldrig ensam.


Oavsett vad man tror om reinkarnation så har det visat sig att många av dom som fått erfara regression till tidigare liv också har släppt rädslan för döden och blivit av med olika typer av fysiska och psykiska besvär. I vår sekulariserade kultur är rädslan för döden stark och det är den bakomliggande orsaken till flera fobier. Den moderna läkekonsten ägnar sig hängivet åt att bevara livet och många gånger kan man läsa om att det är en dröm att få ett långt liv. Jag tror att det är rädslan för det okända som ligger bakom ångesten. Människan vet inte vad de har att vänta och det ingjuter fruktan. Vissa religiösa människor kan känna ängslan inför tanken att hamna i Helvetet.

Människor som upplevt en nära-döden upplevelse har också erfarit att rädslan för döden försvunnit och ersatts av ett lugn och en förståelse som ibland inte kan förklaras i ord utan mer som en sällsam känsla från det undermedvetna.

För många människor är tanken på reinkarnation helt otänkbar och de vill knappt höra talas om det. När jag tagit upp ämnet med närstående har de ibland raljerat, flinat och förlöjligat mig. Det är ett sätt att försöka kontrollera situationen och stöta bort det som de inte vill höra.
De flesta människorna förstorar upp sina identiteter och har mycket svårt att tänka sig att de skulle kunna ha förekommit i en annan kropp i en annan tid. Identifikationen med den egna kroppen är fullständig och de tror att de är kropparna. Det vore väl förskräckligt för den är förgänglig och en dag en kompost eller aska i en urna i jorden.

Alla bär med sig minnen från tidigare existenser och det genomsyrar ens personlighet. Vi dras till olika platser där vi levt, känner igen människor från tidigare liv, vi kan vara särskilt dragna till vissa tidsepoker, vi är oerhört mycket mer präglade än vad de flesta anar. De flesta låter dessa "märkliga" känslor och tankar bara passera eftersom deras referensramar inte innehåller möjligheten att de kan ha levt flera tidigare liv, som gör sig påminda. I olika skeden av livet är särskilda liv extra viktiga då vi löser gamla läxor och möter människor som vi levde med då för att tillsammans lösa karman. Vissa lever med undermedvetna minnen om liv där de begått handlingar som skrämmer dom och de känner skam. Det är ett skäl till att förneka reinkarnation - Förtränga minnen. Våra livsöden är egentligen fantastiska utflykter med en oerhört sinnrik konstruktion där bakom som vida överstiger mänskligt förstånd.

För min egen del har jag levt med reinkarnationstanken under ca 10 års tid där omständigheter i livet undervisat mig intensivt i vad reinkarnation är utifrån mig själv, delvis andra, mitt liv och de liv jag levt tidigare. Det är en komplex historia men också oerhört intressant och det skulle krävas en bok för att på ett rättvist sätt få med de detaljer som krävs för att få med alla nyanser som skapar en riktigt bild.


"Medan jag levde mitt liv tedde det sig ofta för mig som en historia som saknar början och slut. Jag hade en känsla av att vara ett historiskt fragment, ett avsnitt där den föregående och efterföljande texten saknades. Jag kunde mycket väl föreställa mig att jag kunde ha levt under tidigare århundraden och där stött på frågor som jag då ännu inte kunnat bevara; att jag var tvungen att födas igen för att jag inte hade slutfört den uppgift jag blivit tilldelad."

- Carl Jung -

Den intuitiva tanken - En helig gåva

"Den rationella tanken är en lojal tjänare; den intuitiva tanken är en helig gåva. Livets stora paradox är att vi nu börjat dyrka tjänaren och smutskasta det Heliga."

 - Albert Einstein -

Hur olika ser och uppfattar vi världen?

Häromdagen såg jag ett djurprogram på TV där man berättade att vissa djur har fyra tappar för färgseende till skillnad mot människan som har tre. Tappar är en benämning på de synceller vi har i näthinnan som uppfattar färger. Färger reflekterar ljus i olika våglängder och därför ser vi skillnaden till exempel på gul och blått. Vi ser färger i spektrat från violett till rött, färgerna i regnbågen. På vardera sidan av vårt synliga spektrum finns våglängder som andra djur kan uppfatta, de som har fyra tappar. De ser ultraviolett och ultrarött. Det innebär att deras värld är mer nyansrik och en blomma kan till exempel se annorlunda ut i deras ögon jämfört med en människa.

 När jag såg programmet kom jag att tänka på att vi människor uppfattar världen annorlunda. Dels utifrån den specifika känslobild vi alla definierar men även från vår existentiella utvecklingsnivå, det medvetandetillstånd vi utvecklat, som också skiljer sig från en person till en annan. Tänk efter själv – när du kommer till en plats första gången uppfattar du den på ett sätt, nästa gång förändras bilden något i och med att du känner igen dig och omgivningarna blir bekanta. Varje person har sin specifika ”bild” som grundas på vilka vi är och vår bakgrund. Vi har olika känsla för vår del i varandet och skulle du för ett ögonblick få se världen med någon annans ögon skulle du uppleva allt annorlunda.

När en existentiell utveckling transformerar medvetandet sker en förändring i synen på världen och de vi möter. Det är ytterligare en faktor som bidrar till den högst personliga känslan inför världen, livet och allt det vi ser och det vi kan uppfatta. Hur olika uppfattar vi världen baserat på en andlig utveckling? När vi tror på livet, är i nuet och förstår vår plats i helheten framstår livet som vänligare och mindre hotfullt. Naturligtvis påverkar det vår perceptionsförmåga och detaljer blir mer påtagliga, om tankarna inte skenar till det förflutna och framtiden. Den högsta andliga utvecklingsnivån brukar benämnas Upplysning och personer som befinner sig i det tillståndet berättar om att världen blir helt förändrad – utöver att de genomsyras av glädje blir ljus och färger annorlunda, djupare och skimrande.

Omedveten vrede

Här författar jag något ostrukturerat ett avsnitt med tankar som jag har just nu, denna söndag eftermiddag. Det kan skrivas hela böcker om nedanstående område med långtgående förklaringar och karaktärsbeskrivningar, men jag berör det enbart ytligt för att väcka lite djupare tankegångar. Vreden har många ansikten och orsaker, men nedan berör jag den som har sitt ursprung i egen-missnöje.

Många gånger har det förbluffat mig över hur andra människor brusar upp och visar vrede för helt andra saker än vad dom egentligen tror. Det som ofta irriterar människor är när dom ser sina egna tillkortakommanden i andra och vänder sig mot det. De uttrycker sig irriterat om någon annan när de egentligen är irriterade på sig själva. Omvärlden speglar dom själva för att skapa en medvetenhet om deras personlighet men det inser dom inte alltid och vänder energin i vreden mot den i vilken dom såg sig själva. Om man i ett samröre med andra människor på ett eller annat sätt råkar blottlägga något som dom uppfattar som en svaghet så drar man lätt på sig vrede. Jag tror att i stort sett samtliga fall sker det helt omedvetet och den som brusar upp tror verkligen att felet ligger hos andra och de uppfinner omgående något som de kan centrera sin vrede på.

Det händer i samtal att människor plötsligt blir förbannade utan synbar anledning. Det har hänt mig och jag har blivit helt förbluffad och undrat vad felet varit. Om det inte är uppenbart att det funnits skäl till förargelsen har jag skummat under ytan. Det jag märkt är att personer blivit arga på sig själva – en oförmåga, en svaghet, en försummelse eller annat i dom som indirekt tydliggjorts i samtalet. Detta är de helt omedvetna om och söker blixtsnabbt ett fel hos motparten, som de sedan på största allvar tror är orsaken till den hastigt uppblossade vreden. Är det en omedveten person man har med att göra kan den för alltid tro att deras vrede var berättigad och att deras tänkta fel hos dig verkligen fanns där. Det var ju det som de såg i stundens hetta och dom har svårt att släppa det eftersom det grundmurades i styrka från deras ilska. Det är svårt att nå fram till sådana personer men de kommer själva få möta samma typ av bemötande för att väcka dom till liv, så att säga. Jag har sett det många gånger på nära håll och det upprepas gång på gång - Det du ger ut får du alltid tillbaka. Tråkigt nog saknas medvetenheten för det dom möter och samma visa återupprepas om och om igen.
Ren avundsjuka kan resultera i vrede som bygger på omedvetenhet.

En uppblossande vrede tror många rättfärdigar deras tänkta skäl till vreden – ”Jag är arg, alltså har jag rätt”. Vreden i sig blockerar förnuftet och den energin tar över personligheten. När det lugnat ned sig finns det mogna människor som inser att de inte alls hade rätt att blir arga och ber om ursäkt. En annan kategori inser att de inte hade rätt att vända sin vrede mot andra men väljer att sopa det under mattan för att slippa erkänna. En tredje variant är som är helt omedvetna och inser aldrig att deras vrede egentligen enbart handlar om dom själva.

Mycket vanligt är att vi alla tar ut ett dåligt humör på någon annan. Vreden blockerar och motiverar ett angrepp på någon oskyldig. Den som har dåligt humör söker minst lilla anledning till att kanalisera ut sin negativa energi och minsta lilla skitsak kan motivera ett angrepp. Oftast är folk inte medvetna om detta i stundens hetta men i efterhand tillåts ett erkännande förnuft växa fram när vreden trätt tillbaka.

Personligen försöker jag alltid analysera och ifrågasätta irritation eller vrede som jag återfinner hos mig själv och helst medan den finns där. Jag försöker vara ärlig och erkänna mina misstag. Är det en återkommande vrede finns det all anledning till att granska sig själv och försöka tänka i flera steg. Vad är det man egentligen är arg på? Det är så enkelt att skylla på någon annan för att slippa ta tag i sig själv. Men visst kan vrede ha ett rättfärdigt motiv ibland. Ja, vid vissa tillfällen kan vrede tillföra energi för att visa sidor och egenskaper som annars inte fått möjlighet att framträda. Nu syftar jag inte på negativa egenskaper utan snarare att energin i vreden kan ge kraft för att lyfta fram positiva sidor såsom mod och styrka. Då vet man att det finns och det blir lättare att frammana utan vrede en annan gång.

Är du arg, fundera i flera tankesteg varför. Ofta är orsaken en helt annan än den du tror och du riskerar skada oskyldiga. Det är bara i medvetenhetens ljus som du ser det och även kan mogna som människa.

Naturen - en naturlig energikälla

Det innebär livskvalitet att få visats i naturen och för många är det en nödvändighet för välbefinnandet att få komma ut i skog och mark. Detta var inget man funderade över förr i världen eftersom man levde tätt inpå naturen och den var en självklarhet i vardagen. Så är det emellertid inte för många som lever i storstäder med få möjligheter att få vistas i naturen och stunder i grön miljö kanske är begränsad till enstaka parker. För varje år uppmärksammas naturens läkande kraft och helande inverkan på människors återhämtning allt mer. Artiklar i fack- och dagspress duggar tätt och ämnet tas upp i teveprogram. Vi mår bra i naturen, återhämtar oss och samlar kraft på ett enkelt och biverkningsfritt sätt. Samtidigt som naturens positiva sidor uppmärksammas allt mer minskar tråkigt nog svenskarnas intresse för naturen. Det visar återkommande undersökningar om svenskens naturkärlek, som Sveriges Lantbruks Universitet genomför sedan många år. Under senare decennier har en rad olika studier bedrivits för att undersöka naturens påverkan på människor. I den vetenskapliga tidskriften Science publicerades 1984 en banbrytande undersökning. Studien visade att naturen inte bara är bra för stressade människor utan också för i övrigt friska människor. Den kan också spela en viktig roll i vården av sjuka. Att man uppmärksammar naturliga möjligheter att rehabilitera människor är oerhört positivt. Den västerländska skolmedicinen har allt för länge varit allt för mekanistiskt inriktad och lite hänsyn har tagits till denna möjlighet, precis som vår inneboende självläkande förmåga. Naturen har en positiv inverkan på alla, vi har alla möjlighet att ge oss ut i naturen och ladda batterierna och må bra, men det är enklare att mäta effekter om man utgår ifrån människor som är utmattade, sjuka eller på något sätt är i behov av energi. Vi mår bra i naturen för att:

Motoriken förbättras Koncentrationen skärps Blodtrycket sjunker Halterna av stresshormon går ned Hjärnan får vaken vila Nervsystemet slappnar av

I naturen får vi frisk luft, motion och automatiskt energi via de sinnesintryck vi upplever och vi vistas i den miljö där vi egentligen hör hemma. Vi är djur och kommer från naturen även om vi bygger städer och avskärmar oss från naturen och glömmer bort var vi kommer ifrån. Nedan följer text som kan till viss del upplevas som akademisk, den framställer en vetenskaplig aspekt, som nog kan tyckas vara onödig för många, för är inte naturens som kraftkälla en självklarhet? Hur som helst är det intressant att det bedrivs forskning kring gamla sanningar och det är ett sätt att lyfta fram det som glömts bort i vårt materiella tidevarv. 

Det finns en mängd olika studier som visar ett bilder och filmer med naturinslag har en avstressande inverkan. Terry Hartig, doktor i socialekologi och miljöpsykologi vid Uppsala universitet, är en forskare som på experimentell väg har kunnat visa att naturen har, som det heter, restorativa effekter. Försökspersoner har utsatts för stress och sedan fått återhämta sig på olika sätt. Det visade sig att de som fick återhämta sig genom att ta en promenad i naturen kände sig gladare och mindre irriterade och hade bättre koncentrationsförmåga än de som promenerade i ett tätbebyggt område respektive satt i ett fönsterlöst rum i en bekväm fåtölj och lyssnade på musik och läste. Blodtrycket mättes också och på de deltagare, som efter en stressande arbetsuppgift, återhämtade sig i ett rum med utsikt mot natur, började blodtrycket omedelbart att sjunka. På försöksgruppen som istället vilade i ett rum utan utsikt steg däremot blodtrycket. Bilder av en strand startar ett aktivitetsflöde mellan olika delar av hjärnan. När en motorväg betraktas klipper hjärnan av strömmarna mellan olika hjärnpartier. Detta är ett påtagligt bevis för att människan har en benägenhet att må bättre i natur än i stadsmiljö. Forskare i Storbritannien och Tyskland skannade försökspersoners hjärnor när de fick titta på bilder av respektive miljöer. Motorvägsmiljön fick det mätbara flödet mellan olika delar av hjärnan att minska kraftigt. Strandbilderna gav istället en ökad strömning. ”Vi har vetat att naturen har lugnande effekter, men inte vad det är som faktiskt händer i hjärnan”, säger Michael Hunter på Sheffield university, som var en av dom som höll i studien. Alnarps Rehabiliteringsträdgård är ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt i fullskalemodell. Här pågår forskning där man försöker utröna vad trädgårdsterapi i form av trädgårdsrum och personal betyder för rehabiliteringsprocessen. I projektet ingår bland annat allmänläkare, arbetsterapeuter, psykiatriker och landskapsarkitekter. Till ändamålet finns en anlagd trädgård på Sveriges Lantbruksuniversitets campus i Alnarp i Skåne. Trädgården är fortfarande under uppbyggnad och plantering, val av växter och färgsammansättning beslutas fortlöpande i samråd med personalen i trädgården och ansvariga forskare. Verksamheten består av dels rehabilitering av långtidssjukskrivna, företrädesvis med diagnosen utmattningssyndrom och dels av utbildning, som innehåller olika delar. Utformningen av trädgården bygger på omväxling och kontraster. Där finns områden för vila och kontemplation, liksom för aktiviteter och arbete. Att kunna pendla mellan dessa ytterligheter har visat sig vara av stort värde. Rogivande kan t.ex. vara en frodig, omgärdad plats intill en vattenspegel, där man kan slå sig ned. När vi söker trygghet i naturen vill vi ha något bakom ryggen, ha överblick över landskapet, gärna ett skogsparti, en stilla sjö. Guds hand ska vila över landskapet, dvs. det ska inte vara för konstruerat med längder av planterade träd och dylikt.

En aktivitet kan också försätta en person i en lugn sinnesstämning, t.ex. att kratta löv. Den svepande rörelsen har en avslappnande effekt på ett nästan meditativt sätt. 

Stress
Stress är ett allt vanligare problem i vår västerländska livsstil och i våra samhällen som ofta glömmer bort människan. Det finns naturligtvis flera andra grupper än de som är utsatta för stress, som har glädje av att vistas i naturen men då just mentalt utmattade personer är de som oftast utvärderas i studier rörande naturens positiva inverkan, har jag med ett särskilt avsnitt om detta. Allra vanligast är psykisk ohälsa bland dom som arbetar med människor, t.ex. inom vård, skola, barnomsorg och kyrklig verksamhet. Tydligast är det bland dom högre upp i hierarkin, t.ex. läkare, sjuksköterskor och barnmorskor. Bland dom står 40 % av långtidssjukskrivningarna. Olika värkfenomen i kroppen kan bero på stress. Stress påverkar inte bara psyket utan också kroppen. Man har funnit att det är en av orsakerna till muskelvärk, allergier, diabetes, magproblem, cancer och hjärtinfarkt. Stress är kanske det största enskilda hotet mot folkhälsan i Sverige. 

Psykoterapeutens roll
Flera av de som deltager i rehabiliteringen har förlorat kontakten med sitt genuina jag genom att bara existera för andra. Medicinskt sett har ett ständigt stresspåslag utan återhämtning ödelagt det känsliga, autonoma nervsystemets förmåga till naturligt stressreglering. Den läkande processen vilar på naturens krafter. Det som terapeuten i bästa fall kan gör är att sätta igång de salutogena (hälsobringande) processerna för att starta den läkning som kroppen själv strävar mot och har mekanismer för att fullborda. Det gäller att läka skador i hjärnans hippocampusregion, orsakade av ett ständigt flöde av stresshormonerna adrenalin, noradrenalin och kortisol. Vistelsen i trädgårdsmiljön är därför central. Personer som drabbas av utmattningssyndrom får träna sin förmåga till stresshantering genom att bl.a. ”bara vara”, att uppleva naturen med alla sinnen. Jorden anses vara viktig vid rehabilitering. En kvinna med oro blev av med sin oro då hon fick arbeta med mulljord.

Vad händer i hjärnan
Hjärnan är en informationscentral med fantastisk kapacitet. Miljontals signaler med information när hjärnan varje sekund. Men all information är inte likadan, hanteras inte likadant av hjärnan och påverkar oss inte heller likadant. Enligt miljöpsykologerna och professorerna Rachel och Stephen Kaplan på University of Michigan i USA tar vi in omvärlden på två olika sätt: med riktad uppmärksamhet respektive spontan uppmärksamhet. De riktade uppmärksamheten är ständigt aktiv i vardagen – det är den som sköter planering, beslutar och håller saker i minnet. Det är den som följer handlingen i ett program på teve, håller koll på omgivande trafikanter och den som håller uppe koncentrationen när du läser detta. För att mäkta med måste den riktade uppmärksamheten fokusera på det viktiga och samtidigt filtrera bort det mindre väsentliga som pockar på uppmärksamhet. Det är mödosamt och det kostar mycket energi. Om ingen återhämtning sker utan den riktade uppmärksamheten överbelastas under lång tid kan man drabbas av mental utmattning, enligt makarna Kaplan. Det kan ta sig i uttryck som minnesproblem, koncentrationssvårigheter, sömnbesvär, yrsel, tunnelseende, känsloutbrott och bristande empati. Det beror på störningar i de centrala delarna av hjärnan som systemet är anslutet till: hippocampus, där kortidsminnet sitter och amygdala där empati och känslor finns.

Räddningen är den andra sortens uppmärksamhet – den spontana. Den är faktorn som bidrar till friskhet. Således gäller det att hitta en situation där den riktade uppmärksamheten kopplar av och istället använder den spontana uppmärksamheten. Precis det händer i naturen. När man sitter vid havet eller på en sten i skogen möts man också av information i form av olika sinnesintryck, men det är en information som inte hela tiden kräver uppmärksamhet. Den mjuklandar i våra sinnesorgan och tas hand om i hjärnans system för spontan uppmärksamhet. Detta system registrerar utan ansträngning, det åtgår ingen energi. Man skulle kunna kalla det för hjärnans egen vilofunktion. Vi får vaken vila, vilket motverkar mental utmattning.

Miljöpsykologen Roger Ulrich, då vid University of Delaware, som granskade hur snabbt patienter tillfriskande på ett förortssjukhus i Pennsylvania efter ha opererat gallblåsan. Han kom fram till att patienter på rum med utsikt mot ett grönområde med stora träd tillfrisknade fortare och kunde lämna sjukhuset snabbare än patienter med utsikt mot en tegelvägg. Gruppen med utsikten mot natur uppvisade också färre komplikationer, som huvudvärk och illamående och beskrevs i positivare ordalag i journalanteckningarna. Dessutom behövdes avsevärt färre injektioner med smärtstillande medel. Ytterligare ett antal undersökningar på sjukhus i USA såväl som Sverige, har på olika sätt bekräftat bilden. Till och med tavlor och affischer med naturmotiv och akvarium har en positiv effekt. Abstrakta motiv har däremot visat sig inte ha någon positiv effekt eftersom man inte känner igen sig. Förklaringen till att vi blir avstressade vid åsynen av vissa sorters landskap ligger i människans förhistoria, menar Ulrich. På väg från apor till människor lämnade vi Afrikas regnskogar för att bosätta oss på de öppna eller halvöppna savannerna. Några miljoners års prägling har gjort att vår hemtamhet i detta landskap flyttat in i vårt undermedvetna.

Forskare har också kunnat visa att naturen kan vara till nytta i arbetslivet. Tillgång till grönska, om det så bara är utanför fönstret eller i form av krukväxter, gör de anställda mindre stressade, nöjdare med sina jobb och mer kreativa, enligt svenska såväl som amerikanska studier.

Naturen i samhället
Det är inte enbart inom vården som naturens läkande möjligheter måste lyftas fram. Natur måste bli en självklarhet i stadsplaneringen i framtiden. På grund av okunskap och ekonomiska intressen har inte grönområden prioriterats utan förtätning av samhällsområden har varit det man eftersträvat för att underlätta lokalisering av skolor med mera. I kommuner har man exploaterat attraktiva naturområden och byggt fashionabla bostadsområden som dragits till sig nya skattebetalare. Människan är en del av naturen och det är onaturligt att avskärma människan från en del av dom själva.

Om du haft en tuff arbetsdag, grälat med sambon, är hängig, drabbats av sorg, kanske nedstämd eller kanske bara vill röra på dig - Ge dig ut i naturen! Uppsök en park, gå ned till havet och sätt dig och blicka ut över det, ta hunden på en runda i skogen eller gå bara ut i trädgården en stund. Oavsett hur och var du gör det, jag kan försäkra dig att du kommer må bättre efter en stund i den natur du uppskattar - nya krafter, nytt mod, nya tankar och en förnyad människa. Prova själv, det kostar så lite!

Den meningsfulla slumpen

Detta inlägg är en fortsättning på föregående avsnitt  "Allt sker med ett syfte och vid rätt tidpunkt".

När vi vandrar genom livet gör vi våra erfarenheter ständigt och vi möter det vi bäst behöver. Vår tillvaro är ingalunda en slumpmässig företeelse där vi lever och dör som biologiska maskiner i en värld som bara ”råkar” ha gett upphov till den intelligenta natur, som utgjort en förutsättning för vår existens. Som bekant finns det de som hävdar att vi lever och dör och det finns inga djupare skäl till detta. De riktigt ortodoxa avfärdar allt utanför det som är synligt och mätbart, och hänvisar till vetenskap, statistik, avsaknad av bevis etc. etc. Förr var det religionen som styrde, ”kättare” förföljdes, brändes och deras läror bannlystes. Idag är det de vetenskapstroende med vetenskapen, som motsvarighet till religionen, som tagit över rollen, och principen att fördöma oliktänkande kvarstår men medlen är gudskelov förändrade. Lyckligtvis finns det företrädare för vetenskapen som önskar förena ett andligt tänkande med vetenskapen, men tyvärr händer det att dom förföljs och förtalas. Det ena utesluter inte det andra och för att citera vår tids kanske största geni, Albert Einstein: ”Vetenskap utan andlighet haltar och andlighet utan vetenskap är blind.”

Nåväl, jag vill hävda att var och en kan bilda sig en egen uppfattning genom att studera sina egna liv, för med en öppenhet, en benägenhet att förändra sina värderingar och med mod, går det att skönja och ta till sig det som försiggår under ytan. Jag skriver ”mod” för en del människor är verkligen rädda för att rubba sin trygga världsbild och vill snabbt lägga locket på. De föredrar det ramverk de alltid rört sig inom och behåller skygglapparna. Det har ju alltid fungerat, så varför ändra på något, menar dom. ”Fungerat”? Ja, det är ju en relativ uppfattning. Vi är alla medverkande till den värld vi lever i, allt det vi är och gör lämnar ett bidrag, vår hälsa påverkas av det vi tänker och är. Den individuella utvecklingen föregår den kollektiva, så vänta inte på att någon annan ska visa dig vad som finns under ytan. Titta själv!

Naturligtvis kan man ju fråga sig hur vi verkligen kan nå fram till våra mål. De liv vi lever är trots allt komplexa och i teorin finns mängder med olika möjligheter. Ja, så är det men om vi liknar livet med ett pussel där varje bit ska ha en bestämd plats beroende på dess form och bild på ovansidan, så blir det mer exakt i sin utformning. En person som är förankrad i ett ytligt betraktelsevis av livet och världen, tror att pusslet läggs med vilka bitar som helst, bara det är en pusselbit så går det ju bra. Nej, det är faktiskt inte så att det finns 1000 potentiella partners som man en dag ska bilda familj med, inte heller 50 olika jobb som väntar eller 100 möjligheter till bostäder, för att göra det enkelt. Den partner du lever med är just den person som bäst uppfyller de kriterier du ska ha i ditt liv där du befinner dig, ditt arbete har de exakta ingredienser i form av arbetsuppgifter, kollegor med mera som är mest lämpade för ditt liv just då och du bor på den plats som är anpassad på motsvarande vis. Du går från det ena till det andra allt eftersom omständigheterna kräver det. Den dagen du är ”klar” med en arbetsplats lämnar du den för att gå vidare till en ny med alla dess möten och händelser. Och det sker när det är dags, vid rätt tid då ”allt är där det ska”. Tänk så skönt det skulle vara om man var fullt införstådd med det detta! Det dåliga tålamodet skulle fara all världens väg och en frid och harmoni skulle infinna sig. Men detta betyder inte att man kan sätta sig ned och rulla tummarna. Det kan ju tyckas att allt är förutbestämt i detalj. Så är inte fallet. Vissa ”hållplatser” är förutbestämda, såsom arbetsplatser du ska vara vid mer än en kort tid, partners, barn och så vidare. Vägen där i mellan kan dock innebära flera valmöjligheter, beroende på dig själv och omvärlden. Så till den motiverade frågeställningen hur vi når dit vi ska. Ja, jag häpnar ofta över den övermänskliga organisation som måste ligga bakom detta spel och förundras över alla de mekanismer som är fördolda för det mänskliga medvetandet. Vi får hjälp och bland annat av de till synes tillfälliga slumparna. Alla har någon gång varit med om märkliga tillfälligheter eller underliga sammanträffanden. De flesta förpassar snabbt dessa upplevelser som en ”lustig” slump och snart är det glömt. Det upprepar sig och det kan till och med bli ”verkligen konstigt” och få igång tankarna. Väljer man att låta tankarna spela från en sida till en annan i ett plan stannar det vid en underlig slump och kanske blir det en kul historia på sin höjd. Den som helt avfärdar en djupare ström i livet pratar om statistik, vilket nog kan vara riktigt i vissa fall, men i andra glöms faktorn Meningsfullheten bort. En meningsfull slump kan leda en rätt, bekräfta eller på annat sätt utgöra en demonstration på hur livet talar till oss.

En av psykologins stora banbrytare, Carl Gustav Jung var mycket intresserad av slumpen, och benämnde den synkronicitet, vilket betyder meningsfull slump. Han menade att det var ett tecken på en sorts samverkan mellan psyket, materien, tiden och rummet. Synkroniciteten tycktes vara ett samspel mellan människors inre tillstånd och vad som händer i det yttre. Jung hade en patient som var ett paradexempel på en ”meningsfull slump”. Det var en besvärlig patient, som inte kommer vidare i sin terapi. Hon har en mycket logisk och rationell världsbild, som inte vill överge. Det ytliga tankesättet var väl befäst och så ville hon att det skulle förbli. Jung hade svårt att förändra hennes rigida inställning, och börjar tro att han inte kunde göra så mycket mer för henne, då det verkade hopplöst. Då beskriver hon en mycket starkt och klar dröm hon haft under natten. En person ger henne ett värdefullt smycke i form av en gyllene skarabé (en slags skalbagge). I samma ögonblick som hon berättar om sin dröm, hörs ett ljud från fönstret. Något dunsar mot glaset, ungefär som det ville komma in. Jung öppnar fönstret och in flyger en skalbagge, som skimrar i grönt och guld (en skarabé, visar det sig). Han fångar den, räcker fram den till sin patient och säger: ”här har du din skarabé.” Kvinnan blir rejält omskakad och händelsen gör att hela hennes världsbild börjar krackelera och hon överger sitt förstelnade synsätt på världen. 

Det blir långsökt att förklara detta med statistik och tillfälligheter. En bra historia och jag känner väl igen mig. Då jag fått lära mig om livet har jag många gånger konfronterats med situationer och upplevelser som ruskat om mig och fått mig att överge ett ytligt tankesätt men också gett mig inblick i livets ”mysterier” och försett mig med en allt klarare bild över varför vi är här.

När jag skulle fylla jämt för några år sedan kände jag att jag skulle företa en resa. Inte visste jag varför, men känslan fanns där och den var stark. Jaha, men vart? Tanken på Nice i Frankrike dök upp. Varför? Jag hade aldrig varit intresserad av Nice och visste inte mycket mer om orten än att den låg vid franska sydkusten. Jag avfärdade tanken utan att fördjupa mig närmare. Men så dök det upp fler och fler tecken på att jag skulle resa dit: då jag läste tidningen funderade jag över resmål och lockades av Rom, bland annat, men så bläddrade jag till en sida där det stod "Nice" med stora bokstäver över halva sidan. Jag nästan hoppade till och tyckte det var mycket underligt. Det levde fortfarande ingen säker övertygelse i mig att jag skulle resa till Nice. Men jag fick fler signaler. Kort därefter satte jag mig framför teven för att se ett reseprogram och naturligtvis handlade det första reportaget om Franska Rivieran och bland annat Nice. Jag var då fortfarande fångad i ett ytligt betraktelsevis av livet och tyckte det var en underlig tillfällighet och var fortfarande inte övertygad. Jag minns inte alla detaljer som därefter inträffade, men det kom fler signaler och det behövdes då jag inte kunde finna någon anledning att resa till Frankrike. Den avgörande övertygelsen kom då en kollega till mig undrade hur jag skulle fira min kommande födelsedag. ”Jag funderar på att resa, men vet inte vart” svarade jag. ”Jag har en god vän som åkte till Nice när han fyllde jämt”, fortsatte hon. Jag höll på att falla baklänges och nu förstod jag slutligen att livet ihärdigt ville berätta att jag skulle åka till Nice. Jag hade inte en blekaste aning om varför men bestämde mig för att boka en resa. När jag ringde ett resebolag (vars broschyr damp ned i brevlådan och de var bland annat just specialiserade på Franska Rivieran) föreslog de olika boendealternativ, och när ett litet pensionat med en trolig nordisk föreståndare föreslogs, riktigt ”klack” det till i mig och det alternativet beslöt jag mig för. Så blev det och jag kom ned till Nice en sen, mörk och regnig kväll och installerade mig på pensionatet efter jag hittat min nyckel i ett nyckelskåp med kombinationslås. Nästa dag var det vackert väder och jag beslöt mig för att gå ut. En av de första människorna jag möter är en kvinna med skandinaviskt utseende en kort bit från pensionatet, som log en aning mot mig. Det visade sig senare att kvinnan jag mötte var föreståndare för pensionatet och förmodligen hade hon sett mig komma ut därifrån, vilket förklarar att hon uppmärksammade mig. Nåväl, vi växlade några ord med varandra ett par gånger för att strax innan jag skulle resa hem prata i säkert en timme om allt möjligt. Efteråt funderade jag över syftet med resan och på den tiden var jag föga skolad i livets djup och förstod inte till en början att hela resan åsyftade mötet med denna kvinna. Skälet till det går jag inte in på nu eftersom det är en helt annan historia. 

Detta var ett av många exempel jag skulle kunnat återge, men alla människor har sina egna historier, som kan beskriva något liknande. Jag väljer att uppmärksamma den meningsfulla slumpen då det är något vi alla känner igen, men kanske inte alltid ägnar en fördjupad tanke. Förutom att det är en vägvisare i livet så är det också en bekräftelse på att livet döljer så mycket under ytan och det finns en mening med livet och det livet vi har. Alltid, och på ett betydligt mer sinnrikt vis än vi många gånger anar. Bejaka tanken på att den där slumpen inte alls är en tillfällighet.

Allt sker med ett syfte och vid rätt tidpunkt

”Det finns bara två sätt att leva sitt liv:
Som ingenting är ett mirakel, eller som allting är ett mirakel”

- Albert Einstein

Det liv vi lever är till för vårt bästa oavsett hur det utvecklar sig. Vi kommer alltid till fram till de händelser vi behöver, de människor som är till för oss möter vi, vid rätt tidpunkt sker det som är tänkt i en perfekt organisation. Det här uttrycks i ett ordspråk som ofta används i zen-traditionen (en gren av buddhismen): ”Snön faller, och varje snöflinga faller på sin rätta plats”.

För den som följer en ytlig livsfilosofin är det naturligtvis svårt att tänka i sådana banor. De ser inget djup och gör skillnad mellan händelser som är ”bra för mig” och de som är ”dåliga”. Helheten är dock mer än det man kan se på ytan, mer än summan av dess delar, mer än det som ditt liv eller världen innehåller. Du som vet med dig att du förmodligen lever i en föreställning att allt ska vara som du önskar, annars är det fel, tror du verkligen att livet till sin utformning är bristfälligt och låter dig kasta bort livet på meningslösa händelser eller någon som orsakar lidande utan anledning? Är du osäker kan du fundera på när du senast dömde någon annan eller en situation. När du gjorde det, har du funderat på vad du egentligen visste? Ja, förmodligen fastnade du i ett resonemang att det skulle var si eller så och var det inte det så var det fel. Du ställde dig över livet och trodde du visste mer och nog ödslade du energi på ett negativt utspel. En ökad medvetenhet lyfter dig och snart ser du inte isolerade händelser utan en helhet börjar växa fram, men då måste du vara beredd att se med nya ögon och kasta gamla värderingar och acceptera en förändring.

Eckhart Tolle skriver: ”Bakom den ibland till synes slumpmässiga eller till och med kaotiska strömmen av händelser i vårt liv och i världen ligger en högre ordning och ett högre syfte dold. Vi kan aldrig förstå denna högre ordning genom att tänka på den eftersom allt vi tänker på är innehåll, medan den högre ordningen utgår från medvetandets formlösa värld, från den universella intelligensen. Men vi kan få en glimt av den, och mer än så, vi kan komma i samklang med den, vilket innebär att vara medveten deltagare i uppenbarandet av detta högre syfte.”

Eckhart fortsätter: ”Den ständigt återvändande rörelsen i en människa liv, försvagning av förankringen i det ytliga tankesättet, vare sig den sker genom åldrande, ekonomiska svårigheter, sjukdom, handikapp, förlust eller någon form av personlig tragedi, skapar en stor potential för andligt uppvaknande – för att bryta medvetandets identifikation med formens värld, det ytliga förhållningssättet till livet. Eftersom det finns så lite andlig sanning i vår moderna kultur är det många som ser sådana här saker som en möjlighet, så när det händer dom själva eller någon närstående tror de att något är fruktansvärt fel, att det är något som inte borde hända.” Således tror de att livet är en ytlig företeelse utan djupare orsaker och samband och därefter kastar de sig in i en lidandets karusell som enbart skapar negativitet. Jag har själv ofta ställts (och ställs) inför människor som benhårt följer ett ytligt synsätt på livet. Återkommande oro, ilska och ledsamhet följer detta ytliga förhållande till livet – ”Det blir inte som jag vill och då blir jag ilsken eller ledsen”. Så när livet utvecklas på ett sätt som är ”dåligt” finns inget utrymme för ett djupare resonemang och ju starkare personen ”lever på ytan” desto svårare är det att nå fram.

Personligen har jag inte haft några djupare kunskaper eller intresse av livet förrän det förändrades dramatiskt och krävde min uppmärksamhet och i förlängningen blev det en förutsättning för min överlevnad. Jag hade levt ett liv som de flesta andra, men även om jag funnit det som tämligen kämpigt, var det först när jag ställdes inför en längre period i livet som ställt mycket högra krav på mig, som jag öppnades upp för ett mer djuplodat synsätt på livet (se En ökenvandring – en andlig utveckling, publ. Juli). Eckhart Tolle skriver: ”avbrottet i den yttre rörelsen vid en tidpunkt då det ”inte borde hända” kan också frambringa ett andligt uppvaknande hos en människa. I själva verket är det så att ingenting händer som inte är menat att hända som inte är en del av den större helheten och dess syfte. Därmed kan ett omintetgörande av det yttre syftet leda till att du finner ett inre syfte, och att du sedan finner ett djupare yttre syfte som är i samklang med det inre.” Ja, jag har gått från att ha förbannat och varit ilsken på livet, förbannat personer och händelser till att så sakta andligt växa och börja förstå livets mångsidighet. En insikt i vad det yttre skeendet har för det inre, men visst hägrar frågetecken trots allt ständigt och driver på min nyfikenhet. Hur som helst ser jag allt oftare sambanden och kan förstå vad livet vill säga mig eller lära mig. Det är till glädje för mig själv men även andra. Däremot ställs jag inför tröstlösa diskussioner med personer som inte har en aning om vad jag pratar om och förkastar allt till förmån för sitt ”yttänkande”. Det är som att lyfta sig själv i håret för saknas det andlig mognad är det mycket svårt att nå fram. Jag är medveten om att det är en naturligt del i min andliga utveckling att få möta individer som ifrågasätter mig och mina värderingar, men det ställer höga krav på tålamod och förståelse.  Är man inte redo, så är man inte - allt har sin tid. Härnäst kommer jag publicera ett avsnitt om slumpen som ingalunda är tillfälligt och inlägget kan ses som en fortsättning på detta.

D-vitaminbrist under vinterhalvåret

D-vitamin mot svininfluensan

D-vitamin är unikt bland vitaminerna. Det är ett steroidhormon, som våra könshormoner testosteron och östrogen. D-vitaminet påverkar uttrycket av hundratals gener i de flesta av kroppens celler. Potentiellt kan det därför ha nästan vilken effekt som helst i kroppen. Det är ett av vitaminerna de flesta av oss i Norden lider brist på en bit in på vinterhalvåret då det är mycket svårt att tillgodose via födan och solen är den enda tillförlitliga källan för oss med normal kosthållning. D-vitamin är synnerligen viktigt för oss och därför lyfter jag fram det i min blogg, som även kan beröra medicinska områden, som synes. Forskning tyder på att det är nödvändigt med tillskott (se länk nedan) och jag är inte tveksam att rekommendera det mellan oktober och april för oss i Norden. För den som är tveksam råder jag att läsa på bifogad länk eller göra egna undersökningar. För dosering, se rubriken Rekommenderad dos nedan.

Nu sänker sig höstmörkret så sakta över oss och antalet soltimmar minskar liksom solens intensitet. Vinterhalvåret upplevs som en tung period för många och inte minst humöret påverkas liksom orken då energidepåerna minskar. Ljuset anses ha god inverkan på humöret och utan tvekan är det så. En vacker och solig dag har en psykologisk inverkan, men vad inte alla känner till är att solen stimulerar vår hud att bilda D-vitamin, ett av de viktigaste ämnena i kroppen med flera funktioner. Den viktigaste källan till D-vitamin är solen då det är mycket svårt att tillgodose behovet via kosten. Problemet för oss på denna nordliga bredd är att solljuset inte är starkt nog annat än under sommarmånaderna under några timmar mitt på dagen (maj-augusti). Under sommarhalvåret behövs det inte långa stunder i solen för att fylla D-vitamindepåerna. ”Femton minuter två eller tre gånger i veckan är tillräckligt och det räcker att ansikte, händer och armar får sol. Förutsättningen är att solskyddsfaktor inte används. Vi bor på 55:e breddgraden och vi måste ner till den 35:e för att få tillräckligt med sol året runt för att bilda det D-vitamin vi behöver. Det är i höjd med Nordafrika.” säger Johan Malm, överläkare i klinisk kemi vid Universitetssjukhuset Mas. Det går inte att ersätta solljuset med solarieljus. Solljuset ger UVB-strålning och solarier ger det i detta sammanhang verkningslösa UVA.

När solens strålar blir för svaga konsumeras D-vitamindepåerna utan ersättning och snart kommer nivåerna så lågt att kroppen säger ifrån. Ett tecken på D-vitaminbrist är trötthet och nedstämdhet. ”Vinterdepressioner botas bättre av en rejäl dos D-vitamin än av tre veckors ljusbehandling” berättar Mats Humble, psykiater på UMAS (akutpsykiatriska kliniken). Dr Humble föreslog förebyggande åtgärder och att behandling med D-vitamin skulle hjälpa folkhälsan. Läs hans artikel i läkartidningen: www.lakartidningen.se/store/articlepdf/6/6279/LKT0711s853_857.pdf

Andra källor till D-vitamin är fet fisk och ägg men det krävs mycket stora mängder för att komma upp i rekommenderade doser (350 gram fet fisk om dagen eller 35 ägg för att komma upp till lägsta rekommenderad nivå. Rekommendationen varierar dock och diskuteras). Eskimåer anses få tillräckligt med D-vitamin via födan men i deras fall utgörs maten till stor del av marina källor såsom fisk och säl.

Enligt överläkare Mats Humble vid MAS: ”D-vitamin och dess metaboliter utgör ett viktigt endokrint system med effekter på genuttrycksnivå i de flesta vävnader, inklusive hjärnans neuron. D-vitamininsufficiens kan vara en väsentlig riskfaktor för vanliga cancerformer och diabetes samt kardiovaskulära, autoimmuna och neuropsykiatriska sjukdomar.”

Barn och ungdom
Åtta av tio skolbarn får i sig för lite D-vitamin. Det hävdar Livsmedelsverket (studie från 2006). Verkets kartläggning av matvanorna hos 2.600 barn i årskurs 2 och 5 visade att vart fjärde barn fick i sig mindre än hälften av rekommenderad dos. En studie bland skolbarn gjordes nyligen i Finland, där vitaminhalten i blodet mättes. Som ett resultat berikades livsmedel därefter med D-vitamin. Ett bra sätt att tillse att barn får i sig D-vitamin är den fiskolja (Eskimokids) som är smaksatt för att lättare tilltala barnen (köps till bra pris på Internet). Den är berikad med D-vitamin (200 IE per tesked (5 ml)).Via den får barnet också det så viktiga omega-3 som har mycket positiv inverkan på barnets koncentrationsförmåga och studier har visat att barn och ungdomar presterar bättre resultat i skolan om de ges omega-3 tillskott. Detta fastställdes bland annat i Oxford-Durhamstudien (se ett utdrag längst ned i detta inlägg med rubriken Omega-3). Omega-3 är av stor betydelse för vår hälsa, hjärnans utveckling och många av oss lider brist på detta essentiella ämne. Jag återkommer med ett inlägg framöver.
D-vitamin är ett steroidhormon som via påverkan på diverse geners utryck verkar ha omfattande effekter på celler i kroppen. Det är helt tänkbart att brist därmed kan påverka hjärnans utveckling. Studier har visat att brist kan ge upphov till autism och schizofreni

Immunförsvar
D-vitamin har stor betydelse för immunförsvaret (hjälper bl.a. mot influensa). Det visar en ny studie från Köpenhamns universitet. D-vitamin sätter fart på de så kallade mördar- T-cellerna, vilka fungerar som immunförsvarets fotsoldater som angriper och bekämpar bakterier och virus som tränger in i kroppen. Utan tillräckligt mycket D-vitamin kan T-cellerna inte göra detta, och immunförsvaret blir sämre.

Barn som intog 1 500 µg D-vitamin per vecka under 6 veckor hade inga infektioner under perioden.
Källa: Weng Fl, et al. ”Risk factors for low serum 25-hydroxyvitamin D concentrations in otherwise healthy children andr adolescnts.” Am J Clin Nutr. 2007 July;86(1):150-158.

Äldre individer - Benskörhet och demens
Ny forskning tyder på att D-vitaminbrist ligger bakom en lång rad sjukdomar och att de flesta av oss inte får tillräckligt av vitaminen under vinterhalvåret. Solstrålarna omvandlas i huden till D-vitamin och hjälper tunntarmen att ta upp kalk ur maten. Kalken behövs för att hålla skelettet starkt och musklerna friska. Därför ges D-vitamin och kalk för att förebygga benskörhet hos känsliga personer, framför allt gamla människor. Brist på D-vitamin minskar styrkan både i skelett och muskler. Svaga muskler ger ostadiga ben och så faller man och bryter något. Behandling med D-vitamin och kalktabletter kan förhindra var femte fallolycka bland äldre.
Nyligen publicerades även en italiensk studie som visar ett samband mellan D-vitaminbrist och utvecklingen av demens, bland annat alzheimer. D-vitaminbrist gav 62 procent högre risk för att utveckla demens.

Äldre personer har svårare att tillgodogöra sig födans olika näringsämnen då upptaget inte sker lika effektiv. Det påverkar naturligtvis hälsan på olika vis och bland annat immunförsvaret. 1-årig dubbelblindstudie visar att immunfunktionen hos äldre visade tydlig ökning vid intag av vitamin-/spårmineraltillskott, medan placebogruppen, som inte åt tillskott, fick sämre immunfunktion. Multivitamin/mineraltillskott kan spela en viktig roll i behållandet av normalt immunförsvar hos äldre. Källa: ”Effect of vitamin and trace element supplementationom on immune indices in healthy ellderly” Int J Vitam Nutr Res. 1995;65(2):117-21.

Vintern 2005 drabbades ett psykiatriskt sjukhus av en svår influensaepidemi. Endast en avdelning klarade sig. Det visade sig att alla på avdelningen fick 50µg D-vitamin dagligen under flera månader. Källa: Cannell JJ, et al:”Epidemic influensa and vitamin D.” Epidemiol Infect. 2006 Dec;134(6):1129-1140.


Rekommenderad dos
D-vitamin kan finnas i två olika former; antingen som vitamin D3 (kolekalciferol), som är den animaliska typen av D-vitamin, eller som vitamin D2 (ergokalciferol) som kommer från växtriket. Dock är vitamin D3 tre gånger så potent som vitamin D2 som finns i växter. Nedan följer olika rekommendationer.

1. I dagsläget rekommenderar dagens ledande forskare inom D-vitamin ett dagligt intag av vitamin D3 på 1000 IE (internationella enheten, förkortat I.E.) per dag vilket motsvarar 25 mikrogram. Med ett dagligt intag efter denna rekommendation kommer man ligga över gränsen för att inte utveckla d-vitaminbrist.

2. Livsmedelsverket rekommenderar ett dagligt intag av 7,5-10 mikrogram vitamin D3 per dag för vuxna. Det motsvarar 300-400 IE (IE=internationella enheter). Enligt forskarrapporter kommer man med denna dos inte över gränsen för D-vitaminbrist.

3. 2000 IE är en rimlig dos för att få normala D-vitaminnivåer i kroppen, enligt överläkare Lars Humble. Upp till 10 års ålder är UL 25 mikrogram, från 11 år och uppåt gäller 50 mikrogram (=2000 IE*). Vid medicinskt övervakad behandling kan givetvis högre doser tillämpas. Mycket återstår att bevisa, men en sak är så gott som säker redan nu – D-vitamin är säkert och biverkningsfritt i relativt höga doser jämfört med vad man tidigare trott. EU har definierat en "Upper Safer Limit" en övre gräns för säkert intag av D-vitamin per dag till 2000 IE.
En rejäl bit laxpudding kan ge 10 mikrogram D-vitamin, medan en halvtimme i solen i badkläder en solig dag kan ge minst 250 mikrogram, säger Mats Humble.

Enligt Europakommissionen är det riskfritt att ta upp till 50 mikrogram D-vitamin/2 000 IE per dag.

Mer fakta om D-vitamin och bristsjukdomar
D-vitamin är unikt bland vitaminerna då det är ett steroidhormon som påverkar uttrycket av hundratals gener i de flesta av kroppens celler. Potentiellt kan det därför ha nästan vilken effekt som helst på kroppen. Och en brist, som hos svenskar i allmänhet, kan ge nästan vilka sjukdomar som helst.

Allt mer forskning talar för att det kan ha en roll i långt fler sjukdomar än benskörhet. Infektionssjukdomar, cancer, hjärtsjukdom, autism, generell värk/fibromyalgi, vinter/vårdepression… listan på sjukdomar där ett samband misstänks är lång.


Omega-3
Oxford-Durhamstudien: I den största och mest välkända studien som också har publicerats i tidskriften Pediatrics (Richardson et al.) deltog barn i åldern 5-12 år. Under sex månader utfördes över 12.000 mätningar på 117 barn från 12 skolor. Alla som deltog hade inlärningssvårigheter eller beteendestörningar. Under de tre första månaderna fick hälften av barnen aktiva kapslar som innehöll en hög andel EPA, men även DHA samt en liten mängd GLA. Barnen i kontrollgruppen fick kapslar med placebo, men under de tre sista månaderna fick också de aktiva kapslar.
Det som mättes var bland annat motorik, läsning, stavning, minne, teckning och handskrivning. När studien startades låg barnen ett år efter sina jämnåriga i läsning och stavning. Resultaten redan efter tre månader var mycket goda. De som fått tillskott av essentiella fettsyror förbättrade kraftigt sin läsning jämfört med kontrollgruppen. Förbättringen motsvarande i genomsnitt 9,5 månader i läsning och 6,5 månader i stavning. När kontrollgruppen också fick aktiva kapslar under de tre sista månaderna, så ledde det även bland dem till kraftigt förbättrade resultat i läsning och stavning, motsvarande 13,5 månader respektive 6 månader.